31 december 2019

Löparåret 2019

Ett riktigt löparår där jag gått från att springa som komplement till annan idrott till att ha löpningen som min huvudsport. Jag har aldrig klassat mig själv som löpare, men nu gör jag det. Jag är en sån som springer.

Jag har lärt mig tycka om löpning, bade asfalt, terräng och trail. Det har blivit ett behov. För första gången i mitt liv har jag fått känslan av att "de var evigheter sedan jag sprang", fast det i själva verket bara var blott en dag sedan.

I och med att jag sprungit kontinuerligt och i större mängder har jag sett att jag fått bättre hållning när jag springer. Förut sprang jag framåtböjd. Nu har jag en mer erekt hållning. Det har kommit av sig självt och är inget som jag övat särskilt på, trots att jag deltog i en kurs i löpskolning.

Jag har gjort många fina prestationer på lopp.
● Sprang mitt 10:e Göteborgsvarvet. Jag hade en vision om att jag skulle "persa" på det, men så blev det inte.

● Gav mig på Stockholm Marathon iår igen. Jag hade revansch att utkräva. Denna gång gick allt bra och jag njöt av både folkfest och pb-tid.

● Swiss Irontrail i Davos, Schweiz kommer jag att försöka få uppleva igen. Det var både långt och tufft men utsikten och vyerna gjorde att smärtan fort glömdes.

● Genomförde Helsingborg Marathon med Å.W. i nära 30-gradig värme. Värmen var tuff men inga missöden skedde och vi tog oss i mål inom maxtiden.

Det som toppar allt under 2019 är att jag sprungit SUB 2 på ett halvmaraton. Sub2 innebär att man klarar något idrottsligt på under två timmar. Sjukt stolt är jag. Det kommer vara en fröjd varje gång jag ser Slottskogsvallen, för den kommer påminna mig om min prestation även om det inte var på Göteborgsvarvet jag satte mitt PB.

En annan viktigt sak jag uppnåt iår är att jag inte längre måste springa för att prestera. Jag kan numer ge mig ut på löprundor utan att jaga tider. Det behöver inte gå fort. Det räcker att jag mår bra och kan njuta av naturen. En löprunda för upplevelsen och välmående helt enkelt.

Nästa år ska jag inte dubbla mitt löparmål ytterligare. Nästa år ska jag fortsätta springa för att jag mår bra av det. Når jag 1000 km är det bra, men inget måste. Det stora löparmålet 2020 är New York City Marathon. Tills dess är det exakt tio månader. Tio månader som jag ska fortsätta träna förnuftigt på. Den största skräcken vore om jag skulle skada mig, t ex av överträning, att jag då inte kan delta.

Hej 2020! Här kommer jag!

29 december 2019

Träningsmålet 2019

Mitt träningsmål under året har varit att springa en MEGAmeter, dvs 1000 km, före 31/12 -19. Hur har det gått med det?

Sista juni när halva året gått låg jag nästan åtta mil "back". Jag hade med andra ord sprungit 42 mil. Här finns en summering av första halvåret.

Andra halvåret blev såhär:

I juli är det semestertider vilket innebar att vi inte var hemma så mycket. Fick ihop en del träningspass iaf. Dock hade jag problem med andningen. Det var svårt att andas ut när jag sprang. Orsak okänd. Kanske höjden, kanske formen  men mest troligt pga min nya medicinering. Hittade ett traillopp i Schweiz som jag tog chansen att uppleva. Fantastiskt!

Månadens lopp:
SwissAlpine Irontrail, 24 km.
Totalt: 79,2 km. Kvar: 498,5 km.

Fortfarande semestertider i augusti men hemma igen från resor och dylikt. Tränade bade distans och intervaller. I augusti inleddes en intensive period av långlopp, några planerade men också ett par jag vunnit startplatsen till. City Run tvekade jag om jag skulle delta i, men som sagt, en gratisplats tackar jag inte nej till.

Månadens lopp:
• City Run -Linköping, 21,1 km.
• Helsingborg Marathon, 42,2 km.
Totalt: 126,9 km. Kvar: 371,5 km.

I övergången till september var det två långlopp tätt inpå och jag var lycklig över att ha klarat dessa. Fortsatte att springa på hemmaplan och laddade för ännu fler långlopp. Stockholm Halvmarathon var jag också lycklig att vinna startplats till. Denna gång vann jag genom #kexchokladrunning . Lidingöloppshelgen var fantastisk trots att det var det blötaste jag någonsin upplevt. Det regnade hela lördagen. Dagen efter var det bättre väderlek. I och med Rosa Bandet-loppet och slutförde jag min andra Tjejklassiker.

Månadens lopp:
• Ramboll Stockholm Halvmarathon, 21,2 km.
• TCS Lidingöloppet, 30 km.
• Rosa Bandet-loppet, 10 km.
Totalt: 131,7 km. Kvar: 239,8 km.

Nu blev det höst och oktober med det började temperaturen sjunka men jag fortsatte springa så mycket jag orkade. Spontananmälde mig till Goteborg Marathon (fast halva distansen). Det blev ett lopp jag sent glömmer. Tack vare farthållare och trevliga medlöpare lyckades jag med SUB-2 för första gången i livet. Något som känts ouppnåeligt var nu uppnåt. Efter halvamaran byttes asfaltssko mot trailsko.

Månadens lopp:
• Göteborgs (Halv)Marathon, 21,1 km.
• XC-race, 10 km.
• Kolmårdrundans Hösttrail, 10 km.
Totalt: 121,6 km. Kvar: 118,2 km.

I tråkmånaden november stagnerar i min löpträning pga olika saker. Får ändå ihop åtta mil tack vare några Parkrun. Jag var registrerad på Parkrun redan före första tilllfället i våras, men det var alltså först nu jag hade möjlighet att delta. Trevligt koncept.

Månadens lopp:
• Skanneloppet, 17 km.
• Vallaskogens Parkrun #26, 5 km.
Vallaskogens Parkrun #27, 5 km.
• Vallaskogens Parkrun #28, 5 km 
Totalt: 83,1 km. Kvar: 35,1 km.

December kom men inte snön. Hade inte så många mil kvar nu och lika mycket som jag låg efter i början av året låg jag nu före min planering. Succesivt minskade "veckobetinget". Bestämde mig för att "gå i mål"på Vallaskogens Parkrun, som även var ett Tomte-Run. Jag var utklädd till Rundeer. 14/12 nådde jag målet och sprang årets hundrade mil. Men bara för att jag lyckats klara mitt mål med 1000 km så slutade jag inte springa. Dock behövde jag nu inte planera längden på passen. Nu kunde jag springa hur kort eller långt jag ville, allt var bonus.

Månadens lopp:
• Vallaskogens Parkrun #30, 5 km.
• Xmas with Parkrun  Skatås, 5 km.
Totalt: 71,6 km. Bonus: 36,5 km.

~Sammanställning~

Januari: 33,4 km.
Februari: 12 km.
Mars: 52,6 km.
April: 85,9 km.
Maj: 89,4 km.
Juni: 149 km.
Juli: 79,2 km.
Augusti: 126,9 km.
September: 131,7 km.
Oktober: 121,6 km.
November: 83,1 km.
December: 71,6 km.

Summa: 1036,5 km.
Kvar: 0 km.
Bonus: 36,5 km.

Jag är jättejättenöjd med min presentation iår. Förra året sprang jag 500 km med ett åh-jag-kan-nå-500-kilometer-före-nyår-pass dagen före nyårsafton. Det var nog då ideén om att dubbla distansen ploppade upp i mitt huvud.

Att dubbla kändes som ett ganska högt men realistiskt mål. Något som inte skulle komma av sig själv men som jag hoppades kunna kämpa för att nå.

23 december 2019

Hjärntrötthet och dygnet

Jag kan vara så jäkla trött på dagen att det enda jag vill är att sova. Jag är trött i hjärnan och rent fysiskt att jag gäspar. Men oavsett om jag sover på dagen eller inte blir jag trött igen i cykler. Det är inte ovanligt att jag piggnar till vid 22-23-tiden.

Jag har funderat mycket på detta och har  kommit fram till  en teori om varför det blir så. Svaret är ganska enkelt.

På dagen störs hjärnan av precis allt och går på högvarv och lite till för att försöka kompensera.

På kvällen blir det däremot ett naturligt lugn. Inget samhällsbrus i form av fåglar, cyklister, fotgängare, lekande barn, bilar, trampande fötter, bilar, trädgårdsredskap som väsnas, renoveringar etc etc.

På kvällen kan hjärnan jobba ostört varför den kan koncentrera sig bättre och orka mer.

21 december 2019

Tankeställare

Något att fundera på:

Jag har aldrig varit så frisk som nu när jag är sjuk.

18 december 2019

Träning och fatigue

"Svår trötthet, även kallad fatigue eller hjärntrötthet, är vanligt hos personer med neurologiska diagnoser, till exempel MS, Parkinson och stroke. Det som hjälper bäst mot tröttheten är oftast fysisk träning. Samtidigt kan tröttheten vara det största hindret för att orka träna."

Artikeln nämner fem faktorer att arbeta med, bland annat att "göra det lätt att träna".
"Göra det lätt att träna – genom att inkorporera träningen i sina dagliga rutiner, till exempel cykla till och från jobbet. Att hitta sin grej, kanske man har ett gym eller en simhall i närheten. Planera in fysisk aktivitet, genom att till exempel packa träningsväskan kvällen innan så den bara är att ta med sig på morgonen."

https://neuro.se/artiklar/vaard-och-rehabilitering/traening-hjaelper-men-svaart-att-orka-med/?fbclid=IwAR3Mg95LmUdsGK2bRZcfQeWYE-U_XROcerZs2hkWZ_XirfUu7uenNUHgkAs

Det lät ju som lätta och enkla interventioner. Men för den med fatigue är det inte så enkelt. För det är just så som i citatet ovan, tröttheten ÄR det största hindret att orka träna, men träning hjälper mot trötthet. Det händer t ex ganska ofta att jag till och med är ombytt till träningskläder. Det är bara att ge sig ut. Men ändå inte kommer ut att träna. Komplext och obegripligt, detta som jag dessutom i förväg planerat före jag ens bytte om.

Läs gärna artikeln "Träning som medicin":
https://www.skogssport.se/9-2018/orientering-som-medicin-hjarntrotthet/

Jag har bloggat om detta förut i inlägget "Moment 22".

3 december 2019

Nya dojjor

Jag har köpt nya löparskor. Det är alltid lika roligt att köpa nya löparprylar.

Mitt minne är dåligt men inte så dåligt att jag glömt att det kan vara halt att springa på vintern. Förra vintern klarade jag förvisso att springa i mina Saucony Peregrine 7, men jag behöver något säkrare.  Så iår investerade jag i skor med dubbar.

Efter samtal med andra löpare och en del jämförelser föll valet på Icebug Pytho4 BUGrip.

Det ska vara en sko som fungerar för både trail, terräng och asfalt. Verkar perfekt för mig som är en variationslöpare. En stor bonus är ju också att de är riktigt snygga. Rena kommer de dock inte vara så länge till. ;)

23 november 2019

Dåliga november

Jag gillar inte november... Har dålig erfarenhet av november nuförtiden.

2016: Skiftade däck vilket resulterade i "syjunta" i pannan.

2017: Dubbelsidig lunginflammation.

2018: Inte en, inte två, inte tre men FYRA ögoninflammationer tätt i rad trots antibiotika på de två sista.

2019: Lite chockerande upplevelse men tack och lov inte jag som behövde åka ambulans. Läskigt dock att vara ensam och först på en olycksplats där en bil voltat. Dagligen tänker jag fortfarande på händelsen... försöker bearbeta allt helt enkelt.

12 november 2019

Blåljus

Jag hittade glassplitter när jag  schamponerade håret och nu efter den långa varma duschen har jag äntligen tinat upp. Jag var liksom inte klädd för räddningsarbete i  nära nollgradig temperatur. Som tur var hade jag iaf bytt till en torr t-shirt och en fleecetröja direkt efter träningen, men jag frös ändå som ett as.

När jag körde hem från min löpträning med Team Nordic Trail såg jag plötsligt ett konstigt ljus i motsatt färdriktnings vägkant. Jag trodde det var en person som stod och behövde hjälp och signalerade likt en semafor med röda ljus. Jag saktade in för att se vad det var och sen blev det mörkt. Så insåg jag på en splitsekund att jag just sett en bil volta ner i diket.

Jag stannade bilen helt sonika på vägen (jag hade ingen bakom mig) och tittade noggrannare och fann mycket riktigt en bil i diket...och det rykte om den. Då backade jag in på avfarten och larmade omedelbart SOS Alarm.

Blev ett stressat och smått konstigt samtal. För medan jag klev ur min bil, för att ta mig till olycksplatsen, insåg jag att jag behövde ficklampa för att se in i bilen och kunna svara på larmoperatörens frågor. Men jag missade att samtidigt slå på högtalaren. Så jag hörde helt enkelt inte vad larmoperatören frågade. 🙈 Jag förmedlade iaf vad jag såg. Så fumlade jag till slut på högtalaren och kunde kommunicera och se olycksplatsen.

Alla sidorutor hade splittrats och samtliga  airbags hade lösts ut men jag kunde snabbt se att det bara var en person i bilen. Jag ropade och försökte instinktivt ta kontakt med föraren, men denne svarade inte. Shit! Tog mig snabbt runt bilen till förarsidan för att se i vilken omfattning föraren skadats och hoppades för allt i världen att denne fortfarande var i livet.

Väl vid förardörren fick jag kontakt med mannen som kört. Han började gråta och var naturligtvis chockad. Efter att ha sett otaliga "olycksprogram" på TV tyckte jag att det var rätt prioriterat att försökte få killen att sitta så still han kunde, man vet ju inte om nacke/rygg är skadad. Jag är inte sjukvårdsutbildad men vet att detta är viktigt till "experterna" anlänt. Enda gången jag skulle strunta i det är om bilen brann... men det gjorde inte denna. Hur som helst så var typ det enda jag sa: "Sitt still!" och "Hjälp är på väg.", medan jag också försökte svara på larmoperatörens frågor. Lite för mycket samtidigt och resultatet blev, i mitt tycke, halvhjärtad insats gentemot både den chockade killen och infoförmedling i telefonen.

Men räddningstjänsten kom och det ganska snabbt. Först kom ett mindre utryckningsfordon, jag tror det var en deltidsbrandman från vår lokala station. Jag berättade vad jag sett och frågade om han hade en filt. Jag frös och huttrade ordentligt nu.

Det kom två ambulanser följt av två  brandbilar från räddningstjänsten. Ungefär samtidigt anslöt polisen och spärrade av vägen. Jag minns inte riktigt i vilken ordning alla kom men det blev fort mycket folk och det var ett rejält blinkande överallt. Jag stod i bakgrunden med min filt och iakttog arbetet. Frös gjorde jag fortfarande men filten hjälpte en hel del att frysa mindre. Inte helt oväntat fick jag frågan om jag varit med i bilen. Så kom ytterligare en polisbil och för en vänlig polis berättade jag igen vad jag sett och upplevt.

Medan jag pratade med polisen kunde faktiskt föraren själv men med lite assistans (bilen var ju hemskt tillknycklad) ta sig ut ur bilen. Mannen gick själv till ambulansen. En kort stund senare kunde jag åka hem.

Olyckan skedde kl. 20:32-20:33. Det vet jag för mitt samtal till SOS ringdes 20:33. Tjugofem minuter senare, 20:58, körde jag äntligen hem till värmen.

Jag prenumererar inte själv på lokaltidningen men jag fick en skärmdump av notisen av en vän. Det var en lättnad att läsa att det gått bra för mannen.

11 november 2019

Lopprapport

Sådär.
Två och nästan en halv månad senare så är min lopprapport från sommarens maraton i Helsingborg färdigskriven och publicerad.

30 oktober 2019

Halloween 2019.

Det tog åtskilliga timmar att göra den och jag blev ganska nöjd med resultatet. En Jack O'lantern/ pumpalykta i löpningens tecken.

Trevlig Halloween alla löparvänner samt alla som inte springer!

18 oktober 2019

Kalsong, dammsugare eller bandyklubba

Studiedag och både jag och Lilla behövde komma ut i friska luften. Vädret var bra. Solglimtar nästan 10 grader och typ vindstilla. Jag snörade på mig löparskorna och Lilla tog cykeln.

Men före vi gav oss ut tittade vi på kartan och ungefär vart vi skulle cykla/springa. Jag mätte först en hypotetisk milrunda för framtida löpning sedan fick Lilla prova mätverktyget för löprundor. Det blev en löjlig kort runda runt kvarteret men så utbrast han: Det ser ut som en kalsong! Den springer vi.

Sagt och gjort. Det måste ju vara roligt för båda. Det mest spännande för Lilla var att se resultatet på klockan.

Före "Kalsongrundans" ynka 750 meter förklarade jag att vi måste ta en längre tur också. Så vi gav oss ut på dagens andra pass. Det blev slumpvis vägar i samhället som Lilla valde. Ganska tidigt insåg jag att han inte ville vara ute länge. Så istället för att springa långt satsade jag på att springa fort. Det blev sedermera ett stegringspass där varje kilometer sprangs lite snabbare än den före. Väl hemma landade vi på knappa fyra kilometer med medelhastigheten 5:22 min/km

Jag tycker det ser ut som en dammsugare, sonen var mer inne på bandyklubba med mål. Tänk vilka olika preferenser man har som vuxen respektive sjuåring. ;)

12 oktober 2019

Drömtiden spräckt!

Jag har klarat det!!!

Jag har sprungit ett halvmarathon på en för mig drömtid under två timmar! En tid som länge känts ouppnåelig.

Mitt förra personbästa på halvmaran satte jag på det som då hette Stockholmsloppet (nu Stockholm Halvmarathon) 1998, då blev tiden 2:02:38.

Idag sprang jag Göteborg Halvmarathon och kom i mål på 1:59:13.

Längre referat från loppet kommer om några månader... när jag först skrivit om Helsingborg Marathon, Stockholm Halvmarathon, ett inofficiellt backyard, Lidingöloppet samt Rosabandet loppet.

Sen vet jag att kenyanen Eliud Kipchoge idag satte historiskt rekord på maradistansen genom att springa under två timmar. Han kom i mål på 1:59:40. Han sprang mao dubbelt så fort som jag.

11 oktober 2019

Choklad och lakrits som motpol

Som motpol till all träning var jag igår på Bak- och Chokladfestivalen på Stockholmsmässan.

Jag har många år velat besöka denna men det har inte passat. Ett år försökte jag passa in det med en musikal jag och två vänner ville se. Men jag klantade till det och köpte musikalbiljetter till fel helg, så det gick inte att kombinera.

Men wow! När jag kom in så kändes det som om jag var i paradiset. Så mycket vackra praliner och godheter. Och gott om choklad i diverse utföranden. Choklad och lakrits är en oslagbar kombination.


Det vore elakt att enbart nämna ett eller några företag och bageri, så jag låter bli. Kan säga att min lakritsfavorit fanns med på mässan iaf. Likaså isländsk lakrits. Dock var det inte det märke jag fastnade för när jag var på Island för tretton år sedan. Det märket hette Nizza. Men den som fanns provsmak på var också god.

En annan wow-upplevelse var att få smaka på proffskonditorers bakverk. Det har jag aldrig gjort förut. Jag har ätit många goda desserter men aldrig från en prisad konditor. Förra årets vinnare i Årets Konditor, Disa Molin, visade hur hon gjorde en petit four. En av de bakverk hon vann med. Och några fick chansen att smaka. Jag var en av de som höll sig framme. Oh my... vad läcker den var. Mina minnen av petit four blev genast värda att minnas. Tidigare har det varit smaken av min mormors pâte à choux:er som låg någonstans i hippocampus. Nu är den glömd och ersatt av något gudomligt.


Jag letade upp exakt vad det var jag njöt av, för minnas allt som sas där och då var omöjligt.

"PETIT FOURER: ”TOMBOLA” – Pate a choux-bakelse fylld med
krämig vaniljgrädde och körsbärskräm. Dekorerad med en
vacker mördegsblomma och bladguld."

http://www.aretskonditor.se/press/pressmeddelanden/disa-molin-fran-goteborg-ar-arets-konditor-2018/

En stund senare förevisade en annan proffskonditor sina talanger. Cecilia Andersson som korades till Årets konditor 2012 visade en hallonskapelse och en chokladmousse. Jag fick möjlighet att smaka hallondesserten. Lika gudomlig som petit fouren.


Cecilia arbetade med något som hette "instant vegan gel". Det var en smet gjord av, enligt henne, det vita "gucket" (citrusfiber?) i citrusar. (Jag hittar bara att det är gjort av kassava.) Hur som helst fick vi reda på att det är en produkt som stabiliserar lösa såser och puréer och kunde ersätta ägg. Bra för veganer. Fördelen med denna var att den var fri från både lukt, färg och smak. Vi fick smaka och jag kan intyga att det inte smakade något.

Gick runt och spanade in alla läckerheter och köpte mig en del. Bland annat hittade jag en spännade bok om Japanska bakverk. Många av bakverken är gjorda på bönor och olika rissorter. Jag var ju hemskt nyfiken på hur de smakade och har sällan vägarna förbi Japan och har möjligheten att köpa bakverk där, så jag passade på att köpa en kaka. Även om jag kanske aldrig kommer baka något ur den boken så köpte jag den. Det är iaf mycket intressant läsning om en bakkultur man inte har en aning om och säkert inte kommer att se live. Nu har jag iaf boken så möjligheten att baka något ur den finns. Boken är skriven av Ai Ventura och går att beställa på nätet.

Härom veckan såg jag första delen i tv-serien "Chokladens underbara värld", där en person gjorde en grammofonskiva av choklad. Hon visade processen vid tillverkning och sa att det verkligen fungerade. Men vi tittare fick aldrig höra resultatet. Då blev det extra kul att en utställare faktisk förevisade att det funkar. En chokladskiva går att spela ungefär tio gånger, sedan har pickupen raspat sönder spåren. Då kan man äta upp skivan.

Den mest intressanta smakkombinationen jag smakade under dagen var den lakrits med choklad som var smaksatt med svart vitlök, hallon och balsamico vinäger. Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig och var lite tveksam att prova. Men jag vågade och den var oväntat god. Hade lust att köpa en burk, men vid den tidpunkten hade jag övertrasserat budgeten för utflykten. Nu vet jag hur den smakar till nästa gång jag ser den och har kanske råd.

Det sista jag inhandlade före det var dags att åka hem var ett exemplar av festivalpralinen. En pralin som exklusivt tillverkats för mässan och enbart såldes där och då. Jag köpte bara en och jag ska njuta av den när tillfälle ges. Iår var det med smak av kanelbulle.



27 september 2019

Vältajmad post

När jag kom hem från Helsingborg Marathon (som jag ännu inte skrivit lopprapport om) uppmärksammade min make mig på att jag tappat något. Han såg att min klocka (Suunto Ambit3 Sport) saknade en skruv. För ett år sedan bytte jag armband föra att det var heltrasigt, men att tappa en enstaka skruv var något nytt. Hur skulle jag lösa detta? Var köper man en skruv som passar? Det är inte bara att åka till närmaste blå-gula möbelvaruhus att fixa reservdelar till en klocka som köpts via internet.

Hur som helst så kontaktade jag supporten och efter ett par veckor fick jag svar att reservdelsskruvar skulle skickas med post. Det kunde dock ta några veckor till för det skulle skickas från Rumänien. Bara att acceptera att jag skulle få springa Lidingöloppet med en "vobblande" klocka. Det funkade ju iof som det var, jag har ju sprungit ett antal mil sedan det upptäcktes, men det hade helt klart varit bättre med en hel så jag inte riskerade att tappa klockan helt.

Och idag, dagen för avresa till Lidingö, damp skruvarna ner i brevlådan. Hipp hurra! Ibland har man mer tur än man vågar hoppas på.

En snabb lov i källaren efter rätt mejsel, sen var klockan hel. En bra start på Lidingöloppshelgen.

24 september 2019

Denna höst också...

Jag såg på mitt Instagramkonto att jag den 27 oktober 2018 gjorde ett nytt innerhål i mitt skärp/bälte.

Häromdagen fick jag göra ytterligare ett nytt hål längst in på skärpet. Det här med löpning verkar göra en lite tunnare. Helt okej. Jag är just nu lite konvex, eller som jag säger när barnen hör: bubblig, i kroppsformen. Heja mig!

Och så bjuder jag på en devis jag levt efter sedan typ 2004, då jag trillade på den första gången:

Jag är i form. Rund är en form!

14 september 2019

TNT inofficiella Backyard 2019 höstedtion - race report

Denna dag var egentligen ingen bra dag. Var trött fast jag sovit bra och länge. Var lite yr och såg sämre på ena ögat.

Backyarden startade egentligen vid 10, men jag hade lite andra saker att uppleva med familjen före detta. Jag anslöt vid 1320 och satt ensam och njöt i solen.

Cirka tjugo minuter senare droppade löparna in. De flesta hade redan sprungit fyra varv. Jag hade själv tänkt springa ett till två varv á 6,7 km för att fylla veckokvoten av löpning. (Har ju mitt årsmål att sträva mot.)

Gjorde ett bra första varv. Ganska pigg i kroppen trots dålig dag. Inte helt pigg eftersom jag under gårdagen sprungit 10 km i en annan skog. Då hade jag glömt bort att detta var idag. Men jag höll ett förhållandevis högt tempo men ändå behagligt.

Andra varvet var också skönt och behagligt, dock så trillade jag på en rot och blev lite stukad. Slog i ena handen och ena knät. Väl tillbaka till utgångspunkten var mitt mål med råge uppfyllt och jag kunde egentligen avbryta här.

Klockan 1600 gav jag mig ut dock på ett tredje varv för att det ändå kändes rätt ok trots att jag trillat. Lite omplåstring i form av att tvätta av knät, välbehövlig vila och sedan dags för varv tre.

När jag kom till stället jag föll tänkte jag specifikt att jag skulle lyfta bättre på fötterna. Vad tror du händer?! Jag snubblar på samma jävla rot på tredje varvet! Vad är oddsen för det på ett traillopp där det finns åtskilliga rötter, stenar och stockar att springa över? Det är större sannolikhet att vinna på Triss än att lyckas med det, tror jag.

Nu slog jag i samma knä och höger axel. Blev ledsen och besviken för det kändes som ett stort misslyckande men jag lunkade vidare ändå. Hade en klump av ledsamhet halsen som gjorde att jag inte kunde andas ordentligt. Fick stanna för att hämta andan. Sänkte därefter tempot, gick, djupandades ett gäng gånger, lunkade igång igen och sprang ikapp mitt sällskap. Väl tillbaka brydde jag inte om att tvätta. Inställningen var nu: känn inte efter nu, bara gör din grej så kan du slicka såren och tycka synd om dig efteråt.


Efter lite snabb energi i form av läsk, "bollgurka", vatten och en GT-tablett lunkade jag iväg på mitt fjärde varv. (Förra backyarden i våras nöjde jag mig med tre varv.)

Fjärde varvet var inget speciellt. På platsen jag snubblat två gånger på gick jag medvetet. Nu fick det vara nog med skador. Kom faktiskt helskinnad förbi. Trillade inte heller någon annanstans trots att jag vara nära till det på ett annat ställe. Skönt att komma tillbaka efter ett fullbordat fjärde varv.

1800 och sista varvet, mitt femte, skulle starta. Tvekade om jag skulle ge mig ut då det gjorde ont typ överallt, på två olika sätt. Dessutom regnade det och jag frös. Satte på mig vindjackan men frös ändå. Med tre minuter till start av sista varvet sa jag att jag minsann skulle ta mig runt det också om det så skulle ta över timmen. Det var ju trots allt sista varvet.

Trötta stela ben stapplade iväg exakt 1800.

Sista varvet var det enda jag sprang ensam, men det gjorde absolut ingenting. Vid 29 tillryggalagda kilometer började de små uppförsluten bli jobbiga så jag gick. Annars hade jag faktiskt sprungit samtliga varv utan att gå någonstans... med undantaget för fallen. Nu på sista varvet stannade jag faktiskt till och fotograferade den jävla roten. Roten till allt ont jag fått.



Varv 1: 46:53 min
Varv 2: 44:17 min
Varv 3: 47:36 min
Varv 4: 46:02 min
Varv 5: 51:43 min

Det var smått fantastiskt att jag inte fick ett enda skavsår på fötterna, vilket jag brukar få av trailskorna. Dessutom fick jag inte lock för öronen, vilket jag brukar få vid 15 km.

På detta backyard gjorde jag distansrekord i backyardsammanhang, totalt 33,5 km.

10 september 2019

Nytt gammalt motionsspår

Jag har sprungit Lidingöloppet jag vet inte hur många år (varierade distanser) och inför varje år har jag fått rekommendationen att åka till Olstorp för backträning. Det har aldrig blivit av. Det krävs en bilresa på nästan 30 min att ta sig dit fast det är inom samma kommun.

Jag har hört att det ska vara jättebackigt. När jag letar upp vart jag egentligen ska åka (jag har bara ett hum om var det ligger) ser jag på hemsidan att de själva ställer frågan om det till och med är Östergötlands tuffaste.


http://vretaskicenter.se/?page_id=52

Idag tog jag mig dit och möttes av en otroligt vacker (och stilla) plats. Bra för kropp, hjärna och själ.

Jag sa till mig själv att målet med dagens pass var att ta mig runt utan vare sig tidskrav eller krav på att springa i alla backar. Så tryckte jag igång klockan och började min 5 km-runda.

Efter 1,5 km tänkte jag:
Vad vackert här är och så bra det känns. Nästa gång kanske jag tar två varv!?

Efter 2,5 km tänkte jag:
Hur springer man 7,5 km? (Finns 5+2,5 spår) Alltså var delar sig spåren? Jag ska kanske förlänga och göra det idag? Det blir inte två varv idag i alla fall.

Efter 3 km tänkte jag:
Jag ska f-n inte gå i någon backe idag. Knega på, skit i tempo, men gå inte.

Efter 3,5 km tänkte jag:
Gaaaah! Det blir bara ett varv idag... och nästa gång... och nästa... och...

Vid 4,5 km, då läste jag fel på skylten och tyckte att det bara stod 4 km, tänkte:
Fan, min klocka har ju redan passerad 4 km för länge sedan. Vid det laget var det sista backen och sedan var det nerför ner till startplatsen igen.

På slutrakan tänkte jag att detta var ett Swiss Irontrail i miniatyr minus traildelen. (Referatet från det loppet är inte färdigskrivet än. Håll utkik här på bloggen. Sprangs 27/7.)

Det blev alltså en rejäl genomkörare för kropp och ben. Trots allt en trevlig upplevelse, inte minst för att jag fick se något nytt. Hit måste jag orka ta mig igen.

8 september 2019

Snabb tid och långsamt skrivande

Nu ligger jag sådär mycket efter igen. Har fortfarande inte slutfört mina texter för Swiss Alpine Irontrail, City Run och Helsingborg Marathon och igår sprang jag Stockholm Halvmarathon.

Det går inte fort och smidigt att skriva rapporterna. Många pauser blir det. Mer om det i ett annat inlägg.

7 september 2019

Stockholm Halvmarathon 2019 - race report

Fredag 7/9
Fredag och jag vaknar med ögoninflammation. Denna skitreaktion på att jag gjort för mycket. Jag försökte bota den genom att sova hela dagen.

Lördag
Hade tänkt att i detta lopp verkligen försöka springa in på en bra tid under 2:20. Det var liksom dags nu efter all löpträning och lopp. Men med ögoninfektion tvivlade jag på om jag ens skulle delta. Hade i och för sig inget att förlora eftersom jag vunnit startplatsen av #kexchokladrunning. Tusen tack!

Jag ville VÄLDIGT gärna springa detta trevliga loppet så jag bestämde mig för att åka upp ändå och göra ett försök. Jag hade varken feber eller halsont, bara svårt att se med ena ögat. Jag springer på sätt och vis inte med ögonen men det underlättar helt klart att se ordentligt. Förra året blev jag omsprungen av en blind. DNS (Did Not Start) var inte ett alternativ.

Jag som alltid springer i svarta shorts kände att jag skulle bryta trenden och letade därför upp ett par gamla blå från min tid i Råå IF. Jag hade ju redan bestämt mig för svarta kompressionsstrumpor. Med blå shorts blev jag inte helsvart.

Men förutom keps tog jag även med mina fula solglasögon anno 90-talet. De har tidigare tjänat som skidglasögon soliga skiddagar i alperna. Nu hade jag både hängslen och livrem. Skrotade genast målsättningar och loppet fick bli som det blir. Allt utom DNF (Did Not Finish) var bra.

Bilresan upp gick u.a., men det var ösregn vid ankomst till huvudstaden. Väderleken sprack turligt upp när jag parkerade. Vad jag inte räknat med var att av alla vattenpölar blev tårna genomblöt redan bara av att gå till p-automaten. Åt det fanns inget att göra så jag tog min ryggsäck och begav mig med T-bana till starten vid slottet. Gick mycket smidigt att hämta nummerlappen, som iår var stiligt svart. Så passande att jag tog blå shorts så jag inte blev helsvart. Jag kanske har ett sjätte sinne?

Mycket lång toakö, men det hanns med råge. Stod och prata med två spanjorskor och vips var det min tur. Denna gång glömde jag inte körkort etc på bajamajan. Lämnade in väskan, tog några selfie framför slottet och sicksackade mig sedan fram till startfållan, allt gick ganska smidigt.


Loppet
Den effektfulla och spännande röken vid starten luktade inte gott, kan jag tala om för den som undrar.

Trippade iväg lugnt i början sedan gick benen av sig självt. Hade planen att springa med farthållarna för 2:10 så länge jag orkade.

I tunneln var det varmt även iår. Och det gick svagt nerför vilket resulterade i att jag sprang för fort. Försökte sakta in tempot men det var svårt dels för att jag var pigg i kroppen (ja, så pigg man kan vara med en infektion) och dels för att alla andra rusade iväg och det är så lätt att dras med i andras tempo tidigt i lopp.

Någonstans efter tunneln  (2 km) stod Carolin af Ugglas och hennes kör och sjöng The Proclaimers låt "I'm Gonna Be", mycket peppande och här var jag ju fortfarande fräsch i benen. Jag har ett svagt minne av att jag hörde de även på Stockholm Marathon, fast då stod de på Odenplan.

Så följde kilometer efter kilometer och jag sprang i ett tempo som kändes bra, men snabbt. Det bara flöt på liksom. Ansträngande men ändå hyfsat behagligt. Var inte särskilt andfådd som jag minns det heller.

Då det gick upp för mig att farthållarna jag planerade att följa fortfarande var bakom mig ändrades planen till att hålla de bakom mig så länge jag orkade.

Det var först vid Kristinebergs IP som uppförsbacken blev lite övermäktig och jag vandrade en bit uppför. Men det gick betydligt snabbare nerför. I sann Lidingöloppsanda måste jag ta igen det jag förlorat uppför i den följande nedförsbacken. Så det gjorde nog inget att jag gick, det tog ut varann så att säga.

Norr Mälarstrand så oändligt rak och lång. Försökte hålla mig springande, men iom att det även var flackt så blev tempot för snabbt och jag kroknade. Då blev strategin att springa typ snabba intervaller. Gå - springa hyfsat snabbt - gå - springa hyfsat snabbt osv. Så som jag sprang förr i tiden och så som jag har satt mina pb-tider på olika distanser.

Hjältarna Rasmus (aka Skyltmannen) och Therese stod med varsin skylt strax före Stadshuset där Norr Mälarstrand tar slut, dvs vid ca 11km. Peppande för en trött kropp.


Nu, halvvägs, försökte jag övertyga hjärnan om att det ju inte var långt kvar. Jag försökte med nedräkning av kilometer medan skyltarna visade uppräkning. Konflikt maximus… i hjärnan alltså.

Vandrade upp för Slussens backe och spanade bakom mig om jag såg 2:10-flaggorna. Vid första anblick såg jag de inte. Vid en närmare titt så kom de faktiskt där nere, kanske bara dryga halvkilometern bort. Det sporrade mig att fortsätta springa, även uppför. Men backen tog ut sin rätt.

Jag hade som mål att hålla 2:10-farthållarna bakom mig. Det lyckades jag med i 14,5-15 km. Med sju kilometer kvar trippade de förbi mig som om de bara sprungit 2 km. 😳

Enervit stod och delade ut gels och jag greppade några. En att ta nu direkt och två att ha senare i loppet. Petade in de under cykelbyxan. De sitter fast bra där. Men det var nu trötta ben som tog sig runt Söder. De ömsom gick och ömsom sprang. Uppförsbackar forcerades genom gång trots att jag ju visste att det var ynka fyra kilometer kvar.

Alltså uppförsbacken vid Drakensbergsparken/Zinkens väg (Tantolunden)... egentligen inte så brant, men sjukt lång och sjukt seg. Inte sprang jag den inte. Det fanns det ingen ork för. Jo vissa partier sprang jag faktiskt. Här är det fjuttiga tre kilometer kvar men jag kunde ändå inte övertyga kropp och hjärna att mobilisera kraft att springa om än så långsamt.

Med 2 km kvar kände jag något kladdigt på benet! Gissa vad?! Snabb eliminering av kladdförpackning, aka energigel. Första gången jag varit med om att de gått sönder. Lite frustrerande att mina händer också var kladdiga. Någon vätskekontroll fanns inte heller. Slickade dock av det värsta, energin kanske kunde göra nytta? Fick i alla fall snällt vänta till efter målgång med att tvätta händerna.

Strax före nedförsbacken ner mot Gamla Stan såg jag en kille hålla fram en låda med godis. Det är för oss, tänkte jag och tog en utan att fråga. Som tur var sa han varsågod. Nu gällde det att hålla ihop och springa på, det var ju nedförsbacke nästan ända fram till målet.

Mål
Så äntligen såg jag målet och kraftsamlade till fin avslutning. Jag kom i mål på tiden 2:13:51. Sjukt stolt såklart eftersom mina halvmaratider de senaste åren legat på runt 2:20.


Förbannelsen är bruten. Galet, 2:13 trots infektion i kroppen. Det är en förbättring med nästan sju minuter jämfört med 2018, (6 min och 41 sek för att vara exakt. ;)) Jag som tvekade om jag ens skulle vara med. Jag börjar komma i form... eller så var det för att jag sprang i blå shorts och snabba glasögon... men det är mindre troligt. ;)

Det var jättebra väder, typ 17-19 grader och mest mulet. Ösregn när jag anlände Valhallavägen, men det försvann ju och inte en droppe regn föll under loppet. Först kanske 10-15 min efter att jag kommit i mål kom en rejäl skur men då var jag klar och redo att ta mig till tunnelbanan. Helt perfekt! Att även vinnaren Mustafa "Musse" Mohamed satte nytt banrekord vittnar om bra förhållanden.

Efter dusch blev det ett stämningsfullt foto från Stadion. Det var vackert, men med tänd belysning på arenan, som förra året, var det mer balans och vackrare.

Plats 2490/3773 (kvinnor)
381/537 (åldersklass)

Nästa lopp: 28/9, Lidingöloppet, 30 km.