5 april 2020

Inställt pga virus

Det är lite tråkigt att ett elakartat virus, Covid-19, sprids över världen. Det får ledsamma följder i form av avlidna människor, isolering, karantän, samhällsproblem, ekonomiska bekymmer med mera.

Det får också konsekvenser i att det bestämts från regeringen att ha begränsningar i hur stora folksamlingar som tillåts. Först var det max 500 personer som tilläts, någon vecka senare blev det max 50 personer. Det är stora rekommendationer med social distansiering och om möjligt jobba hemifrån, för att minska smittspridningen.

Följden för atleter (och supportrar) är att alla evenemang och mästerskap ställs in eller flyttas. Exempelvis flyttas både årets Fotbolls-EM för herrar och Sommar OS till 2021. Dessutom måste damernas Fotbolls-EM 2021 flyttas till 2022... för att herrarna ska spela 2021...

Rent personligt så blev mina planerade lopp inställda. Inget: Varvetmilen, Göteborgsvarvet eller Tjejvättern iår. Vad beträffar Stockholm Marathon så fick det ett nytt datum i höst. Det sorgliga med det var att de valde 5 september, samma dag som Helsingborg Marathon. Jag hade planerat att delta i det även iår men så blir det alltså inte... om inte Stockholm ställs in igen (men inte Helsingborg), då omgrupperar jag skyndsamt till Skåne.

4 april 2020

Byggplats

Jag har prioriterat bort bloggningen. Det är så mycket annat jag måste samla ork för att göra och slutföra.

Efter att ha städat soptipp nr 2, aka sonens rum, och därtill hittat samt sorterat alla playmobilpryttlar fick min man för sig att vi skulle göra desamma med Legot.

Så under den senaste veckan har hela vardagsrummsgolvet tjänstgjort som legobyggplats med samtliga legobitar utspridda på golvet.

26 februari 2020

Vinter

Nu när Kung Bore visat sig fick jag feeling att editera färdigt min lopprapport från Gore-Tex Winterrun. Det loppet sprang jag för bara en månad sedan. Då fanns ingen snö, men jag får min vinterlöpning ändå. :)

23 februari 2020

Om en liten vecka...

Om en vecka, som kommer gå snabbt, är det dags för årets Vasalopp. Efter förra årets nederlag, att bli stoppad i Oxberg, tänkte jag mig att ta revansch iår. Vi får väl se hur det blir....

Denna vinter har jag åkt exakt 0, noll, zero, nada centimeter på mina längdskidor. Det har verkligen varit en förfärligt dålig vinter för skidsport där jag bor.

Jag kommer att ställa mig på startområdet 1 mars. Jag håller tummarna på att tekniken finns i ryggmärgen. Är i alla fall glad att det inte är mitt allra första försök att ta mig från Berga by till Mora. Jag ska göra mitt yttersta för att komma imål iår.

Lite uppfräschning av skidandet blir det i alla fall dagen före. Då ska jag och min dotter åka Blåbärsloppet ihop. Det var så trevligt förra året att vi ville göra om det. Hoppas vi får lika fint väder som 2019.

12 februari 2020

Ett steg närmare

Idag bokade jag hotell och gjorde min andra delbetalning av mitt livs marathonresa.

Jag kommer dock inte åka hem från New York direkt. Det är så långt att åka över Atlanten att jag kommer att passa på att se lite mer. Efter några dagar i New York kommer jag ta mig till Chicago. New York har jag varit i tidigare men jag har aldrig varit i mellersta delarna av USA så det ska bli spännande.

4 februari 2020

One down, seven to go...

Om det är någon som vill läsa om det inofficiella backyard jag sprang i september så är lopprapporten färdig nu.

https://lakritztrollet.blogspot.com/2019/09/tnt-inofficiella-backyard-2019.html

Nu ligger jag bara efter med:
  • Lidingöloppet 30k
  • Rosa Bandetloppet
  • Göteborg (halv)Marathon
  • XC-race
  • Kolmårdsrundan Hösttrail
  • Skanneloppet
  • Gore-Tex Winterrun
Sedan är det också lite annat jag funderat på men inte fått på pränt. Många tankar men lite ork och koncentrationsproblem orsakar denna stack av oskrivna lopprapporter.

25 januari 2020

Gore-Tex Winterrun 2020 - race report

Inför
Med förra årets lopp i minnet ville jag gärna delta även iår. Både genom reklammail och i flödet på sociala medier påmindes jag om loppet redan i november. Som så ofta vet jag inte alltid om jag kan delta just det datumet varför anmälan till loppet fick vänta. Men efter lite diskussioner så stod det i början av januari klart att helgen var fri. Jag anmälde mig.


Prepp
Nu började förberedelserna för hur jag skulle vara klädd. Ja, alltså löparkläder är ju inte svårt att välja förstås men det intressanta är hur jag ska lysa? Förra året snurrade jag en halvtaskig julgransslinga runt höften och lånade min dotters lila partyhatt som har dioder som kan blinka. (Den har för övrigt inte använts sedan dess.) Iår ville jag ha något annat.

I höstas hittade jag på en "kinasida" en keps med LED-skärm i vilken man, via en app, kan skriva in valfri text. Jag tror till och med att jag tänkte på detta lopp när jag beställde den. När jag haft den vid speciella tillfällen så som dotterns gymnastiktävling och hockeymatcher etc så är det många som kommenterat den och tyckt den var cool och häftig. Den är given att ha på loppet. Men inte bara den... det blir lite lamt.

Så kom jag på att många hundar jag sett gå sin kvällspromenad med sin husse/matte haft halsband försedd med LED-ljus. Aha! Det är på djuravdelningen jag ska leta efter något lysande. Tänkt och gjort. Inhandlade två, en var för kort för att få runt mig. (Praktiskt nog gick de att koppla ihop.) Och jag kunde funktionstesta dem när jag var i alperna nyligen. För av någon konstig anledning hade jag packat ner dem men glömt min reflexväst.

Så förutom min keps (förstärkt med pannlampa) hade jag hundhalsband på mig. Det blev kalasbra. Inte så fantasifullt kanske men lysande. Så hittade jag även en LED-pryl att pynta skorna med. Tydligen en populär pryl för de fanns bara med vitt sken kvar, lila, blå eller grön hade varit roligare.

Resa
Loppet var på kvällen så jag behövde inte ställa väckarklocka och åka iväg tidigt. Skönt också att redan vara anmäld så jag inte behövde passa någon efteranmälningstid.

Reste i god tid och gjorde ett snabbt stopp i Norrköping för att se om de lysande grejerna på skorna fanns i en roligare färg än i vitt sken. Bingo! Hittade rosa, fast de såg mer lila ut. Hade med mig de vita samt kvitto så det var bara att byta. Inget konstigt.

Alltid nervös över om jag ska hitta parkeringsplats eller inte. Det är alltid fullt med bilar överallt längs gatorna. Tidigare år har jag haft jättetur och hittat en ledig plats direkt jag kommit dit. Iår var det likadant. Fullt längs gator och allėer, MEN när jag svänger in på den tänkta alléparkeringen så är det EN tom plats. Nästan så jag borde köpa en lott, sån tur är det.

Samlade ihop mina saker och begav mig mot Skansen. Det var en fantastisk kväll och solnedgång. Liksom flertalet andra stannade jag på Djurgårdsbron och fotograferade Nybroviken och Strandvägen.



Prelopp
Jag var i sådan god tid att jag hann fotografera den fina kvällen, stå i nummerlappskö, stå i toakö, fixa med min utstyrsel OCH se starten för 5 km-loppet. Jag avskyr stress så detta mådde jag bra av.

Hade med mig min koskälla och pinglade iväg 5 km-löparna. Sedan tog jag mig in på startområdet. Där fanns ett sånt där trevligt fotobås. Det var ingen kö så jag tog chansen. Hann ta två bilder men är egentligen inte så nöjd med någon av dem. Sen gick jag för att heja in löparna i mål.

Stod där länge på upploppet och pinglade med min bjällra, hade liksom inget annat för mig. Sen blev det dags för oss i 10 km-klassen att starta.

Loppet
Jag hade anmält mig till sista startgruppen, nr 3, de som sprang på över timmen. Det var kyligt att stå och vänta för det blåste där uppe vid Sollidens scen. Men jag hittade en eldkorg och stod där och värmde mig.

Så var det dags. Startskottet gick och så även startfältet. Alltså så frustrerande långsamt alla rörde sig framåt. Fick sicksacka mig fram. Så var det till på köpet en rejäl nedförsbacke. Det var iof vackert att se en orm av ljusbeklädda löpare slingra sig ner för Skansen, men jag kunde verkligen inte springa i mitt tempo. Jag startade helt klart i fel startgrupp.

Tack och lov blev banan bredare och det var lättare att springa förbi. Iår upplevde jag att banan var smyckad med fler marschaller än förra året. Mycket vackert och stämningsfullt.

Löpningen kändes oförskämt bra. Och jag var glad att jag hade pannlampan med som förstärkning, med den var det lättare att öka tempot i utförslöpningen.

På första varvet orkade jag trycka på i de flacka uppförsluten. Men uppförsbackar är jobbiga att springa i, speciellt om de har kraftig lutning. Detta lopp har iaf två rejäla uppförsbackar (som skulle forceras två gånger). Jag uppskattar att jag sprang 80-90 procent av dem på första varvet.

Första vändan upp för backen vid Skansens bergbana (har backen något namn?) försökte jag springa så mycket jag kunde. Halvvägs upp sprang John "Jesus" Kingstedt förbi i ett rasande tempo. Han var på slutspurten och sprang med andra ord mer än dubbelt så fort som jag. När jag väl var uppe, ja jag gick det sista, så kunde jag springa mer normalt igen. Men backen suger verkligen musten ur benen.

Några svängar inne på Skansen och runt Sollidens scen och varvningen var ett faktum. Nu var det betydligt färre löpare på banan och jag kunde jag löpa backen i mitt tempo. (Medeltempo första resp andra varvet: ca 6:10/5:05 min/km.)

Med cirka 3 km kvar tog jag hjälp av en superhjälte för att orka hålla tempot. Superhjälten var dock lite starkare än jag i sista backen upp på Skansen. Uppförsbackarna blev övermäktiga på andra varvet. Kändes som alla backpass jag gjort i Alperna och med Team Nordic Trail var som bortblåsta och att jag hade sämst kondition och styrka i världen. Men iår sprang jag iaf mer av dessa branter än jag gjorde förra året.

När sista backen äntligen var besegrad glömde jag bort att det var nästan en hel kilometer kvar till mål. Jag ökade tempot nästan direkt uppe på "hjässan" i tron att jag snart var i mål. Det blev en jobbig sista kilometer men till slut rundades scenen och det fina målet syntes. Det stöd som gavs i målfållan räckte faktiskt krafter till en superspurt. Som belöning fick jag en proffsig bild på målgången.

Stannade klockan och gissade på en tid runt 57-58 minuter. Blev mycket överraskad när jag såg att den stannat på strax under 56 min. Wow! Detta är en ganska tuff bana, inte på något sätt flack och lättsprungen (bortsett från nedförsbackarna då).

Postlopp
Fick en (reflex)medalj och lite annat smått och gott i mål. Klädde på mig min vinterjacka och överdragsbyxor och hejade in de sista löparna i mål.

Ett trevligt och mysigt lopp, det enda som saknades för ett fulländat vinterlopp var snön. Den officiella sluttiden blev 55:48 min. En, för mig, snabb tid för att vara så tidigt på säsongen.


Sedan tog jag mig till duschen. Blev en snabbdusch ty hotellet hade dubbelbokat herrarnas omklädningsrum så de fick tyvärr stå och vänta tills damerna var färdiga. Därför fick jag skynda mig. Så tog jag bilen och åkte hem, dock tog jag omvägen om brorsan för att lämna en födelsedagspresent.

6 januari 2020

Runstreak

Jag har tidigare skrivit att runstreak inte är något för mig pga familj, sjukdom etc. Men så trillade jag förbi Paceonearth och deras januariutmaning. Jag bestämde mig då för att åtminstone göra ett försök för att se om det är något för mig. Det är en sak att anta och en annan att verkligen prova.

I övrigt har jag inget specifikt mål med min träning/löpning, förutom att må bra.

31 december 2019

Löparåret 2019

Ett riktigt löparår där jag gått från att springa som komplement till annan idrott till att ha löpningen som min huvudsport. Jag har aldrig klassat mig själv som löpare, men nu gör jag det. Jag är en sån som springer.

Jag har lärt mig tycka om löpning, bade asfalt, terräng och trail. Det har blivit ett behov. För första gången i mitt liv har jag fått känslan av att "de var evigheter sedan jag sprang", fast det i själva verket bara var blott en dag sedan.

I och med att jag sprungit kontinuerligt och i större mängder har jag sett att jag fått bättre hållning när jag springer. Förut sprang jag framåtböjd. Nu har jag en mer erekt hållning. Det har kommit av sig självt och är inget som jag övat särskilt på, trots att jag deltog i en kurs i löpskolning.

Jag har gjort många fina prestationer på lopp.
● Sprang mitt 10:e Göteborgsvarvet. Jag hade en vision om att jag skulle "persa" på det, men så blev det inte.

● Gav mig på Stockholm Marathon iår igen. Jag hade revansch att utkräva. Denna gång gick allt bra och jag njöt av både folkfest och pb-tid.

● Swiss Irontrail i Davos, Schweiz kommer jag att försöka få uppleva igen. Det var både långt och tufft men utsikten och vyerna gjorde att smärtan fort glömdes.

● Genomförde Helsingborg Marathon med Å.W. i nära 30-gradig värme. Värmen var tuff men inga missöden skedde och vi tog oss i mål inom maxtiden.

Det som toppar allt under 2019 är att jag sprungit SUB 2 på ett halvmaraton. Sub2 innebär att man klarar något idrottsligt på under två timmar. Sjukt stolt är jag. Det kommer vara en fröjd varje gång jag ser Slottskogsvallen, för den kommer påminna mig om min prestation även om det inte var på Göteborgsvarvet jag satte mitt PB.

En annan viktigt sak jag uppnåt iår är att jag inte längre måste springa för att prestera. Jag kan numer ge mig ut på löprundor utan att jaga tider. Det behöver inte gå fort. Det räcker att jag mår bra och kan njuta av naturen. En löprunda för upplevelsen och välmående helt enkelt.

Nästa år ska jag inte dubbla mitt löparmål ytterligare. Nästa år ska jag fortsätta springa för att jag mår bra av det. Når jag 1000 km är det bra, men inget måste. Det stora löparmålet 2020 är New York City Marathon. Tills dess är det exakt tio månader. Tio månader som jag ska fortsätta träna förnuftigt på. Den största skräcken vore om jag skulle skada mig, t ex av överträning, att jag då inte kan delta.

Hej 2020! Här kommer jag!

29 december 2019

Träningsmålet 2019

Mitt träningsmål under året har varit att springa en MEGAmeter, dvs 1000 km, före 31/12 -19. Hur har det gått med det?

Sista juni när halva året gått låg jag nästan åtta mil "back". Jag hade med andra ord sprungit 42 mil. Här finns en summering av första halvåret.

Andra halvåret blev såhär:

I juli är det semestertider vilket innebar att vi inte var hemma så mycket. Fick ihop en del träningspass iaf. Dock hade jag problem med andningen. Det var svårt att andas ut när jag sprang. Orsak okänd. Kanske höjden, kanske formen  men mest troligt pga min nya medicinering. Hittade ett traillopp i Schweiz som jag tog chansen att uppleva. Fantastiskt!

Månadens lopp:
SwissAlpine Irontrail, 24 km.
Totalt: 79,2 km. Kvar: 498,5 km.

Fortfarande semestertider i augusti men hemma igen från resor och dylikt. Tränade bade distans och intervaller. I augusti inleddes en intensive period av långlopp, några planerade men också ett par jag vunnit startplatsen till. City Run tvekade jag om jag skulle delta i, men som sagt, en gratisplats tackar jag inte nej till.

Månadens lopp:
• City Run -Linköping, 21,1 km.
• Helsingborg Marathon, 42,2 km.
Totalt: 126,9 km. Kvar: 371,5 km.

I övergången till september var det två långlopp tätt inpå och jag var lycklig över att ha klarat dessa. Fortsatte att springa på hemmaplan och laddade för ännu fler långlopp. Stockholm Halvmarathon var jag också lycklig att vinna startplats till. Denna gång vann jag genom #kexchokladrunning . Lidingöloppshelgen var fantastisk trots att det var det blötaste jag någonsin upplevt. Det regnade hela lördagen. Dagen efter var det bättre väderlek. I och med Rosa Bandet-loppet och slutförde jag min andra Tjejklassiker.

Månadens lopp:
• Ramboll Stockholm Halvmarathon, 21,2 km.
• TCS Lidingöloppet, 30 km.
• Rosa Bandet-loppet, 10 km.
Totalt: 131,7 km. Kvar: 239,8 km.

Nu blev det höst och oktober med det började temperaturen sjunka men jag fortsatte springa så mycket jag orkade. Spontananmälde mig till Goteborg Marathon (fast halva distansen). Det blev ett lopp jag sent glömmer. Tack vare farthållare och trevliga medlöpare lyckades jag med SUB-2 för första gången i livet. Något som känts ouppnåeligt var nu uppnåt. Efter halvamaran byttes asfaltssko mot trailsko.

Månadens lopp:
• Göteborgs (Halv)Marathon, 21,1 km.
• XC-race, 10 km.
• Kolmårdrundans Hösttrail, 10 km.
Totalt: 121,6 km. Kvar: 118,2 km.

I tråkmånaden november stagnerar i min löpträning pga olika saker. Får ändå ihop åtta mil tack vare några Parkrun. Jag var registrerad på Parkrun redan före första tilllfället i våras, men det var alltså först nu jag hade möjlighet att delta. Trevligt koncept.

Månadens lopp:
• Skanneloppet, 17 km.
• Vallaskogens Parkrun #26, 5 km.
Vallaskogens Parkrun #27, 5 km.
• Vallaskogens Parkrun #28, 5 km 
Totalt: 83,1 km. Kvar: 35,1 km.

December kom men inte snön. Hade inte så många mil kvar nu och lika mycket som jag låg efter i början av året låg jag nu före min planering. Succesivt minskade "veckobetinget". Bestämde mig för att "gå i mål"på Vallaskogens Parkrun, som även var ett Tomte-Run. Jag var utklädd till Rundeer. 14/12 nådde jag målet och sprang årets hundrade mil. Men bara för att jag lyckats klara mitt mål med 1000 km så slutade jag inte springa. Dock behövde jag nu inte planera längden på passen. Nu kunde jag springa hur kort eller långt jag ville, allt var bonus.

Månadens lopp:
• Vallaskogens Parkrun #30, 5 km.
• Xmas with Parkrun  Skatås, 5 km.
Totalt: 71,6 km. Bonus: 36,5 km.

~Sammanställning~

Januari: 33,4 km.
Februari: 12 km.
Mars: 52,6 km.
April: 85,9 km.
Maj: 89,4 km.
Juni: 149 km.
Juli: 79,2 km.
Augusti: 126,9 km.
September: 131,7 km.
Oktober: 121,6 km.
November: 83,1 km.
December: 71,6 km.

Summa: 1036,5 km.
Kvar: 0 km.
Bonus: 36,5 km.

Jag är jättejättenöjd med min presentation iår. Förra året sprang jag 500 km med ett åh-jag-kan-nå-500-kilometer-före-nyår-pass dagen före nyårsafton. Det var nog då ideén om att dubbla distansen ploppade upp i mitt huvud.

Att dubbla kändes som ett ganska högt men realistiskt mål. Något som inte skulle komma av sig själv men som jag hoppades kunna kämpa för att nå.

23 december 2019

Hjärntrötthet och dygnet

Jag kan vara så jäkla trött på dagen att det enda jag vill är att sova. Jag är trött i hjärnan och rent fysiskt att jag gäspar. Men oavsett om jag sover på dagen eller inte blir jag trött igen i cykler. Det är inte ovanligt att jag piggnar till vid 22-23-tiden.

Jag har funderat mycket på detta och har  kommit fram till  en teori om varför det blir så. Svaret är ganska enkelt.

På dagen störs hjärnan av precis allt och går på högvarv och lite till för att försöka kompensera.

På kvällen blir det däremot ett naturligt lugn. Inget samhällsbrus i form av fåglar, cyklister, fotgängare, lekande barn, bilar, trampande fötter, bilar, trädgårdsredskap som väsnas, renoveringar etc etc.

På kvällen kan hjärnan jobba ostört varför den kan koncentrera sig bättre och orka mer.

21 december 2019

Tankeställare

Något att fundera på:

Jag har aldrig varit så frisk som nu när jag är sjuk.

18 december 2019

Träning och fatigue

"Svår trötthet, även kallad fatigue eller hjärntrötthet, är vanligt hos personer med neurologiska diagnoser, till exempel MS, Parkinson och stroke. Det som hjälper bäst mot tröttheten är oftast fysisk träning. Samtidigt kan tröttheten vara det största hindret för att orka träna."

Artikeln nämner fem faktorer att arbeta med, bland annat att "göra det lätt att träna".
"Göra det lätt att träna – genom att inkorporera träningen i sina dagliga rutiner, till exempel cykla till och från jobbet. Att hitta sin grej, kanske man har ett gym eller en simhall i närheten. Planera in fysisk aktivitet, genom att till exempel packa träningsväskan kvällen innan så den bara är att ta med sig på morgonen."

https://neuro.se/artiklar/vaard-och-rehabilitering/traening-hjaelper-men-svaart-att-orka-med/?fbclid=IwAR3Mg95LmUdsGK2bRZcfQeWYE-U_XROcerZs2hkWZ_XirfUu7uenNUHgkAs

Det lät ju som lätta och enkla interventioner. Men för den med fatigue är det inte så enkelt. För det är just så som i citatet ovan, tröttheten ÄR det största hindret att orka träna, men träning hjälper mot trötthet. Det händer t ex ganska ofta att jag till och med är ombytt till träningskläder. Det är bara att ge sig ut. Men ändå inte kommer ut att träna. Komplext och obegripligt, detta som jag dessutom i förväg planerat före jag ens bytte om.

Läs gärna artikeln "Träning som medicin":
https://www.skogssport.se/9-2018/orientering-som-medicin-hjarntrotthet/

Jag har bloggat om detta förut i inlägget "Moment 22".

3 december 2019

Nya dojjor

Jag har köpt nya löparskor. Det är alltid lika roligt att köpa nya löparprylar.

Mitt minne är dåligt men inte så dåligt att jag glömt att det kan vara halt att springa på vintern. Förra vintern klarade jag förvisso att springa i mina Saucony Peregrine 7, men jag behöver något säkrare.  Så iår investerade jag i skor med dubbar.

Efter samtal med andra löpare och en del jämförelser föll valet på Icebug Pytho4 BUGrip.

Det ska vara en sko som fungerar för både trail, terräng och asfalt. Verkar perfekt för mig som är en variationslöpare. En stor bonus är ju också att de är riktigt snygga. Rena kommer de dock inte vara så länge till. ;)

23 november 2019

Dåliga november

Jag gillar inte november... Har dålig erfarenhet av november nuförtiden.

2016: Skiftade däck vilket resulterade i "syjunta" i pannan.

2017: Dubbelsidig lunginflammation.

2018: Inte en, inte två, inte tre men FYRA ögoninflammationer tätt i rad trots antibiotika på de två sista.

2019: Lite chockerande upplevelse men tack och lov inte jag som behövde åka ambulans. Läskigt dock att vara ensam och först på en olycksplats där en bil voltat. Dagligen tänker jag fortfarande på händelsen... försöker bearbeta allt helt enkelt.

12 november 2019

Blåljus

Jag hittade glassplitter när jag  schamponerade håret och nu efter den långa varma duschen har jag äntligen tinat upp. Jag var liksom inte klädd för räddningsarbete i  nära nollgradig temperatur. Som tur var hade jag iaf bytt till en torr t-shirt och en fleecetröja direkt efter träningen, men jag frös ändå som ett as.

När jag körde hem från min löpträning med Team Nordic Trail såg jag plötsligt ett konstigt ljus i motsatt färdriktnings vägkant. Jag trodde det var en person som stod och behövde hjälp och signalerade likt en semafor med röda ljus. Jag saktade in för att se vad det var och sen blev det mörkt. Så insåg jag på en splitsekund att jag just sett en bil volta ner i diket.

Jag stannade bilen helt sonika på vägen (jag hade ingen bakom mig) och tittade noggrannare och fann mycket riktigt en bil i diket...och det rykte om den. Då backade jag in på avfarten och larmade omedelbart SOS Alarm.

Blev ett stressat och smått konstigt samtal. För medan jag klev ur min bil, för att ta mig till olycksplatsen, insåg jag att jag behövde ficklampa för att se in i bilen och kunna svara på larmoperatörens frågor. Men jag missade att samtidigt slå på högtalaren. Så jag hörde helt enkelt inte vad larmoperatören frågade. 🙈 Jag förmedlade iaf vad jag såg. Så fumlade jag till slut på högtalaren och kunde kommunicera och se olycksplatsen.

Alla sidorutor hade splittrats och samtliga  airbags hade lösts ut men jag kunde snabbt se att det bara var en person i bilen. Jag ropade och försökte instinktivt ta kontakt med föraren, men denne svarade inte. Shit! Tog mig snabbt runt bilen till förarsidan för att se i vilken omfattning föraren skadats och hoppades för allt i världen att denne fortfarande var i livet.

Väl vid förardörren fick jag kontakt med mannen som kört. Han började gråta och var naturligtvis chockad. Efter att ha sett otaliga "olycksprogram" på TV tyckte jag att det var rätt prioriterat att försökte få killen att sitta så still han kunde, man vet ju inte om nacke/rygg är skadad. Jag är inte sjukvårdsutbildad men vet att detta är viktigt till "experterna" anlänt. Enda gången jag skulle strunta i det är om bilen brann... men det gjorde inte denna. Hur som helst så var typ det enda jag sa: "Sitt still!" och "Hjälp är på väg.", medan jag också försökte svara på larmoperatörens frågor. Lite för mycket samtidigt och resultatet blev, i mitt tycke, halvhjärtad insats gentemot både den chockade killen och infoförmedling i telefonen.

Men räddningstjänsten kom och det ganska snabbt. Först kom ett mindre utryckningsfordon, jag tror det var en deltidsbrandman från vår lokala station. Jag berättade vad jag sett och frågade om han hade en filt. Jag frös och huttrade ordentligt nu.

Det kom två ambulanser följt av två  brandbilar från räddningstjänsten. Ungefär samtidigt anslöt polisen och spärrade av vägen. Jag minns inte riktigt i vilken ordning alla kom men det blev fort mycket folk och det var ett rejält blinkande överallt. Jag stod i bakgrunden med min filt och iakttog arbetet. Frös gjorde jag fortfarande men filten hjälpte en hel del att frysa mindre. Inte helt oväntat fick jag frågan om jag varit med i bilen. Så kom ytterligare en polisbil och för en vänlig polis berättade jag igen vad jag sett och upplevt.

Medan jag pratade med polisen kunde faktiskt föraren själv men med lite assistans (bilen var ju hemskt tillknycklad) ta sig ut ur bilen. Mannen gick själv till ambulansen. En kort stund senare kunde jag åka hem.

Olyckan skedde kl. 20:32-20:33. Det vet jag för mitt samtal till SOS ringdes 20:33. Tjugofem minuter senare, 20:58, körde jag äntligen hem till värmen.

Jag prenumererar inte själv på lokaltidningen men jag fick en skärmdump av notisen av en vän. Det var en lättnad att läsa att det gått bra för mannen.

11 november 2019

Lopprapport

Sådär.
Två och nästan en halv månad senare så är min lopprapport från sommarens maraton i Helsingborg färdigskriven och publicerad.

30 oktober 2019

Halloween 2019.

Det tog åtskilliga timmar att göra den och jag blev ganska nöjd med resultatet. En Jack O'lantern/ pumpalykta i löpningens tecken.

Trevlig Halloween alla löparvänner samt alla som inte springer!

18 oktober 2019

Kalsong, dammsugare eller bandyklubba

Studiedag och både jag och Lilla behövde komma ut i friska luften. Vädret var bra. Solglimtar nästan 10 grader och typ vindstilla. Jag snörade på mig löparskorna och Lilla tog cykeln.

Men före vi gav oss ut tittade vi på kartan och ungefär vart vi skulle cykla/springa. Jag mätte först en hypotetisk milrunda för framtida löpning sedan fick Lilla prova mätverktyget för löprundor. Det blev en löjlig kort runda runt kvarteret men så utbrast han: Det ser ut som en kalsong! Den springer vi.

Sagt och gjort. Det måste ju vara roligt för båda. Det mest spännande för Lilla var att se resultatet på klockan.

Före "Kalsongrundans" ynka 750 meter förklarade jag att vi måste ta en längre tur också. Så vi gav oss ut på dagens andra pass. Det blev slumpvis vägar i samhället som Lilla valde. Ganska tidigt insåg jag att han inte ville vara ute länge. Så istället för att springa långt satsade jag på att springa fort. Det blev sedermera ett stegringspass där varje kilometer sprangs lite snabbare än den före. Väl hemma landade vi på knappa fyra kilometer med medelhastigheten 5:22 min/km

Jag tycker det ser ut som en dammsugare, sonen var mer inne på bandyklubba med mål. Tänk vilka olika preferenser man har som vuxen respektive sjuåring. ;)

12 oktober 2019

Drömtiden spräckt!

Jag har klarat det!!!

Jag har sprungit ett halvmarathon på en för mig drömtid under två timmar! En tid som länge känts ouppnåelig.

Mitt förra personbästa på halvmaran satte jag på det som då hette Stockholmsloppet (nu Stockholm Halvmarathon) 1998, då blev tiden 2:02:38.

Idag sprang jag Göteborg Halvmarathon och kom i mål på 1:59:13.

Längre referat från loppet kommer om några månader... när jag först skrivit om Helsingborg Marathon, Stockholm Halvmarathon, ett inofficiellt backyard, Lidingöloppet samt Rosabandet loppet.

Sen vet jag att kenyanen Eliud Kipchoge idag satte historiskt rekord på maradistansen genom att springa under två timmar. Han kom i mål på 1:59:40. Han sprang mao dubbelt så fort som jag.