Om tennis inte var bra för min skadadefot så var padel definitiv ännu sämre. Det vet jag efter dagens spel.
Det var förvisso roligt men jädrar i mig vad foten gjorde ont. När jag spelar tennis hugger det till, gör skitont och går över efter en liten stund. Så var det inte med padelspel. Då blev smärtan mer ihållande. Samma smärta som när jag går långt faktiskt.
Min sista planerade långa utflykt denna resa. En utflykt jag planerat redan i Sverige. Denna gången har jag bokat hotell. Resa till Milano via Schweiz. Praktiskt eftersom jag har motorvägsvignette där.
Blev överraskad att det var "fördelaktigt" att använda mobilen i Liechtenstein. Allt ingår som om de var med i EU. Jag trodde de hörde till Schweiz, som inte är med i EU. Det visar sig, efter lite efterforskning att det är medlemmar i det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) sedan 1995 och har Schengenavtalet sedan 2011.
.jpg)
.jpg)
Ett praktiskt tips om du vill att bilen bakom ska hålla avstånd. Se till att det har snöat mycket på bilen. Kör in i en lång tunnel som håller en temperatur på 8-11 grader. Snön smälter fort då och flyger av, på bilen bakom om den inte håller avstånd.
Vägen går över San Bernardino, vilket ligger ganska högt. Det var enkelt att se när man kommit upp på höjd. Det blev liksom mer snö överallt.
.jpg)
Först upp sedan ner. Det var väldigt talande infoskyltar för lastbilschaufförer. Om man inte motorbromsar kan det hända personbilar också.
.jpg)
.jpg)
Note to self: Motorvägsavgiften i Italien till det hotell jag bokat blev €2,40+€1,90.
Bor på ett hotell som också tjänstgör som bostad åt studenter för kortare och längre tid. Hela området är inhägnat och bara de med passerkort kommer in, studenter och hotellgäster. Man behöver till och med passerkort in till restaurangen (där frukosten serveras). Jag valde detta hotell för att det var lite billigare och hade gratis parkering, så ingick det också frukost.
.jpg)
Here we go again. November hann knappt börja, så hände något skit. Vi kan väl, för mitt välbefinnande, bara hoppa över november!?
2025: Ett litet jävla okänt djur biter mig i vänster vad och benet svullnar upp.
2024: En vrist som spökar, men inte bara i november utan länge, typ ett år tillbaka. (Är fortfarande inte bra 2025.)
2023: Frisk. :O (Förutom en odiagnostiserad krånglande vrist.)
Från och nu är detta blogginlägg ett levande inlägg som uppdateras efter hand.
⬇️⬇️⬇️ Historia ⬇️⬇️⬇️
(Note to self)
November, denna olycksaliga månad. Jag borde sova mig igenom hela november så inget skit händer.
Och iår 2022: Neuroborrelios. (Borrelia som spridits till CNS.)
2021: pandemi (Har ingen anteckning på att jag skulle varit sjukare än vanligt.)
2020: pandemi (Har ingen anteckning på att jag skulle varit sjukare än vanligt.)
Länk till originalinlägg:
https://lakritztrollet.blogspot.com/2022/11/sjuka-november-2016-2022.html
Sov lite för lite och det var klockans fel. Behövde ladda den och kunde inte somna förrän det var färdigt.
Vid frukosten dök ett känt ansikte upp. Visade sig att det var Kristin (aka Krisssan). Jag delade hotellrum med henne Stockholm maraton 2019. Glad överraskning. Hon hade skaffat sig en startplats i sista minuten.
Spatserade till starten vid Potsdamer Platz. Vi var i god tid så vi hade god marginal till att se oss omkring gå på "toa" etc. Lite kylslaget i skuggan men riktigt skönt i solen.
Så gick äntligen startskottet. Det var mycket folk som sprang överallt och tidvis trångt men över lag bra med plats detta tack vare breda gator. Att starta sist i en grupp skapar ju många att springa om. Borde nog ställa mig längre fram, men det lär jag mig tydligen aldrig. Fast å andra sidan är det roligare att springa om än att bli omsprungen.
Sprang på i mitt tycke lagom tempo, pressade mig inte alls. Sprang om många även de som gick. (Många gick tidigt i loppet = fel startgrupp.)
Började rätt lugnt tyckte jag. Vart efter så tror jag att jag ökade tempot. Sprang förbi två kyrkor som låg bredvid varandra.
En trevlig liten bansträckning från Potsdamer Plats några 90-graderssvängar och till sluttampen på paradgatan Unter den Linden. Det var lite tungt att springa ner och se alla mötande som kommit längre än oss, för att sedan veta att man skulle vända och springa tillbaka. Jag var mer andfådd och trött efter vändningen iaf.
(1).jpg)
(1).jpg)
.jpg)
Såg folk som hade värmeplast. Frågade en kille och han sa att de var slut men pekade var han fått sin. En kille stod och drog i något från en stor låda. Jag tittade under locket och lyfte det och fiskade ut två. Sen var det huggsexa utan dess like. Som fiskar man matar i en damm.
Satte mig på en bänk och väntade på Nathalie, med mitt erövrade plastvärmeskynke (eller vad det kan heta) och det var många som frågade mig om det, tyvärr var de slut för länge sedan.
* Detta bakverk kallas i Sverige syltmunk eller bara munk. Kärt barn har många namn och det finns regionala skillnader.
Berliner kallas den i norra Tyskland och i Berlin. I Berlin kallas den också Pfannkuchen, vilket är lite lustigt eftersom pfannkuchen i övriga landet är pannkaka. I södra Tyskland kallar man den däremot för Krapfen, liksom de även gör i Österrike och sydtirolen. I Österrike och Bayern kan man även höra Faschingskrapfen, eftersom det är en typisk bulle/dessert vid Fasching, alltså festtiden före fastan.
Tog en snabb tur in på bajamajan före utgången. Alltid spännande för bajamajor/holkar ser olika ut i olika länder. Jag har skrivit om både schweiziska, danska och delvis norska. Nu ska ni få veta lite om de tyska.
Tyska bajamajor har för det första en markering på dörren om de är för kvinnor eller män. Några "hen" såg jag inte, det finns nog inga sådana kön, iaf inte i Tyskland.
På insidan möttes jag av en glad smiley. Trevligast hade varit om locket var stängt, nu blev det semitrevligt ändå.
På dörren fanns en spegel, precis som i Schweiz. I hörnet fanns ett par toarullar och jag tänkte genast att de kommer inte att räcka länge. Note to self: ta med papper till starten imorgon på maratonet.
Så gick vi till Brandenburger Tor för jag ville ta lite bilder. Jag stannade inte för det på upploppet.
Det visade sig att "lagom tempo" var rätt snabbt. Sprang in på en 30:e plats i min åldersklass. Nu är det ju väldigt många som inte maxar just för att de ska springa maraton dagen efter, men iaf.
Totalt hamnade jag på plats 1252 av alla (drygt 9000) och 340 av alla kvinnor. I min åldersklass placerade jag mig, som sagt, på plats 30 av 699.
Officiell bankarta:
Husmorsknept för att få bättre glid i gamla trälådor: Gnugga stearinljus på kontaktytorna.
Funkar fantastisk bra.
För exakt, på dagen, tretton år sedan fick jag min MS- diagnos. Har man MS bör man ta bromsmedicin, om man inte ha sekundärprogressiv för då hjälper tyvärr inte bromsmedicin. Jag får just nu ett "rävgift" som heter Rituximab, gick förut under benämningen MabThera, och ges intravenöst.
Note to self:
Har fasat ut många av mina piller. Nu tar jag endast för sköldkörteln, vakenhet samt nervsmärta. Två piller försvann automatiskt när antibiotikakuren mot neuroborrelia tog slut/var över. Nu är pillerintaget halverat till endast 7-8 piller/dag. (Var förut 14-15 med antibiotikan.)
Både bra och dåligt att inte ta varken Naproxen eller paracetamol längre. Det dåliga är att jag har lite ont i ena knät men är stel i båda. Det bra är att utan paracetamol (gissar jag) så kan jag andas normalt när jag springer.
Att jag är öm i ena knät beror på den smäll jag fick när jag åkte skidor. Då, när det hände, "knaprade" jag både Naproxen och paracetamol, vilket fått till följd att jag inte vet hur stor smällen var, dvs jag vet inte omfattningen av traumat. Jag tror inte det är jätteallvarligt. Kanske nån menisk eller ledband som fått en törn. Kan ju bara jämföra med förr då korsbandet gick av. Jag har inte så ont som då, knät är inte svullet (tror jag) men ... när korsbandet sparkades av fick jag inte såna här blåmärken. Inte heller några år efter korsbandsskadan när jag hade problem med menisken igen. Hmmm.
Don't worry! Be happy!
Detta år, 2022, sprang jag totalt 1022,4 km. Ett tidigare år fick jag kämpa för att få ihop en s.k. MEGAmeter. Detta år var det utan vidare planering och bara föll sig så. Däremot har jag sprungit på många orter jag aldrig förr sprungit på (dessa är makerade med asterisk (*) i listan nedan).
Det är trevligt att springa på nya orter och titta på arkitektur och monument. Jag har letat upp och sprungit till bland annat det hus tennisspelaren Novak Djokovic köpt sig i Marbella, Astrid Lindgrens grav i Vimmerby samt Absolut Vodka-fabriken i Åhus. Andra löpturer har varit lite mer oplanerade och då har jag hittat statyer av bland annat Vilhelm Moberg (Växjö) och Jonas Alströmer (Alingsås). Ibland har jag inte haft så mycket tid utan fokuserat på att hitta ortens kyrka, om den inte ligger för långt bort. Jag brukar för det mesta hitta något värt att se. Årets höjdpunkt var ju såklart New York City Marathon och där fanns massor att se och uppleva.
Årets "sprungna" orter (med egen postort) enligt följande, i alfabetisk ordning:
*Alingsås
*Bankeryd
Borensberg
Båstad
Falkenberg
Göteborg
Kvarsebo
Linköping
*Marbella/ Estepona (Spanien)
*Mariestad
Mjölby
Mora
*Munka-Ljungby
*New York (USA) :D
*Oskarshamn
Skummeslövsstrand
Stockholm
*Strängnäs
Transtrand/ Vasaloppsstarten
Vikingstad
*Vimmerby
*Västerås
Västra Frölunda
*Växjö
Åby
Åhus
Ängelholm
Denna lista gjorde jag även 2008 och 2018. :)
Nu hoppas jag innerligt att dagens läkarbesök var det sista för iår. Det har varit en sjuk höst både bildligt och bokstavligt talat.
Idag gjordes en lumbalpunktion, även kallad ryggvätskeprov eller ryggmärgsprov. Detta gjordes för att bekräfta den neuroborrelia/borreliaartit (vet ej exakt vilken) som blodprovet skvallrade om.
Med mig fick jag också en antibiotikakur. Jag adderar därmed två tabletter till mina redan dagliga 13 och landar såldes på 15 dagliga tabletter. En del är för att jag inte ska bli sjuk(are), några för att hålla mig vaken och slutligen en bunt för att inte ha ont. (Morfinet tas bara vid behov och vid läggdags. Undviker den om det går eftersom denär starkt beroendeframkallade. Räknar inte in den i dagliga dosen piller mao.)
Några av dessa piller är tillfälliga. Antibiotika tar man i max 10-14 dagar. Och jag kan väl inte knapra Naproxen och Alvedon i all evinnerlighet? Antibiotikan borde ju göra mig frisk från neuroborrelians/borrealiaartrits symptom tycker jag.
Framtiden får utvisa vad som blir bestående besvär och vad som går i regression.
Nu är det fullt fokus att hålla reda på vilken medicin som ska tas när och under vilka förhållanden.
En ska tas 30 min före frukost (levaxin), en annan med mat men absolut inte med mejeriprodukter (antibiotikan doxycyklin). En får inte tas för sent på eftermiddagen (modafinil) för då kan det bli svårt att somna för natten. En ska helst inte tas alls pga beroende (oxynorm). En( egentligen fyra) ska sluta att tas om jag känner mig dålig; feber, halsont etc. (thacapzol).
Alla dessa mediciner har massor med biverkningar, även såna biverkningar så om man får det ska man upppsöka sjukvården för provtagning. Det sannerligen inte lätt att veta om man är sjuk eller bara ha biverkningar från nån medicin.
Man måste vara frisk för att orka vara sjuk.
(Note to self)
November, denna olycksaliga månad. Jag borde sova mig igenom hela november så inget skit händer.
2016-2019:
https://lakritztrollet.blogspot.com/2019/11/daliga-november.html?m=0
2020: pandemi (Har ingen anteckning på att jag skulle varit sjukare än vanligt.)
2021: pandemi (Har ingen anteckning på att jag skulle varit sjukare än vanligt.)
Och iår 2022: Neuroborrelios. (Borrelia som spridits till CNS.)
Det var, som jag trodde, inget fel på dagens blodprover. Kroppen fungerar som den ska trots nedsatt immunförsvar. Hoppas den gör det nästa gång också.
För det är fortsatt så, att så fort jag har feber, halsont, huvudvärk och/eller känner stor sjukdomsskänsla så ska jag:
1. Sluta ta Thacapzol.
2. Kontakta vården (1177, om det inte är under ordinarie arbetstid).
Det är mycket viktigt att skyndsamt ta blodstatus och ha koll på de vita blodkropparna. Det räcker INTE med crp.
Resecirkeln är sluten, jag var åter på akuten.
På fredagen efter resan blev jag sjuk. Rejält förkyld och kände mig allmänt trött, sjuk, hade lite ont i halsen och lite ont i nacken.
Någonstans i bakhuvudet visste jag att någon inom vården sagt att jag skulle kontakta sjukvården om jag hade feber (hade inte) eller huvudvärk (hade inte) eller ont i halsen (hade lite i fredag kväll och på lördagen). Kom dock inte ihåg om det var på grund av medicinering mot sköldkörteln eller mot MS som jag skulle det. Så det gjorde jag i lördags, kontaktade vården alltså. Informerade såklart om båda diagnoserna.
Kändes inte lika akut som andnöd så jag ringde först 1177 för rådgivning. Efter en halvtimme i kö kom jag fram och pratade med en vänlig kvinna. Efter att hon konsulterat andra kopplade hon mig vidare till jourcentralen.
Läkaren från akutmottagningen ringde, som utlovat, för uppföljning. De hade konsulterat neurologen och allt skylls på Rixathonet i detta fall. Man kunde fundera på min medicinering av Graves också, men eftersom alla värden var helt i sin ordning där, så då blev Rixathonet mer misstänkt. Enligt neurologen var det kända biverkningar, men vanligen direkt vid infusion istf så lång efter (enligt vad jag har läst på diverse vårdsidor). Enligt dem kunde det ta tid att bli av med men är inget farligt. Nu får neurologen fundera på hur vi gör vid nästa infusion om sex månader.
Det var också som de slutsatser jag drog när jag skickades hem. Det som inte dödar det härdar...typ. Det kan man dock inte som lekman veta. Jag är glad att ha fått detta utrett eftersom att leva i ovisshet och kanske kollapsa i USA hade känts mycket olustigt. Det räcker med de erfarenheter jag har efter mitt första maraton 2018. Sjukvården tar väl hand om mig men jag önskar att det inte var så ofta.
