Så sjukt!

 Det var det sjukaste jag varit med om vad gäller framförhållning till lopp. 

 Göteborgsvarvet gick av stapeln i lördags, 23/5. Idag tisdag, tre(!) dagar senare, är alla platser till nästa års lopp slutsålt.

På facebook:

 Fick jag en plats?

 Jag hade egentligen inte råd att köpa starten denna månad men när det igår (25/5) kom ett mail om att 29 000 platser redan var sålda kände jag mig stressad att anmäla mig, samtidigt som jag ändå tänkte att det "bara" var drygt hälften av alla platser (29' av 55'). Men jag anmälde mig ändå. Betalningen gick igenom och jag har fått bekräftelse på anmälan. 

 Att jag en vecka före loppet kunde anmäla mig till ett slutsålt maraton, i höstas, var ju ingenting i jämförelse.  Där kunde de liksom ha vikta platser för turister/utlänningar. Det är i alla fall min teori.

Slutsålt

 Sociala medier proklamerar ut att Göteborgsvarvet 2026 är slutsålt idag 18 sept 2025. Loppet är 23 maj 2026.

Göteborgsvarvet 2025 - race report

 Iår firar Göteborgsvarvet 45 år. Jag firar mitt 15:e lopp när jag kommer imål. Det blir troligen ingen rekordtid för mig iår heller, det vet jag på förhand. Jag har inte gjort några särskilda försök att träna upp mig för det. Årets första (av fyra) slutsålda lopp jag deltar i. De andra är: Stockholm Marathon,  Helsingborg Marathon (kommer bli fullt), och Amsterdam Marathon. 

 Förra året bodde jag på hotell pga att jag ansågs olämplig att bo hos nu x-svärföräldrar. Då trodde jag att det skulle bli mitt sista Varvet på många år eftersom jag nu inte har någon egentlig koppling till Göteborg och generellt inte har råd med hotell. Men så har jag träffat så fina vänner i Anna-Carin och Jan via Billdalparkens parkrun, vilka erbjuder boende hos dem. Jag är SÅ tacksam och vet inte hur jag ska gottgöra. Jag bestämde att bjuda på kvällsmaten på fredagen i alla fall.

Dagen före loppet, 16/5

 Åkte ganska tidigt på fredagen. Så att jag skulle hinna hämta nummerlapp och handla mat. Det skulle inte bli så sent till Anna-Carin och Jan som förra året.  Mässan var trevligare iår än förra året.

 Lite mer "ombonad" eller vad jag ska säga. Eftersom jag har allt jag behöver så köpte jag ingenting, men det är kul att titta. 

 På mässan stötte jag oväntat på min vän Mille. Vi satte oss i solen och pratade länge om allt möjligt. Plötsligt kom Mustafa "Musse" Mohammed  förbispringandes med ett gäng. Speakern annonserade detta. Jag klappade händerna  och Musse vinkade glatt tillbaka till mig.

 En bra stund senare skiljdes vi åt, Mille och jag. Mille skulle fixa något och sedan titta på fotboll (ÖIS- Varberg. (ÖIS vann med 5-1 såg jag). Jag åkte och handlade inför kvällens middag. Sen tog jag mig till A-C och Jan.

 Eftersom jag inte hade sprungit min runstreak dag nummer 1963 så tog Janne och jag en liten runda ner till havet tillsammans. En egen liten "shake out" löpning inför varvet.

 Efter löpningen lagade jag kvällsmat i form av oxrullader i sås. Janne kokade potatis och Anna-Carin fixade vitlöksstekta haricots verts. Det blev en enkelt lagad men utsökt middag och vi hade det mycket trevligt. 

 Retirerade till sängen ganska sent, som vanligt. Morgondagen skulle bjuda på TVÅ lopp. Anna-Carin och Jan är grunden för Billdalparkens parkrun och de måste dit och anordna det. Jag anmälde mig som frivillig att vara sistagångare. Smart för om jag är en vanlig deltagare så kommer jag garanterat springa för fort och inte orka Varver några timmar senare.

Loppdagen 17/5

 Uppe tidigare än vanligt en Göteborgsvarvetlördag, men normaltid en vanlig lördag med parkrun. Anna- Carin gjorde snygga flätor på mig.

 Att vara sistagångare/tailwalker på Billdalparkens parkrun gick bra och var roligt. 

 Hade i uppgift att första varvet vända en skylt och plocka in två. Andra varvet skulle resterande 20, eller hur många det nu var, skyltar tas med. Eftersom jag delade min roll med två andra så var uppgiften inte så betungande. Ingen av oss sistagångare hade varit det på Billdalparkens parkrun förut. Ingen visste fullt och helt vad som skulle göras, men det kändes som om jag hade bäst koll. Ingen av de andra gjorde t ex någon ansats att vända någon skylt.

 Efter vi plockat in allt fikade vi som brukligt  på Systrarna Werner. Jag kände att jag inte kunde äta något inför stundande halvmaraton så avstod från mat/fika. Sen blev vi lite sena tillbaka "hem"/hem pga parkeringsstrul. (Jag skulle få låna en grannes parkeringsplats och jag visste ju inte var den fanns. Detta i kombination med vaga instruktioner och många bilar som kom bakom tog det onödigt lång tid.) Men jag hann ta en supersupersnabb dusch, tog nog bara en minut, och hann byta löparkläder. Janne var lite mer klipsk, han hade gjort detta förr, han hade packat en väska att ta med och planerade att byta om på Slottskogsvallen. Janne behövde iof inte duscha för han sprang inte.

 Anna-Carin var snäll och skjutsade både Jan och mig till startområdet. Iår anslöt jag det trevliga "löpargänget i villan", som jag kallar dem, redan före loppet. En av Jannes löparkompisar, från en av löparklubbarna han springer med, bor precis bredvid starten. Vännen - Hans - har gjort det till tradition att bjuda dit sina klubbkamrater och jag var med lite redan förra året.

 Man hörde allt som hände på startområdet väldigt bra om man gick runt hörnet. 

Strax före loppet

 Från huset kunde jag höra och se första starten. Det var lagom att ha det på avstånd. Jag hörde först JAS 39 Gripen, som traditionsenligt flög över, och filmade när första startledet startades. Som jag skrivit i tidigare lopprapporter så ser jag just JAS 39 Gripen ganska ofta eftersom jag bor i Linköping där den tillverkas.

 Efter en stund i huset då alla snabba från löparklubben stuckit iväg i sina startgrupper 1-5 så hade jag massor med tid att gå på toa, värma upp och bara ta det lugnt. Jag pratade lite med de fåtalet löpare som var kvar samt barnen i huset, vilka var trevliga att prata med.

Så jag gick ner för att värma upp min trötta kropp. När jag stod på garageuppfarten och funderade på vad jag skulle göra på min uppvärmning kom en kvinna fram till mig och frågade om jag var i Helsingborg för några helger sedan. Och ja, det var jag ju. Hon kände igen mig från Helsingborgs Marathons föreläsning och träningspass med John och Manne. Vi önskade varandra lycka till. Ovant men trevligt att bli igenkänd.

 När det var dags för start lämnade jag också min väska på altanen. Faktiskt skönt att slippa den allmänna väskinlämnigen. Skönt att slippa köa före och köa för att hämta. Och fantastiskt skönt att gå på riktig toalett samt  slippa stå i evighetslång kö till toa/bajamajor. 

 Iår hamnade jag i startgruppen direkt efter välgörenhetsgruppen - 13. Att starta kl 1420 innebär att vinnaren springa i mål innan jag hinner starta.

 Jag såg inte när de sprang imål, men iår var det spurtstrid. Vinnande ur den striden var svensken Soldan Hassan. Kombantanten, en norrman dagen till ära det är ju 17 maj, agerade osportsligt just före mållinjen så han diskades. 

 Janne startade i grupp 5 och Mille i grupp 14.

 Med Mille 11 minuter bakom mig blev målsättningen att hålla honom bakom mig så länge som möjligt. Han brukar springa om mig i alla uppförsbackar. Jag å andra sidan brukar springa om honom när det blir platt och på upploppet. 

 Loppet 

 Bra start. Normalt brukar jag ligga till  vänster i Slottskogen och spurta på som tusan. Det gjorde jag inte iår. Taktiken var att chilla och bara flyta med till Majorna. 

 Trippade upp för Säldammsbacken men jag hade tydligen effektivare steg än de runt mig för jag var snabbare trots att att jag tog det lugnt. Då sökte jag mig till vänster ändå och höll mig där. För till vänster behöver jag när backen vänder och går nerför. Jag rullar snabbt ner för nedförsbackar. Jag har inte lust och energi att bromsa.

 Med denna taktiska ändring hade jag faktiskt krafter kvar när jag kom till stigningen av Älvsborgsbron. Ett ställe jag typ alla tidigare lopp varit ganska skittrött på och då har vi nästan sprungit 5 km.

 Både uppför och nerför Älvsborgsbron gick galant. Jag stannade inte ens för att dricka vatten vid vätskestationen före bron. Det var kanske dumt, men jag har vatten med mig i fickan.

 På Lindholmen bestämde jag mig för att springa efter känsla istf att försöka jaga tid. Tack vare det var det rätt trevligt på den sidan iår. Lite trångt på alla ställen, för det var mycket folk överallt, men rent löparmässigt mer ork av mig. 

  Men den jävla vristen började göra ont vid 10 km. Bestämde mig för att ignorera den och springa vidare. Letade fram en GT-tablett och en salt för att "fylla på" depåerna. Efter ett tag tänkte jag inte på vristen. Det var förmodligen andra jobbiga saker att tänka på som motvind och uppförsbackar.

 Stannade inte för att dricka vatten på Hisingens vattendepåer heller. Blev bara ett kort stopp vid 11,5 km, fyllde då flaskan vid  en privatpersons lilla kontroll. 

 Kilometerna tickade på och jag funderade mycket på om jag skulle orka springa den där Hisingsbron iår. Till slut bestämde jag mig bara för att göra det. Jag klarade ju den förra året så varför skulle jag inte göra det iår? När bron kom så sprang jag som bestämt.

 Jag vet att jag kan springa 24 km utan att stanna, för det gjorde jag på Berlin marathon. Den stora skillnaden mellan Berlin marathon och Göteborgsvarvet är att Berlins bana är platt, det är definitivt inte Göteborgsvarvet.

 Att springa utan stopp orkade jag i 16 km, dvs fram till NK. Där tog krafterna slut och jag gick första gången. Gick till älven och sedan sprang jag hela vägen till Elite Hotell. På andra sidan, på väg ner för Avenyn, såg jag ett känt ansikte i Erik Alnervik, projektledare för Helsingborg marathon. Jag blev glad och vinkade frentetiskt. Han vinkade tillbaka med sin stora flagga. Jag intalar mig själv att han kände igen mig.

 Gick runt Poseidon och drack vatten på samma gång. Funderade lite på varför det var så tungt men kom inte till någon bra slutsats. Jättetrött på Vasagatan och inte förrän där vid 18 km, slog det mig att jag hade flytande energi med mig s.k. liquids. Den hade jag ju inte tryckt i mig. Det borde jag gjort redan vid Hisingsbron, men nej. Nu var det bara 3 kilometer kvar och lite för sent, men jag tog den ändå. Den gjorde ingen skillnad.

 Var och helt slut efter Övre Husargatan. Så även iår var den asjobbig. Jag sprang in i väggen ... eller nä, det var ingen vägg det var faktiskt en trafikskylt. Skulle passera en kille på höger sida, han höll vänster men inte tillräckligt. Jag duckade bäst jag kunde men slog i armen. Auch! sa jag högt, och killen frågade om jag träffade. Och jo, det gjorde jag men jag sprang vidare. Bara väntade på att blodet skulle forsa ner för armen men det slapp jag.

 Sista backen orkade jag inte heller detta år. Nästa år då j**lar! Nu bestämmer jag mig att jag ska springa sista backen 2026. Punkt. Nåja, väl uppe så är det en fröjd att springa med så mycket publik. Dammet kunde jag iof vara utan. Här skulle Göteborgsvarvets organisation kunna vara lite proaktiv och salta, vattna eller vad man gör. Det skulle bli trevligare både för löpare och åskådare. 

 Med uppsträckta armar spurtade jag strax före mållinjen. Att jag gjort en bättre tid än förra året visste jag redan men räckte det till pb (personbästa)? Klockan stannades på 2:07:35. Men vad är min pb-tid egentlig? Jag visste att det var något runt 2 timmar och åtta minuter. Jag fick leta en bra stund i gamla anteckningar, för tyvärr finns det inte längre någon bra sammanställning från Göteborgsvarvets sida. Och jo då, det gamla pb var från 2023 på 2:07:46. Så jag persade inte med så mycket, bara 11 sekunder, men iaf.

 Höll Mille efter mig. Han fixade precis Sub2  så vi kom i mål nästan samtidigt. Jag plockade drycken man fick, tog selfie med medaljen och gick för att ta en tårtbit. Woop woop, där var han minsann. Vi hade bestämt träffplats, men nu behövdes inte den. Han och jag lyckas av någon anledning att slumpmässigt bumpa in i varandra rätt ofta.

 Jag var inte jättesocial efter målgång för jag var verkligen skittrött men lite socialiserande blev det och vi slog följe till uppvärmningsplatsen där Mille gick till väskorna och jag till "löparvännerna i villan".

 Trevligt umgänge och blev även iår bjuden på pizza, godis och snacks. Privattaxin A-C plockade upp oss så resan "hem" gick smidigt.

 När jag, inför en välförtjänt dusch, tog av mig tröjan möttes jag av en ordentlig överraskning. Det var minsann en rejäl smäll jag fått på armen. Smällen kändes men inte alls som att det skulle blivit ett så stort (blå)märke. Jag sprang vidare och hade inte en tanke på armen. Allt kändes nämligen bra. Är tacksam att skylten inte träffade huvudet.

Statistik

 Vädret var först soligt men övergick i molnighet. Temperaturen var för en gång skull inte skitvarmt utan 18-19°C. Det blåste dock en del, 5 m/s med 11-12 i byarna.

 Under hela mitt Göteborgsvarvet stod jag still i 7 sekunder (den sista sekunden är nog efter målgång!?). Gick gjorde jag vid sex tillfällen och den totala tiden för gång var 6 min och 40 sekunder.  (Här finns tid att hämta ... om jag bara orkade.)

55 000 löpare var anmälda där 111 olika nationaliteter var representerade. Äldsta deltagaren var 88 år och yngsta 16 (men fyller 17 iår). Av deltagarna var 40% kvinnor och 60% män. (Jag antar att de ambivalenta/ickebinära var så få att det inte räckte till någon egen procent!?)

Längs med banan fanns 800 koner/trafikrör, 300 sopkärl och det gick åt 1 200 000 muggar.

Källa: 

https://www.goteborgsvarvet.se/nyheter/goteborgsvarvet-2025-i-siffror-har-ar-arets-lopp-pa-detaljniva

Årets bankarta: 

Göteborgsvarvet 2024 - race report

 Det blev annorlunda iår. Jag brukar ha förmånen att kunna bo hos svärföräldrarna i Västra Frölunda/Fiskebäck. Tre veckor före loppet tyckte gubbj**ln det var olämpligt så han bokade hotell åt mig samtliga dagar den helgen.

 Hotellet han valde, utan min inblasndning och förmodligen det enda där det fanns något ledigt, låg praktiskt nog vid Åbytravet. Från Åbytravet går gratis shuttelbussar till starten. Så det enda jag behöver betala är parkering om 60 kr/dygn. Osäkert om gubbj**ln visste om detta då han tipsade om kollektivtrafik när han vidarebefordrade bokningen.

Dagen före

 Körde till Göteborg ensam. Skönt på sitt vis. Tog sikte på hotellet för att ha incheckningen gjord och slippa stressa över att komma sent etc.

 Efter en liten paus på rummet tog jag mig så till nummerlappsutdelningen. På expot sammanstrålade jag med Nathalie och hennes bror. Jag lämnade över hennes diademflaggor jag köpt åt henne sen strosade vi omkring och letade underkläder till N. Hon hade oturligt glömt att packa med ombyte. 

 Efter ett långt tag så sa jag att jag behövde åka. Jag hade blivit inbjuden till Anna-Carin och Jan på fika/fredagshäng. Anna-Carin och Janne har jag lärt känna via Billdalparkens Parkrun. Det var mycket trevliga att umgås med dem och tiden gick alldeles för fort. Vid 2130 rundade jag av.

 Köpte lite snabbmat på hemvägen. Måste grunda med lite salt också.

 Letade upp platsen för shuttelbussarna och preppade mina saker.

 På natten gick jag ut för att hämta något jag glömt i bilen.  Då kom två tjejer indansande. De tillhörde tävlingsledningen såg jag på akriditeringen. Småpratade lite och fick tips om att dricka ordentligt samt skippa alla målsättningar för det kommer bli varmt. Den där sub2 får vänta ytterligare år.  Det är inte rätt förutsättningar iår. Prognosen lovar 26-27 grader och sol. Varmare än New York, vars värme vi inte heller var tränade för.

Loppdag

 Vaknade av mig själv efter sex timmar. Typiskt, jag som skulle sova iaf åtta timmar. Åt en trevlig hotellfrukost samt ringde och gratulerade mamma på födelsedagen.

 Hann chilla några timmar på rummet.  Hade fin utsikt över kön till bussarna. Kön växte sig snabbt lång. Bestämde mig att gå ner vid 12 och ställa mig i kön. 

 På bussen satte jag mig längst fram bredvid en tjej. Hon var trevlig att prata med. Jag har en förmåga att börja prata med okända mest hela tiden. Inte för att jag orkar utan för att jag är nyfiken på vad det är för person. Jag frågade om hon åkt denna buss förut och de hade hon eftersom hon inte var härifrån. Följdfrågan blev ju direkt var hon var ifrån och hon svarade 30 km öster om Jönköping. Jag tänkte en splittsekund och drog till med. Bor du i Ydre? Hon blev jätteglad sken upp och sa: Ja! Hur visste du det. Det är ingen som vet var Ydre ligger där i södra Östergötland. Då kände jag mig allmänbildad och kunnig.

 Framme vid startområdet satte jag mig i skuggan och invänta start. Där från min plats hörde och såg jag när elitledet startade.

 Brukar värma upp på grusplanen men skippade det iår. Det var varmt nog att bara vara i solen. I god tid ställde jag mig dock i toakö. Två yngre tjejer var framför mig. De hade inte sällskap med varandra. De hade i gemensamt att det var deras första start i Göteborgsvarvet. De var lite nervösa för det.

 Lämnade min väska, bad en slumpvis utvald att ta min obligatoriska "före-start-bilden". Och så passade jag på att göra lite dynamisk uppvärmning åtminstone. 

 I väntan på att min startgrupp (12) skulle lunka fram till rondellen blev jag lite starstruck. Jag fick nämligen syn på bordtennisspelaren Anna-Karin Ahlquist. Jag hade stor lust att gå fram och prata med henne eftersom jag vet att hon har samma skitsjukdom som jag. Men jag var för feg denna gång. Dessutom såg hon så koncentrerad ut inför starten av sitt halvmaraton att jag inte ville störa. Jag talar om en toppatlet med många Paralympics-, VM- och EM-medaljer. En sådan elitidrottskvinna stör man inte hur som helst.

 Högtalarna dånade ut "Tsunami" vilket var väldigt peppande. Mycket mer pappande än "Kom hem" med Magnus Carlsson. DJn blandade friskt peppiga låtar med mindre peppiga. 

 Starten för grupp 12 gick 1435. Taktiken i dagens lopp var att ta det lugnt...pga värmen. Det höll i 2 kilometer. 🙈 Sen dök nämligen en farthållare för 1:59 upp. Jag visste redan på förhand att någon Sub2 skulle jag inte klara. Men jag följde ändå honom. Jag ville se hur långt jag orkade. Jag orkade i åtta kilometer och det är jag väldigt nöjd med.

 Loppet var helt snurrigt. Jag sprang på ställen jag brukar gå och gick på ställen jag brukar springa. Hisingsbron undantaget, den gick jag uppför som jag brukar nuförtiden. 

 Ett ställe där jag alltid brukar se mig besegrad är Avenyn. Idag bestämde jag mig för att jag minsann skulle springa hela, oavsett hur långsamt det än gick. Och jag fixade det. Det var skijobbigt men jag fixade det.  Sprang uppför hela Avenyn. Väl uppe hos Poseidon gick jag dock runt samtidigt som jag drack vatten.

 Det härliga sommarvädret gjorde att Göteborgarna kom ut och hejade på löparna. Iår var Göteborgsvarvet en riktigt folkfest. Jag har nog aldrig upplevt så mycket publik på Varvet förut. Hela Avenyn kantades av publik. Härligt!

Dippade mycket mentalt de sista fyra kilometerna och gick mer än jag borde ha gjort. På sista kilometern såg jag en förlupen Garmin High Five hand. Den plockade jag upp och satte i ryggslutet. (Ville inte ha den på bild i målfållan.) Den ska jag ge Anna-Carin och Jan, som efterlyste lite såna grejer till "sitt" parkrun".

 Sista uppförsbacken innan upploppet på Slottskogsvallen, vilken jävla skitbacke. Jag tror alltid att jag ska kunna springa den men benen är helt slut. Även detta år gick jag men efter det var det bara slutspurten kvar. Alltid härligt att springa in på Slottskogsvallen och få sin välförtjänta medalj. 

 Arrangören gjorde ett bra drag i att erbjuda salt (NaCl) till löparna vid många (kanske alla?) vätskestationerna. Jag har i tidigare långlopp (Oslo och Köpenhamns marathon) ondgjort mig på att de inte erbjöd salt. Fast jag hade med eget salt, som jag också konsumerade, så tog jag salt på några ställen. Bravo!

Tittar man på statistik från loppet så höll jag ett förvånansvärt jämnt tempo.  Det kändes verkligen inte så längs banan.

 Tog lite tilltugg och satte mig på gräset på Slottskogsvallen och njöt av solen och stämningen. Hade inget speciellt att hasta vidare till. Har man tur dyker det upp någon man känner, eller så pratar men med någon och hoppas att den personen är utåtriktad och vill prata lite.  Beundrade mina skor som var snyggt dekorerade av papier maché.

 Efter ett långt tag utan någon "kändis" i sikte fick jag meddelande från Anna-Carin. Hon undrade om jag träffat/sett till Jan. Det hade jag inte. Och hans nummer hade jag inte heller. Men tack vare A-C fick vi kontakt. Han satt i en trädgård i anslutning till starten och propsade på att jag skulle komma dit. Han satt där med sina vänner från löparklubb och hade eftersnack(s). Trevlig inbjudan jag inte tackar nej till.

 Efter några felnavigeringar hittade jag fram och blev bjuden på pizza, frukt, dryck och annat gott (godis). Det var, som sagt, människor från Jans löparklubb som brukade samlas där före och efter. 

 Väldigt trevligt. Gött snack och mycket gott med pizza, chips med mera. Men vid 19 var jag tvungen att gå. Jag ville inte missa sista bussen tillbaka till Åby. Även om det går att åka kollektivtrafik dit, på egen hand, så är det väldigt praktiskt att bara kliva på en buss man vet tar mig dit jag ska. Trevligt folk hela bunten. De sa att jag var välkommen nästa år också. .  

 Men vi får se om det blir några fler Göteborgsvarvet. Detta var kanske mitt sista på några år*. Jag har generellt sett inte råd att boka in mig på hotell en helg. Detta lopp erbjuder inte logi i skolsal för billig slant så som Lidingöloppet. 

 Ställde jag mig i en jättelång kö till shuttelbussarna som tar oss tillbaka till Åby. Jag ställde mig i tid för att åka med sista turen, tiden gick och sista tid passerades, men de fick snällt beta av kön så alla kom hem/tillbaka.

Trevligt snack på bussen också. Då var det en jämnårig(?) man som var sällskapet. Han var från Lund, men det hördes inte.

 Riktigt gött att duscha och sedan bara lägga sig på sängen och titta på tv och slösurfa på mobilen. Men jag behövde äta något igen. Pizzan, vindruvorn, chips och godiset hade gjort sitt och jag var hungrig igen, 

 Gick sålunda ner till det närbelägna gatuköket. Wow! Vilket ställe. Precis så ska ett gatukök vara. Killen och damen i luckan var mycket trevliga att prata med på kvällskvisten. Stod och tjôta ett bra tag. Dessa två var verkligen rätt personer på rätt ställe. Hoppas de trivs med sin arbetsplats. 

 Sen var det skönt för en trött kropp att keypa ner under täcket. 

Bankarta för årets lopp:

Tid: 2:15:32

*Anna-Carin och Jan har erbjudit mig logi vid nästa års Göteborgsvarvet. Tänk vilka bra vänner jag har.