31 oktober 2018

Kolmården Night Trail - race report

Senast jag var i Vrinneviskogen var under utbildningen. Då hade jag sonen med i barnvagn. På lektionen skrev vi korta dikter om träd minns jag, inget jag tagit med i mitt yrkesliv. Finner det svårt att applicera på den barngrupp jag jobbar med nu.

Denna gång ett litet pannlampalopp. Varför det har epitetet Kolmården kan man undra eftersom det var i Norrköping vi var. Jag tror loppet ingår, eller är en spinoff (?), i en serie andra lopp.

Jag hade tre mål med loppet:
1. Få ett bra träningspass.
2. Inte komma sist.
3. Inte skada mig.

Vi var inte så många startande. Med god kännedom om min egen löpförmåga i terräng ställde jag mig sist i startgruppen.

Klockan blev 1830 och en vacker lysande orm av löpare gav sig iväg. Jag höll ett trevligt tempo bakom en grupp om fyra och jag hade två direkt efter mig. Tyvärr trillade jag efter 2,2 km och slog i knät. Gruppen sprang vidare, de två efter mig försäkrade sig om hur det gick för mig före de också försvann i mörkret. Jag drog ner på tempot men fortsatte. (Tyvärr gick favoritbyxorna sönder. :( Förmodligen går de att laga. De är iaf inte obrukbara, men de hade varit snyggare utan hål på knät.)

Där i mörkret i skogen kände jag mig ensam och sist i loppet. Gnetade på uppför och nerför och plötsligt skymtade jag pannlampssken framför mig. Det gick inte snabbt men jag närmade mig faktiskt. Huxflux var jag ikapp. Det var två trevliga tjejer som sett loppet av en slump och hade kul i skogen tillsammans. Jag sprang bakom ett tag men erinrades Hösttrailen i lördags. Bestämde mig därför att springa om. Nu visste jag att jag inte skulle komma sist om jag bara höll de bakom mig. Jag hade det dock jobbigt ute i skogen ikväll. Den hittills tuffa arbetsvecka med flera vabbande/sjuka  kollegor och brist på vikarier satte sina spår. Det var tungt att lyfta fötterna. Jag var jag allt annat än på topp. Löpningen var så koncentrationskrävande att jag inte ägnade en enda tanke åt vardagsproblem. Befriande.

Banan var minst lika jobbig som tidigare traillopp jag varit med i. Men jag kan ännu en gång konstatera att jag suger fett på att springa i  terräng. Jag orkar inte springa uppför backar och berg och jag vågar inte springa nerför med risk för att trilla. Däremellan är det rötter och stenar. Det är något enklare att springa i dagsljus dock.

Så hur gick det med mina mål?
1. Jag fick ett hårt träningspass.
2. Jag kom på 18:e plats av 24.
3. Knät fick sig en törn men det är inget allvarligt.

När jag sprang i mål applåderade alla...wow! Men det var tyvärr inte för att jag kom i mål utan därför att det var prisutdelning för de snabbaste löparna. Jag låtsades att det var för mig de applåderade iaf. Efter loppet blev vi bjudna på god kantarellsoppa. Loppets 8,5 km tog mig 1:07:11 att snubbla runt.


PS Jag sprang detta lopp förra året också. En vecka efteråt fick jag lunginflammation. Jag hoppas att jag slipper sjukdom iår.

Nästa lopp: 2/11 Halloween Nightmare, 5 km. (Också ett pannlampalopp.)

30 oktober 2018

Barnfrihet

Denna vecka är det höstlov i skolorna. Barnen ville vara hos mormor och morfar så i lördags skjutsade jag ner barnen till Skåne. Medan jag körde bil fram och tillbaka var min bättre hälft hemma och gjorde nytta (läs: städade). Och tänk, idag, tisdag kväll är det fortfarande snyggt och städat här hemma.

Lika mycket som att jag trivs i det städade hemmet utan barnens pyssel och grejer överallt, lika mycket saknar jag mina energifulla pratkvarnar till charmtroll.

29 oktober 2018

Högpresterande

Jag sätter in alla mina nummerlappar och diplom i en pärm*. Jag ligger grymt efter med den uppgiften. Som ni ser är det både simmössor och skid"västar" förutom nummerlappar till löplopp.
Dessutom ser ni inte allt. Kanske får jag ork och tid att ordna det denna vecka.

*Jag har fyllt två pärmar redan och ska börja på min tredje. 

28 oktober 2018

Kolmårdrundans Hösttrail 10 km - race report

Idag var det premiär för Kolmårdsrundans Hösttrail. Förra året hade ett tjugotal provsprungit banan och jag överhörde att arrangörerna hade väntat sig att ungefär lika många skulle delta iår. Det var dock över 200 föranmälda till loppet. Jag var en av dem, inte så självklart men kul att jag hade möjligheten. Vädret var soligt och endast 3-4 grader. Det blåste 4 m/s, så med köldeffekten så kändes det rätt kallt.

Jag var i god tid men jag var ganska naiv och hoppade över uppvärmning. Stretchade däremot både vad och lår före start. Eftersom jag inte är den snabbaste löparen i någon kategori startade jag i de bakre leden. Banan startade med en loop runt arenan för att fortsätta i en brant stigning i klass med Grönstabacken på Lidingö. Längst uppe på krönet var det spurtpris för de snabba "elittraillöparna".

Väl uppe på krönet blev det enklare men ändå varierad löpning. Jag sprang ganska länge bakom en tjej med en stilig hund. Båda skötte sig bra men plötsligt stannade hunden och jag råkade springa in i den. (Ingen kom till skada.) Då frågade jag om jag fick trippa förbi dem lite nätt och det var helt okej. Istället tog jag sikte på ett par rosa skor och blommiga tights. Jag följde dessa länge för vi sprang i typ samma tempo.

Någonstans före halva loppet sprang matte med hund förbi oss. Jag stannade tryggt kvar bakom tjejen med blommig tights. Det var så skönt att ligga bakom någon och bara följa. Jag tittade ju mest ner i marken för att se var jag satte fötterna och då kan jag ju inte titta upp efter banmarkeringen samtidigt. Men för all del, jag hade koll på den också, iaf i 99% av loppet.

Det var otroligt vacker utsikt över Bråviken uppe på "ryggen", så jag stannade ett par gånger för att fotografera. Då sprang naturligtvis min "hare" iväg. Men efter första fotostoppet så sprang jag faktiskt ikapp henne igen. Kanske skulle jag sprungit på egen hand istället för att följa? Nåja, gjort är gjort. Efter andra fotostoppet försvann de rosa skorna iväg på riktigt. Det fick sin förklaring senare varför jag inte kom ikapp henne.


När jag tog en dålig selfie vid utsiktsplatsen passerade en annan tjej med glada tillrop. Jag sprang ikapp och pratade lite med henne, Louise hette hon. Hon och hennes familj hade hittat dit från Stockholm. Vi diskuterade traillöpningens fördelar som träningsform. Hon stannade också och fotade och då hamnade jag först. Tack och lov kom hon i fatt för det var tack vare henne som jag sprang rätt väg.

Åtminstone två gånger, men i synnerhet en gång, var jag på väg åt helt fel håll. Det finns en fara med att följa andra och inte lita på sin egen förmåga. Det fick mig att följa efter några i grälla färger jag hörde och såg på håll nedanför en ravin. Louise gjorde mig direkt uppmärksam på att banan faktiskt gick åt ett annat håll. (Det var med största sannolikhet här som en del sprang fel. Jag var ju faktiskt också på väg åt fel håll.) Jag tackade så mycket för hjälpen. Nu hamnade hon först och jag försökte hålla jämna steg.

Louise var en vänlig själ och peppade mig de sista två kilometerna i mål. Otroligt inspirerande och mån om andra. "Kom igen orka sista in mål", hörde jag henne på upploppet och då var det svårt att inte spurta. Tusen tack för draghjälp, coachning och hjälp.

Det var ingen tidtagning i detta lopp, ville man ha en tid fick man klocka själv. Det är klart jag ville ha en tid så det gjorde jag. När jag kom i mål hade uret tickat 1 timme och 17 minuter. Jag har ingen aning om hur denna tid står sig i trailsammanhang men jag är nöjd. Några minuter efter att jag stått där i målet och pustat, då kom tjejen med blommiga tights och tjejen med hunden i mål. Jag var HELT säker på att de båda sprungit framför mig och att jag inte lyckats gneta ikapp. De måste med andra ord ha sprungit fel väg där jag (och andra) var fel ute.

Fick även min första trailloppsmedalj. De traillopp jag tidigare deltagit i har inte haft någon medalj som belöning. (STHLM Trail Run undantaget.) Lite tråkigt men det verkar vara så denna sport fungerar, man springer skiten ur sig, har trevligt med likasinnade sen åker man hem. Kanske, kanske om man har tur vinner man ett utlottningspris på nummerlappen. Om man inte är duktig och snabb förstås och hamnar på pallplacering. För vinnare får alltid något pris, om så ett presentkort någonstans.

När jag inatt, efter en utekväll, la fram mina löparkläder och packade ombyte, tvekade jag på om jag skulle duscha i Kvarsebo eller hemma. Efter loppet fick jag se att det blev varken eller. Jag hade ombyteskläder och rena underkläder med mig, men ingen handduk eller schampo. Jag bestämde mig för att duscha ändå. Frågade lite snällt om jag kunde få lite schampo och det var inget problem. Sedan torkade jag mig med mina shorts. Jag hade inte trillat något nämnvärt och de satt inte närmast kroppen, så de var ganska rena iaf. Det funkade. Sedan gick jag ut och åt en hamburgare och jösses så gott det var.

Ett trevligt litet lopp jag kan tänka mig att springa igen. Bara det passar med familjen och livet i övrigt så blir det alldeles säkert så.

Nästa lopp: 31/10 Kolmården Night Trail, ca 9 km pannlampelöpning i mörk skog.

24 oktober 2018

Vabtober

Vabruari släng dig i väggen. Nu är det vabtober som gäller.

Förra veckan var Lilla febersjuk och denna vecka är det Storas otur. Snart åker jag själv på det är jag rädd.

14 oktober 2018

Ny utmaning!?

Nu har jag gjort tre svenska klassiker och jag funderar en hel del på vad mitt nästa mål är.

Ska jag göra en fjärde klassiker?
Eller
Ska jag satsa på en lång runstreak, typ ett år? Eller
Ska jag satsa på att springa 100 mil på ett år? Eller
Ska jag satsa på personbästa på milen?
Eller
Ska jag... ja, vad tycker du jag ska ha för mål?

13 oktober 2018

XC-race 2018 - race report

Brittsommar med närmare tjugo grader fick jag möjlighet att delta i det jobbiga men roliga trailloppet XC-race.

Det var en tekniskt svår bana iår, tyckte jag. Frånvaron av väta, så det kunde läggas bana genom träsk och vattendrag, kompenserades av berg... många branta stigningar var det.

Jag trillade rejält två gånger. Första gången redan under första kilometern. Jag snubblade och lyckades inte parera så jag föll handlöst framåt, lyckligtvis landade knäna inte på någon sten. Andra gången fastnade foten i en grop... eller om det var mellan två stenar, minns inte.

Anlände mål som 39:e person av 104 i 5k klassen. Nöjd.

10 oktober 2018

Insikt

Förr hade jag löpningen som komplement till fotbollen. Nu har jag fotbollen som komplement till löpningen. Kanske är det så att jag (äntligen!?) slutat med fotboll. Jag vet inte säkert. Det jag vet är att jag tycker det är roligt att springa lopp.

9 oktober 2018

Snurrigt men kul.

Idag provade jag traillöpning i grupp. Det var oväntat trevligt. Mysigt att se alla pannlampor som lyste lite här och var i skogen.

Dagens pass var långa intervaller. Springa 4 min med 3 min joggvila och upprepa detta fyra gånger. (4x4 min, 3 min.) Norska superintervaller heter de visst.

Slingan vi sprang var 800 m och gick i en åtta. Det var tydligen klurigt för mig att springa i en åtta. Minst två gånger valde jag fel väg i "krysset" och sprang samma ögla jag just sprungit. Nåja, huvdsaken var att jag sprang och att jag inte sprang vilse.

6 oktober 2018

Hoppas inget händer.

Det ska bli spännande att se vad som händer sjukvårdsmässigt denna höst...

Månadsskiftet oktober/november 2016 uppsökte jag akuten för att sy ett jack i pannan. Några timmar efter jag lämnat akuten gjorde jag illa höger ringfinger så kraftigt att jag en vecka senare fick uppsöka sjukvård och fick remiss till röntgen. Skelettet var dock helt så det var en mycket kraftig stukning, vilken krävde sjukgymnastik för att återfå rätt form och funktion.

Början av november 2017 blev det akuten för jag hade onormalt hög puls, andfåddhet och bröstsmärtor. Det visade sig att jag hade dubbelsidig lunginflammation.

Håll tummarna att jag kommer helskinnad genom november iår.
Rent statistiskt borde inget hända eftersom jag redan i juni gjort årets akutenbesök. Jag skickades ju med ambulans till akuten, på grund av sviterna efter en hjärnskakning visade det sig.

3 oktober 2018

Trött

Jag är trött på att vara trött.
Det spelar ingen roll hur mycket jag sover. Jag vaknar nästan alltid trött och efter ett par tre timmar kommer gäspningarna så stora att fåglarna skulle kunna bygga bo i min mun.
Jag sover efter lunch när jag kommer hem från jobbet. Fastän jag sover upp emot 1,5 timme så upprepas mönstret. Jag är inte utvilad trots extra sömn och efter 2-3 timmar gäspar jag igen.
Sova, jobba, sova, familjeliv, sova, familj + egentid, sova... vilket jäkla liv.