25 december 2017

Juldagsjoggen

Jag har varit grymt sugen på att träna men inte orkat på grund av lunginflammationen. Sen kom julbestyr och sådant.

Idag hade jag inget för mig och löparkläderna var med i packningen. Så jag gav blanka tusan i lunginflammation och hosta. Jag klädde om för en liten kort runda. Det har sagts till mig att man ska börja lugnt. En liten kort runda för mig är tre fyra kilometer, så en liten kort runda skulle det bli.

Det kändes dock bra när jag sprang i duggregnet så jag fortsatte en bit till. Det var en ganska trevlig överraskning att se att jag sprungit nio kilometer när jag väl var tillbaka där jag började.

Stärkt av vetskapen att jag klarade springa så långt i regn och ett gäng plusgrader anmälde jag mig till Sylvesterloppet som går på nyårsafton. Det spelar ingen roll vilken tid det blir då men jag lär ta mig runt springandes (jämför: gåendes). Nu ser jag fram mot nyårsaftonslöpet. Sylvesterloppet (i Göteborg) är ett mycket trevligt arrangemang. Förra året sprang jag på en tid runt 56 minuter.

17 november 2017

Lakritskalender

Lakritsfabriken i Ramlösa har tveklöst den bästa adventskalendern iår. Jag har säkrat mig ett exemplar och nu ser jag mycket fram emot december.
(Bilden är lånad från Lakritsfabriken i Ramlösa.)

10 november 2017

Slöseri av resurser

På akuten sa de, du har lunginflammation (pneumoni), vi skriver ut penicillin, hör av dig till vårdcentralen (VC) om det inte blir bättre. Tack och hej, typ.

Jag frågade specifikt om läkarintyg eftersom jag redan varit hemma nästan en vecka. De sa vänd dig till VC. Så sjukskrivning från akutmottagningen fick jag minsann inte.

Så idag ringde jag VC. Lite sjukt att en sjuk ska ha ork att ringa runt om sådant. Jag fick iaf ett läkarintyg utan speciellt mycket ansträngning. Läkaren tyckte också det var konstigt att jag inte fått sjukskrivning från akuten och sa att det skulle hon påpeka för dem att det minsann är olämpligt. Ett slöseri av tid och resurser. Jag kan bara hålla med.

En annan intressant grej med att jag ringde VC var att jag fick mer detaljerad info om sjukdom och röntgenfynd. Läkaren lyssnade ju igenom diktatet och läste röntgensvaret före hon ringde mig. (Tidigare hade jag pratat med en sjuksköterska.)  Jo, akutenläkaren sa att jag hade pneumoni och sen inget mer. VC-läkaren däremot meddelade att jag hade dubbelsidig pneumoni samt att de hade hittat en annan avvikelse på ena lungan. En avvikelse som enligt pm behöver följas upp om sex månader. Hon sa att det var vanligt att hitta såna där avvikelser och att de vanligtvis är benigna, men att den var så stor att uppföljning med dt är standard. Det första jag gjorde efter att ha avslutat telefonsamtalet var att googla noduli, för jag hade ingen aning om vad det var. Härligt att få sån fin information via telefon. Nu går jag ju liksom inte och oroar mig att den ska vara malign...

9 november 2017

Mina erfarenheter av lunginflammation

Vet ni att det suger hårt att ha lunginflammation. Nähe, då får ni tro mig på mitt ord. Du orkar ingenting, hostar dag som natt och mår allmänt skitdåligt.

Jag anade aldrig att det var lunginflammation, hade liksom inga tydliga symptom på det. Visst jag hade hostat lite grann men inte så uttalat att jag skulle misstänka det.

Om du är intresserad av mitt insjuknande/behandling så fortsätter läsa nedan annars kan du sluta läsa här.

På torsdagen mådde jag sådär på jobbet men jobbade ändå. Jobbade på fredagen också med samma känsla att något var konstigt. Jag försökte att ignorera och leva på som vanligt, sådär som jag brukar göra. Syns det inte finns det inte. Stoppa huvudet i sanden och intalade mig att "det försvinner nog"

På lördagen låg jag halvt utslagen på soffan. Gjorde inte många knop. Tog aldrig temp men tror att jag kan ha haft feber.

Söndagen var mycket bättre. Jag mådde bra och gjorde fina saker med familjen.

Måndag och jobba igen. Det var då jag började känna mig mer ur form. Sa till kollegorna att jag var mer orkeslös än vanligt. Satt still så mycket jag kunde. Vid lunch började jag få mer symptom på förkylning. Bokade vikarie för morgondagen.

Tisdagen, en hemmadag för kurering, dock föll det sig så att även dottern var sjuk så hon var hemma från skolan, så vilan blev väl inte maxad precis. Var slö och trött men lite mer än den vanliga fatigue-tröttheten, ljus/lampor gjorde mig yr så jag släckte lampor medan dottern tände. En ganska lugn dag men piggare blev jag inte trots vila. På kvällen tyckte jag mig känna att min puls var hög, hjärtat slog liksom snabbare än vanligt fast jag bara satt i soffan. Av ren nyfikenhet letade jag fram mitt pulsband jag har när jag idrottar. Normalt har jag en vilopuls på 55-65 bpm, ibland ner till 45-50. Nu när jag mätte var den uppe i över 100 bpm. INTE normalt!
Men jag är inte den som oroar mig i onödan så jag tänkte att det går nog över till morgondagen. Det är troligen bara något tillfälligt. Kanske att jag ska ringa vårdcentralen (VC) om det, men nä det får vänta.

Onsdagen kom, sov mest och det var skönt, men pulsen förblev hög, mätte med pulsklockan. Feber hade jag inte, nu tog jag mig ork att faktiskt mäta. Hostade gjorde jag inte heller så det var något att anmärka på. Däremot hade jag börjat få ont i bröstet, mest på vänster sida, det spelade ingen roll om jag var i vila eller efter rörelse. Obehaget, för det var mest obehag, kom i korta intervall. Ibland stickande, ibland skärande men mest molande. Funderade några gånger att ringa VC men det blev inte så. Imorgon är det bättre, tänkte jag igen. 

Torsdag, en vecka sedan jag kände mig konstig första gången. Sov länge men kände mig fortfarande risig med hög puls och ont i bröstet och lite svårt att andas. Nu kände jag att det var dags att kontakta vården. Letade upp numret till VC men jag kom aldrig fram. Telefonsvararen meddelade att telefonkön för dagen var fylld. Jaha vad gör jag nu? Det känns ju verkligen inte så akut att jag skulle behöva besöka akuten. Satt jag bara stilla så kändes det ju okej, bara ont en handfull gånger per timme... fast det satt ju i en längre stund förstås. Nja, kanske skulle ringa 1177 iaf!?

Så jag ringde. Efter en stunds diskussion hit och dit blev jag ändå rekommenderad att uppsöka akuten. Jag framhöll dock att jag nog tyckte VC räckte men att jag inte fick tag i dem. Jag vill inte besvära akutvården med en sketen förkylning. Sjuksköterskan i luren menade på att andningsbesvär ska man ta på allvar så det fanns egentligen inga tveksamheter.

Vis av tidigare besök på akutmottagningar gjorde jag två viktiga saker före jag åkte dit. 
1. Jag åt så att jag var mätt
2. Jag packade med en bok och en powerbank till mobilen.

Flåsade mig iväg. Promenaden mellan parkeringen och akutentrén var inte så särdeles lång egentligen, uppskattningsvis 250 meter, men det var så pass att jag fick stanna på vägen, sätta mig och pusta ut. En annorlunda upplevelse att inte orka gå 250 meter när jag normalt tränar för Lidingölopp och öppna spår.

Anmälde mig i receptionen och satte mig ganska utmattad i väntrummet. Mitt på dagen var jag ensam där. Behövde inte vänta så länge tack och lov, max 10 min. 
De gjorde ett ekg omgående och en pyttestund senare kom läkaren och askulterade både hjärta, lungor och ljumskar.
Sedan blev jag flyttad till övervak. De tog blodprov och satte så de kunde se syresättning, puls och andningsfrekvens.

Sedan blev det väntan på provsvar. De kom ganska snabbt och indikerade positivt på d-dimer. Jag fick omgående innohep (blodförtunnande) för att motverka ev blodpropp. Någonstans här kände jag att det var nog inte så dumt att jag åkte till akuten iaf. Hade orange prioritering, bara det säger en del om mitt tillstånd. 

Efter den snabba behandlingen blev det ny väntan på datortomografi, detta för att bekräfta eller utesluta lungemboli (propp i lungan) vilket var läkarens misstanke. Vid dessa väntetider, det var då boken gjorde vad den skulle.


Röntgensvaren kom och de visade att jag inte hade lungemboli. Puh, vad skönt! En lättnadens suck. Istället fick jag diagnosen pneumoni, dvs lunginflammation. Jag fick antibiotika på recept och äntligen åka hem. Jag fick däremot ingen sjukskrivning utan hänvisades att ringa VC om det dagen efter.

23 september 2017

Lidingöloppet 2017

Såg med tillförsikt fram emot tremilen. Iår är jag bättre tränad än någonsin. Jag deltagit i många lopp och fotbollsmatcher under året och nu under hösten har jag känt att jag har jobbat upp en bra grundkondition.

Årets lopp blir första delmomentet i min tredje svenska klassiker. Eftersom jag nästa kalenderår gör En Svensk Klassiker (ESK) och En Svensk Halvklassiker parallellt blir det en smärre krock vid Lidingöloppet. Halvdistansen går på morgonen/förmiddagen och hela strax efter lunch. Det finns människor som klarar att springa båda efter varandra, men jag avstår den utmaningen nästa år. För att fixa ESK så får det bli 2017-årslopp.

Vädret iår var fantastiskt bra, inte så kallt, sol och fint. Underlaget var perfekt, inte torrt och dammigt och inte heller blött och geggigt. Perfekt med andra ord.

Jag upplevde inte att det var lika trångt längs banan iår som förra året. Konstigt med tanke på att jag startade i samma startgrupp. Kan det ha haft något med min placering vid starten? Jag brukar vara ganska försynt och ställa mig i mitten eller i bakersta leden. Iår ställde jag mig nästan längst fram.

Löpningen flöt på bra. Som vanligt har jag svårt att bromsa mig i nedförsbackarna vilket gör att farten blir ganska hög...och jobbigt...iaf i början av loppet. Men jag känner samtidigt att jag inte vill lägga massor av min dyrbara energi på att bromsa bort gratisfart. Jag låter helt enkelt tyngdlagen jobba och litar på mina reflexer. (Senare i loppet typ sista milen orkar jag inte springa fort så då går energi åt att bromsa lite.)

Kände mig ganska fräsch långt in i loppet.
Kyrkviken är alltid kul att passera. Man är pigg, fräsch och glad. Det gick ganska lätt och ledigt fram och förbi första milen. Så kommer det ett gäng backar och plötsligt som från ingenstans fanns det en vägg som jag träffade med råge. Det var någonstans vid 17 km...minns inte riktigt. Gick förbi Grönsta vätskestation och den där Grönstabacken springer jag bara om den är i början av loppet och jag inte sprungit långt dagen före. Fast det är rätt gött att komma till Grönsta, det mesta gjort, bara en mil kvar.

Sista ynka milen kvar. Tänk att den kan vara så jobbig. Väl uppe på platån försöker jag hitta nya krafter. Där uppe är rätt lättlöpt, men så blit det kuperat igen och kroppen säger ifrån. Huvudet orkar inte heller, utan säger hela tiden: Gå! Jag tillåter mig att gå allt oftare men bara i uppförsbackar, inte slättförs och nerför.

Hittills har jag hållt ett bra tempo som skulle ta mig i mål på 3,5 timme. Jag ville så gärna  ha den tiden men så kom Aborrbacken. Den är sjukt brant och jag förstår inte hur folk okar jogga uppför den. Jag går. Sen kommer några små jobbiga backar som lätt glöms bort för varje år. Minst lika jobbiga så här med 27 km bakom sig.

Man tänker att de är fjuttiga två kilometer kvar det fixar jag, men så kommer så Karins backe. Fy fnuttan! Gå igen, finns inga alternativ om jag ska komma helskinnad i mål.

När enkilometersskylten dyker upp kommer första lyckokänslorna. Jag fixar det! När jag sedan hör speakern och musiken från målet då blir det känslosamt att springa. Lycka över att återigen klarat Lidingöloppet, lycka över att äntligen vara i mål och lycka över att få sin välförtjänta medalj.

Jag klarade inte tre och en halv timme iår men jag slog personbästa tiden med ungefär en kvart! Jag är nöjd!

Nu ska jag försöka vara duktig och behålla min goda kondition över vintern så jag inte behöver träna upp den från början igen.

Nästa lopp i klassikern: Öppet Spår söndag.

13 augusti 2017

Löploppet utöver det vanliga

Jag kan idag ha sprungit mitt livs roligaste lopp. I alla fall hamnar den i topp tre av roliga lopp.

Jag och en vän sprang upplevelseloppet STHLM Urban Trail som är en del av STHLM Challenge.

Vi reste hemifrån tidigt som tusan eftersom starten för oss gick redan klockan 9 på morgonen. Vi hittade en utmärkt bra parkeringsplats och traskade sedan över till startområdet på Djurgården, Galärparken mitt emot Nordiska museet. Vi hade gott om tid och såg till och med första starten klockan åtta.


Starten gick och ett ljusblått band av löpare sprang iväg i riktning mot Skansen. Eftersom det är ett upplevelselopp är det ingen tidtagning vilket får till följd att de flesta joggar iväg i lagom tempo. Inga tjurrusning för att jaga tid och personbästa alltså.

Det var en surrealistisk känsla att springa in på ett stängt Skansen. Där inne vallades getter, dansades folkdans och en husmoder läste Husmodern (om jag såg/minns rätt)... och säkert nåt mer jag inte noterade. Skansen var liksom bara öppet för oss och vi sprang in bakvägen.

Så sprang vi vidare ut över Djurgårdsbron och längs Strandvägen tills vi kom till Kungliga Dramatiska teatern - Dramaten. Det är en byggnad jag gått förbi många gånger men aldrig varit inne i. Nu skulle jag springa in och igenom den. Verkligen en konstig känsla att springa med många andra uppför trapporna inne i byggnaden. Men det var häftigt. Selfiestoppet var bakom en replika av en stilig 1700-tals (?) klänning sen bar det av mellan bänkraderna på en balkong. Coolt!


Ut genom teatern och vidare på Östermalms gator hamnade vi sedan på SATS Stureplan. Där strömmade träningsmusik ur högtalare och det enda som kändes märkligt var att jag sprang förbi alla träningsredskap istf att träna med dem. Likaså att jag sprang runt i lokalen istf på ett löpband. Fick gött pepp av personalen.

Ut ur gymmet och ut på gatorna igen och in på Regeringsgatan. Nästa upplevelse var att springa in i Paradiset. En butik med ett stort ekologiskt utbud. Vi löpare fick varsin fruktbar att tugga i oss. Jag stoppade min i löpartightsen för att smaka den senare. (Jag tappade den dock på vägen så jag vet inte om den var god eller inte.)

Nästa anhalt var gallerian Mood Stockholm. Alla butiker var stängda och tur var kanske det för annars kunde vi nog inte ha kunnat springa så lätt och ledigt där inne.


När vi fönstershoppat färdigt på gallerian styrdes våra steg mot den anrika premiärbiografen Rigoletto. Ett mycket tjusigt välkomnande med personal i röd cape och hög hatt. Vi fick såklart springa in i en salong. Där visade de en film jag inte kunde identifiera. Det var en liten besvikelse att de inte bjöd på popcorn, iaf så såg inte jag att de gjorde det. Nu hade vi sprungit omkring 4 km. (GPSer mäter inte avstånd så bra inne i byggnader.)


Det var en trevlig överraskning att banan gick genom Brunkebergstunneln. Den har jag bara hört talas om men aldrig varit i. Jag tyckte den var vacker i all sin enkelhet.


En dryg kilometer senare var det dags att springa in på Ice Bar och Hotel C. Vi var inte inne i den kalla isiga baren, men vi fick se en kille stå och fila på en isskulptur. Mycket fascinerande. Tog såklart en bild på det selfiestoppet. I en säng låg två tjejer och spa:ade, eller vad det gjorde. Det selfiestoppet lockade inte mig lika mycket även om det såg mycket bekvämt ut. För att ta oss ut sprang vi genom frukostmatsalen, de som satt där och åt tittade lite konstigt på oss.


Våra fötter tog oss "hitan och ditan" på Stockholms gator, förbi T-centralen och Sheraton, mot Sankt Jacobs kyrka och genom Kungsträdgården (aka Kungsan).


Nu började vi närma oss slutet på upplevelseloppet. Den sista upplevelsestoppet var Musikaliska. Okej jag erkänner, jag visste inte vad det var eller vad de sysslade med. Jag kunde bara gissa. Efter att ha bemästrat ett gäng trappor kom vi upp till konsertsalen och där satt ett gäng musiker på en scen och spelade vackert. Jag var inte modig nog att gå upp på scen men jag applåderade kvintetten.


Målet låg på Blasieholmen inte så långt från Musikaliska. Väl i mål slog vi oss ner i "puffarna" med våra förbeställda frukostpåsar. Vi hade fin utsikt över Kungliga Slottet på andra sidan vattnet. Vi var två mycket glada individer som satt och smälte dagens intryck.


Vi bestämde snabbt att vi ska springa STHLM Above/Below tillsammans senare i höst. Det är sista "grenen" i STHLM Challenge, ett lopp som aldrig kommer igen. STHLM Above/Below är ett tunnellopp där vi får springa genom ett antal sedan länge nedlagda tunnlar på Söder. Spännande!

STHLM Urban Trail har förevigat äventyret, titta på de fina bilderna, se hur kul vi hade och anmäl dig till 2018 års lopp.

18 juni 2017

Vätternrundan 2017

17/6 - 17

Sista momentet i min andra En Svenska Klassiker.

Lärdom från tidigare lopp:
1. Ta ledigt på fredagen och vila.
2. Ha en tidsplan för depåstopp.
3. Cykla med någon.

Som ni kanske förstår är dessa tre punkter saker som jag inte gjorde första gången jag cyklade Vätternrundan. Jag hade alltså ingen plan för hur lång tid jag skulle stanna i depåerna. Jag cyklade ensam även om jag efter ungefär halva loppet hakade på ett par. Jag jobbade som vanligt på fredagen OCH gick på studentuppvaktning. Så detta året gjorde jag inte samma misstag. Nog om det. Nu ska jag berätta om årets upplevelse.

Först lite om förberedelser.
Träningscyklat hade jag inte gjort. Tre mil inför Tjejvättern är inget att skryta om och då tretton mil till VR är ju bara dumt och korkat.
Planen hade jag dock fnulat ihop långt i förväg. Siktade på sub18.
Jag jobbade inte på fredagen. Vilade kanske inte optimalt men jag led iaf inte av sömnbrist som förra gången.

Race day.
Detta lopp startade jag på fredagkvällen vid 1930-tiden, alltså i en av de första startgrupperna. Det var en piggare känsla bara det att stå vid starten en normal tid. Starten gick och jag stressade inte, jag visste ju vad som väntade.

Redan i Vadstena hittade jag en grabb i min ålder som också verkade cykla ensam. Jag "högg tag" i honom vare sig han ville eller inte. Min VR-kompis gjorde sin första klassiker och jag delade med mig av alla mina trevliga erfarenheter och berättade om mina misstag.
Vi pratade om ditten och datten och ganska tidigt, halvvägs mellan Vadstena och Ödeshög, bestämde vi tillsammans att följas åt hela vägen. Det var ett fantastiskt bra beslut. Ett mentalt och personligt stöd som hjälpte oss båda två där i sommarnatten.

Positivt.
Det som jag upplevde som mycket mer positiv med denna VR än första var att när jag startade på fredagskvällen så var det en hel del publikstöd längs banan. Jag hörde och såg publik i orterna ner till Gränna. Vid Kaxholmsbacken fanns en och annan nattsuddare också.  Denna backe vid Kaxholmen som var sååå jobbig förra loppet var inget problem denna gång. Tänk vad lite sällskap och "tävlingsanda" kan göra. Kunde han cykla uppför så nog sjuttsiken skulle jag göra det också. ;) Jag kan faktiskt inte minnas att jag gick och ledde cykeln i en enda backe. Vilken seger. :)

Maten.
Köttbullarna i Jönköping smakade utmärkt likaså lasagnen i Hjo, däremellan hände inte så mycket. Vi trampade på och hade det ganska trevligt. Några vetebullar och bananer slank ner i depåerna. I Hammarsundet fanns iår inga honungsbullar. Det var en liten besvikelse.

I Karlsborg unnade vi oss lite massage. Det hanns nästan med i tidsplaneringen. Att det drog över en handfull minuter gjorde inget i slutändan. I det stora hela höll vi min planerade tid i depåerna. I loppet som helhet låg vi före. :o Det är helt klart lättare med sällskap.

I Medevi splittrades jag och min VR-vän. Jag blev precis som förra året så full med energi att det var så kort kvar att jag inte ville stanna för länge. Drack lite, slängde av mig till kortärmat och cyklade sista biten ensam.

Målet
I mål stod familjen och tog emot med fina skyltar, blommor och godis. Mitt i cykelvimlet blev jag efterlyst för intervju vilket hördes över hela området. En vän, med samma skitsjukdom som jag har, jobbade med ljudet vid målområdet, det var han som initierade det hela. Jag minns inte vad jag sa, men det handlade om min prestation i förhållande till min sjukdom.

Nu hade jag fullföljt min andra En Svensk Klassiker. Silvermedalj till mig. Cyklade på en tid av 17 timmar och 38 minuter, tre och en halv timme bättre än första VR.

Undra varför jag hittills alltid slutat med Vätternrundan?

Tråkigheter längs banan var att jag cyklade förbi två allvarliga olyckor, före Ölmstad och före Hammarsundet. Det var folk som hjälpte de förolyckade men det hade inte hunnit komma dit någon ambulans till någon av de när jag passerade. Jag hoppas det gick bra för personerna, det såg inget vidare ut. :(

10 juni 2017

Tjejvättern 2017

10/6 -17
Jag har cyklat Tjejvättern två gånger förut men inte som en del av klassikern. Denna gång cyklar jag med min bästa träningskompis V.K. för vi gör Tjejklassikern ihop.

Jag har tyvärr inte bloggat om mina upplevelser om det loppet. Jag vet att jag cykeltränade en hel del till mitt första lopp och att jag då lyckades ta mig i mål precis under fem timmar. Till mitt andra Tjejvättern blev det lite mindre cyklat men ändå så cykeltränade jag en del.

Den som känner mig vet att jag inte tycker det är speciellt roligt att cykla landsväg. Till årets Tjejvättern hade jag motiverat mig/orkat/hunnit cykla tre (3) fjuttiga mil. Ingen bra trend med så lite förberedelser. Jag skulle ju dessutom cykla Vätternrundan i jakten på min andra klassikermedalj.

Nåja. Morgonen den 10:e juni stod vi iaf på startlinjen V.K. och jag och hur det än kom sig så tog vi oss runt tillsammans. Det som var anmärkningsvärt var att jag slog personbästa tid trots utebliven cykelträning. En hel kvart snabbare än förra PB. Och hela 25 minuter snabbare än förra Tjejvättern. Taktiken var att vi tillsammans hade bestämt att inte stanna så länge i depåerna. Sedan cyklade vi nog också lite snabbare iår.

Att delta i lopp såhär oförberedd är inget jag rekommenderar även om jag fixade det denna gången.
Nu ser jag med skräckblandad förtjusning fram emot Vätternrundans 300 km. Jag har ju åtminstone tretton mil i kroppen inför den. Hujedamig!

26 februari 2017

Öppet Spår Söndag 2017

Fixade Öppet Spår också. Yeah!

26/2 -17
Uppe med tuppen som alltid när det ska åkas Öppet Spår/Vasalopp. Iår bodde vi i Rättvik mitt serviceteam (aka mina föräldrar) min dotter och jag. Fick skjuts till bussen i Mora av pappa mitt i natten. Satt denna gång inte och pratade hela vägen till Berga By utan slumrade.

Starten gick och det var trångt i första backen. I Smågan åt jag medhavd smörgås.

Första 45 km var ett rent helvete pga att jag var så trött från Tjejvasan. Kändes som om jag var på väg att falla ihop i en hög flera gånger.

De sista 45 km åkte jag med någon slags "hjärnblockad" och bara åkte utan att känna efter hur ont och trött jag var. Huxflux var det bara en Tjejvasan (30 km) kvar och den hade jag ju redan åkt. ;) Då ökade jag och rätt var det var så var jag i mål lyckligare än någonsin.

Tid: 10 tim 21 min 15 sek. 1 timme och 42 minuter snabbare än förra gången jag åkte då utan en Tjejvasan i kroppen.

Föret var jättebra, inget slask iår. Skidorna var lika bra vallade till ÖP som Tjejvasan. De äe förlåtna för att de levererade skidorna till fel hotell och vi fick åka runt och leta.

25 februari 2017

Tjejvasan 2017

25/2 -17

Lite kuriosa/statistik från dagen:

1 h - tiden det tog att hitta mina försvunna skidor.
Kl 0915 - anlände Oxbergs parkering.
(Hann inte lämna väskan men anförtrodde en random människa med Sya-mössa som jag fick syn på det uppdraget.)
Kl 0928 - säger hej och lycka till till min vän som också ska skida fast startar i en senare startgrupp.
Kl 0930 - startskottet går i min startgrupp.
5932 startande.
30 km.
1431 min placering.
198 min placering i åldersklassen D40.
2:39:15 min tid.
0,5 bullar åt jag.
3 muggar blåbärssoppa drack jag.
1 mugg vatten drack jag.
1 Jäger intogs.

Vädret och föret var utmärkt. Jag hade perfekt vallade skidor så bra att jag ofta gled ikapp de framför på gott och ont. Hade gärna haft mer tid för förberedelser före start. Men jag hann i tid fast det var på det berömda håret. Jag hade skoj medan jag skidade och jag tog mig i mål i min första Tjejvasa.
Nu hade jag även klarat av min första Tjejklassiker.

22 februari 2017

Stavfel

Min ena stav är trasig och snart ska jag åka Tjejvasan och Öppet Spår om en vecka. Jag måste hitta nya stavar.
Det är dyrt att köpa nya stavar har jag sett i affären. Men så såg jag också att det går att köpa reservdelar. Jag beställde ett nytt handtag att hämta i min lokala sportaffär. Det blir enkelt att byta tänkte jag, bara värma lite och dra loss när klistret är klistrigt. Jag hade fel. Jättefel.
Stavhandtag sitter som berget. Jag tvangs återvända till butiken med min uthämtade pryl och mina stavar. Det var inte så enkelt för de att byta heller. Men efter mycket värmande och dragande så lossnade handtaget till slut och det nya kunde sättas dit. Tjejvasan och Öppet Spår äventyren är räddade.


12 februari 2017

Engelbrektsloppet 2017

12/2 -17
Jag hade inte planerat att skida Engelbrektsloppet men så vann jag otippat en startplats och då kan jag inte tacka nej till upplevelsen och nya äventyr... och äventyr blev det.

Jag körde ensam upp till Norberg tidigt samma morgon. Jag startade klockan 5 på morgonen. Resan gick bra och jag hade god marginal till förberedelser som att hämta nummerlapp, lämna skidor för vallning etc. Frukost hade jag ätit i bilen på väg upp.

I år var det inte så mycket snö men arrangören hade gjort ett bra jobb med att få ihop en slinga om 15 km i vilken vi skidade fyra varv. Jag tycker det är mentalt jobbigt med lopp där banan ska genomföras flera varv. Jag brukar undvika att delta i sådana lopp men ibland är jag med iaf. Nu hade jag inget val om jag skulle delta men jag hade gärna skidat originalsträckan.

Jag la mina skidor vid skolan, dvs ganska långt bak i startfältet.
Starten gick klockan 10 och äventyret var igång. Första varvet var det mycket folk överallt och det fanns några trånga passager som gjorde att det blev trångt, det blev inte mindre trångt när eliten åkte åt andra hållet på samma sträcka. Men jag hade inte bråttom och efter ett tag spreds fältet.

Jag vurpade ett fåtal gånger och i ett fall gick tyvärr min ena stav sönder. Tur i oturen knäcktes den inte utan det var uppe vid handtaget. fästet för remmen bröts. Jag försökte hitta mig en ersättningsstav i vätskedepåerna men det fanns bara en som var för kort. Jag hade staven men den var inte till mycket hjälp. Räddningen blev en vän som dagen före skidat Kristinaloppet och nu hejade på sin make som deltog i Engelbrektsloppet. Jag fick låna hennes stavar resten av loppet. Totalt skidade jag 25 km med 1,5 stav, dvs nästan halva loppet. :O

Jag tog mig till slut i mål och fick min medalj. Glad och lycklig över att ha klarat i skidmomentet i klassikern. Jag vet ju inte om jag fixar att först skida Tjejvasan för att dagen efter skida Öppet Spår. Duschade och tog det riktigt lugnt innan jag började köra hemåt igen.

Engelbrektsloppet är ett fantastiskt trevligt lopp. Nästa gång vill jag skida originalsträckan. Vi får väl se om det blir verklighet. Loppet brukar krocka med min födelsedag eller semester till alperna där det finns riktig skidåkning nedför bergen.