28 juli 2019

Ligger efter

Ligger efter med rapporterna ser jag. Orken ska räcka till mycket. Bloggen hamnar sist på listan.

Så fort jag har möjlighet ska jag skriva om mina upplevelser från lördagens Swiss Alpine Irontrail i Davos, Schweiz.

Och så ska jag visst skriva om Eco Trail Stockholm som jag sprang 15 juni. Efter det, och i början av juli, så var jag visst i Vansbro och simmade.

Håll utkik. Rätt som det är så finns lopprapporten här.

22 juli 2019

De vackra lömska alperna.

Detta är berget Großer Widderstein sett från Hochkrumbach, där vi började vår vandring.

Det finns två vandrings"rutter", en på det gröna under bergstoppen och en förlängd i klyftan upp mot toppen. Den mot toppen är för erfarna vandrare, stod det i boken vi har över olika vandringsleder.

Vi började vår vandring och våra vandringsotränade ben fick ganska direkt bekänna färg. Efter någon halvtimme så gick det dock över och att vandra uppåt kändes som det mest normala. Så stötte vi på en snöhög. Tänk att snö kan vara så exotiskt, spännande och roligt mitt i sommaren.

Strax efter pausen vid snön såg vi ett djur röra sig i det gröna. Det visade sig vara ett murmeldjur. Så häftigt! Jag har bara sett dessa i uppstoppad version tidigare. Att se ett levande i den fria naturen (jmfr: djurpark) var så coolt. Tyvärr var murmeldjuret en bit bort så det syns knappt på de foton jag försökte ta.

Så fortsatte vi och kom till platsen där man kunde välja den lättare vägen eller den svåra upp på toppen. Vi tog upp mot toppen. Ett stycke senare kom vi till ytterligare ett vägskäl. Nu var det definitivt svåra vägen upp till toppen som gällde eller tillbaka till den lättare runt.

Vi satte oss ner och fikade för att överlägga hur vi skulle göra. När vi satt där och åt kom flera som var på väg ner och många hade hjälm. Vi hade inte hjälmar men fick höra att det bör man ha för att inte få fallande stenar i huvudet. Viss tvekan att fortsätta, men vi beslutade att vi skulle göra ett försök. Vi kunde ju alltid vända och gå tillbaka. Ganska snabbt forstod vi att det där med hjälm inte var ett dumt påhitt. Det var mycket "rullsten" och bitvis ganska brant klättring, men utan att behöva klätterutrustning. Samtidigt var det också otroligt vackert att titta ner i dalen.

På vår väg upp mötte vi såklart en hel del som var på väg ner. (Ett fåtal, liksom vi, var också på väg upp.) Och alla hälsar man artigt på med antingen ett "Hallå" eller "Servus". Någon kanske man till och med språkar lite mer med t ex om hur klättringen/vandringen är längre fram.

På några platser fanns kors och minnestavlor av förolyckade personer. Jag läste på en tavla där det, fritt översatt, stod:

Många vägar bär till Gud,
någon också över berget.
N.N.
född 1927, omkommen 1981

På en tavla stod att någon hade omkommit 2015 och en annan 2017, vilket kändes ledsamt nära nutid. Vi forsatte och sa till varandra att ta det försiktigt. Hellre långsamt och säkert än att någon av oss skadar sig.

Så kom vi till ett snöparti. Min kusin gick först och kände att det var riktigt halt och lutade åt "fel" håll. Hon hade bara gympaskor på sig, att jämföra med oss andra som hade vandringskängor. När hon kommit över på andra sidan berättade hon att det inte var säkert att hon vågade gå tillbaka över på nervägen. Tyvärr hade vi inget val i den frågan. Maken tog sig över, liksom jag och vi fortsatte stigningen mot toppen.


Det tog sin tid, men meter för meter närmade vi oss bergskammen. Vissa delar kunde man gå på skrå, klättra ett steg upp och gå på skrå igen, likt en serpentin. Medan andra ställen  krävde att man höll sig nära berget och verkligen visste var man satte sina händer och fötter.

Till slut nådde vi så korset på 2533 m ö h. En sådan fantastisk känsla och vilken enastående utsikt. Väl värt mödan att ta sig upp. Vi skrev i gästboken och åt medhavd fika. Chipsröret hade poppat av sig locket på grund av det låga trycket. Med ett popp, likt en champagnekork, öppnade vi röret.



När energidepåerna var påfylld och foton var tagna, på utsikt och oss själva, började vi vår vandring/klättring ner igen. Vi såg och insåg att ett oväder var påväg in och fick lite bråttom. Vi ville ABSOLUT INTE vara på berget om det åskade.

På något konstigt sätt så gick det snabbare att ta sig ner. Det var väl enklare att se var man skulle gå när man såg "leden" uppifrån. Men det var på inget sätt enklare att ta sig ner. Man fick vara varsam så inte stenen rutschade under foten.

Vi trodde att vi var sist upp på toppen för dagen, men så mötte vi tre personer som kämpade på uppför. Sa hej till dem och sen tänkte vi inte så mycket mer på det, utan fokuserade på att ta oss ner helskinnade före regnet kom.

Så kom vi åter till snöpartiet. Vi hade ju inget val än att ta oss över. Maken gick först och hackade fotsteg så gott han kunde. Han visade upp sin illröda hand. Snön/isen var förfärligt kall att stötta sig mot. Så var kusinen på väg över men hejdades snabbt. Maken gjorde bedömningen att jag med mina kängor nog kunde bättra på djupet i stegen. Sagt och gjort. Jag slog klacken i snön för varje steg jag tog. Nu fick kusinen bättre förutsättningar att ta sig över med sina gympaskor. Alla var grymt lättade när vi kommit över. Vi var helt säkra på att om man rutschade här, så var det det sista man gjorde. Det finns liksom ingen möjlighet att kunna bromsa sig.

Så gick, klättrade och hasade vi vidare nerför. Det var en rejäl lättnad att komma ner till "vägskälet" igen. Nu var vi nere på säker mark igen eftersom regn och åska närmade sig ganska snabbt. En liten snöpassage till, men inte alls lika brant som den högre upp på berget. Kusinen kom på den briljanta idén att ha en sten som distans till snön. Att sticka ner stenen gav oss stöd samtidigt som vi slapp hålla handen i det kalla. Kusinen använda en sten redan på det "farliga" stället, men med tanken att kunna bromsa ett fall, som en ispik liksom.


Sedan var det bara relativt lätt vandring kvar. Vi rundade värdshuset vi funderat att äta på, men nu gick vi raskt förbi för att hinna så nära tillbaka till bilen som möjligt före regnet kom. Men vi hann inte så långt och vi blev ordentligt blöta. Några snälla Österrikiska kor, (att jämföra med svenska kor som jag är rädd för),  låg och idisslade i gräset. De hälsade vi på. Hade även förmånen att se ytterligare ett murmeldjur murmla omkring.

När vi så nådde vägen hörde vi en helikopter surra i det dåliga vädret. Det var bergräddningens helikopter och vi misstänkte genast att något hänt de tre efter oss. Vi spekulerade i om nån hade bruten fot eller bara att de inte tog sig ner i det dåliga vädret. Helikoptern närmade sig berget och "kollade läget" sedan for den ner på en parkering i närheten, faktiskt nära där vi parkerat. Vi såg att de förberedde för räddningsaktion.

När regnet dragit iväg for helikoptern iväg med två bergsräddare hängande i lina under sig. Vi följde helikoptern med blicken och såg den lämna av bergsräddarna, för straxt efter stack helikoptern iväg med tom lina och liksom cirkulerade i väntan på nästa uppgift. Då började vi köra hemåt igen. Det blev en rejäl vandring i både tid och höjd.

Så här vackert var det när vi åkte hem. Knappt en tillstymmelse av dåligt väder med ösregn och åska.

Lite senare den kvällen läste jag i lokalpressen på nätet att en av de tre, som alla var tyskar, förolyckats. Han hade tappat kontrollen i snön (!), rutschat ner utan chans att kunna bromsa och slagit ihjäl sig på stenarna nedanför. Precis det vi pratat om tidigare. Så tragiskt!
Klicka på bilden så går det lättare att läsa.
OBS! På tyska.

Att läsa detta sent på kvällen var jobbigt. Jag hade svårt att somna. Jag har fortfarande svårt att smälta vad som hänt och att vi faktiskt bara typ en halvtimme före hälsat på dem. Jag kan lätt visualisera vad som hänt eftersom jag själv varit på platsen. Är dock tacksam över att jag varken såg eller hörde det hända.

Vänner berättade att flera omkommit där iår. Bland annat ett par, i min egen ålder, vilka förolyckades förra månaden. Vännen berättade också att de flesta som omkommit eller skadats gjort det pga sten som faller.

Man får ett annat perspektiv på vandring efter att ha varit nära en sådan här händelse när någon dessutom omkommit. Det blir mycket mer "snurr i huvudet" än att bara läsa om det i en notis i en tidning. Mer att bearbeta och smälta. Vi kommer med största sannolikhet inte bestiga Widderstein igen, iaf inte om det är snö kvar på.

13 juli 2019

Kända ansikten

Härom veckan simmade jag Vansbrosimningen och när man hämtar sin simmössa/ nummerlapp får man en informationstidning om alla lopp. Jag bläddrade igenom den och tyckte mig se två välkända ansikten... men helt säker var jag inte. Så när jag idag städade så visade jag detta för maken och Stora. De var helt säkra på att det var vi.

Förra året simmade Stora och jag just Vattenprovet och vi hamnade helt enkelt med på bild.

Mina "15 minutes of fame" är tydligen inte slut. ;) Och då, ska sägas, har jag ändå avböjt medialmedverkan.

12 juli 2019

Mitt livs lopp

Idag har jag (äntligen) föranmält mig till mitt livs lopp - New York Marathon. Efter att hela hösten och våren ha pratat om att jag vill springa detta loppet 2020 så tog jag mig äntligen i kragen och anmälde mig. (Jag ser faktiskt i bloggen att jag skrev om detta redan 10 april 2018.) Det är en 40-årspresent till mig själv. Nu var det iof några år sedan jag fyllde 40, men jag firade det aldrig. Och överraskningsresan från maken blev inställd pga en knäfraktur på maken.

Det är en dyr resa men mitt livs äventyr. Jag har iof redan varit i New York men att få delta i loppens lopp kommer bli en upplevelse utöver det vanliga. Att New York Marathon firar 50 år kommer troligvis inte att göra loppet mindre spektakulärt.

Jag har redan bestämt att det ska bli ett upplevelselopp där tiden i mål inte spelar så stor roll. Jag ska tillåta mig stanna och fotografera om jag känner att jag vill det. Men för den saken skull ska jag inte gå omkring och "såsa" runt banan.

Nu måste jag försöka hålla i slantarna och spara så jag har råd med resan...och att köpa alla marathonsouvenirer jag vill ha. För jag vill alldeles säkert ha allt.

7 juli 2019

Vansbro Tjejsim 2019 - race report

Före loppet
Mina vänner var uppe tidigt för att simma Vansbro korta. Jag var tyvärr inte lika morgonpigg så jag var inte där och hejade. Jag förberedde mig istället för Tjejsimmet som var lite senare på dagen. Jag kände mig sliten i kroppen och hade lite ont i ena skuldran, men det var nog bara överansträngning eller träningsvärk.

Glömde kolla temperaturerna för jag hade tankarna någon annanstans, men de var alldeles säkert snarlika gårdagen, knappa 16 gradigt vatten. Fast vad spelade det för roll egentligen? Jag hade ställt mig in på att simma oavsett temperatur.

Checkade ut och åkte in till Vansbro i tid för jag hade för avsikt att träffa V.K. och höra hur deras lopp gått. Men väl på väg till målområdet insåg jag att jag behövde vända och gå till starten istället. Och på väg på bron hann jag se elitledet starta. Någonstans där i fjärran plaskar de fram.

Vet inte varför, men jag lyckades med konststycket att under morgonen behöva gå på toa fyra gånger under 1,5 timme. Vad var jag nervös för? Jag har ju gjort detta tidigare. Gjorde mina förberedelser med selfiefoton, vaselin och simutstyr. Väl vid överdragsinlämningen träffade jag en bekant hemifrån. Det var hon som såg mig. Föga förvånande eftersom färdigheten att hitta folk i folksamlingar är en förmåga som försämrats hos mig. Det var dock trevligt att stå och prata en stund. Hon startade en startgrupp före mig, vilket gjorde att jag var på plats tidigt i min startgrupp. Tog då beslutet att inte backa utan stå bland de allra första i startledet. Jag är fortfarande för feg att göra detta. Tycker liksom att alla andra är snabbare än jag. Men denna gång skulle jag prova att starta först, tyckte jag.

Loppet
Uppvärmning på mjukt underlag. Tummen upp för det. När det var vår tur att starta så satte jag fart direkt. Hade dock lite problem med glasögonen vid start, de hade tagit in vatten. En skyndsam åtgärd, sedan full fart. Nu fanns ingen anledning att spara på krafterna. Även i detta lopp upplevde jag att jag crawlade mindre än tidigare år, men som kompensation tryckte jag mer i bröstsimmet.

Det var en mycket trevlig erfarenhet att det inte var så trångt, som det annars brukar vara. Efter nästan halva loppet, 500 m, simmade jag ikapp de sista gula eftersläntrarna i gruppen före. Och strax efter 500 m blev det trångt med gula simmare. Men det var bara att lägga sig längre ut i älven och/eller kryssa sig fram. Simningen blev hackig. Ibland kunde jag simma om med bröstsim men andra gånger fick jag skifta till crawl för att bli smalare i min simning och på så sätt komma om.

Mitt knä som började gör ont under 3k-loppet igår gjorde sig påmind efter knappt halva loppet idag med. Varvade också med crawl för att slippa smärta, men armarna orkade inte. Jag fick fortsätta bröstsimma med ont i knät som följd. Kände att jag verkligen måste gå en simkurs i frisim så att jag gör på rätt sätt och orkar mer. Som det är nu är jag mer eller mindre självlärd, sedan jag simmade i simklubb i tioårsåldern. Jag måste helt enkelt simträna mer till nästa gång.

Jag försökte hela tiden hålla koll på hur jag låg till i min startgrupp. Jag uppfattade som att jag låg bland de första i blå gruppen hela loppet. Länge var det bara 5-6 blå före mig. Några av dem var riktigt kvicka och det blev svårt att hålla koll i virrvarret av simmare med mössor i allsköns färger.

Hade en spurtstrid med två blå flickor, i vilken jag förlorade. Jag orkade inte riktigt knyta ihop säcken. Men det var riktigt skönt att sätta handen i plattan. Jag tror att jag kom i mål som kanske nr 7 eller kanske 10. Och som varje gång när man simmat i Vansbro var det svårt att ställa sig upp och gå upp för rampen. Mystiskt! För när jag träningssimmat långa distanser så har jag aldrig upplevt detta. Vinglade upp och haltade iväg. Denna gång släppte dock inte det onda i knät efter simningen.

Efter loppet
Fick en välförtjänt medalj. Den andra Tjejsimmedaljen i ordningen. Tog varm dryck och stod framåtlutad och grimaserade över smärtan i knät. Då kom en funktionär och frågade hur det var. Ont i knät, sa jag kort, och haltade vidare. Men jag kom inte så långt, typ fem meter före jag behövde stanna igen och grimasera. Då kom en annan(?) funktionär och tipsade om den mobila vårdcentralen. Jag sa att jag gissade att det var menisken som spökade och tillade att jag inte trodde att de kunde göra nåt.

Men jag tog beslutet att uppsöka de ändå bara för att vara på den säkra sidan. Och precis som förutspått. Det var inget direkt fel på knät. Bara vanlig hel slapphet efter korsbandsrekonstruktionen för över tjugo år sedan. Så som jag redan trodde, "bara" gamla skadan som spökade. Ta det lugnt och vila. Så diskuterade vi hur knät rör sig vid simning och mina gamla skador som jag inte har problem med egentligen. Hade jag fortfarande problem/ont på måndagen skulle jag uppsöka sjukgymnast på hemorten. Men jag tror, som sagt, att detta kommer gå över om några timmar och jag är säkert ute och springer imorgon igen. ;)

Vid duscharna hamnade jag av en slump bredvid någon som kände igen mig. Jag överhörde när flickan i familjen berättade för sin mamma att hon hade race:at mot mig. Jag kunde inte låta bli att lägga mig i och gratulerade naturligtvis till prestationen att klara Vansbro Tjejsim. Det visade sig att hon simmade i simklubb och tyckte inte att det var särskilt märkvärdigt.

Hur gick det tidsmässigt på loppet undrar du säkert. På Vansbrosimningen persade jag med fyra sekunder. På Tjejsimmet gick det ytterligare ännu bättre. Satte PB med 54 sekunder. Tyvärr missade jag min stipulerade sluttid, 23 min, med två ynka sekunder. Om jag bara hade... suck! Men jag är såklart mycket nöjd med min prestation ändå.

Mat ingick även denna dag och äta bör man. Det är dock svårt att motivera sig att äta när man inte känner hunger. (Biverkning av medicin.) Jag tog den tid jag behövde dvs lugnt. Det fanns ingen tid att passa så varför stressa? Trivsamt. När de började plocka ihop bänkar etc och man är bland de sista kvar så kom det fram en kaka. Den passade bra till teet.

När jag gick från mattältet kändes knät bra... tills jag hade nåt bilen för då smärtade det igen. Alldeles säker på att det är menisken som krånglar.

Tid: 23:02,5 (PB)
Placering: 227 av 1984

Anar en dålig trend med knäproblem. Tjejvasan - u.a.
Tjejvättern - cykelolycka med skrapsår och blåmärken på knäna.
Tjejsimmet - menisk(?)problem.
Vad händer på "Tjejlöpet"/Rosabandet loppet - vill inte veta. 🙈

Note to self: Simträna mer till nästa Vansbro Tjejsim! (...så kanske du kommer under 23 min.)

Hemresa
Resan hem fick GPSen guida. Och jag fick se massa fina ställen och vacker natur då jag inte körde den genaste vägen hem. Resan gick via Inlandsvägen, dvs via Lesjöfors, Filipstad, Kristinehamn, Laxå, Degerfors, Askersund och Motala. På resan upp körde jag däremot Bergslagsdiagonalen, dvs Borensberg, Tjällmo, Hjortkvarn, Örebro, Torphyttan/Lindesberg, Guldsmedshyttan och Grängesberg,

Nästa lopp: 31/8, Helsingborg Marathon, 42,2 km.

6 juli 2019

Vansbrosimningen 2019 - race report

Förberedelser
Det är ett dåligt återkommande mönster i mina förberedelser inför klassikerlopp att jag har inte tränat så mycket grenspecifikt. Detta år blev det totalt 4 km simmat. Detta uppdelat på två pass dagarna efter varandra, 1 km respektive 3 km.

Resa (fredag)
På fredagen hämtade vi ut vår nya bil från bilfirman. Sen tog jag den och körde norrut. Så jungfruresan blev till Vansbro. Mycket trevlig bil. Lite mindre än den förra, men mycket kvickare. Familjen fick/ville inte följa med iår ska tilläggas.

Visste inte om jag skulle köra över Örebro, som jag gjort de senaste gångerna, eller om jag skulle ta vägen över Karlskoga. När jag väl börjat köra och ställt in gps:en blev det till slut över Örebro och den s.k. Bergslagsdiagonalen. Det var en del trafik men inte överbelastat.

Fastän det var närmare att åka till Vansbro först så åkte jag direkt till det boende jag bokat. Om jag hade nyckeln kunde jag sedan gå i Vansbro i lugn och ro utan att ha någon tid att passa.

Med utkvitterad nyckel åkte jag sedan till Vansbro och hämtade mina mössor och satte dit respektive startnummer. Träffade min bästa väninna V.K. med familj och blev inbjuden på kvällsfika.

Men före kvällsfikat måste Vansbrosimningsatmosfären insupas. Det gjordes bäst genom att titta och heja lite på de sista tappra simmarna i Öppen Älv.

Passade även på att handla en frukostsmörgås sedan begav jag mig tillbaka till Dala-Järna där jag bodde. Lastade in mina grejer och tog mig bort till V.K och hennes familj. Mycket trevligt samvaro över en kopp te och smörgås.

När jag några timmar senare kom tillbaka till mitt krypin var det fortfarande ljust och inte jättejättesent. Jag hade två val, antingen ligga och skrolla på telefonen eller ta en löprunda i kvällssolen. Så praktiskt att både löparkläder och löparskor fanns med i min packning. Så det blev en sightseeingrunda runt byn. Några återvändsgränder träffade jag på men jag hittade rätt ändå. Dala-Järna är inte stort.



Loppdag (lördag)
Vaknade och var egentligen mer sugen på att springa än att simma. Kollade temperatur etc.
Klockan 1030: Luft 16 grader. Vanån 15,8 grader. Västerdalälven 15,4 grader. Betydligt kallare än förra året, men inte så kallt som 2014 då det var max 14 grader i vattnet.

I år hade jag starttid kl. 1318, så jag hade gott om tid till allt jag tog mig för. Stress är en av anledningarna till min sjukskrivning så det behöver jag inte mer av.

Åkte in och gick till målområdet bara för att komma i stämning och få upp simsuget. Det såg ju faktiskt lite roligt ut och det såg inte ut att vara motström iår heller. Hann även med att se prisutdelningen före det var dags att dra sig mot startområdet.


Provade att gå en annan väg än den markerade. Mycket trevlig upplevelse, lugnt och bra för min hjärna, som ju lyssnar på allt och alla vare sig jag vill eller ej.

Gick på toa utan stress. Bytte om och smorde in mig med vaselin och hade gott om tid. Gick mot uppvärmningen och där stod Line, en deltagare från tv-serien Min klassiker, och såg orolig ut. Jag pratade lite med henne och försökte lugna att det kommer gå bra. Det var ju dessutom ingen motström att tala om i Västerdalälven. Ta det lugnt, i din takt. Jag tror på dig. Det kommer gå bra, blev mina peppande ord.
t


Uppvärmning och jag lyckades stå kvar på den grå utlagda mattan. Det var skönt för fötterna. Har tidigare år ondgjort mig över dessa hemska stenar man ska typ hoppa på.

Äntligen dags att äntra vattnet och det kändes kallt när man gick i. Vis av erfarenhet rusade jag inte i. Sköljde av mina nyinköpta TYR-simglasögon och simmade iväg. Efter ett par hundra meter hade jag dock vant mig vid temperaturen. I början av loppet fick jag kryssa mig fram men jag försökte behålla lugnet och hoppades på splittring av fältet.

Strax före 1k simmade jag om eftersläntrande grå mössor från startgruppen före. Iår var det jag som var dålig på att hålla kursen och mitt kryssande berodde dels på trängsel och dels på att jag simmade snett åt fel håll. Kände att jag tyvärr sparkade till några men skyndade mig att säga förlåt. Även jag fick några sparkar bland annat en kraftigare på min högra hand. Vattnet kylde och jag ignorerade. (Efter loppet kändes inget, så det var nog inte så farligt, bara obehagligt.)

Vid halva distansen blev det fler och fler grå badmössor att simma om. Såg även vätskestationen för första gången. Den fanns vid runt 1750 meter.Någon vätska behövdes inte fyllas på dock. Det räckte bra med de kallsupar jag fick under loppet.

På en flotte spelades det fiol/violin. Hörde i och för sig inte så mycket av det för jag hade huvudet mest under vatten. Men det var alldeles säkert trevlig underhållning för de som låg och plaska långsamt och länge.

Strax före 2k simmade jag ikapp och om några röda simmössor. De hade startat två startgrupper före mig. Nu var det dock glesare bland simmarna. Vid udden med 1k kvar simmade en grön mössa om mig från startgruppen efter och det blev riktigt trångt med grå mössor men även de röda blev fler.

Här nånstans vid udden började det kännas som om jag sparkade av mig högerbenet i varje bentag. Gjorde i ärlighetens namn lite ont. Varvade därför bröstsimmet med crawl för att slippa göra bentag. Anledningen till denna smärta beror alldeles säkert på att det en gång i tiden gjorts en korsbandsrekonstruktion och meniskfix i det knäet i kombination med att jag inte simtränat så mycket iår, dvs inte stärkt rätt muskler. Men, ska poängteras, jag har simtränat tre kilometer i sträck utan att få ont.

I början av "upploppet" simmade jag ikapp en och annan grön slentrian (tre startgrupper före) och hör och häpna även en gul mössa. Simmade om en annan deltagare från tv-serien Min Klassiker, denna gång var det herr Stetsko. Hejade/peppade honom men fick inget svar tillbaka, han var nog trött.

Det var trångt i stort sett hela sista kilometern och ett potpurri av färger på simmössor. Bästa V.K, M.K med barn stod och hejade på målrakan. Jag höll på att missa dem trots att jag höll utkik. Som tur var hann jag vinka till dem. Blir så glad av supportrar, både kända och okända.

Så var det dags för slutspurten och som många gånger förr är jag ruskigt trött. Detta året simmade jag mycket mer bröstsim än tidigare år. Trots det gjorde jag en kraftansträngning och crawlade i mål och satte handen i plattan. Sen kommer en av två svåra saker med loppet... att ta sig upp för rampen. (Det första är att ta på sig våtdräkten och smörja in sig utan att kleta ner simglasögonen.) Man är rätt svag i benen efter en timmes simmande kan jag lova, man ser lätt rätt berusad ut.

När jag på svajiga ben stapplat upp för rampen fick jag en spontan och ärlig grattiskram av kransmasen Alfred Eriksson. Det gjorde mig glad. :)

Efter loppet
Sen hörde jag bästa familjen Karlsson ropa på mig över staketet. De gratulerade och överraskade med en godispåse. 💕🍬 De vet precis vad jag tycker om.

Så kollade jag tiden och minsann. Jag satte personbästa tid. Inte så mycket, bara fyra sekunder snabbare, men ändå PB. Med tanke på att jag simtränat rekordlite detta året (4 km) gör ju att prestationen är bra. Som jämförelse så träningssimmade jag 18 km första året. Galet va?! Benet, som under loppet gjorde ont, kände jag inte alls av när jag kom upp på land och gick som vanligt.

Efter dusch och stretching tittade och hejade  jag på V.K och M.Ks dotter som skulle simma Lilla Vansbrosimningen i Plasket. Med kraft och i stor stil utklassade hon alla i sitt heat. En proffsig voltvändning och strax var hon i mål medan de andra precis påbörjat sin andra längd. En riktig simtalang. När hon nått kaklet blev även jag stolt över denna fantastiska tjejs prestation.


Vi hade pratat om att se VM-bronsmatchen mellan England och Sverige tillsammans hos V.K., men tiden hade rusat iväg. Nu fick det bli i mässtältet istället. Jag försåg mig med mat och hittade bästa platsen framför storbildsskärmen. Vilken tur att jag hade mina öronproppar med mig, annars hade detta aldrig gått.


Det var en välspelad och spännande match. Det var rent av nervöst före slutsignalen ljöd.  Ett bortdömt mål för England, en monsterräddning på mållinjen av Nilla Fischer (min favoritspelare sedan 2004) och segern med 1-2 var ett faktum. VM brons till Sverige! En fantastisk avslutning på en bra dag.


Glad över segern var det dags att dra sig tillbaka och ladda om för morgondagens simning.

Tid: 1:05:14,7 (PB)
Placering:
2063 av 5840 (alla).
689 av 2186 (kvinnor).

Nästa lopp: 7/7, Vansbro Tjejsim, 1 km.

5 juli 2019

Ny bil

Idag blev vi med ny bil. Då vår trotjänare till skruttbil hastigt gick sönder, och vi måste ha två bilar för att klara vardagslivet, så hade vi inget val utan behövde en ny.
Det behövde inte vara en fabriksny bil men en modernare. Fården var från 2004 och har sett sina bästa dagar. Nu blev felet så dyrt att laga att det inte var någon idé. Att lägga ett femsiffrigt belopp på en bil som knappt är värd fyrsiffrigt var inget alternativ. Ful-Fården har nu ersatts med en Pigg-Peugeot.

1 juli 2019

Halvtid 2019

Första juli och halvtid av året 2019. Mitt träningsmål är att springa en Megameter, dvs 1000 km, före året är slut. Hur går det då med mitt träningsmål?

Början av året startade okej löpmässigt, inte bra, men okej. En rad ögoninfektioner fick mig att inte kunna göra det jag ville. Med 33,4 km löpta i januari så låg jag verkligen inte på idealet två mil i veckan men inte heller ohjälpligt efter.
Totalt: 33,4 km. Kvar: 966,6 km.

Så kom februari och skidåkningssäsongen, både utför och slättförs. I och med detta prioriterade jag skidåkningen och jag kom rejält efter med löpningen. Med ynka 12 km var jag nu tvungen att "springa ikapp" 12 mil (120 km). Men året är långt, ännu behöver jag inte stressa över det.
Totalt: 45,4 km. Kvar: 954,6 km.

Vårmånaden mars var turbulent och en katastrof rent personligt. Jag mådde dåligt på många sätt. Något som visade sig bli långvarigt. Men i mars börjar loppsäsongen lite smått dra igång med bland annat seedingslopp för Göteborgsvarvet. Löpningen är en del av min rehabilitering och jag kunde trots sjukdom springa in 52,6 km. Lite bättre än både januari och februari men fortfarande långt under vad jag borde för att komma ikapp... eller snarare, inte komma mer efter.
Totalt: 98 km. Kvar: 902 km.

April hade några veckor av, för årstiden, riktigt varm väderlek. Detta inbjöd till att vistas utomhus. Tack vare ett informellt backyardlopp med löpargruppen TNT (Team Nordic Trail) så lyckades jag tidigt i månaden besegra årets första halvmara. Sedan följdes månaden av blandade distanser från korta intervallpass på 4 km till lite längre distanser på 15 km. När månaden var slut hade jag sprungit 85,9 km. Helt i linje med det medelvärde per månad jag borde springa. Inga förlorade kilometer denna månad med andra ord.
Totalt: 183,9 km. Kvar: 816 km.

Stärkt av att lyckas hålla månadens "beting" i april ville jag i maj även springa in lite av de förlorade milen från början av året. Jag orkade och hade möjlighet att springa fler pass med TNT och tillsammans med att Göteborgsvarvet gick av stapeln denna månad nådde jag 131,6 km. Mycket bra. Sakta men säkert knappar jag in underskottet.
Totalt: 273,3 km. Kvar: 726,7 km.

Första dagen i juni rivstartar jag med att springa Stockholm Marathon. Två veckors "beting" i ett bräde. Katsching! ;) Blandade distanser även denna månad. Korta i skogen varvat med längre på asfalt. Årets toppnotering hittills med 149 km denna månad.
Totalt: 422,4 km. Kvar: 577,6 km.

Som ni ser ligger jag fortfarande efter. Idealet vore att ha sprungit 500 km nu vid månadsskiftet jun/juli. Med lite disciplin borde jag alldeles säkert komma ikapp. Jag kämpar på, både med löpning och med alla andra saker jag kämpar med. Det positiva är att jag har snäppat upp löpmängden de senaste månaderna. Semestern kan ställa till detta "flow", men jag ska göra mitt yttersta för att åtminstone springa mitt "månadsbeting".

Januari: 33,4 km
Februari: 12 km.
Mars: 52,6 km.
April: 85,9 km.
Maj: 131,6 km.
Juni: 149 km.

Summa: 422,37 km
Kvar: 577,63 km.