Lita inte på Schweizare

 Amen va f-n! Schweizare kan man tydligen inte lita på. Loppet var ju fulltecknat både enligt killen på expot och deras hemsida.

Så tänkte jag att jag kan ju anmäla mig till reservlistan, för skoj skull, så kan jag bestämma senare om jag vill delta/köpa start om det blir någon plats ledig.

Sen huxflux var jag anmäld till det slutsålda loppet. DET var inte meningen och planerat.

Nu får jag planera om nästa vecka och helg lite grann.

Etapp 2: Halland - Holland

 (Bilder fylls på när jag har tid.)

 Mot alla odds fick jag in alla mina grejer i bilen trots att jag fyllt den med skrymmande fönster. Det krävdes ju iof att jag fällde halva baksätet.

 Tjugo minuters bilfärd så stannade jag första gången. Inget allvarligt. Jag skulle lämna en växt hos föräldrarna bara.

 Stopp två blev Bunkeflostrand för att toppa upp bränsle. Så hittade jag också en butik och passade på att proviantera för den fortsatta resan, bl a frukt och  vetebullar.

 Kisspaus i Padborg. 45,5 mil Hittade en butik där man fick en frukt vid kassan. Tack. Blev bra paus.

 Så letade jag efter en mack att fylla på bränsle. Hade googlat fram att det är billigare i Tyskland Nederländerna och jag ville gärna komma från Amsterdam tillbaka till Tyskland på samma tank. Hittade en i Haselünne. Då var klockan kvart över nya dygnet. Typiskt bra med paus, fast trött var jag inte efter den energidryck jag drack på lunch/eftermiddagen. Passade även på att bilens registreringsbevis fanns i bilen. Fast vad skulle jag göra om den inte fanns. Nåja, jag har aldrig tagit den ur bilen så innerst inne visste jag att den var där. Dubbelkollade iaf. (Paus 20 min enligt timeline .)

 Körde vidare i natten. Helt plötsligt börjar en bil förfölja mig. De blinka med helljuset en gång. Tänkte att jag körde för fort, men så körde andra bilar om mig i 130 och jag körde bara 95. Hmmm.
Saktade jag in så gjorde den det, ökade jag ökade bilen bakom. Sen visade det sig vara gendarmeriet/polisen. Så jädra nervös jag blev. Vad hade jag gjort fel? 

 De blinkade in mig (01) med blåljus på en rastplats i Emsbüren. Det undrade vart jag skulle, var jag varit och om jag pausat. De tittade på pass körkort och reg.beviset på bilen. Hahaha, jag som just dubbelkollade att de var med. Tack vare det visste jag exakt var det fanns, vilket jag inte visste före jag kollade. Typiskt bra. Sen frågade de varför jag kunde tyska!?

 Det var vänliga tyska poliser, tre stycken, som "omringade" bilen. Så fick vi vänta på polis nummer fyra och fem, för det var de som hade alkolmätaren. Lite oklart varför de blåljusade mig för kontroll, men de sa att de tyckte att jag vinglade. De trodde jag var trött för de hade sett något. Jag upplevde inte att jag gjorde något konstigt och blev såklart nervös för allt jag kunde ha gjort, som jag inte gjort: kört för fort, druckigt/ätit olämplig etc. Hade jag med mig rätt mängd medicin (enligt intyg) de är ju narkotikaklassade? Blev så stressad att klockan varnade för "abnormal heart rate". Hann ju tänka tanken att de vinkade in mig för att jag ändrade hastighet flera gånger när jag kände mig förföljd. (Det glömde jag ju säga till poliserna såklart.) De noterade att jag svettades en del, 

 Var tvungen att fråga chatgtp om detta hade något namn, att känna skuld för något fast man vet att man inte gjort något fel. Men det kan jag ta upp i ett annat inlägg.

01:25 "släppte" de mig. Rastplatsen hade toa och jag vågade inte köra vidare före det gått en halvtimme. Poliserna rekommenderade att pausa så länge. Klockan 02 körde jag igen. Detta sinkade mig en och en halv timme, nästan två, till utsedd sovplats. (Jag kör bränslesnålt, dvs inte så fort.)

 I utkanten av Amsterdam höll jag på att få holländare i arsle två gånger när jag tvärbromsade. Först för ett litet djur (mus?)  som de ju  inte såg. De blev skitarga hörde jag då de stod på signalhornet. Kanske att de inte skulle ligga så nära framförvarande (mig) bil ändå. Andra för deras konstiga trafikljus. Jag körde enligt hastighet eller långsammare.  (Jag har fått min beskärda del av poliser.) Trafikljuset jag närmar mig är grönt när det plötsligt slår om, fast tillräckligt tidigt för att man  ska hinna reagera på ändringen, men för sent för hård inbromsning. Men så fort jag fått ner hastigheten och nästintill
stannat så slår ljusj**eln om till grönt igen.

Platsen jag sett ut kändes olämplig då det var bebyggelse för nära. Hittade en annan plats inte så långt bort... utan hus inpå.

Totalt 455+457=912 km

Eh, nej

  Fen här reklamen passerade i flödet på sociala medier denna morgon.

 Ja, jag bytte brevpost mot sms (och mail) för att leveransen var både snabbare, mer precis och billigare med sms och mail.

 Hur tänker bussbolaget? De bussar jag känner till är varken snabbare (kör omvägar, stannar på hållplatser titt som tätt), precisa (måste ev. byta buss) eller billigare (dyr tariff) än om jag tar min bil. 

 Varför skulle jag byta till något som är sämre för mig?

 Att byta från bil till buss är som att byta från inomhustoalett till utedass. Varken praktiskt eller bekvämt.

 Dessutom tar bilen mig dit jag vill och jag slipper riskera att bli sjuk, eftersom jag har sänkt immunförsvar. 

Fixardag

 Anledningen till att jag mellanlandar i (södra) Halland är att mina vinterdäck förvaras i Skåne. Idag var det dags att skifta. Det tog i runda slängar 1,5 timme, inklusive förflyttning av bil in i garage.

 När jag hade skiftat två däck började det nämligen regna. Så det blev omgruppering. Pappa hjälpte mig att forsla bort sommardäcken till vinterförvaring.

 Körde bort till däckpumpen och kollade trycket, de hade tappat lite under sommaren. Nu är bilen så tipptopp som jag kan göra den. Har bytt både bromsar fram samt båda halvljusen, fyllt på med spolarvätska och har en extra dunk med mig. Torkarblad köpte jag nya i somras men jag bytte de aldrig. De är dock med i lasten.

 Andra saken jag fixade med var de fönster jag ska ha med mig. Det visade sig bli lite mer arbetsamt än jag tänkte mig. De satt snyggt fastmonterade i en transportkonstruktion av trä. Dessa behövde jag ju inte ha med mig egentligen så operation lossa skruvar inleddes. De satt på snedden och var inte helt enkelt att få loss. Två var så hårt inskruvade att jag fick bända loss dem med en kofot istället.

 Så skulle 17 kg fönster in i bagaget. Då visade det sig att träbitarna jag lämnat kvar, för säkrare transport, var för långa så jag kunde inte stänga. Det blev att leta fram fogsvansen och såga för glatta livet.

 Sen fick de plats. Hur jag ska då plats med övrig packning inklusive mina skidor är något jag får lösa under morgondagen. Jag kan ju alltid fälla ett säte.

  Allt med bilen (utom tanka fullt) är nu fixat och fönstrena är inlastade, så då tog jag mina växter och körde de till mina föräldrar som ska vara växtvakter. Sedan fortsatte vi ner till Lund för en släktmiddag på en Österrikisk(!) restaurang. 

Etapp 1: Hemmet - Halland

 Under dagen packades bilen full med grejer jag behöver. Det var allt från dippkrydda och pennor till kläder och skidor. 

 Vid halv fyra drog jag till tennisklubben. Sprang dagens runda (#2114), vilket kändes bra i kroppen. En trevlig timme med tre ungdomar senare dusch och min resa började. Nästan exakt kl 19.

 Ätit hade jag inte gjort sedan min brunch så det blev ett stopp på asiatiskt snabbmatshak i Jönköping. På det berömda håret då de stängde 21:00. Maten  fick jag 20:42,  20:59 slängde jag skräpet och gick ut till bilen. Detta UTAN att stressa i mig maten.

 Ensam i bilen kan jag tänka, fundera och planera logistiken rätt bra. Jag fokuserade på morgondagen. Har några "måste göras" och det viktigaste är att skifta till vinterdäck och springa (om jag vill behålla runstreaken och det vill jag).

 Väl framme, in med det mesta från bilen.   En del kan ligga kvar i kylan. Men jag måste ändå packa om eftersom jag ska ha med mig två fönster. Sedan i säng.

Tur och Otur

 Alltså jag har någon form av sjätte sinne.

 Tömde mobilen på bilder samt gjorde en back-up av allt. Tog dessutom tag i bildmappen på datorn som i flera år stått som "Mammas RÖR EJ!". Innehållet skulle helt enkelt från datorns hårddisk till ett  externt minne. 

 När allt var klart kopplade jag ifrån den externa enheten, vilket jag inte alltid gör. Bara ett par dagar senare råkar sonen, av misstag, installera nåt virus. 😱

 Risk finns att vi måste formatera om hela datorns hårddisk. Men sådan tur att jag fixade den där negligerade bildmappen. 🙏🏽

Nytt namn

 Lärde sonen de luckor han har i svenska och engelska bokstaveringsalfabetet. Så satt vi och "tragglade" dem både på svenska och engelska.

 De är inte helt enkelt att komma ihåg för det finns väl egentligen ingen logik mer än att de på svenska är mansnamn och ska inte kunna förväxlas med ett annat namn. Det enda sättet att kunna dem är att lära sig dem.

 Så kom vi till de lite klurigare bokstäverna på slutet, q till exempel. Sonen tänkte och tänkte och provade några kombinationer till ansats. Så utbrast han: Qvister!

 Då kunde jag inte hålla mig och skrattade av glädje rakt ut. Qvister, ett rätt bra namn faktiskt. Det finns förmodligen ingen som heter det. Men efter detta blogginlägg så kanske det kommer finnas? Finns Inse så kan väl Qvister finnas, tänker jag.

AI kan man inte alltid

lite helt på, glöm aldrig det.

Ambivalent, A igen eller Z

  Blev just lite ambivalent. Jag hade planerat att delta i Amsterdamse Bos parkrun 18 okt. Det blir nog ett roligt event med många deltagare tack vare maratonet som är dagen efter.

 Så såg jag att det finns ett annat parkrun lite utanför staden, Zegerplas parkrun. Eftersom jag har min bil är det enklare att ta sig till det plus att jag betar av den stökiga bokstaven Z i "Alphabet challenge". (A har jag redan.) 

 Valet är nog ganska enkelt egentligen. Det lutar åt att jag åker till Zegerplas istället. Amsterdamse Bos kan jag delta i om jag någon gång flyger till Amsterdam. Det går ju faktiskt direktflyg från min bostadsort dit.

Packa

   Jag har redan tagit upp mitt skidställ och pjäxor från källaren och lagt i bilen. Idag börjar jag packa ihop kläder etc för min resa. Måste ju hinna komma på vad jag har glömt att packa ner före det är försent. Kan avslöja att jag kommer ha med många ombyten för löpning. Det är inte bara Amsterdam Marathon jag har anmält mig till och har för avsikt att genomföra. Däremellan kan jag  däremot uppleva och göra annat.

Sålde min start

  När jag anmälde mig till TCS Amsterdam Marathon var jag ivrig och anmälde mig till typ allt; Good Morning City Run*, ett 7,5 km jubileumslopp och så klart själva maratonet.

 Vart efter tiden gick insåg jag att jag hellre ville delta i Amsterdam Bos parkrun på lördag morgon, eller något annat parkrun. Problemet nu var ju att Good Morning City Run, som förvissa lät väldigt socialt, kulturellt och trevligt, var samtidigt som parkrun. Att ta sig snabbt mellan båda gick inte då det var 6-7 kilometer mellan startområdena.

 Så strax före 1230 gick jag in på min dashboard och la ut min start till försäljning. Knappt två timmar senare fick jag ett mail att den var såld. Det var ju lite fascinerande, och väldigt bra, att det gick så snabbt.

 Jag hade tänkt att bara ta en DNS på den och räknat med att låta anmälningsavgiften vara en förlust och tänka att något annat kostade mer. Nu får jag däremot tillbaka större delen av summan. Det enda jag förlorar är en mindre administrativ avgift samt växelkursändring. I det stora hela känns det försumbart. Pengarna jag får tillbaka får gå till merchandise eller en god lunch.

*rundlöpning i Amsterdam med guidening

Nytt parkrun

  Den första november får Sverige sitt trettonde parkrun. Det heter Djäkneberget parkrun och körs i Västerås. 

 Jag hade två parkrun kvar i Sverige att göra för att ha gjort alla 12, Huddinge och Judarskogen (Bromma). Nu snart har jag tre kvar.

 Sen vet jag att det är fler på gång nere i Skåne. Ett av de startar snart. Jag vet inte vilket datum men kanske är det samma datum som Djäkneparken? I sådant fall har jag plötsligt fyra parkrun kvar.

Rosa Bandet-loppet (!sic) - race report

28/9 2025 

 När jag anmälde mig till detta lopp (mha friskvårdsbidrag) visste jag inte att min vrist/fot skulle krångla efter 30 km-loppet. Skulle jag kanske göra en DNS nu?

 Icke, jag har bara gjort en DNS i hela mitt liv och det var till något av Vätternrundans lopp. (Jag har iof också omvandlat till virtuellt för att kunna cykla en annan gång.) Så det var bara att "ta tjuren vid hornen", göra det bästa av det och ha roligt.

 Eftersom jag inte hade med mig mitt "medicinskåp" (ligger i andra necessären samt tennisväskan) och jag allt skulle tycka det var lite pinsamt att fråga sjukvårdstältet om fler Alvedon imorgon så hade faktiskt min sänggranne Ipren, som jag fick två av. Tusen tack, Christian!

Söndag:
 Tillresta löpare vaknar ruskigt tidigt tycker jag, men så skulle de åka hem till Skellefteå, vilket är en bra bit att köra. Vaknade 0630.
Tog det lugnt. Packade ihop många grejer. Förberedde för nästa lopp men framförallt pratade med vännerna Börje m fl, som packade ihop och skulle åka hem. Och så blev det lite dramatik när Lennart aka Rosa Pantern av misstag hade tagit Monicas väska istället för sin egen. Men det löste sig.

 Gjorde sällskap med Ingrid  bort mot Grönsta Gärde. Träffade Viktoria och hennes dotter på Lidingövallen. Var ändå i god tid (kl 13. Min start var 1350 ... i första gruppen efter eliten, 1B). Passade på att besöka bajamaja direkt jag kom, men det var flera lediga bås och således ingen kö.

 Pratade med en Emelie strax utanför startfållan. Samtidigt på storbilds-tv stod det att det var dags för alla i startgrupp 1A+B att gå in i fållan. "Välkommen in", stod det. Ändå var det ingen som gått in. Det var ingen som vågade gå in. Jag sa till Emelie: Kom vi går in så följer de andra efter. Så jag gick först. Och mycket riktigt det fylldes på direkt.

 Ställde mig bakerst och hade som plan att starta allra sist. Idag kommer det inte gå snabbt även fast jag springer i första gruppen. Jag var dock inte helt sist men blev det när jag rättade till skon.

 Precis före stigningen sneglade jag bak och såg att en tjej var bakom mig. I samma stund passerade jag två andra. Grönstabacken hade jag egentligen redan bestämt att gå uppför. Men verkligheten var annorlunda, jag trippade iaf en tredjedel innan jag gav upp.

 Även denna dag var det bra väder: sol, 15°C, 5(8) m/s. Det var torrt och vackert i skogen och tack vare bra väder fanns publik längs spåret. Jag tog bara fram mobilen en gång. Har för mig att det var vid 6 km.

 Det blev en lek att se hur många jag orkade springa om och jag tror det var åtta, nio stycken. Jag är helt säker på att jag inte kom sist av de 115 kvinnorna i första startgruppe

 Det gjorde ont i benen hela loppet, men konditonen var pigg. Det var rätt skönt att springa sista milen i den meningen att jag var nästan ensam hela loppet. Behövde inte trängas någonstans. Utmärkt trevligt.

 Fick en sämre tid än förra året, men det gör inget. Kom i mål på 1:02:29. Och efter denna målgång behövdes ingen sjukvård. Det gjorde inte ens lite ont i foten. Verkligen svårförklarad skada.

 Tog tillfället att byta några ord med mannen som säljer merchandise för En Svensk Klassiker. Han kände igen mig trots att det var många år sedan jag gjorde klassiker och köpte kläder av honom. 

Statistik:

Mitt 8:e Rosa Bandet-loppet(!sic)
2340 i mål
2038 av dessa var kvinnor/tjejer

Eftermiddag/kväll:

 Efter jag duschat (packat hade jag gjort före loppet) tog jag en 7-kilometerspromenad borta i Elfvik, för att se om jag stötte på min magnet. Som att leta efter en nål i en höstack. Jag trodde verkligen inte att jag skulle hitta den och det gjorde jag inte heller.

 Alla jag mötte i spåret hejade däremot glatt och jag hittade annat. Bland annat skräpet efter saltpåsen jag gav bort, en öronplupp och ett rör Enervit med GT-tabletter. Röret med tabletter var en riktig trofé för jag tycker de är dyra.

Lidingöloppet 30 km 2025 - race report

27/9 2025 

 Förra året sprang jag inte Lidingöloppet då blev det istället Berlin marathon som firade 50-årsjubileum. Men nu var jag tillbaka igen.

Fredag 26/9
 Körde ganska tidigt, så jag slapp stressa. Vis av erfarenhet hade jag i bagaget packat med min fällbara gästsäng. Något jag inte förstod när jag körde upp var gps:ens vägval. Varför skulle jag vilja köra någon av de jättelånga omvägarna?

 Jag ställde om gps:en på Ropsten och fick ett mycket bättre förslag. Inte helt bra eftersom jag vet att det är vägtullsfritt till Lidingö, men mer sanningsenlig. Jag körde med andra ord den väg jag brukar.

 Anlände Hersby Gymnasium kl 16 dvs 1,5 timme innan de öppnade. Men jag var bara nummer tre, Fredrik och Stefan var redan på plats. Fredrik hade som alltid cyklat dit från Malmö (via typ hela Europaoch Sverige). Vart efter droppade resten av "gänget" in, Bernt med hustru Monica, Karen och Börje. Kärt återseende trots att jag inte var med förra året. En och en halv timme fick rätt snabbt i trevligt sällskap.

 De installerade sig i övre stora salen, som de brukar, och jag i lilla salen där nere, som jag brukar. Man ska inte ändra vinnande koncept. De väljer stora salen för de tjocka  madrasserna. Jag väljer lilla för att det är lågt i tak. (Det är kallt ändå.)

  Så gick vi tillsammans för att hämta "fraktsedel" (nummerlapp), som Bernt så fyndigt sa att det är. På Lidingövallen ringlade kön sig lång men dessa veteraner har varit med förut och hade siktet inställt på veteranminglet, såklart. De gick rutinerat  in bakvägen. På minglet blir de som sprungit 30 lopp och fler bjudna på mat och dryck. Jag var anhörig iår. Om jag springer sju år till så är jag veteran på riktigt.

 Skönt att slippa stå i kö. Gott att slippa äta min medhavda nudelcup, så den äter jag vid annat tillfälle. Istället blev det en pastasallad med god sås till, en alkoholfri öl samt en kaka efteråt. Kakan var inte så god, däremot tyckte jag om pastasalladen.

 Några arrangörer talade bl a Krister från tävlingsledningen och en från huvudsponsorn TCS. [Chirang]

 Så följde Stefan med mig att hämta nummerlappar. Några från gänget hade avvikit och rätt var det var så var alla spridda. Jag antog att de tagit sig tillbaka till gympasalen. Bestämde mig då för att springa tillbaka från nummerlappsutdelningen. Check på den dagen också.  Dag nummer 2096 i ordningen. När jag kom tillbaka visade det sig att veteranerna inte alls var där.

Men så hittade jag Börje på den enda (?) stolen läsandes nåt papper. Stannade där och vi pratade ganska länge om allt möjligt;  Lidingöloppets diplom, hbtq, identitet, arbetslivet, krämpor m.m. Han sa att han någon gång hemma i Falun kom att tänka på mig. Det värmer att höra att man är  ihågkommen. Det var ändå två år sedan vi sågs senast.

 På "Nathalies plats" i gympasalen låg en trevlig Christian. Bortom honom en från Blekinge och det kom jag på via hans reaktion när jag försökte prata blekingska. Detta med föranledning att jag bad Christian gissa var jag ursprungligen kommer ifrån.

Christian kände igen mig från tidigare år. Han bor i Boden men är från Hällefors och jobbar som polis, administrativt typ 114 114. Han har deltagit i Lidingöloppet 31 år i rad (sedan han var 8.) Han är dock inte veteran eftersom han de första åren sprang Juniorklasser, vilka inte räknas in. Iår är det mao 32:a året i rad.  Tydligen nöjer han sig med 15 km iår men tydligen inspirerade jag visst  honom att anmäla sig till 30k nästa år.  😁 

 Vi pratade verkligen om allt mellan himmel och jord; om danska regler och deras förmildrande omständigheter. Hur det är att bestiga Kebenekaise, fick lite bra tips där. Vidare om avstånd från Boden till Kebenekaise samt hur långt det är från mitt hem dit. Spann vidare med hur långt ner i Europa man kommer på samma sträcka. (Nästan Österrike, eller norra Kroatien beroende på hur man kör.) Sen släcktes det i salen (kl 22) och folk började gå och lägga sig. Jag skrev på detta blogginlägg innan jag slöt ögonen. Skönt att ha första dagen på pränt.

 Alarmet ställdes till 8. Planen var att delta i Haga parkrun med Olle N på morgonen.

Lördag 27/9

 Sov rätt jävla dåligt då jag vaknade flera gånger på natten. Somnade runt 0130, vakna fem gånger 0210, 0224 och då gick jag på toa, 0430 och 0621 av något jäkla larm som inte stängdes av och sista gången 0709. Klockan 0750 gick jag upp, pga allt stök och högljudda konversationer i hallen, tio minuter före mitt eget larm.

 Är rätt jäkla nöjd att inte ha många som grannar ovanför och undrar hur i helsike de springer när de dunsar med hälen först när de går över golvet där uppe. Iår var det just ingen nere som häldunsa, någon enstaka, som fick en vänlig reprimand av mig.

 Klockan bekräftade den dåliga sömnen. Och att det var typ 8°C ute. (Frukostmjölken i bilen mådde mao bra.)

 Träffade Ingrid igen. Kände ju inte igen henne förrän jag frågade var hon bodde och hon svarade Linköping. Pratade lite om hennes handled, som hon brutit för ett tag sedan. Hon var orolig att inte kunna springa med det skydd hon hade. Jag visade min "unika" tröja jag skulle springa 30 km i och sa att om du ser mig säg Hej.

 Sen gav jag mig iväg till Haga och Parkrun. Läs om det i föregående blogginlägg.

 Tillbaka igen efter ett mycket trevligt parkrun med vänner och in i duschen, byta kläder. Hann skriva Instainlägg medan mobilen laddade och fick låna ut ett par löparstrumpor. En herre hade åkt ifrån sina funktionsstrumpor. Vilken tur att jag packat ner för många samt de som är för stora. Han tyckte de var sköna, tydligen mycket mjukare än de han har i vanliga fall. Såna skulle han genast beställa. Så nu har jag gjort riktigt bra reklam för Gococo. Jag har dock inget samarbete med dem. Tyvärr.

 Sen iväg och träffa Mille på avtalad plats. Fick en "superbanan", lite tradition. Får snart swisha Mille för bananerna han förser mig med. Mille startade i grupp 6,jag som inte tränar löpning, i grupp 8.

 Satt och hade det nice på kullen och tiden gick fort. Gick lite försent till toakön på Koltorp, så det hann jag inte med. Var mao lite bajsnödig hela loppet.

 I startfållan hittade Ingrid mig tack vare min tröja. Hon hade en vindjacka på sig och sa genast att det där kommer bli för varmt, ta av den.

 Sprang lugnt och fint fram till Kyrkviken. Intressant att springa runt golfbanan istf igenom men funkade fint. Tyckte att publiken var lite tyst så jag manade på dem,  då ökade jag omedvetet tempot och sen tog orken slut.

 Under hela loppet peppade jag mina medlöpare och de peppade mig men jag orkade inte. Jag har som vanligt tränat för dåligt. Bättring!

 Någonstans på banan passade jag på att prata med någon mer som gick. Han hade det jobbigt. På något sätt så kom det fram att han redan hade fått kramp. Då sa jag att kunde hjälpa honom, så letade jag fram salt. Han visste inte hur han skulle göra. "-Häll det i handen och slicka i dig, här har du vatten." Det är så jäkla bra att ha med sig den där vattenblåsan, för man behöver vatten mellan vätskedepåerna också.

 

 En annan jag samtalade med då och då var en Amerikan vid namn Dane. Han och jag följdes åt länge längs spåret.

 Vid 17 km märkte jag att jag tappat en av mina nyckelpigor...igen. :( Nu har Stockholm två av dem. Tur jag beställde så jag har i reserv. Tror det skedde när jag hjälpte killen med salt, men vet inte säkert.

 Strax före Abborrbacken sprang Daniel om mig, Nathalies bror. Först såg jag inte att det var han utan jag peppade glatt två löpare från Enköping som sprang om samtidigt. Heja Enköping! ... och Linköping också. (Det stod på deras tröjor.) DÅ insåg jag att det var Daniel.

 Efter ett tag bestämde jag mig för att jag ska komma före honom i mål (vi startade visst i samma startgrupp.) Och det lyckades jag med efter en kraftansträngning någon kilometer före Karins backe. Innan dess sprang vi om varandra.

 Så fantastiskt att äntligen nå målrakan.  Blev lite känslosam inombords när jag tänkte på att detta var mitt 10:e Lidingöloppet 30 km. Det trodde jag aldrig 2011 när jag sprang min första. Jag vet att jag då sa att jag bara skulle göra detta EN(1) gång till, när jag gör En Svensk Klassiker. Såhär 2025 har jag som sagt sprungit 30 km tio gånger och gjort fem En Svensk Klassiker.

 
https://lakritztrollet.blogspot.com/2014/06/en-svensk-klassiker-nu-eller-aldrig.html?m

https://lakritztrollet.blogspot.com/2014/06/en-svensk-klassiker-nu-eller-aldrig.html?m

 Kom i mål till slut och efter att ha pustat ut och fått medalj fick jag samma reaktion i min vrist som efter Berlin Marathon förra året. Det var mer eller mindre omöjligt att gå. En sjukvårdsperson noterade detta och frågade hur jag mådde och så förklarade jag. Nekade sjukvårdstältet med hopp och tro på att det skulle lätta längre fram i fållan. Det gjorde det INTE. Ytterligare sjukvårdspersoner kom fram och frågade hur jag mådde. Sa samma sak till dem men blev övertygad av dem att få hjälp till sjukvårdstältet, så dit linkade vi. På vägen meddelade jag Mille att komma dit istf till avtalad mötesplats. I övrigt mådde jag bra.

 Diskuterade med sjukvårdskunnig som hade bra koll på både det ena och andra. Hon kunde till och med det konstiga medicinska namnet på en behandling jag min ortoped funderade på att utföra. Fick Alvedon och åka golfbil tillbaka till skolan. Det var bra för det hade nog tagit lååång tid att vandra tillbaka.

 Det var mycket vackert i skogen idag. Solen lyste fint mellan träden och utsikten var magnifik på sina ställen. Loppet var torrt vilket medförde att det tidvis var ganska dammigt. En del partier var däremot fuktiga (pga dagg). Idealiskt väder med sol, 14-16°C, 2 /4 m/s.

 Fick många positiva kommentarer om min tröja längs loppet, ffa att den var härlig. Något sådant har jag inte fått på t ex Stockholm Marathon däremot på Helsingborg Marathon.

 Det var också mentalt påfrestande att veta att jag sprungit 5 km mer än de flesta. Det gjorde att jag hela tiden la till 5 km på avverkad sträcka. Fem kilometer blev tio, 15 blev 20, 20 blev i huvudet 25 och då signalerade huvudet att det var nog och dags att gå. (Ja, jag vet det finns de som sprungit 15 km först men de har säkert tränat bättre än jag.)

 Något ja funderade på under loppet om jag hade blivit legendarisk inte fan skulle jag uppkalla en hemsk uppförsbacke efter  mig. Jag skulle vilja bli ihågkommen för något positivt. Hellre en trevlig lättlöpt nerförsbacke isåfall. Det är ju liksom likadant på Vasaloppet, tänker ffa på Lundbergsbackarna. I och för sig förr att någon Lundberg gjorde något fantastiskt ryck från klungan där, tror jag.
Det enda som jag noterade med namn som var positivt var en bänk, namngiven efter banmätare Lars Dahlstedt. Förvisso på en höjd, som man måste ta sig upp på, men en vilobänk och fantastisk utsikt. Om jag kommer ihåg ska jag fota den nästa år.

 I gympa-/sovsalen träffade jag Ingrid igen, (vi delar ju sovsal). Jag frågade om hon tog på sig jackan under loppet. Det hade hon inte, hon var bara glad att jag sagt åt henne, "för det var varmt ändå". Så glad när man kan hjälpa till.

 Sen blev det mat med det glada gänget på pizzerian bredvid. Orkade ingen pizza så det blev hamburgare. Fick lite gliringar, med glimten i ögat, att jag fick åka golfbil tillbaka. 

 Alltså, jag har haft såmånga trevliga samtal och diskussioner denna helg. Med trevliga damer och herrar från hela Sverige. Från Boden i norr till Malmö i söder. Det är fantastiskt att vara med likasinnade. Det är fantastiskt dränerande på energi också. Anledningen till att jag ändå fixar det är att det under en begränsad period. På måndag kan huvudet vila.

Statistik:
9211 personer tig sig i mål.
Imål på 3:42:04, typ 20 minuter. långsammare än 2023.
Sprang 2:31:28.
Gick 1:07:08.