Dottern var hemma från skolan på grund av sjukdom (inget allvarligt) och tack vare det kunde vi åka söderut redan vid lunch. Mycket bra med tanke på att nummerlappsutlämningen stängde redan 18 = snävt att hinna.
Hämtade sonen på skolan och reskamraten och bästa maravännen Å.W. vid pendeltåget. Nu hade vi i teorin god marginal till att hämta nummerlappen, men först ca fyra timmars bilresa. Med trevligt sällskap och varsin påse godis till barnen kändes resan kortare än vanligt. Och det var även praktiskt god marginal till nummerlapparna. Här nånstans var jag redan astrött men vädret var vackert så trots det tog vi en promenad på stan. När vi gick där så kändes det precis som om jag var hemma.
Så lämnade vi Helsingborg för att lämna barnen hos mor och far. Blev bjudna på kvällsmat. När kantarelltoasten och maten var uppäten och barnen hoppat i utespat åkte jag och Å.W. till vårt boende i sommarstugan. Sen preppades för morgondagen och inte så mycket mer. Somnade gott.
Loppdag
Upp i ottan, blev lite försenade iväg men vi hade kalkylerat med sådant och hade marginal. Dock hade vi inte kalkylerat med att vi, på grund av att vi satt och snackade om nåt jag inte minns, missade avfarten. 🙈 Detta gjorde att vi fick parkera på en annan parkering än den planerade. Vi fick faktiskt parkera i krokarna där jag en gång bott. Så det blev en rask promenad genom Söder, vi hade lite bråttom nu. I det läget var det bra att jag kände till området och vilken väg vi skulle ta.
Stress, stress pga ouppmärksamhet.
Väl nere i centrum hoppade vi på en buss vid Knutan för att vinna lite tid. Men på bussen insåg vi att vi inte skulle hinna lämna våra väskor på Gröningen och hinna besöka toaletten. Så så fort vi hoppade av bussen, som vi åkte en station, frågade Å.W. den närmaste personen med nummerlapp om han kunde lämna våra väskor. Då var klockan tjugo minuter till start. Killen var bussig och tog hand om våra väskor. Nu återstod att hinna gå på toa.
Vi tog sikte mot toakön inne på Dunkers men strax efter vi hade skiljts från "väskkillen" märkte Å.W att hon hade sin nummerlapp kvar i väskan, som vandrade iväg åt ett annat håll. Hon fick rusa efter. Som tur var hittade hon honom och nummerlappen. Stressnivån var hög och så toppade vi det med lite toakö. Väl färdiga hade vi 12 min till start.
Någon uppvärmning hann vi inte med, om man inte räknar språngmarschen från Söder som uppvärmning. Nu var det dags att stressa ner och gå in i "lopp läge". Några snabba foton för att föreviga tillfället. Såg Mustafa "Musse" Mohamed, han skulle visst starta fältet. Hann prata lite löpning med medlöpare. Sedan var det dags. "Musse" Mohamed räknade ner till noll... and of we went.
0-10 km
Hamnade typ sist i startfältet men vi höll ändå en ganska hög fart då vi tog häng på farthållarna för fem timmar. Min plan var att börja följa dem och sedan släppa och ta häng på 5:15.
Ready to rumble.
Det gick utmärkt att springa till fantastiska Råå, som jag har många fina minnen av från min tid i Råå IF. Solen sken, det var vackert i sann propagandastil och åskådarna hejade, vilket var mycket peppande. Här bjöds vi på dagens bästa hejaramsa:
Heja, heja, heja på!
Välkomna till Råå!
Tempot var lite för högt men allt kändes ändå avslappnat och bra. En privatperson stod ute med vattenspridaren för att kyla ner löpare. Klart jag tog chansen. Jätteskönt.
Fortfarande fräscha och glada.
Nu började stigningen mot Raus och Ättekulla. Här skulle man ju rent taktiskt ha gått, men det gjorde vi inte. Det fick jag betala för senare. Det var fortfarande rätt njutbart att springa även om jag saktat in medeltempot en aning, vi var ju bara vid 8 km liksom.
Vid 10 km passeringen hörde jag mitt namn från kanten. Det visade sig vara Niclas från Raceone. Han hade stenkoll via appen. Det var en glad överraskning. Han uppdaterade visst flödet med en käck bild också. Kommer inte ihåg exakt när vi släppte förbi farthållarna, men jag gissar att det var runt 10 km. Men Niclas' bild avslöjar att vi vid passeringen av första milen fortfarande sprang med dem.
Tummarna upp. Allt är bra.
10-21,1 km (halvvägs)
I Ramlösa Brunnspark (13km) var det folkfest och många som hejade och var glada. Det gjorde även mig glad. Smilade upp mig för en fotograf. Tog sats och gjorde min målgest (fotboll), tyvärr missade han det och fick mig när jag landat igen.
Här är jag. Fotografera mig.
Liv och fest i Ramlösa Brunnspark.
Vårt maraton fortsatte genom stadsdelar jag egentligen bara kände till vid namn. Några slitigare uppförsbackar och några hjältar som delade ut Ramlösa. Norpade en flaska i farten som sedan blev en följeslagare fram till Kärnan. Det är ju inte helt idealiskt att dricka kolsyrat vatten vid löpning, men idag var all vätska bra vätska.
Vid 15,5 km stod ett bekant ansikte som flaggvakt och lotsade oss in i Jordbodalen/Närlunda. Det var ingen jag kände men hon bidrog med glada tillrop. Ingen mindre än Tina "mat Tina" Nordlund som var flaggvakt och stod och hejade. Wow!
Så kom farthållarna för 5:15 ikapp, Rebecka och Malin hette de visst och jag hade pratat med de tidigare i facebookgruppen Marathontjejer. Värmen tog hårt på mig och jag orkade tyvärr inte följa de så långt heller trots att de peppade bra. Någonstans här i Jordbodalen lunkade vi även förbi en farthållare som brutit sitt uppdrag som farthållare. Så det var olidligt varmt (enligt mig). I klass med Stockholm Marathon 2018. Ja, vi hade lätt 30 grader i solen (26 stod det på vädersidor). Att springa i de förhållanden var jobbigt även fast det var skön skugga i skogen.
I slutet av Jordbodalen, 16,5 km, stod Sofi och hejade. Vi är vänner sedan tiden i Råå IF och det blev ett glatt återseende.
När vi närmade oss Söder började jag känna igen både vägar och byggnader. Det långa promenadstråket, parallellt med Viskgatan och Södra Stenbocksgatan (har säkert ett namn jag inte känner till), var ganska mentalt jobbig att springa. Det kändes som om den aldrig skulle ta slut. Det kändes så långt upp till Olympia. Jag gick och sprang om vartannat redan här, men jag var inte ensam om det. Dock var det svårt att veta hur många på maradistansen som gick eftersom det även var stafettlöpare ute samtidigt. Dessa stafettlöpare var lite mentalt påfrestande eftersom de ju kunde springa snabbare och därmed sprang om oss. Uppe vid Olympia hade vi bara nått 17-18 kilometer. Inte ens en halvmara. Hur skulle detta sluta?
Till slut nådde vi iaf Olympiaområdet, rundade det och sprang in på Fredriksdal. Här hade jag via youtube-film över banan visualiserat mig själv att springa. Kan berätta att det kändes och såg bättre ut i visionen än i verkligheten. Men huxflux kom halvmaramarkeringen och nu började nedräkningen. Det var ingen risk för att bli stoppad av något rep. Än så länge hade vi mycket goda marginaler, men utan vetskap minskade det succesivt för varje kilometer.
21,1-30 km
Vid Fredriksdal var det mycket folk i rörelse. Största anledningen var att det var en växlingsstation för stafetten där. Utanför Fredriksdals entré fanns rester av chips som jag försåg mig med, colan och godiset var visst slut (såg på officiella bilder att sådant fanns). Men jag börjar bli van vid att det är lite utplockat när jag anländer. Med lite salt tillfört knixade vi oss vidare genom och runt Olympiaområdet, det enda vi inte sprang förbi var tennishallen tror jag.
Så närmade vi oss Kärnanparken. Vid Kärnan skulle mor, far och barnen stå och heja visste jag. Det var skönt att se dem och jag kunde berätta att det var tufft att springa idag.
Barnen dokumenterar.
Av någon outgrundlig anledning lämnade jag min Ramlösaflaska till barnen. Även en av mina kusiner och två av hennes tre barn var där och hejade på oss. Fantastiskt roligt! Jag blev så glad av det. Lite småprat en kort stund sedan iväg igen. Det delades ut någon iste(?) och jag tog en flaska, men den var inte god så den blev förpassad till en bänk med ett tiotal andra övergivna flaskor.
Vätskedepåerna kom lite för glest och jag hade dumpat två flaskor redan. Men det var inte svårt att hitta andra övergivna flaskor så jag norpade en och vid närmaste vätskekontroll tvättade och fylldes den. Tack till alla privatpersoner som satt upp egna små vattenkontroller med både dryck och dusch. Ni var underbara. Minns särskilt mannen med vattenslang i Tågaborg som gav mig en välbehövlig kall dusch. Tusen tack!
Strax före Pålsjö skog mötte vi Rasmus aka Skyltmannen, som var på väg tillbaka till city. Stannade till och utbytte några ord och fotade såklart. Jag har följt Rasmus hejaskyltar ända sedan det började en gång i Göteborg. Det verkar som jag och Therese (sambon) ofta springer samma lopp. Jag får göra ett eget inlägg med alla peppskyltar jag sett genom åren.
Selfie på glada kompisar i Tågaborg.
Nåja, här vid 27 km var det dags att stanna och stretcha lite mot ett träd. Sen kom en lång raksträcka upp till Maria Park. Här gavs inte mycket skugga tyvärr. Men rätt som det var hittade vi en 30 km-markering. Bara en mil kvar. Yeah!
30-42,2 km (mål)
Längs en allé fanns massa peppande skyltar uppsatta på träden. Den sista var mer upplysande och löd något i stil med: After 30 km, never trust a fart. Härlig upplysning som fick tarmrörelserna att sätta igång.
Värmen satte oss på prov trots att vi sprang genom fina Pålsjö skog. Vid Pålsjö slott sprang vi genom en vacker grotta av buskar.
Given selfie spot.
Sen knegade vi oss närmare och närmare Sofiero. Väl framme skulle vi ta oss en omväg i Laröd. Vid det här laget var varje liten knöl ett gigantiskt berg, vilka besegrades genom gång. Å.W. peppade och peppade. Jag ville men kunde inte springa. Å.W. bad mig fokusera på det som kändes bra. En sådan fantastisk strategi. Jag tror också att hon var lite orolig att vi inte skulle hinna i mål före sex timmar.
Så kom vi in bakvägen på Sofiero. En mycket vacker park. Växlingszonen för stafetten var tom på folk och det kändes som om jag var jättesist. Men det fanns saker att titta på, bland annat förbereddes för vigsel på en gräsmatta och finklädda gäster började anlända. Och där var vi svettiga, trötta men ändå glada. Några svängar och vi var framme vid slottet. Dags att plocka fram mobilen, det skulle förevigas.
Vid vätskedepån passade jag på att ta en medhavd gel. Den där sportdrycken som serverades var inte god. Tur som sagt att jag hade mina gels. Sen var den fina turen genom Sofieros trädgårdar slut och vi sprang ut genom huvudentrén. Och precis utanför stod Karolina och hejade. Karolina är också en vän från min fotbollstid i Råå IF. Det var högst överraskande men så glad jag blev av att träffa henne och hennes familj. Det gav så mycket energi att jag sprang(!) uppför sista uppförsbacken fast jag var mer än skittrött.
Där på toppen stod en kvinna och delade ut smågodis. En sådan hjältinna som stod kvar och delade ut godis även till oss som var sist i fältet. Så kom Tinkarpsbacken, tack gode gud för att vi fick ta den nedförs. Lång och ganska brant. Nu var det tre kilometer kvar och det var nedräkning på riktigt. Jag behövde inte ens göra matematiken själv för med 100-metersintervaller var sträckan utmärkt med gedigen asfaltsfärg i marken.
På Strandpromenaden strax före upploppet fick vi sällskap av en trevlig kvinna på cykel. Vi gjorde sällskap en bra bit. Vad vi pratade om minns jag inte alls. Det var mest Å.W som skötte snacket. Min hjärna hade slutat fungera för åtskilliga timmar sedan.
Glädjen fanns kvar när orken hade sinat.
Så ÄNTLIGEN kom Gröningen och upploppet. Jag hade sagt till barnen att jag ville att de skulle korsa mållinjen med mig. Det blev en fantastisk målgång med Å.W. och mina fina barn. Och vi klarade sextimmarsgränsen...och vi kom inte sist i mål.
I mål fanns även mor, far samt min kusin och hennes barn för att gratulera. Då blev det känslosamt och det gick inte att hålla tillbaka tårarna av glädje. Glädje över att ha klarat ytterligare ett maraton, att jag har fina släktingar, familj och en fantastisk vän i Å.W. ÅW är ett sådan energiknippe och världens bästa peppare. Hon var positiv och drog, manade på och ingjöt positiva tankar hela loppet. Är lycklig över att ha denna fantastiska tjej i min bekantskap. Tack vare henne tog jag mig i mål i hettan.
Äntligen i mål.
Målkram.
Konfetti och glädjeyra.
Efter loppet
När det nu var så fantastiskt varmt, solen sken och havet glittrade så blev det naturligt att ta sig ett dopp. Ett loppdopp. Några badkläder hade vi inte men löparklädena var svettiga och behövde ändå tvättas. Till en början tyckte jag att det var fruktansvärt kallt men efter ett tag vande man sig och det var riktigt behagligt.
Slöar i solen efter bad.
Jag har sett på bilderna från loppet att mycket som hände runt banan inte fanns kvar när vi i "team sloth" passerade. Tydligast var att fotograferna flyttat på sig. Vi fanns med på bilder på tre ställen: Råå hamn, Ramlösa Brunnspark samt Strandpromenaden/Gröningen/Målet. Jag måste jobba på att bli både snabbare och uthålligare så att jag får vara med om mer av festen.
Helsingborg Marathon bjöd på en fantastisk och varierande bana. Såg hav, ängar, slott och herresäten. Det var propagandaväder, fast lite för varmt och otroligt vackert. Så många stadsdelar som jag aldrig varit i trots att jag tidigare bott i staden flera år. Tänk om jag då hade utforskat och upptäckt hur vackert det faktiskt var i alla dessa härliga bokskogar runt Ramlösa och i Jordbodalen/Närlunda. Jag hade ingen aning utan rörde mig då mest mellan hemmet, Helsingborg City, Malmö Högskola och Råå IP.
Nästa lopp: 7/9, Stockholm Halvmarathon, 21,1 km.
PS På appdata från klockan såg jag att medeltempot sjönk med 1 min/km hela loppet.
Välfötjänt pizza och medalj.
