Ligger efter med rapporterna ser jag. Orken ska räcka till mycket. Bloggen hamnar sist på listan.
Så fort jag har möjlighet ska jag skriva om mina upplevelser från lördagens Swiss Alpine Irontrail i Davos, Schweiz.
Och så ska jag visst skriva om Eco Trail Stockholm som jag sprang 15 juni. Efter det, och i början av juli, så var jag visst i Vansbro och simmade.
Håll utkik. Rätt som det är så finns lopprapporten här.
28 juli 2019
27 juli 2019
Swissalpine Irontrail K23 2019 - race report
En vecka före loppet frågade jag min bättre hälft om jag fick anmäla mig. Om det var ok att de åker på utflykt till Davos i Schweiz lördagen den 27 juli? Jag ville ju helst inte åka ensam. Svaret blev att det var okej, OM allt runt om är fixat, typ vignette etc. Jag anmälde mig direkt.😁 Det löser sig alltid. Det svåraste momentet brukar vara att få med familjen.
Vad innebar loppet? Jag anmälde mig till klassen K23, vilket inte skulle vara ren trail utan mer lättlöpt. Sträckan var nästan 24 km med en hel del höjdmeter dessutom. Det där med höjdmeter och uppförsbackar är inte min starkaste gren och backar är något som är svårt att träna på hemmaplan på slätten. Ett ypperligt tillfälle att träna på just backar och vad är mer motiverande än att göra det i ett lopp?
Träningen inför detta spontana lopp har varit den löpning jag gjort under året samt vandring i alperna. Dock blev det inte lika mycket vandring som tidigare år. Jag har även sprungit några gånger i byn och det kändes jobbigt. Var det jobbigt på grund av luften? Höjden? Medicinering? Formen? Det visste jag inte. Oavsett så hade jag iaf rört på mig även om jag i tanken önskade att det varit mer. Har haft en del träningsvärk, mest efter vår sjutimmarsvandring, men annars inte överdrivet mycket.
Loppdag -3 (onsdag)
Var på museum i Tyskland hela dagen. Åkte tidigt och kom hem sent. Kollade väderprognosen tätt som tätt. Allt från varmt och uppehåll till svalare och regn. Bara det inte var 25 grader och varmare eller åska.
Loppdag -2 (torsdag)
Varmt så det snurrade denna dag. I 35 graders värme gör man inte mycket. Definitivt ingen vandring eller löpning. Funderade på löparskor. Vanliga eller trail? Det är ju ett traillopp, men klassen jag anmält mig till ska inte vara trail utan mer löpning vad jag kunde läsa mig till. Rådvill deluxe. Sökte bilder på nätet. Sökte på Instagram med loppets hashtag. Kanske ska satsa på trailskorna iaf? Eller? De andra är ju mycket skönare och de jag sprungit in mest. Slängde på morgonen ut frågor om skoval på Instagram. Inget svar ännu när det blivit kväll. Detta med skorna visade sig bli ett återkommande dilemma.
Nojjade även över vilken tröja jag skulle ha. Svenska Löpare eller Team Nordic Trail? Springer för båda kan man säga. Tänkte mig Sverigetröjan men upptäckte att trycket ändå inte syns med vätskeryggsäcken på. Trailtröjan har snyggt tryck långt ner på baksidan. Lutade åt Sverigetröjan iaf. Jag har köpt den för att ha på lopp utomlands men jag har inte sprungit utomlands efter jag köpte den. Nu var det lopp utomlands. När ska jag annars använda den om inte nu? Så det blev premiäranvändning av den.
Prognos: Troligen regn och runt 20 grader. (Start kl 1045.)
Prognos
Loppdag -1 (fredag)
Språkade på messenger med bästa Å.W. om skoval, väder och annat, medan jag bakade en alpisk blåbärspaj på osaltat smör. Bestämde mig, där på förmiddagen, för att ta mina Saucony Triumph ISO (vanliga löparskor). Finns säkert ännu bättre skor för denna bana men jag hade bara två att välja mellan.
Satt inomhus och pusslade nästan hela dagen, 32 grader ute. På kvällen när det svalnat tog jag en kort runda för att kalibrera pulsband. Kollade Instagram efter svar, och nu hade jag fått svar av tjejen jag frågat. Fick rekommendationen att ta trailskor, i synnerhet om det regnade. Prognosen tyckte fortfarande att det skulle komma mycket regn. :(
La mig tidigare men somnade minsann inte för det. Hade fortfarande huvudbry över skorna. Där och då önskade jag att jag bara hade haft ett par skor med mig på semestern. Då hade jag inte behövt bekymra mig om vilka skor jag skulle ta. Lyssnade på "expertisen", ändrade mig såklart och förberedde mina Saucony Peregrin iaf. De är mer obekväma på asfalt men har bra grepp på annat underlag.
Loppdag (lördag)
Uppe tidigt, kl 0600. Det är jobbigt då man under semestern lätt har andra vanor. Hade ju drygt 1,5 timme lång bilfärd till Klosters där loppet startade, och på vägen måste vi stanna och köpa motorvägsvignette. Ville inte komma instressande till nummerlappar och starten i sista stund. Detta var ju ett lopp jag aldrig sprungit tidigare och då kände jag ju inte stad, område, rutiner etc. Mina erfarenheter av det är dåliga.
Bilresan gick bra och det var inga problem att köpa motorvägsvignette. När vi kom till Schweiz somnade resterande familj i bilen. Jag var trött och mitt vakenhetspiller kändes verkningslöst. Men jag unnade de att sova eftersom det var mitt fel att släpa upp alla så tidigt.
På plats i tid. Hämtade nummerlapp på ett tillsynes mysigt kafé som hette Kafee Klatsch. Fick även en bagagetag i skön retrostil som jag diggade skarp.
Kuriosa: Bajamajorna/Holkarna i detta land är försedda med spegel, bara så ni vet. ;)
Slutfix av utrustning. Hur skulle jag göra med skorna? Jag snörade på mig trailskon till slut. Så gick jag och sneglade på vad andra valt. Många hade vanliga skor men någon även trail. Så stötte jag på ett gäng skandinaver som rest dit med Springtime. Stod och språkade en stund men blev inte alls klokare på skovalet, men trevligt hade vi.
Sista toabesöket före uppvärmning och framför mig i kön stod någon jag tyckte mig känna igen. Jag såg bara ryggtavlan men tog ändå mod till mig och frågade om det var den jag trodde. Och visst var det tjejen jag rådfrågat på Instagram. En sånt sammanträffande och turlig slump. Pratade en stund med varandra (på tyska, bara det) och vi hade riktigt trevligt. Tjejen hade sprungit tidigare och hade själv valt sina trailskor idag, prognosen lovade fortfarande regn. Blev trailskorna till slut med andra ord.
Trots funktionskontroll av pulsband och klocka ville tekniken inte alls funka idag. Strax före start var det försent att felsöka och jag fick gilla läget att inte veta hur högansträngningen/pulsen var i loppet. Men det går ju bra att springa utan att veta sin puls. Jag får väl vara med igen, vetja.
Precis före start spelade de Vangelis - 1492 Conquest of Paradise. En fantastisk låt, som jag kom i kontakt med för första gången i Portugal på 90-talet. Så det blev en mäktig upplevelse att stå där bland alla och invänta starten
Så sköts startskottet och vi trippade iväg igenom Klosters by. Det var rätt mycket asfalt i början och just då kändes trailskon helt fel.
Vi passerade arenan och tennisbanorna och det var lite synd att jag inte var kvar i Klosters så jag kunde se Caijsa Henneman spela till sig en finalplats i ITF junior-EM. (Jag gillar tennis och spelade det mycket som barn.)
Förbi och efter arenan gick banan längs forsen Landquart, som dånade och väsnades rätt mycket. Det var svagt motlut men det var först efter tre kilometer som den första riktiga stigningen kom, en kilometerlång uppförsbacke. Stigningen var 97 meter enligt min sportklocka, 135 meter om man räkna ända nerifrån arenan i Klosters by. Jag gick ju naturligtvis i den, men raskt. Med vetskapen om att det återstår två mil så kunde jag minsann med gott samvete gå. När jag som bäst vandrade uppför fick jag första peppmeddelandet från familjen som åkt vidare till Davos där målgången var.
Precis i samma stund som jag läste sms:et började det regna även på oss i Klosters. Då hade vi hunnit fyra kilometer. Men i motsats av mina föreställningar så bekom regnet mig inte, det var mest skönt och inte alls besvärande. Publiken satt tryggt under tak och hejade när vi sakta tog oss uppför branten.
Efter lång uppförsbacke kom kort nerförslöpning till forsen. Där fick vi smaka på traillöpning då vi sprang nära forsen och bitvis hoppade mellan stenar. Men de fem första kilometrarna var helt okej trots den kilometerlånga uppförsbacken. De flesta bilder jag tog under loppet togs också under de första fem kilometerna.
Det var helt fantastiska vyer och det var precis lika fantastiskt jobbigt som det var vackert. När vi sprang över en äng vid någon bebyggelse skuttade en söt liten ekorre förbi oss. Det var överraskande och lite mysigt där den försökte passera ledet med löpare. Tyvärr hann jag inte fotografera den, men ni vet ju hur en söt liten ekorre ser ut. Det var iaf en annorlunda händelse jag minns från loppet.
Jag vet inte när men plötsligt började det åska och det mullrade mysigt. Åskmuller i Alperna studsar mellan bergen, så det låter ibland mer än vad det är. Men om det skulle blixtra så var jag tacksam för att jag i skogen just då. Vet inte när regnet och åskan upphörde exakt men med 6-7 km kvar var det soligt. Den bitvis tuffa banan satte sina spår i muskulaturen. När det väl gick nerför igen var benen sjukt trötta så de orkade inte springa iaf. 🤣
Lycklig över att ha klarat de första stigningarna kom sedan 6 km Abborrbacke. Nej, jag skojar inte. Mellan kilometer 10 och 16 var det 410 meters stigning och bara 58 meter fall. Det säger en hel del om loppets beskaffenhet. Jag förstår varför det heter Irontrail, om jag säger så, även om jag valde en av de kortare distanserna. Men trots denna utmaning så var det trevligt att delta. Sänk ambitionen och streta på var medicinen. Med de fantastiska omgivningarna och den härliga naturen vi vistades i så kunde jag inte vara bitter. Som tidigare sagt, jobbigt men fantastiskt.
En fin skylt som visade 10 km kvar, mer än hälften avverkat med andra ord. Framme vid träden bjöds på energi.
Jag vet inte var längs banan men jag samtalade lite då och då med mina medlöpare. Jag fick öva både min engelska och tyska. Allteftersom hjärnan blev tröttare blev det emellertid svårt att hålla isär språken. Det var enklare att prata tyska, mitt svagaste språk. Det berodde nog på att jag de senaste veckorna använt mig mest av tyska. Fotot nedan är taget nånstans under loppets 16:e kilometer, strax före Wolfgang Pass. Berget heter Weissfluh och jag tror att man kan åka skidor där vintertid.
En kilometer efter Wolfgang Pass så låg Davosersee och skimrade i grönt, mycket vackert. Cirka sju kilometer kvar, fin promenadväg och en del nerförslöpning just längs sjön, så det var bekvämt att springa. Det jobbiga mittenpartiet hade benen glömt. Hade en asiatisk kille framför mig rätt länge som, liksom jag, ömsom gick och ömsom sprang. Det var tydligt att han ville hålla mig bakom sig. Med lättlöpt väg segade jag mig närmare och närmare. På platten var jag helt klart starkare och uthålligare än han. När jag passerade gjorde han ett sista tappert försök att hålla jämna steg, men lyckades inte. Han fastnade på en av bilderna som arrangörens inhyrda fotograf tog.
Efter Davossjöns rekreationsstråk kunde jag se Davos stad. Det kändes som att det inte var så mycket kvar. Det visade sig vara 5 km som inte gick raka vägen till mål. Vid ett ställe behövde vi passera en väl trafikerad väg. Arrangören hade byggt en bro, likt den som numera byggs i samband med Lidingöloppet. Den var flera som hade problem att gå upp och ner för den. Jag hade inga problem. Den var rätt lätt att ta sig an jämfört med senare små pucklar som jag minsann inte orkade att springa.
Den sista fjärdedelen hade fler åskådare och jag tackade för pep och hejarop när jag passerade. Det anmärkningsvärda var att i nio av tio fall fick jag ett "bitte" tillbaka. Annorlunda men trevligt. Det är som om åskådarna hemma skulle säga varsågod, vilket jag typ aldrig hört någon säga vid ett lopp
Bansträckningen gick längs en bred grusväg på ett av de omgivande bergen och vart efter jag närmade mig centrum av Davos hörde jag speakern på arenan. Dock var det ett stycke kvar att ta sig an så det var bara att knega på. Men så plötsligt var det dags att vika av ner för berget och in/ner till staden. Där var både stämningen och coca colan god. Jag hade nog behövt den där sockerkicken lite tidigare dock. Jag hade förutseende nog haft egen energi med, som jag petat i mig under loppet. Men läsk är läsk och mycket snabb energi.
Några svängar i stan och huxflux, strax före slutrakan stod mina fina familj och hejade. Mycket överraskande. Där hade jag inte väntat mig dem. Otroligt roligt och jag sprang fram och gav de varsin puss. Barnen visade mig allt godis det hade köpt, det var ju ändå lördag. (Som om vi bara äter godis på lördagar...)
Så in på ärevarvet på Davos stadion. Åskådarna jublade och i högtalarna hörde jag min målgång annonseras. Direkt efter spelades Abbas The Winner Takes It All. Det var en stor njutning och fröjd att med armarna sträckta i en segergest mot skyn och ett stort leende på läpparna korsa mållinjen.
Vädret var vid det här laget soligt, varmt och vackert. Plockade till mig lite förfriskningar samt en supersnygg t-shirt som alla "finisher" fick. De kallade det, fritt översatt, arrangemangsgåva och inte finishertröja. T-shirtsen för de olika distanserna skiljde sig också lite åt. Sen dags att letade upp familjen som hunnit ta sig till målområdet. Medaljen hade jag dock inte fått än. Gratulationer och kramar. Passade på att prova min tröja och det var ruskigt tur. Den var nämligen lite trång runt min konvexa kropp. Nu hade jag möjlighet att byta upp mig. Jag vill ju ha en tröja jag kan använda liksom.
Och skorna? Jag är otroligt glad över att jag ändå till slut tog mina trailskor. Med regn på stock och sten var det överlägset bästa skorna även om de inte var så sköna på asfalt. Kepsen skyddade mig från både sol och regn. Gjorde mycket bra klädval till detta lopp.
Väl hemma så var det fortsatt strul med klockan. Efter en del felsökning visade det sig att den helt tappat kontakten med appar och andra tillbehör och jag fick helt enkelt para om dem.
Till sist vill jag rikta ett stort tack till Per, Marlene, Niclas och de andra på Raceone som la in loppet i sin app. Tack vare det kunde familjen följa min resa backe upp och backe ner och på så sätt möta mig på målrakan. Ovärderligt!
Tid: 3:07:56
Plats: 155 av 223 (damer)
39 av 53 i åldersklassen W40
Nästa lopp: 31/8, Helsingborg Marathon, 42,2 km.
PS Det kan ha varit ett av de jobbigaste loppen jag genomfört hittills, ändå är jag nyfiken på 43 km-klassen nästa gång. Frågan är inte om jag springer detta igen, utan när och hur långt. Tack för alla hejarop.
Vad innebar loppet? Jag anmälde mig till klassen K23, vilket inte skulle vara ren trail utan mer lättlöpt. Sträckan var nästan 24 km med en hel del höjdmeter dessutom. Det där med höjdmeter och uppförsbackar är inte min starkaste gren och backar är något som är svårt att träna på hemmaplan på slätten. Ett ypperligt tillfälle att träna på just backar och vad är mer motiverande än att göra det i ett lopp?
Träningen inför detta spontana lopp har varit den löpning jag gjort under året samt vandring i alperna. Dock blev det inte lika mycket vandring som tidigare år. Jag har även sprungit några gånger i byn och det kändes jobbigt. Var det jobbigt på grund av luften? Höjden? Medicinering? Formen? Det visste jag inte. Oavsett så hade jag iaf rört på mig även om jag i tanken önskade att det varit mer. Har haft en del träningsvärk, mest efter vår sjutimmarsvandring, men annars inte överdrivet mycket.
Loppdag -3 (onsdag)
Var på museum i Tyskland hela dagen. Åkte tidigt och kom hem sent. Kollade väderprognosen tätt som tätt. Allt från varmt och uppehåll till svalare och regn. Bara det inte var 25 grader och varmare eller åska.
Loppdag -2 (torsdag)
Varmt så det snurrade denna dag. I 35 graders värme gör man inte mycket. Definitivt ingen vandring eller löpning. Funderade på löparskor. Vanliga eller trail? Det är ju ett traillopp, men klassen jag anmält mig till ska inte vara trail utan mer löpning vad jag kunde läsa mig till. Rådvill deluxe. Sökte bilder på nätet. Sökte på Instagram med loppets hashtag. Kanske ska satsa på trailskorna iaf? Eller? De andra är ju mycket skönare och de jag sprungit in mest. Slängde på morgonen ut frågor om skoval på Instagram. Inget svar ännu när det blivit kväll. Detta med skorna visade sig bli ett återkommande dilemma.
Nojjade även över vilken tröja jag skulle ha. Svenska Löpare eller Team Nordic Trail? Springer för båda kan man säga. Tänkte mig Sverigetröjan men upptäckte att trycket ändå inte syns med vätskeryggsäcken på. Trailtröjan har snyggt tryck långt ner på baksidan. Lutade åt Sverigetröjan iaf. Jag har köpt den för att ha på lopp utomlands men jag har inte sprungit utomlands efter jag köpte den. Nu var det lopp utomlands. När ska jag annars använda den om inte nu? Så det blev premiäranvändning av den.
Prognos: Troligen regn och runt 20 grader. (Start kl 1045.)
PrognosLoppdag -1 (fredag)
Språkade på messenger med bästa Å.W. om skoval, väder och annat, medan jag bakade en alpisk blåbärspaj på osaltat smör. Bestämde mig, där på förmiddagen, för att ta mina Saucony Triumph ISO (vanliga löparskor). Finns säkert ännu bättre skor för denna bana men jag hade bara två att välja mellan.
Satt inomhus och pusslade nästan hela dagen, 32 grader ute. På kvällen när det svalnat tog jag en kort runda för att kalibrera pulsband. Kollade Instagram efter svar, och nu hade jag fått svar av tjejen jag frågat. Fick rekommendationen att ta trailskor, i synnerhet om det regnade. Prognosen tyckte fortfarande att det skulle komma mycket regn. :(
La mig tidigare men somnade minsann inte för det. Hade fortfarande huvudbry över skorna. Där och då önskade jag att jag bara hade haft ett par skor med mig på semestern. Då hade jag inte behövt bekymra mig om vilka skor jag skulle ta. Lyssnade på "expertisen", ändrade mig såklart och förberedde mina Saucony Peregrin iaf. De är mer obekväma på asfalt men har bra grepp på annat underlag.
Loppdag (lördag)
Uppe tidigt, kl 0600. Det är jobbigt då man under semestern lätt har andra vanor. Hade ju drygt 1,5 timme lång bilfärd till Klosters där loppet startade, och på vägen måste vi stanna och köpa motorvägsvignette. Ville inte komma instressande till nummerlappar och starten i sista stund. Detta var ju ett lopp jag aldrig sprungit tidigare och då kände jag ju inte stad, område, rutiner etc. Mina erfarenheter av det är dåliga.
Bilresan gick bra och det var inga problem att köpa motorvägsvignette. När vi kom till Schweiz somnade resterande familj i bilen. Jag var trött och mitt vakenhetspiller kändes verkningslöst. Men jag unnade de att sova eftersom det var mitt fel att släpa upp alla så tidigt.
På plats i tid. Hämtade nummerlapp på ett tillsynes mysigt kafé som hette Kafee Klatsch. Fick även en bagagetag i skön retrostil som jag diggade skarp.
Kuriosa: Bajamajorna/Holkarna i detta land är försedda med spegel, bara så ni vet. ;)
Slutfix av utrustning. Hur skulle jag göra med skorna? Jag snörade på mig trailskon till slut. Så gick jag och sneglade på vad andra valt. Många hade vanliga skor men någon även trail. Så stötte jag på ett gäng skandinaver som rest dit med Springtime. Stod och språkade en stund men blev inte alls klokare på skovalet, men trevligt hade vi.
Sista toabesöket före uppvärmning och framför mig i kön stod någon jag tyckte mig känna igen. Jag såg bara ryggtavlan men tog ändå mod till mig och frågade om det var den jag trodde. Och visst var det tjejen jag rådfrågat på Instagram. En sånt sammanträffande och turlig slump. Pratade en stund med varandra (på tyska, bara det) och vi hade riktigt trevligt. Tjejen hade sprungit tidigare och hade själv valt sina trailskor idag, prognosen lovade fortfarande regn. Blev trailskorna till slut med andra ord.
Trots funktionskontroll av pulsband och klocka ville tekniken inte alls funka idag. Strax före start var det försent att felsöka och jag fick gilla läget att inte veta hur högansträngningen/pulsen var i loppet. Men det går ju bra att springa utan att veta sin puls. Jag får väl vara med igen, vetja.
Precis före start spelade de Vangelis - 1492 Conquest of Paradise. En fantastisk låt, som jag kom i kontakt med för första gången i Portugal på 90-talet. Så det blev en mäktig upplevelse att stå där bland alla och invänta starten
Vi passerade arenan och tennisbanorna och det var lite synd att jag inte var kvar i Klosters så jag kunde se Caijsa Henneman spela till sig en finalplats i ITF junior-EM. (Jag gillar tennis och spelade det mycket som barn.)
Förbi och efter arenan gick banan längs forsen Landquart, som dånade och väsnades rätt mycket. Det var svagt motlut men det var först efter tre kilometer som den första riktiga stigningen kom, en kilometerlång uppförsbacke. Stigningen var 97 meter enligt min sportklocka, 135 meter om man räkna ända nerifrån arenan i Klosters by. Jag gick ju naturligtvis i den, men raskt. Med vetskapen om att det återstår två mil så kunde jag minsann med gott samvete gå. När jag som bäst vandrade uppför fick jag första peppmeddelandet från familjen som åkt vidare till Davos där målgången var.
Precis i samma stund som jag läste sms:et började det regna även på oss i Klosters. Då hade vi hunnit fyra kilometer. Men i motsats av mina föreställningar så bekom regnet mig inte, det var mest skönt och inte alls besvärande. Publiken satt tryggt under tak och hejade när vi sakta tog oss uppför branten.
Efter lång uppförsbacke kom kort nerförslöpning till forsen. Där fick vi smaka på traillöpning då vi sprang nära forsen och bitvis hoppade mellan stenar. Men de fem första kilometrarna var helt okej trots den kilometerlånga uppförsbacken. De flesta bilder jag tog under loppet togs också under de första fem kilometerna.
Det var helt fantastiska vyer och det var precis lika fantastiskt jobbigt som det var vackert. När vi sprang över en äng vid någon bebyggelse skuttade en söt liten ekorre förbi oss. Det var överraskande och lite mysigt där den försökte passera ledet med löpare. Tyvärr hann jag inte fotografera den, men ni vet ju hur en söt liten ekorre ser ut. Det var iaf en annorlunda händelse jag minns från loppet.
Jag vet inte när men plötsligt började det åska och det mullrade mysigt. Åskmuller i Alperna studsar mellan bergen, så det låter ibland mer än vad det är. Men om det skulle blixtra så var jag tacksam för att jag i skogen just då. Vet inte när regnet och åskan upphörde exakt men med 6-7 km kvar var det soligt. Den bitvis tuffa banan satte sina spår i muskulaturen. När det väl gick nerför igen var benen sjukt trötta så de orkade inte springa iaf. 🤣
Lycklig över att ha klarat de första stigningarna kom sedan 6 km Abborrbacke. Nej, jag skojar inte. Mellan kilometer 10 och 16 var det 410 meters stigning och bara 58 meter fall. Det säger en hel del om loppets beskaffenhet. Jag förstår varför det heter Irontrail, om jag säger så, även om jag valde en av de kortare distanserna. Men trots denna utmaning så var det trevligt att delta. Sänk ambitionen och streta på var medicinen. Med de fantastiska omgivningarna och den härliga naturen vi vistades i så kunde jag inte vara bitter. Som tidigare sagt, jobbigt men fantastiskt.
En fin skylt som visade 10 km kvar, mer än hälften avverkat med andra ord. Framme vid träden bjöds på energi.
Jag vet inte var längs banan men jag samtalade lite då och då med mina medlöpare. Jag fick öva både min engelska och tyska. Allteftersom hjärnan blev tröttare blev det emellertid svårt att hålla isär språken. Det var enklare att prata tyska, mitt svagaste språk. Det berodde nog på att jag de senaste veckorna använt mig mest av tyska. Fotot nedan är taget nånstans under loppets 16:e kilometer, strax före Wolfgang Pass. Berget heter Weissfluh och jag tror att man kan åka skidor där vintertid.
En kilometer efter Wolfgang Pass så låg Davosersee och skimrade i grönt, mycket vackert. Cirka sju kilometer kvar, fin promenadväg och en del nerförslöpning just längs sjön, så det var bekvämt att springa. Det jobbiga mittenpartiet hade benen glömt. Hade en asiatisk kille framför mig rätt länge som, liksom jag, ömsom gick och ömsom sprang. Det var tydligt att han ville hålla mig bakom sig. Med lättlöpt väg segade jag mig närmare och närmare. På platten var jag helt klart starkare och uthålligare än han. När jag passerade gjorde han ett sista tappert försök att hålla jämna steg, men lyckades inte. Han fastnade på en av bilderna som arrangörens inhyrda fotograf tog.
Efter Davossjöns rekreationsstråk kunde jag se Davos stad. Det kändes som att det inte var så mycket kvar. Det visade sig vara 5 km som inte gick raka vägen till mål. Vid ett ställe behövde vi passera en väl trafikerad väg. Arrangören hade byggt en bro, likt den som numera byggs i samband med Lidingöloppet. Den var flera som hade problem att gå upp och ner för den. Jag hade inga problem. Den var rätt lätt att ta sig an jämfört med senare små pucklar som jag minsann inte orkade att springa.
Den sista fjärdedelen hade fler åskådare och jag tackade för pep och hejarop när jag passerade. Det anmärkningsvärda var att i nio av tio fall fick jag ett "bitte" tillbaka. Annorlunda men trevligt. Det är som om åskådarna hemma skulle säga varsågod, vilket jag typ aldrig hört någon säga vid ett lopp
Bansträckningen gick längs en bred grusväg på ett av de omgivande bergen och vart efter jag närmade mig centrum av Davos hörde jag speakern på arenan. Dock var det ett stycke kvar att ta sig an så det var bara att knega på. Men så plötsligt var det dags att vika av ner för berget och in/ner till staden. Där var både stämningen och coca colan god. Jag hade nog behövt den där sockerkicken lite tidigare dock. Jag hade förutseende nog haft egen energi med, som jag petat i mig under loppet. Men läsk är läsk och mycket snabb energi.
Några svängar i stan och huxflux, strax före slutrakan stod mina fina familj och hejade. Mycket överraskande. Där hade jag inte väntat mig dem. Otroligt roligt och jag sprang fram och gav de varsin puss. Barnen visade mig allt godis det hade köpt, det var ju ändå lördag. (Som om vi bara äter godis på lördagar...)
Så in på ärevarvet på Davos stadion. Åskådarna jublade och i högtalarna hörde jag min målgång annonseras. Direkt efter spelades Abbas The Winner Takes It All. Det var en stor njutning och fröjd att med armarna sträckta i en segergest mot skyn och ett stort leende på läpparna korsa mållinjen.
Vädret var vid det här laget soligt, varmt och vackert. Plockade till mig lite förfriskningar samt en supersnygg t-shirt som alla "finisher" fick. De kallade det, fritt översatt, arrangemangsgåva och inte finishertröja. T-shirtsen för de olika distanserna skiljde sig också lite åt. Sen dags att letade upp familjen som hunnit ta sig till målområdet. Medaljen hade jag dock inte fått än. Gratulationer och kramar. Passade på att prova min tröja och det var ruskigt tur. Den var nämligen lite trång runt min konvexa kropp. Nu hade jag möjlighet att byta upp mig. Jag vill ju ha en tröja jag kan använda liksom.
Och skorna? Jag är otroligt glad över att jag ändå till slut tog mina trailskor. Med regn på stock och sten var det överlägset bästa skorna även om de inte var så sköna på asfalt. Kepsen skyddade mig från både sol och regn. Gjorde mycket bra klädval till detta lopp.
Väl hemma så var det fortsatt strul med klockan. Efter en del felsökning visade det sig att den helt tappat kontakten med appar och andra tillbehör och jag fick helt enkelt para om dem.
Till sist vill jag rikta ett stort tack till Per, Marlene, Niclas och de andra på Raceone som la in loppet i sin app. Tack vare det kunde familjen följa min resa backe upp och backe ner och på så sätt möta mig på målrakan. Ovärderligt!
Tid: 3:07:56
Plats: 155 av 223 (damer)
39 av 53 i åldersklassen W40
Nästa lopp: 31/8, Helsingborg Marathon, 42,2 km.
PS Det kan ha varit ett av de jobbigaste loppen jag genomfört hittills, ändå är jag nyfiken på 43 km-klassen nästa gång. Frågan är inte om jag springer detta igen, utan när och hur långt. Tack för alla hejarop.
22 juli 2019
De vackra lömska alperna.
Detta är berget Großer Widderstein sett från Hochkrumbach, där vi började vår vandring.
Det finns två vandrings"rutter", en på det gröna under bergstoppen och en förlängd i klyftan upp mot toppen. Den mot toppen är för erfarna vandrare, stod det i boken vi har över olika vandringsleder.
Vi började vår vandring och våra vandringsotränade ben fick ganska direkt bekänna färg. Efter någon halvtimme så gick det dock över och att vandra uppåt kändes som det mest normala. Så stötte vi på en snöhög. Tänk att snö kan vara så exotiskt, spännande och roligt mitt i sommaren.
Strax efter pausen vid snön såg vi ett djur röra sig i det gröna. Det visade sig vara ett murmeldjur. Så häftigt! Jag har bara sett dessa i uppstoppad version tidigare. Att se ett levande i den fria naturen (jmfr: djurpark) var så coolt. Tyvärr var murmeldjuret en bit bort så det syns knappt på de foton jag försökte ta.
Så fortsatte vi och kom till platsen där man kunde välja den lättare vägen eller den svåra upp på toppen. Vi tog upp mot toppen. Ett stycke senare kom vi till ytterligare ett vägskäl. Nu var det definitivt svåra vägen upp till toppen som gällde eller tillbaka till den lättare runt.
Vi satte oss ner och fikade för att överlägga hur vi skulle göra. När vi satt där och åt kom flera som var på väg ner och många hade hjälm. Vi hade inte hjälmar men fick höra att det bör man ha för att inte få fallande stenar i huvudet. Viss tvekan att fortsätta, men vi beslutade att vi skulle göra ett försök. Vi kunde ju alltid vända och gå tillbaka. Ganska snabbt forstod vi att det där med hjälm inte var ett dumt påhitt. Det var mycket "rullsten" och bitvis ganska brant klättring, men utan att behöva klätterutrustning. Samtidigt var det också otroligt vackert att titta ner i dalen.
På vår väg upp mötte vi såklart en hel del som var på väg ner. (Ett fåtal, liksom vi, var också på väg upp.) Och alla hälsar man artigt på med antingen ett "Hallå" eller "Servus". Någon kanske man till och med språkar lite mer med t ex om hur klättringen/vandringen är längre fram.
På några platser fanns kors och minnestavlor av förolyckade personer. Jag läste på en tavla där det, fritt översatt, stod:
På en tavla stod att någon hade omkommit 2015 och en annan 2017, vilket kändes ledsamt nära nutid. Vi forsatte och sa till varandra att ta det försiktigt. Hellre långsamt och säkert än att någon av oss skadar sig.
Så kom vi till ett snöparti. Min kusin gick först och kände att det var riktigt halt och lutade åt "fel" håll. Hon hade bara gympaskor på sig, att jämföra med oss andra som hade vandringskängor. När hon kommit över på andra sidan berättade hon att det inte var säkert att hon vågade gå tillbaka över på nervägen. Tyvärr hade vi inget val i den frågan. Maken tog sig över, liksom jag och vi fortsatte stigningen mot toppen.
Det tog sin tid, men meter för meter närmade vi oss bergskammen. Vissa delar kunde man gå på skrå, klättra ett steg upp och gå på skrå igen, likt en serpentin. Medan andra ställen krävde att man höll sig nära berget och verkligen visste var man satte sina händer och fötter.
Till slut nådde vi så korset på 2533 m ö h. En sådan fantastisk känsla och vilken enastående utsikt. Väl värt mödan att ta sig upp. Vi skrev i gästboken och åt medhavd fika. Chipsröret hade poppat av sig locket på grund av det låga trycket. Med ett popp, likt en champagnekork, öppnade vi röret.
När energidepåerna var påfylld och foton var tagna, på utsikt och oss själva, började vi vår vandring/klättring ner igen. Vi såg och insåg att ett oväder var påväg in och fick lite bråttom. Vi ville ABSOLUT INTE vara på berget om det åskade.
På något konstigt sätt så gick det snabbare att ta sig ner. Det var väl enklare att se var man skulle gå när man såg "leden" uppifrån. Men det var på inget sätt enklare att ta sig ner. Man fick vara varsam så inte stenen rutschade under foten.
Vi trodde att vi var sist upp på toppen för dagen, men så mötte vi tre personer som kämpade på uppför. Sa hej till dem och sen tänkte vi inte så mycket mer på det, utan fokuserade på att ta oss ner helskinnade före regnet kom.
Så kom vi åter till snöpartiet. Vi hade ju inget val än att ta oss över. Maken gick först och hackade fotsteg så gott han kunde. Han visade upp sin illröda hand. Snön/isen var förfärligt kall att stötta sig mot. Så var kusinen på väg över men hejdades snabbt. Maken gjorde bedömningen att jag med mina kängor nog kunde bättra på djupet i stegen. Sagt och gjort. Jag slog klacken i snön för varje steg jag tog. Nu fick kusinen bättre förutsättningar att ta sig över med sina gympaskor. Alla var grymt lättade när vi kommit över. Vi var helt säkra på att om man rutschade här, så var det det sista man gjorde. Det finns liksom ingen möjlighet att kunna bromsa sig.
Så gick, klättrade och hasade vi vidare nerför. Det var en rejäl lättnad att komma ner till "vägskälet" igen. Nu var vi nere på säker mark igen eftersom regn och åska närmade sig ganska snabbt. En liten snöpassage till, men inte alls lika brant som den högre upp på berget. Kusinen kom på den briljanta idén att ha en sten som distans till snön. Att sticka ner stenen gav oss stöd samtidigt som vi slapp hålla handen i det kalla. Kusinen använda en sten redan på det "farliga" stället, men med tanken att kunna bromsa ett fall, som en ispik liksom.
Sedan var det bara relativt lätt vandring kvar. Vi rundade värdshuset vi funderat att äta på, men nu gick vi raskt förbi för att hinna så nära tillbaka till bilen som möjligt före regnet kom. Men vi hann inte så långt och vi blev ordentligt blöta. Några snälla Österrikiska kor, (att jämföra med svenska kor som jag är rädd för), låg och idisslade i gräset. De hälsade vi på. Hade även förmånen att se ytterligare ett murmeldjur murmla omkring.
När vi så nådde vägen hörde vi en helikopter surra i det dåliga vädret. Det var bergräddningens helikopter och vi misstänkte genast att något hänt de tre efter oss. Vi spekulerade i om nån hade bruten fot eller bara att de inte tog sig ner i det dåliga vädret. Helikoptern närmade sig berget och "kollade läget" sedan for den ner på en parkering i närheten, faktiskt nära där vi parkerat. Vi såg att de förberedde för räddningsaktion.
När regnet dragit iväg for helikoptern iväg med två bergsräddare hängande i lina under sig. Vi följde helikoptern med blicken och såg den lämna av bergsräddarna, för straxt efter stack helikoptern iväg med tom lina och liksom cirkulerade i väntan på nästa uppgift. Då började vi köra hemåt igen. Det blev en rejäl vandring i både tid och höjd.
Så här vackert var det när vi åkte hem. Knappt en tillstymmelse av dåligt väder med ösregn och åska.
Lite senare den kvällen läste jag i lokalpressen på nätet att en av de tre, som alla var tyskar, förolyckats. Han hade tappat kontrollen i snön (!), rutschat ner utan chans att kunna bromsa och slagit ihjäl sig på stenarna nedanför. Precis det vi pratat om tidigare. Så tragiskt!
Att läsa detta sent på kvällen var jobbigt. Jag hade svårt att somna. Jag har fortfarande svårt att smälta vad som hänt och att vi faktiskt bara typ en halvtimme före hälsat på dem. Jag kan lätt visualisera vad som hänt eftersom jag själv varit på platsen. Är dock tacksam över att jag varken såg eller hörde det hända.
Vänner berättade att flera omkommit där iår. Bland annat ett par, i min egen ålder, vilka förolyckades förra månaden. Vännen berättade också att de flesta som omkommit eller skadats gjort det pga sten som faller.
Man får ett annat perspektiv på vandring efter att ha varit nära en sådan här händelse när någon dessutom omkommit. Det blir mycket mer "snurr i huvudet" än att bara läsa om det i en notis i en tidning. Mer att bearbeta och smälta. Vi kommer med största sannolikhet inte bestiga Widderstein igen, iaf inte om det är snö kvar på.
Det finns två vandrings"rutter", en på det gröna under bergstoppen och en förlängd i klyftan upp mot toppen. Den mot toppen är för erfarna vandrare, stod det i boken vi har över olika vandringsleder.
Vi började vår vandring och våra vandringsotränade ben fick ganska direkt bekänna färg. Efter någon halvtimme så gick det dock över och att vandra uppåt kändes som det mest normala. Så stötte vi på en snöhög. Tänk att snö kan vara så exotiskt, spännande och roligt mitt i sommaren.
Strax efter pausen vid snön såg vi ett djur röra sig i det gröna. Det visade sig vara ett murmeldjur. Så häftigt! Jag har bara sett dessa i uppstoppad version tidigare. Att se ett levande i den fria naturen (jmfr: djurpark) var så coolt. Tyvärr var murmeldjuret en bit bort så det syns knappt på de foton jag försökte ta.
Så fortsatte vi och kom till platsen där man kunde välja den lättare vägen eller den svåra upp på toppen. Vi tog upp mot toppen. Ett stycke senare kom vi till ytterligare ett vägskäl. Nu var det definitivt svåra vägen upp till toppen som gällde eller tillbaka till den lättare runt.
Vi satte oss ner och fikade för att överlägga hur vi skulle göra. När vi satt där och åt kom flera som var på väg ner och många hade hjälm. Vi hade inte hjälmar men fick höra att det bör man ha för att inte få fallande stenar i huvudet. Viss tvekan att fortsätta, men vi beslutade att vi skulle göra ett försök. Vi kunde ju alltid vända och gå tillbaka. Ganska snabbt forstod vi att det där med hjälm inte var ett dumt påhitt. Det var mycket "rullsten" och bitvis ganska brant klättring, men utan att behöva klätterutrustning. Samtidigt var det också otroligt vackert att titta ner i dalen.
På vår väg upp mötte vi såklart en hel del som var på väg ner. (Ett fåtal, liksom vi, var också på väg upp.) Och alla hälsar man artigt på med antingen ett "Hallå" eller "Servus". Någon kanske man till och med språkar lite mer med t ex om hur klättringen/vandringen är längre fram.
På några platser fanns kors och minnestavlor av förolyckade personer. Jag läste på en tavla där det, fritt översatt, stod:
Många vägar bär till Gud,
någon också över berget.
N.N.
född 1927, omkommen 1981
På en tavla stod att någon hade omkommit 2015 och en annan 2017, vilket kändes ledsamt nära nutid. Vi forsatte och sa till varandra att ta det försiktigt. Hellre långsamt och säkert än att någon av oss skadar sig.
Så kom vi till ett snöparti. Min kusin gick först och kände att det var riktigt halt och lutade åt "fel" håll. Hon hade bara gympaskor på sig, att jämföra med oss andra som hade vandringskängor. När hon kommit över på andra sidan berättade hon att det inte var säkert att hon vågade gå tillbaka över på nervägen. Tyvärr hade vi inget val i den frågan. Maken tog sig över, liksom jag och vi fortsatte stigningen mot toppen.
Det tog sin tid, men meter för meter närmade vi oss bergskammen. Vissa delar kunde man gå på skrå, klättra ett steg upp och gå på skrå igen, likt en serpentin. Medan andra ställen krävde att man höll sig nära berget och verkligen visste var man satte sina händer och fötter.
Till slut nådde vi så korset på 2533 m ö h. En sådan fantastisk känsla och vilken enastående utsikt. Väl värt mödan att ta sig upp. Vi skrev i gästboken och åt medhavd fika. Chipsröret hade poppat av sig locket på grund av det låga trycket. Med ett popp, likt en champagnekork, öppnade vi röret.
När energidepåerna var påfylld och foton var tagna, på utsikt och oss själva, började vi vår vandring/klättring ner igen. Vi såg och insåg att ett oväder var påväg in och fick lite bråttom. Vi ville ABSOLUT INTE vara på berget om det åskade.
På något konstigt sätt så gick det snabbare att ta sig ner. Det var väl enklare att se var man skulle gå när man såg "leden" uppifrån. Men det var på inget sätt enklare att ta sig ner. Man fick vara varsam så inte stenen rutschade under foten.
Vi trodde att vi var sist upp på toppen för dagen, men så mötte vi tre personer som kämpade på uppför. Sa hej till dem och sen tänkte vi inte så mycket mer på det, utan fokuserade på att ta oss ner helskinnade före regnet kom.
Så kom vi åter till snöpartiet. Vi hade ju inget val än att ta oss över. Maken gick först och hackade fotsteg så gott han kunde. Han visade upp sin illröda hand. Snön/isen var förfärligt kall att stötta sig mot. Så var kusinen på väg över men hejdades snabbt. Maken gjorde bedömningen att jag med mina kängor nog kunde bättra på djupet i stegen. Sagt och gjort. Jag slog klacken i snön för varje steg jag tog. Nu fick kusinen bättre förutsättningar att ta sig över med sina gympaskor. Alla var grymt lättade när vi kommit över. Vi var helt säkra på att om man rutschade här, så var det det sista man gjorde. Det finns liksom ingen möjlighet att kunna bromsa sig.
Så gick, klättrade och hasade vi vidare nerför. Det var en rejäl lättnad att komma ner till "vägskälet" igen. Nu var vi nere på säker mark igen eftersom regn och åska närmade sig ganska snabbt. En liten snöpassage till, men inte alls lika brant som den högre upp på berget. Kusinen kom på den briljanta idén att ha en sten som distans till snön. Att sticka ner stenen gav oss stöd samtidigt som vi slapp hålla handen i det kalla. Kusinen använda en sten redan på det "farliga" stället, men med tanken att kunna bromsa ett fall, som en ispik liksom.
Sedan var det bara relativt lätt vandring kvar. Vi rundade värdshuset vi funderat att äta på, men nu gick vi raskt förbi för att hinna så nära tillbaka till bilen som möjligt före regnet kom. Men vi hann inte så långt och vi blev ordentligt blöta. Några snälla Österrikiska kor, (att jämföra med svenska kor som jag är rädd för), låg och idisslade i gräset. De hälsade vi på. Hade även förmånen att se ytterligare ett murmeldjur murmla omkring.
När vi så nådde vägen hörde vi en helikopter surra i det dåliga vädret. Det var bergräddningens helikopter och vi misstänkte genast att något hänt de tre efter oss. Vi spekulerade i om nån hade bruten fot eller bara att de inte tog sig ner i det dåliga vädret. Helikoptern närmade sig berget och "kollade läget" sedan for den ner på en parkering i närheten, faktiskt nära där vi parkerat. Vi såg att de förberedde för räddningsaktion.
När regnet dragit iväg for helikoptern iväg med två bergsräddare hängande i lina under sig. Vi följde helikoptern med blicken och såg den lämna av bergsräddarna, för straxt efter stack helikoptern iväg med tom lina och liksom cirkulerade i väntan på nästa uppgift. Då började vi köra hemåt igen. Det blev en rejäl vandring i både tid och höjd.
Så här vackert var det när vi åkte hem. Knappt en tillstymmelse av dåligt väder med ösregn och åska.
Lite senare den kvällen läste jag i lokalpressen på nätet att en av de tre, som alla var tyskar, förolyckats. Han hade tappat kontrollen i snön (!), rutschat ner utan chans att kunna bromsa och slagit ihjäl sig på stenarna nedanför. Precis det vi pratat om tidigare. Så tragiskt!
Klicka på bilden så går det lättare att läsa.
OBS! På tyska.
Att läsa detta sent på kvällen var jobbigt. Jag hade svårt att somna. Jag har fortfarande svårt att smälta vad som hänt och att vi faktiskt bara typ en halvtimme före hälsat på dem. Jag kan lätt visualisera vad som hänt eftersom jag själv varit på platsen. Är dock tacksam över att jag varken såg eller hörde det hända.
Vänner berättade att flera omkommit där iår. Bland annat ett par, i min egen ålder, vilka förolyckades förra månaden. Vännen berättade också att de flesta som omkommit eller skadats gjort det pga sten som faller.
Man får ett annat perspektiv på vandring efter att ha varit nära en sådan här händelse när någon dessutom omkommit. Det blir mycket mer "snurr i huvudet" än att bara läsa om det i en notis i en tidning. Mer att bearbeta och smälta. Vi kommer med största sannolikhet inte bestiga Widderstein igen, iaf inte om det är snö kvar på.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
