Jag tyckte det var blåsigt förra helgen, men det var ingenting mot vad det var idag, 10-11 m/s och ingen bebyggelse som skyddade. 💨🌬 Kändes som en tufft uppgift med både motvind och uppförsrakan, men temperaturen låg på 10 grader och solen sken på oss. ☀️
Förra helgen gjorde jag misstaget att klä mig för varmt, i vilket jag korrigerade till idag. Jag skippade vinterlöparjackan till förmån för vindjackan. Helt perfekt i motvinden medan det i medvinden ändå blev varmt när solen sken. Dessutom hade jag mina kompressions sleeves idag. De hade jag olyckligtvis lyckats glömma hemma förra helgen. Kändes mycket bättre i vaderna detta lopp.
Det var som sagt tungt i motvinden. Första varvet (av tre) tog jag rygg på en välväxt herre. Det var taktiskt riktigt. Det kändes som om jag ville springa om honom hela tiden men jag tvingade mig själv att inte göra det. Det var ju helt enkelt så att i "lä" drog han mig, jag behövde inte klyva hela luftflödet.
Andra varvet låg jag helt fel och ensam i fältet. Det var för långt fram till de framför och en bit till de bakom. Jag tvingades forcera luften ensam. Det var tufft och jobbigt. Orkade inte och stannade och gick flertalet gånger.
Tredje varvet tog jag rygg på en liten till synes vältränad man. Hans tempo uppför kändes lite lägre än vad jag ville springa, men det var nog en illusion det också. Jag höll mig bakom. Och mycket riktigt väl på krönet tog jag slut och gick några sekunder. Det var dock till stor hjälp att han drog mig uppför. Plågade mig sista knixen före mål och jag var helt färdig. Jag pressade mig till mitt yttersta men orkade inte ens jogga lätt de sista 400 m till mål. Stannade och gick. Men då tänkte jag va fan. Jag är ju snart i mål. Spring för livet! Vila om några hundra meter.
Och som jag sprang. Tog ut allt det sista jag hade att uppbåda. Vilken lycka när jag insåg att jag hade marginalen på min sida och lyckades seeda upp mig ytterligare en startgrupp. Det var med en hårsmån. Med endast sju sekunders marginal.Kan tyckas att ett startled hit och dit inte spelar någon roll, men det gör det tycker jag. Det är ganska många hundra löpare i ett startled, och nu "hoppade" jag fram två.
Det var ju i detta lopp jag skulle prestera.
Jag lyckades! Från förra helgens Varvetmilen förbättrade jag min tid med 2 min 28 sekunder. Så jäkla nöjd.
Tid: 57:07
Jag är fortfarande inte nere i de tider jag vill, dvs runt 55 min, men det närmar sig. Mitt långsiktiga träningsmål är att åter springa milen på 52 min, som i fornstora dagar. Heja mig!
Nästa lopp: 16/5, Vårruset, 5 km. (Med Stora barnet.)
23 mars 2019
17 mars 2019
Varvetmilen Helsingborg 2019 - race report
Det var inte planerat att jag skulle delta i detta lopp, men blev så ändå. Ett så kallat spontanlopp.
Jag har sprungit detta seedningslopp en gång förut, det var fem år sedan. Då sprang jag på 1:01:02. Jag gick in med inställningen att det inte var i detta lopp jag skulle prestera. Detta skulle vara ett genrep, träningspass, inför nästa veckas seedningslopp på hemmaplan. Uppladdningen för detta lopp har varit allt annat än toppen. Resultatet skvallrar om det.
Vädret var förhållandevis bra, 6 grader, molnigt men en hel del blåst, upp emot 11 m/s, men vi slapp det regn som varit ihållande tidigare under helgen.
Dessvärre fanns det fler parametrar som bidrog till en, i mitt tycke, dålig insats.
1. För dåligt tränad.
2. Väger för mycket.
3. För varmt klädd.
4. Mår allmänt dåligt.
Jag lunkade i mål på just under timmen, 59:34 min. Så jag lyckades iaf springa upp mig en startgrupp på Göteborgsvarvet som är senare iår. Nästa helg hoppas jag kunna springa upp mig ytterligare en startgrupp. Vi får se hur det blir. Jag ska göra ett ärligt försök iaf, även om förutsättningarna inte är optimala.
Nästa lopp: 23/3 Varvetmilen Mantorp, 10 km.
Jag har sprungit detta seedningslopp en gång förut, det var fem år sedan. Då sprang jag på 1:01:02. Jag gick in med inställningen att det inte var i detta lopp jag skulle prestera. Detta skulle vara ett genrep, träningspass, inför nästa veckas seedningslopp på hemmaplan. Uppladdningen för detta lopp har varit allt annat än toppen. Resultatet skvallrar om det.
Vädret var förhållandevis bra, 6 grader, molnigt men en hel del blåst, upp emot 11 m/s, men vi slapp det regn som varit ihållande tidigare under helgen.
Dessvärre fanns det fler parametrar som bidrog till en, i mitt tycke, dålig insats.
1. För dåligt tränad.
2. Väger för mycket.
3. För varmt klädd.
4. Mår allmänt dåligt.
Jag lunkade i mål på just under timmen, 59:34 min. Så jag lyckades iaf springa upp mig en startgrupp på Göteborgsvarvet som är senare iår. Nästa helg hoppas jag kunna springa upp mig ytterligare en startgrupp. Vi får se hur det blir. Jag ska göra ett ärligt försök iaf, även om förutsättningarna inte är optimala.
Nästa lopp: 23/3 Varvetmilen Mantorp, 10 km.
3 mars 2019
Vasaloppet 2019 - race report
Vasaloppet är en ny erfarenhet för mig då jag tidigare "bara" skidat Öppet Spår.
Inför
Sjukdom och mildväder har gjort att skidträningen inte blivit så omfångsrik detta år heller. Skidade i alla fall Tjejvasan förra helgen. Det blev en rejäl genomkörare och ett bra träningspass. Min tid på Tjejvasan räckte inte riktigt till att bli uppseedad ett startled... om jag hoppat över att stanna och ta selfies hade jag kanske hunnit. Nåja, gjort är gjort så jag fick jobba utifrån de förutsättningar som var. Var rejält nervös över de där repen eftersom jag kommer starta i sista ledet nr 10. Vet att jag har klarat Öppet Spår tre gånger utan problem med repen, men då startade vi ju en timme tidigare. Det är mycket annorlunda nu när alla startar samtidigt. Min bästa Öppet Spår-tid är 10:20. Nervöst som attans med andra ord.
Vädret
Prognosen inför söndagens bravader skiftade väldigt sista veckan med allt från massa plusgrader och regn till en inledning med minusgrader för att sedan övergå i plusgrader. Vart efter veckan led "stabiliserades" prognosen och landade på en handfull minusgrader och snöfall. Dessutom motvind som en extra antagonist. Inte idealiskt. Mer skitväder än skidväder.
Resan
Jag och min supporterskara (dotter, mor och far) körde bil mot vårt bokade boende ganska sent på fredagen. Det blir så när förvärvsarbetande måste arbeta färdigt först. Nästa gång kanske man kan överväga att ta ut en semesterdag även på fredagen!? Men sent om sider var vi så framme i Rättvik. Där möttes vi av värdinnan som precis skulle gå en kvällspromenad med hunden. Hon blev överraskad att vi kom för hon väntade oss först under morgondagen. Det hade blivit en kommunikationsmiss mellan oss. Tur i oturen fanns två lediga rum. (På lördagen åkte jag och dottern Blåbärsloppet.)
Starten
Det är inte helt lätt att och lägga sig så att man får tillräckligt med sömn för att gå upp kl 0200. Hur som helst så kom jag i säng och till slut så somnade jag, även om det tog tid. Och upp kom jag också och petade i mig lite frukost. Lite extra sömn blev det på bussen till Berga By/Transtrand. Väl framme blev det ett trevligt välkomnad då jag hörde Winnerbäcks Granit och Morän i högtalarna. Då blir man lite extra glad. :)
La ut skidorna nånstans typ längst bak. Av någon anledning skulle jag till butiken men på vägen dit gjorde jag en ordentlig luftfärd, trots att jag gick försiktigt. Jag vurpade rejält på det hala underlaget. Marken bara försvann under fötterna. I fallet slog jag i höger arm och bakhuvudet. Flera kom fram för att hjälpa och se hur det gick. En kille tyckte jag skulle uppsöka sjukvården. Jag avböjde och sa att det nog gick bra. Borde kanske ha konsulterat sjukvården men jag var rädd att inte få starta. Det var ju inte helt optimalt att slå i huvudet igen, efter alla de lätta hjärnskakningar jag redan haft de senaste åren. Men nu var jag på plats och då ville jag delta. Mitt envisa (dumma) jag ignorerar krämpor. Förövrigt hittade jag inte det jag skulle ha i butiken. Återvände till startplatsen men denna gång gick jag ännu mer försiktigt än jag gjorde tidigare.
Det var en mäktig syn att se alla människor ge sig iväg. Verkligen en wow-upplevelse! Det tråkiga var att typ alla var framför mig. Men så blir det när man inte är en snabb skidlöpare. Jag vill och kommer att uppleva vasaloppstarten på plats igen.
Loppet
Jag vet inte vilken taktik man ska ha för att klara först delen till Smågan så enkelt, smidigt och snabbt som möjligt när man har 14 000 personer framför sig? Denna gång tog det över två timmar att ta sig till Smågan. Hade förvisso ingen tidsnöd till repet i Smågan men det skadar ju inte att ha mer tid på sig att verkligen åka skidor framåt än att bara stå still och trängas i en backe som lämpar sig bättre för skidåkning åt andra hållet fast med bredare skidor. (Ja, jag vet. Jag har skrivit det förut. Det är bara för att utförsåkning egentligen är 100 gånger roligare.)
-Mångsbodarna-
Halvvägs till Mångsbodarna tänkte jag "fy fan". Det var både motvind och slirigt i de så kallade spåren att det gick långsammare att skida. Det var slitigare än normalt. Inte samma njutning och glädje som de tidigare Öppet Spår jag åkt. Jag menar, i tidigare Öppet Spår har jag varit trött först i Oxberg, det var annorlunda idag. Någonstans under färden började jag fundera över smärta. Hur ont gjorde det egentligen när jag födde barnen? Jag kunde inte minnas eller gradera den. Nu upplevde jag iaf en annan form av smärta och den var också bara att ignorera. Eller snarare acceptera. Stephan Wilsons mantra dök upp i huvudet: Älska smärta! Älska smärta! Det var heller ingen tidsnöd till kontrollen i Mångsbodarna men jag la inte någon längre tid på att stanna där. Drack lite och tog reda på reptiden till nästa kontroll i Risberg.
-Risberg-
I Risbergsbackarna var det plogat och färdigt för flipp eller flopp. Skulle jag ta mig ner med hedern i behåll eller skulle jag hamna på ett youtube-klipp? Det blev det sista, fast jag hamnade tack och lov inte på film. Jag la mig ned när jag kände att det skulle gå åt pipan. Så med ett litet obetydligt fall tog jag mig snabbt ut i terrängen. Jag körde iaf inte in i någon. Sedan reste jag på mig och åkte i stor stil och utan problem ner för backen. Passade på att high-five de som stod på rad med mobiler och filmade. Kontrollen i Risberg anländes utan anmärkning och min resa fortsatte.
-Evertsberg-
Egentligen skulle jag möta supporterskaran i kontroll Evertsberg. När jag tittade på klockan insåg jag att jag inte hade tid att stanna, så det gjorde inget att de inte var där. Jag hade klarat repet med fjuttiga fem minuters marginal. Då insåg jag att min skidåkning var långsammare än tidigare lopp. Det skulle bli tufft att nå Oxberg i tid. Man fick verkligen kämpa på alla plan. Den fart man tog gick liksom förlorad i de sliriga spåren. Energin gick sidleds istället för framåt.
-Oxberg-
Efter Evertsberg var det två fotografer som tryckte i varsin snöhög. Det såg inte speciellt varmt och gott ut. Jag var på gott humör trots trötthet och kostade på mig ett leende. Plötsligt i ett skogsparti blev jag överraskad av alla dekorationer. Det var nämligen fullt av Schweiziska flaggor. Detta enkla gjorde mig på bra humör och fick mig att tänka på något lustig jag läst:
Jag frågade varför de drog repet och inte förlängde tiden pga vädret. Jag fick till svar att det var för att det blev mörkt. Men om man ha pannlampa, fick man fortsätta då? Mannen berättade att de delade ut sådana senare i loppet men att de inte räckte. Jag hade en egen pannlampa med mig, men jag fick ändå inte fortsätta*. Så tyvärr tog äventyret slut i Oxberg. :( Så det blev buss tillbaka till Mora detta år. En ny erfarenhet. Jag är, trots besvikelsen att inte få fortsätta, ändå nöjd. Hade det var i Eldris jag missade repet hade jag varit fly förbannad. Men 2020 står jag där igen på startområdet i Berga By. Jag har revansch att utkräva. :)
Nästa år
Tusen tack till alla som följde och peppade mig via appen Raceone. Jag kommer som sagt att försöka ta mig i mål nästa år igen, då hoppas jag att vädret är betydligt bättre. Sen kan man ju hoppas på att jag är bättre tränad för uppgiften, även om jag inte direkt är otränad nu. Lite färre sjukdomar och mer snö i januari underlättar så att säga.
Note to self: Gör jag klassikern och är anmäld till Vasaloppet (jmfr Öppet Spår) se till att åka Engelbrektsloppet eller Öppet Spår för säkerhets skull.
Nästa lopp: 23/3 Varvetmilen Mantorp, 10 km.
*Det är dock väldigt frustrerande att se dessa tv-program om deltagare som får hjälp med En Svensk Klassiker etc och där flera får fortsätta trots att repet dras. Någon tv-personlighet övertalar repvakten att släppa förbi en eftersläntrare som r mer än tre minuter sen. Det blir ju bra för tv-programmet liksom.
Inför
Sjukdom och mildväder har gjort att skidträningen inte blivit så omfångsrik detta år heller. Skidade i alla fall Tjejvasan förra helgen. Det blev en rejäl genomkörare och ett bra träningspass. Min tid på Tjejvasan räckte inte riktigt till att bli uppseedad ett startled... om jag hoppat över att stanna och ta selfies hade jag kanske hunnit. Nåja, gjort är gjort så jag fick jobba utifrån de förutsättningar som var. Var rejält nervös över de där repen eftersom jag kommer starta i sista ledet nr 10. Vet att jag har klarat Öppet Spår tre gånger utan problem med repen, men då startade vi ju en timme tidigare. Det är mycket annorlunda nu när alla startar samtidigt. Min bästa Öppet Spår-tid är 10:20. Nervöst som attans med andra ord.
Vädret
Prognosen inför söndagens bravader skiftade väldigt sista veckan med allt från massa plusgrader och regn till en inledning med minusgrader för att sedan övergå i plusgrader. Vart efter veckan led "stabiliserades" prognosen och landade på en handfull minusgrader och snöfall. Dessutom motvind som en extra antagonist. Inte idealiskt. Mer skitväder än skidväder.
Resan
Jag och min supporterskara (dotter, mor och far) körde bil mot vårt bokade boende ganska sent på fredagen. Det blir så när förvärvsarbetande måste arbeta färdigt först. Nästa gång kanske man kan överväga att ta ut en semesterdag även på fredagen!? Men sent om sider var vi så framme i Rättvik. Där möttes vi av värdinnan som precis skulle gå en kvällspromenad med hunden. Hon blev överraskad att vi kom för hon väntade oss först under morgondagen. Det hade blivit en kommunikationsmiss mellan oss. Tur i oturen fanns två lediga rum. (På lördagen åkte jag och dottern Blåbärsloppet.)
Starten
Det är inte helt lätt att och lägga sig så att man får tillräckligt med sömn för att gå upp kl 0200. Hur som helst så kom jag i säng och till slut så somnade jag, även om det tog tid. Och upp kom jag också och petade i mig lite frukost. Lite extra sömn blev det på bussen till Berga By/Transtrand. Väl framme blev det ett trevligt välkomnad då jag hörde Winnerbäcks Granit och Morän i högtalarna. Då blir man lite extra glad. :)
La ut skidorna nånstans typ längst bak. Av någon anledning skulle jag till butiken men på vägen dit gjorde jag en ordentlig luftfärd, trots att jag gick försiktigt. Jag vurpade rejält på det hala underlaget. Marken bara försvann under fötterna. I fallet slog jag i höger arm och bakhuvudet. Flera kom fram för att hjälpa och se hur det gick. En kille tyckte jag skulle uppsöka sjukvården. Jag avböjde och sa att det nog gick bra. Borde kanske ha konsulterat sjukvården men jag var rädd att inte få starta. Det var ju inte helt optimalt att slå i huvudet igen, efter alla de lätta hjärnskakningar jag redan haft de senaste åren. Men nu var jag på plats och då ville jag delta. Mitt envisa (dumma) jag ignorerar krämpor. Förövrigt hittade jag inte det jag skulle ha i butiken. Återvände till startplatsen men denna gång gick jag ännu mer försiktigt än jag gjorde tidigare.
Det var en mäktig syn att se alla människor ge sig iväg. Verkligen en wow-upplevelse! Det tråkiga var att typ alla var framför mig. Men så blir det när man inte är en snabb skidlöpare. Jag vill och kommer att uppleva vasaloppstarten på plats igen.
Loppet
Jag vet inte vilken taktik man ska ha för att klara först delen till Smågan så enkelt, smidigt och snabbt som möjligt när man har 14 000 personer framför sig? Denna gång tog det över två timmar att ta sig till Smågan. Hade förvisso ingen tidsnöd till repet i Smågan men det skadar ju inte att ha mer tid på sig att verkligen åka skidor framåt än att bara stå still och trängas i en backe som lämpar sig bättre för skidåkning åt andra hållet fast med bredare skidor. (Ja, jag vet. Jag har skrivit det förut. Det är bara för att utförsåkning egentligen är 100 gånger roligare.)
-Mångsbodarna-
Halvvägs till Mångsbodarna tänkte jag "fy fan". Det var både motvind och slirigt i de så kallade spåren att det gick långsammare att skida. Det var slitigare än normalt. Inte samma njutning och glädje som de tidigare Öppet Spår jag åkt. Jag menar, i tidigare Öppet Spår har jag varit trött först i Oxberg, det var annorlunda idag. Någonstans under färden började jag fundera över smärta. Hur ont gjorde det egentligen när jag födde barnen? Jag kunde inte minnas eller gradera den. Nu upplevde jag iaf en annan form av smärta och den var också bara att ignorera. Eller snarare acceptera. Stephan Wilsons mantra dök upp i huvudet: Älska smärta! Älska smärta! Det var heller ingen tidsnöd till kontrollen i Mångsbodarna men jag la inte någon längre tid på att stanna där. Drack lite och tog reda på reptiden till nästa kontroll i Risberg.
-Risberg-
I Risbergsbackarna var det plogat och färdigt för flipp eller flopp. Skulle jag ta mig ner med hedern i behåll eller skulle jag hamna på ett youtube-klipp? Det blev det sista, fast jag hamnade tack och lov inte på film. Jag la mig ned när jag kände att det skulle gå åt pipan. Så med ett litet obetydligt fall tog jag mig snabbt ut i terrängen. Jag körde iaf inte in i någon. Sedan reste jag på mig och åkte i stor stil och utan problem ner för backen. Passade på att high-five de som stod på rad med mobiler och filmade. Kontrollen i Risberg anländes utan anmärkning och min resa fortsatte.
-Evertsberg-
Egentligen skulle jag möta supporterskaran i kontroll Evertsberg. När jag tittade på klockan insåg jag att jag inte hade tid att stanna, så det gjorde inget att de inte var där. Jag hade klarat repet med fjuttiga fem minuters marginal. Då insåg jag att min skidåkning var långsammare än tidigare lopp. Det skulle bli tufft att nå Oxberg i tid. Man fick verkligen kämpa på alla plan. Den fart man tog gick liksom förlorad i de sliriga spåren. Energin gick sidleds istället för framåt.
-Oxberg-
Efter Evertsberg var det två fotografer som tryckte i varsin snöhög. Det såg inte speciellt varmt och gott ut. Jag var på gott humör trots trötthet och kostade på mig ett leende. Plötsligt i ett skogsparti blev jag överraskad av alla dekorationer. Det var nämligen fullt av Schweiziska flaggor. Detta enkla gjorde mig på bra humör och fick mig att tänka på något lustig jag läst:
Jag vände mig till tjejen som skidade bredvid mig och sa detta, hon skrattade och skidade sedan vidare. När jag hade några kilometer kvar till Oxberg tittade jag på klockan och insåg att jag troligen inte hade marginalerna på min sida. Jag hade tyvärr ingen extra växel att lägga in heller. Min förhoppning var att de skulle förlänga reptiden med några minuter på grund av vädret. När jag var så nära kontrollen i Oxberg att jag såg den, såg jag även att några lämnade kontrollen. Hoppet levde men redan då visste jag att jag redan var efter reptiden. Det var en kamp mot klockan och jag förlorade med typ tre minuter. Jag orkade helt enkelt inte öka tempot i den motvind och på det underlag som var. Vinden och snön blev för jobbiga motståndare."
Jag har inget positivt att säga om Schweiz, men deras flagga är ju i alla fall ett plus."
Jag frågade varför de drog repet och inte förlängde tiden pga vädret. Jag fick till svar att det var för att det blev mörkt. Men om man ha pannlampa, fick man fortsätta då? Mannen berättade att de delade ut sådana senare i loppet men att de inte räckte. Jag hade en egen pannlampa med mig, men jag fick ändå inte fortsätta*. Så tyvärr tog äventyret slut i Oxberg. :( Så det blev buss tillbaka till Mora detta år. En ny erfarenhet. Jag är, trots besvikelsen att inte få fortsätta, ändå nöjd. Hade det var i Eldris jag missade repet hade jag varit fly förbannad. Men 2020 står jag där igen på startområdet i Berga By. Jag har revansch att utkräva. :)
Nästa år
Tusen tack till alla som följde och peppade mig via appen Raceone. Jag kommer som sagt att försöka ta mig i mål nästa år igen, då hoppas jag att vädret är betydligt bättre. Sen kan man ju hoppas på att jag är bättre tränad för uppgiften, även om jag inte direkt är otränad nu. Lite färre sjukdomar och mer snö i januari underlättar så att säga.
Note to self: Gör jag klassikern och är anmäld till Vasaloppet (jmfr Öppet Spår) se till att åka Engelbrektsloppet eller Öppet Spår för säkerhets skull.
Nästa lopp: 23/3 Varvetmilen Mantorp, 10 km.
*Det är dock väldigt frustrerande att se dessa tv-program om deltagare som får hjälp med En Svensk Klassiker etc och där flera får fortsätta trots att repet dras. Någon tv-personlighet övertalar repvakten att släppa förbi en eftersläntrare som r mer än tre minuter sen. Det blir ju bra för tv-programmet liksom.
2 mars 2019
Blåbärsloppet 2019 - race report
Ett nybörjarlopp på 9 km som jag och dottern skulle skida ihop.
Starten gick runt lunch så vi hade sovmorgon och vi kunde i lugn och ro äta frukost. Solen sken och alla var glada. Vi åkte in till Mora och Vasaloppsmässan för att hämta nummerlapparna.
Lite ovant att stå i kö men nu fick jag bevis på att de där labyrintgångarna behövs. Passade såklart på att hämta nummerlappen till Vasaloppet också. Den där kön ville jag minsann inte stå i igen. Det var gott om tid före bussen skulle ta oss till Eldris så det var absolut ingen stress i våra kroppar. När vi så kom ut passade vi på att fotografera oss under den lilla målportalen.
Så blev det äntligen dags att ta oss till bussen. Vid denna tid var det inga köer så vi kunde sätta oss i bussen direkt. Men av någon anledning fick vi vänta ganska länge före den körde.
När vi nästan var i Eldris stannade bussen och där blev vi stående. Vi väntade... och väntade... Det blev sakta varmare och kvavare i bussen. Fläktsystemet visade sig vara trasigt. Vi som satt på ovanvåningen höll på att koka bort. Alla i bussen var ju klädda för vintersport och utomhusvistelse.
Syret tog typ slut. Jag gick ner till chauffören och pratade lite, för det gjorde ingen annan, så öppnade han dörrarna iaf. Det visade sig att vi väntade i bussen på att VIP-åkare vid starten skulle ge sig av. (I kombination med trång startplats.) Väntan hade väl varit ett mindre problem om bara luftkonditioneringen i bussen funkat.
Väl vid start smetade jag på lite glidvalla på både mina och dotterns skidor. I övrigt skidade jag med vallan från föregående helg då jag tog mig an Tjejvasan. Passade på att grunda med lite blåbärssoppa, men dottern ville inte ha. Starten gick när man var redo för det så vi gav oss iväg på nio kilometer äventyr. Kanske lite mer äventyr för dottern än för mig. ;)
Loppet
Det var svårt i början för Stora, som inte åkte så mycket på längden. Det längsta hon hittills skidat är några varv i Barnens Vasalopp på hemorten, uppskattningsvis ett par kilometer. Hon trillade i första backen och gjorde sig illa i ena tummen. Arg och ledsen tog hon sig ur spår och in i skogen och ville absolut inte fortsätta. Då hade vi bara skidat drygt 500 m. Hon är en jättejättebra utförsåkare, men med dessa smala skidor var det inte lika kul.
Efter tröst och övertalning fortsatte hon i vredesmod. Vid varje nedförsbacke tvekade hon dock, med all rätt. Det är helt i sin ordning att ha respekt för nedförsbackar på onödigt smala skidor.Vi skidade på jag och en arg dotter. Så började jag prata om kvällens melodifestival och undrade vad hon ville mumsa på till den. Då blev hon på bättre humör och vi hade det riktigt trevligt på vår resa till Mora.
Halvvägs fanns det till och med en vätskekontroll. Allt för att få den där riktiga vasaloppskänslan. Nu drack vi båda blåbärssoppa. Här hade jag tänkt överraska med att dra upp min påse med smågodis. Jag hade förberett en för varje lopp. Vilket antiklimax det blev när det visade sig att jag glömt att packa med den. Det fick bli ett löfte om att hon fick äta upp allt när vi kom tillbaka till boendet.
Resten av loppet var alla riktigt glada. (Trots glömt godis.) Den tidigare arga tjejen, som absolut inte skulle åka detta lopp någon mer gång, var som bortblåst. Nu hade hon redan bestämt sig för att åka igen nästa år. (Vilket betyder att även jag måste åka Vasaloppet nästa år.) Strax före Moraparken kickade även tjejens tävlingssinne in. Hon hade bestämt sig för att komma i mål före några som vi skidat om ett par gånger men som också skidat om oss.
På upploppet stod mormor och morfar (mina föräldrar) och tog emot oss. Stora fick en fin krans och en rosa (såklart) hästmedalj. Tiden var oviktig i detta sammanhang. Allt handlade om trivsel, ha roligt tillsammans och att vara är en god förebild för mina barn att ha bra levnadsvanor med bl a motion.
Efter loppet blev det ytterligare besök på Vasaloppsmässan och då köpte jag faktiskt den där vätskeryggsäcken. Den kommer till användning på mina långlöppass i sommar.
Nästa lopp: 3/3, Vasaloppet, 90 km
Starten gick runt lunch så vi hade sovmorgon och vi kunde i lugn och ro äta frukost. Solen sken och alla var glada. Vi åkte in till Mora och Vasaloppsmässan för att hämta nummerlapparna.
Lite ovant att stå i kö men nu fick jag bevis på att de där labyrintgångarna behövs. Passade såklart på att hämta nummerlappen till Vasaloppet också. Den där kön ville jag minsann inte stå i igen. Det var gott om tid före bussen skulle ta oss till Eldris så det var absolut ingen stress i våra kroppar. När vi så kom ut passade vi på att fotografera oss under den lilla målportalen.
Så blev det äntligen dags att ta oss till bussen. Vid denna tid var det inga köer så vi kunde sätta oss i bussen direkt. Men av någon anledning fick vi vänta ganska länge före den körde.
När vi nästan var i Eldris stannade bussen och där blev vi stående. Vi väntade... och väntade... Det blev sakta varmare och kvavare i bussen. Fläktsystemet visade sig vara trasigt. Vi som satt på ovanvåningen höll på att koka bort. Alla i bussen var ju klädda för vintersport och utomhusvistelse.
Syret tog typ slut. Jag gick ner till chauffören och pratade lite, för det gjorde ingen annan, så öppnade han dörrarna iaf. Det visade sig att vi väntade i bussen på att VIP-åkare vid starten skulle ge sig av. (I kombination med trång startplats.) Väntan hade väl varit ett mindre problem om bara luftkonditioneringen i bussen funkat.
Väl vid start smetade jag på lite glidvalla på både mina och dotterns skidor. I övrigt skidade jag med vallan från föregående helg då jag tog mig an Tjejvasan. Passade på att grunda med lite blåbärssoppa, men dottern ville inte ha. Starten gick när man var redo för det så vi gav oss iväg på nio kilometer äventyr. Kanske lite mer äventyr för dottern än för mig. ;)
Loppet
Det var svårt i början för Stora, som inte åkte så mycket på längden. Det längsta hon hittills skidat är några varv i Barnens Vasalopp på hemorten, uppskattningsvis ett par kilometer. Hon trillade i första backen och gjorde sig illa i ena tummen. Arg och ledsen tog hon sig ur spår och in i skogen och ville absolut inte fortsätta. Då hade vi bara skidat drygt 500 m. Hon är en jättejättebra utförsåkare, men med dessa smala skidor var det inte lika kul.
Efter tröst och övertalning fortsatte hon i vredesmod. Vid varje nedförsbacke tvekade hon dock, med all rätt. Det är helt i sin ordning att ha respekt för nedförsbackar på onödigt smala skidor.Vi skidade på jag och en arg dotter. Så började jag prata om kvällens melodifestival och undrade vad hon ville mumsa på till den. Då blev hon på bättre humör och vi hade det riktigt trevligt på vår resa till Mora.
Halvvägs fanns det till och med en vätskekontroll. Allt för att få den där riktiga vasaloppskänslan. Nu drack vi båda blåbärssoppa. Här hade jag tänkt överraska med att dra upp min påse med smågodis. Jag hade förberett en för varje lopp. Vilket antiklimax det blev när det visade sig att jag glömt att packa med den. Det fick bli ett löfte om att hon fick äta upp allt när vi kom tillbaka till boendet.
Resten av loppet var alla riktigt glada. (Trots glömt godis.) Den tidigare arga tjejen, som absolut inte skulle åka detta lopp någon mer gång, var som bortblåst. Nu hade hon redan bestämt sig för att åka igen nästa år. (Vilket betyder att även jag måste åka Vasaloppet nästa år.) Strax före Moraparken kickade även tjejens tävlingssinne in. Hon hade bestämt sig för att komma i mål före några som vi skidat om ett par gånger men som också skidat om oss.
På upploppet stod mormor och morfar (mina föräldrar) och tog emot oss. Stora fick en fin krans och en rosa (såklart) hästmedalj. Tiden var oviktig i detta sammanhang. Allt handlade om trivsel, ha roligt tillsammans och att vara är en god förebild för mina barn att ha bra levnadsvanor med bl a motion.
Nästa lopp: 3/3, Vasaloppet, 90 km
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
