28 juni 2019
Sagt och gjort
Efter gårdagens seger att äntligen simma hade jag satt upp att idag simma 3000 meter. Sagt och gjort. Mycket nöjd med att hålla vad jag planerat. För er information så är det ett av många problem jag har. Jag har många saker på gång, vill göra mycket men orken och motivationen saknas oftast.
27 juni 2019
Konstsim eller Konsten att skjuta upp simträning
Började äntligen simträna idag, detta efter att ha skjutit upp det hela veckan. Bra att veta: Jag har bara ca 700 m till utomhusbadet från hemmet, vilket gör det hela ännu mer dumt.
Måndag.
Tanke: Idag ska jag börja simträna.
Handling: För trött. Inget simmande.
Tisdag.
Tanke: Idag måste jag simma.
Handling: Packade ihop simstuffet och la i en påse i vardagsrummet. Inget simmat.
Onsdag.
Tanke: Kom igen nu, du kan inte skjuta upp allting hela tiden.
Handling: Påsen med grejer flyttades till hallen. Orkade inte ta mig från Stora barnets aktivitet jag skjutsat till utan satt där och jäste. Inget simmat.
Torsdag.
Tanke: För i h...te. Skärp dig!
Handling: Påsen kom med ut till bilen. På eftermiddagen när båda barnen var hos en kompis och lekte tog jag mig i kragen och tog mig till badet. (Som sagt fjuttiga 700 m hemifrån.) Krängde på mig våtdräkt men träffade en bekant på badet och satt och pratade bort en halvtimme om det intressanta ämnet maraton. Trött i huvud och kropp men simmade trots det 1000 m. På plats med allt på mig kunde jag inte sjappa trots att motivationen till att simma var noll, zero, nada.
Imorgon ska jag ta mig tusan simma 3000 m annars blir det inga jordgubbar till kvällen.
Måndag.
Tanke: Idag ska jag börja simträna.
Handling: För trött. Inget simmande.
Tisdag.
Tanke: Idag måste jag simma.
Handling: Packade ihop simstuffet och la i en påse i vardagsrummet. Inget simmat.
Onsdag.
Tanke: Kom igen nu, du kan inte skjuta upp allting hela tiden.
Handling: Påsen med grejer flyttades till hallen. Orkade inte ta mig från Stora barnets aktivitet jag skjutsat till utan satt där och jäste. Inget simmat.
Torsdag.
Tanke: För i h...te. Skärp dig!
Handling: Påsen kom med ut till bilen. På eftermiddagen när båda barnen var hos en kompis och lekte tog jag mig i kragen och tog mig till badet. (Som sagt fjuttiga 700 m hemifrån.) Krängde på mig våtdräkt men träffade en bekant på badet och satt och pratade bort en halvtimme om det intressanta ämnet maraton. Trött i huvud och kropp men simmade trots det 1000 m. På plats med allt på mig kunde jag inte sjappa trots att motivationen till att simma var noll, zero, nada.
Imorgon ska jag ta mig tusan simma 3000 m annars blir det inga jordgubbar till kvällen.
22 juni 2019
Midsommardagslunken (långpass)
Jag hade sedan länge bestämt att jag skulle springa ett långpass idag. I morse var jag dock inte lika motiverad till detta på grund av den trevliga gårdagen. Jag tog lång tid på mig att gå upp och när jag var uppe var jag ändå dödstrött. Klädde om till mina löpargrejer, fixade lite hemma, gjorde saker med barnen sen la jag mig i sängen och väntade på inspiration att ge mig ut. Tre timmar efter att jag bytt om hade jag fortfarande ingen motivation men jag gav mig ut i alla fall. Jag skulle hålla mig till planen idag, har så många gånger stått över just pga tröttheten.
Väder: Sol, 20-21 grader och 7-6 m/s.
Summering av mitt långpass:
0,87 km - Trampade snett.
1,09 km - Trampade snett igen (samma fot).
5 km - Stannade och sms färdplanen till min make, utifall något skulle hända.
6 km - Ont i ena ljumsken.
8,5 km - Hörde två korpar i skyn
15 km - Kisspaus i skogen. (Mycket ovanligt att jag behöver under ett löppass.)
19 km - Lock för öronen. (Glömde preventivt nässpray.)
21 km - Tungt pga uppför och motvind
23 km - Såg en grävling, men hann inte fota den.
25,5 km - Skymtade hemmaorten.
27 km - Hemma igen.
Hur fasiken orkade jag ett maraton?
Tycker det är fint att rundan ser ut som ett hjärta. :)
Väder: Sol, 20-21 grader och 7-6 m/s.
Summering av mitt långpass:
0,87 km - Trampade snett.
1,09 km - Trampade snett igen (samma fot).
5 km - Stannade och sms färdplanen till min make, utifall något skulle hända.
6 km - Ont i ena ljumsken.
8,5 km - Hörde två korpar i skyn
15 km - Kisspaus i skogen. (Mycket ovanligt att jag behöver under ett löppass.)
19 km - Lock för öronen. (Glömde preventivt nässpray.)
21 km - Tungt pga uppför och motvind
23 km - Såg en grävling, men hann inte fota den.
25,5 km - Skymtade hemmaorten.
27 km - Hemma igen.
Hur fasiken orkade jag ett maraton?
Tycker det är fint att rundan ser ut som ett hjärta. :)
Midsommar
Trevlig fortsättning på midsommarhelgen alla bloggläsare!
Vår midsommarafton firades med goda vänner på Ombergs topp med medhavd picnic. Solen sken, barnen var glada och vi blev mätta. Vi roade oss med att göra en egen midsommarstång och så spelade vi fotboll med barnen. Efter flera timmar var det dags att ta sig hem. En powernap, lite längre för mig, hann vi före våra vänner anslöt igen. Det traditionsenliga midsommarregnet kom vältajmat när vi skulle äta på kvällen vid 2030. (Vi kör medelhavsstil med sen middag.) Barnen hade skoj och gjorde ytterligare en midsommarstång på hemmaplan.
Idag på midsommardagen känner sig det flesta bakis, så ock jag. Detta trots att jag verken åt kött eller drack alkohol (inte ens cider från den lokala affären) under dagen. Så blir det när man lånar skedar* från morgondagen.
*Läs mer om The Spoon Theory
"Att vara sjuk tär på krafterna. Att någon med ett brutet ben eller magsjuka inte orkar lika mycket som vanligt är sällan något som ifrågasätts. Men när sjukdomen inte syns på utsidan, är kronisk eller ovanlig, är det svårare att förstå eller acceptera att den sjuka inte (längre) har samma energi som alla andra. The Spoon Theory är ett kreativt sätt att förklara för friska vart all energi tar vägen och hur det är att leva med till exempel en kronisk sjukdom."
Vår midsommarafton firades med goda vänner på Ombergs topp med medhavd picnic. Solen sken, barnen var glada och vi blev mätta. Vi roade oss med att göra en egen midsommarstång och så spelade vi fotboll med barnen. Efter flera timmar var det dags att ta sig hem. En powernap, lite längre för mig, hann vi före våra vänner anslöt igen. Det traditionsenliga midsommarregnet kom vältajmat när vi skulle äta på kvällen vid 2030. (Vi kör medelhavsstil med sen middag.) Barnen hade skoj och gjorde ytterligare en midsommarstång på hemmaplan.
Idag på midsommardagen känner sig det flesta bakis, så ock jag. Detta trots att jag verken åt kött eller drack alkohol (inte ens cider från den lokala affären) under dagen. Så blir det när man lånar skedar* från morgondagen.
*Läs mer om The Spoon Theory
"Att vara sjuk tär på krafterna. Att någon med ett brutet ben eller magsjuka inte orkar lika mycket som vanligt är sällan något som ifrågasätts. Men när sjukdomen inte syns på utsidan, är kronisk eller ovanlig, är det svårare att förstå eller acceptera att den sjuka inte (längre) har samma energi som alla andra. The Spoon Theory är ett kreativt sätt att förklara för friska vart all energi tar vägen och hur det är att leva med till exempel en kronisk sjukdom."
15 juni 2019
ECO Trail Stockholm 2019 - race report
Var på studentbjudning kvällen före och kom hem lite för sent. Kom i säng gjorde jag ännu senare för att barnen behövde läggas först. Hmmm, jag känner igen det där scenariot... Det har hänt förut... flera gånger.
Lördag 15/6
Upp tidigt i ottan. Jag skulle nämligen bara åka upp över dagen. För att spara på miljön etc så samåkte jag med en från TNT-gruppen. Vid 0645 blev jag upphämtad på avtalad plats.
Det var en mycket trevlig uppfärd och vi hann avverka flera intressanta samtalsämnen och lärde känna varandra. Vi diskuterade också var vi skulle parkera. Var det bäst på Valhallavägen nära t-bana eller nära målet? Vi valde det sista och det stället jag brukar parkera på. Passade på att kila in i affären och köpa mig en banan. Blev en bunt prisnedsatta konfettibomber också, såhär dagen efter studentdagen. Lämnade konfettin i bilen, sedan började vi promenera mot t-banan.
Drygt halvvägs framme tittade jag ner på mina fötter. Fötterna hade mina vanliga sköna promenadskor på sig. Inga för loppet ändamålsenliga trailskor. Det var bara att traska tillbaka till bilen och byta. Som tur var hade vi kalkylerat restiden frikostigt så vi hade gott om tid.
Väl framme med t-banan blev det en liten varm promenad från universitetet till Stora Skuggan. Idag gjorde den inte skäl för sitt namn. Det fanns väldigt lite skugga att ta skydd i. Det var ändå 26 grader varmt och strålande solsken. Jätteskönt väder... om man inte ska springa förstås.
Sedvanlig procedur med nr-lapp och toabesök sedan satte vi oss i en liten skuggig fläck för att vänta på vår start. Först hann vi dock se de tappra som skulle ta sig an 32 km. Vi själva nöjde oss med 16 km.
Så blev det vår tur att värma upp i hettan. Svettades gjorde vi sedan länge men det är klokt att värma upp lederna före en stor ansträngning. Före startskottet spelades inte helt oväntat ACDCs TNT, det är ju trots allt TNT (Team Nordic Trail) som arrangerar loppet.
Loppet hade en vacker bana. Iaf på de delar jag orkade lyfta blicken. Det var mycket fokus på att inte snubbla och trilla. Jag är verkligen livrädd för att trilla och slå ut tänderna. Bryta nån arm eller ben kan jag säkert ta, men akta mina tänder.
Banan slingrade sig fram och jag hade egentligen ingen aning om var jag befann mig förrän jag passerade ena hörnet av Östermalms IP vid 5 km. Sedan blev det två kilometer på okänd mark i staden tills plötsligt välkända Gärdet uppenbarade sig. På Gärdet var det mycket folk i rörelse med hoppborgar och annat. Kampementsbadet var fullsmockat och det kan jag förstå i den värme som var. Vi sprang förbi och in i skogen längs Lindarängsvägen. Det var skönt att springa i skogens skugga. Vi tråcklade oss fram på stigar och över berg men också på promenadvägar.
Siktet var Kaknästornet som vi rundade vid åttonde kilometern och en efterlängtad vätskedepå. Där fanns det massa gott att tugga i sig. Jag norpade lite chips, en apelsinklyfta och en näve vingummi. Jättegott med vingummi. Inte helt idealiskt att äta godis mitt under ett lopp/träningspass, men djävulen så gott. Nom nom! Vatten hade jag ju med mig.
Efter 9 km kunde inte förstå varför jag kände mig så överhettad. Jag har ju sprungit i varm väderlek många gånger förut men inte känt såhär. Jag kollade min utrustning och provade att hasa ner mitt SPIbelt ner till höften. Jag hade satt den på tröjan. Och vips kunde luften sippra in och jag fick viss svalka under tröjan. Så korkat av mig att sätta den som jag gjorde. Under Stockholm Marathon var det inget problem, men då var det betydligt svalare väderlek, vilket förklarar saken. Nu har jag lärt mig var det ska placeras vid varm väderlek. Note-to-self.
Banan gick nu upp och ner, över stock och sten och mer trail än tidigare. Men så plötsligt fanns det inget vatten kvar i min vätskeblåsa. Snustorrt. Panik! Hade inte haft en tanke på att kolla vätskestatusen i väskan på kontrollen vid Kaknästornet. Så korkat. Så varmt. Hur långt var det till nästa vatten? En snabb titt på klockan indikerade 1-2 kilometer. Bara att härda ut och plötsligt kändes munnen torrare än på länge.
Med onödigt torr mun anlände jag vätskekontrollen och fyllde min vätskeblåsa skyndsamt. Lättad över att ha säkrat mitt vatten tog jag även fram den hopfällbara muggen och fyllde den med cola. Muggen jag lånat av Stora barnet var mycket praktisk, ty den hade lock. Tack vare locket kunde jag springa med min mugg utan att skvimpa ut drycken.
Fyra fjuttiga kilometer kvar men terrängen efter vätskedepån vid Manillaskolan var knixig. Huvudet och kroppen började säga emot varandra. Huvudet sa: Spring! Benen sa: Kommer inte på fråga! Banans singeltrack gjorde att samvetet blev dåligt, att jag stoppade de som sprang efter mig. Men jag orkade inte så jag gick iaf och de som ville om fick lösa det själva.
Mindre än 1 km kvar på Djurgården med massor av lördagsflanörer. Huvudet sa: Spring och se stolt ut. Kroppen sa: Nä nä nä, det tror du! Lunkade vidare och jag såg förmodligen allt annat än pigg ut. Men jag rörde mig framåt. Så skulle vi under Djurgårdsbron. Att ta sig ner till den uppbyggda passagen var en sak men att ta sig upp för trätrappan... hujeda mig. Inte enkelt. Men "utan mycket bidan, han stod på andra sidan", för att citera en känd vers av Hugo Gyllander. Nu var det bara att ta sig till målområdet.
Det var inte långt kvar för jag hörde speakern och det kändes som en lättnad att äntligen nå målområdet i Galärparken. Det är alltid en sådan tillfredsställelse och glädje att nå mållinjen oavsett hur kort eller långt jag springer. Jag är oftast lika trött i kroppen efter ett fem kilometerslopp som efter en mara. (Det är bara storleken på blåsorna och medaljen som skiljer. ;) )
Tiden jag korsade mållinjen är inget att skryta med däremot är den ursnygga medaljen det. Ända sedan barnen fick fjolårsmedaljen på Lidingöloppsmässan i höstas har jag sett fram emot att kämpa mig till en egen. Medaljen är i särklass den snyggaste medaljen jag har och är tillverkad av Raw Cut Studio.
Satte mig i skuggan av ett evenemangstält och njöt av medaljen medan jag inväntade mitt resesällskaps målgång.
När sällskapet tagit sig i mål och pustat ut inmundigade vi mat som ingick för alla deltagare. Men ärligt så kan jag inte äta särskilt bra direkt efter ett lopp. Kan inte äta före och inte äta efter. Men dagen efter, då äter jag desto mer.
Så tog vi vårt pick och pack och tog oss till bilen. Vid det här laget var vi mycket nöjda med att ha parkerat nära målet. Resan hem var lika trevlig som dit. Jag förvarnade om att jag kanske kunde somna, men det gjorde jag inte.
Tid: 2:16:17
Nästa lopp: 6/7, Vansbrosimningen, 3 km.
PS Jag saknade inte Vätternrundan en sekund. Detta var hundra gånger trevligare, tyckte jag. Jag kommer att delta igen, dock inte nästa år. Nästa år blir det varken Vätternrundan eller ECO Trail.
Lördag 15/6
Upp tidigt i ottan. Jag skulle nämligen bara åka upp över dagen. För att spara på miljön etc så samåkte jag med en från TNT-gruppen. Vid 0645 blev jag upphämtad på avtalad plats.
Det var en mycket trevlig uppfärd och vi hann avverka flera intressanta samtalsämnen och lärde känna varandra. Vi diskuterade också var vi skulle parkera. Var det bäst på Valhallavägen nära t-bana eller nära målet? Vi valde det sista och det stället jag brukar parkera på. Passade på att kila in i affären och köpa mig en banan. Blev en bunt prisnedsatta konfettibomber också, såhär dagen efter studentdagen. Lämnade konfettin i bilen, sedan började vi promenera mot t-banan.
Drygt halvvägs framme tittade jag ner på mina fötter. Fötterna hade mina vanliga sköna promenadskor på sig. Inga för loppet ändamålsenliga trailskor. Det var bara att traska tillbaka till bilen och byta. Som tur var hade vi kalkylerat restiden frikostigt så vi hade gott om tid.
Väl framme med t-banan blev det en liten varm promenad från universitetet till Stora Skuggan. Idag gjorde den inte skäl för sitt namn. Det fanns väldigt lite skugga att ta skydd i. Det var ändå 26 grader varmt och strålande solsken. Jätteskönt väder... om man inte ska springa förstås.
Sedvanlig procedur med nr-lapp och toabesök sedan satte vi oss i en liten skuggig fläck för att vänta på vår start. Först hann vi dock se de tappra som skulle ta sig an 32 km. Vi själva nöjde oss med 16 km.
Så blev det vår tur att värma upp i hettan. Svettades gjorde vi sedan länge men det är klokt att värma upp lederna före en stor ansträngning. Före startskottet spelades inte helt oväntat ACDCs TNT, det är ju trots allt TNT (Team Nordic Trail) som arrangerar loppet.
Loppet hade en vacker bana. Iaf på de delar jag orkade lyfta blicken. Det var mycket fokus på att inte snubbla och trilla. Jag är verkligen livrädd för att trilla och slå ut tänderna. Bryta nån arm eller ben kan jag säkert ta, men akta mina tänder.
Banan slingrade sig fram och jag hade egentligen ingen aning om var jag befann mig förrän jag passerade ena hörnet av Östermalms IP vid 5 km. Sedan blev det två kilometer på okänd mark i staden tills plötsligt välkända Gärdet uppenbarade sig. På Gärdet var det mycket folk i rörelse med hoppborgar och annat. Kampementsbadet var fullsmockat och det kan jag förstå i den värme som var. Vi sprang förbi och in i skogen längs Lindarängsvägen. Det var skönt att springa i skogens skugga. Vi tråcklade oss fram på stigar och över berg men också på promenadvägar.
Siktet var Kaknästornet som vi rundade vid åttonde kilometern och en efterlängtad vätskedepå. Där fanns det massa gott att tugga i sig. Jag norpade lite chips, en apelsinklyfta och en näve vingummi. Jättegott med vingummi. Inte helt idealiskt att äta godis mitt under ett lopp/träningspass, men djävulen så gott. Nom nom! Vatten hade jag ju med mig.
Efter 9 km kunde inte förstå varför jag kände mig så överhettad. Jag har ju sprungit i varm väderlek många gånger förut men inte känt såhär. Jag kollade min utrustning och provade att hasa ner mitt SPIbelt ner till höften. Jag hade satt den på tröjan. Och vips kunde luften sippra in och jag fick viss svalka under tröjan. Så korkat av mig att sätta den som jag gjorde. Under Stockholm Marathon var det inget problem, men då var det betydligt svalare väderlek, vilket förklarar saken. Nu har jag lärt mig var det ska placeras vid varm väderlek. Note-to-self.
Banan gick nu upp och ner, över stock och sten och mer trail än tidigare. Men så plötsligt fanns det inget vatten kvar i min vätskeblåsa. Snustorrt. Panik! Hade inte haft en tanke på att kolla vätskestatusen i väskan på kontrollen vid Kaknästornet. Så korkat. Så varmt. Hur långt var det till nästa vatten? En snabb titt på klockan indikerade 1-2 kilometer. Bara att härda ut och plötsligt kändes munnen torrare än på länge.
Med onödigt torr mun anlände jag vätskekontrollen och fyllde min vätskeblåsa skyndsamt. Lättad över att ha säkrat mitt vatten tog jag även fram den hopfällbara muggen och fyllde den med cola. Muggen jag lånat av Stora barnet var mycket praktisk, ty den hade lock. Tack vare locket kunde jag springa med min mugg utan att skvimpa ut drycken.
Fyra fjuttiga kilometer kvar men terrängen efter vätskedepån vid Manillaskolan var knixig. Huvudet och kroppen började säga emot varandra. Huvudet sa: Spring! Benen sa: Kommer inte på fråga! Banans singeltrack gjorde att samvetet blev dåligt, att jag stoppade de som sprang efter mig. Men jag orkade inte så jag gick iaf och de som ville om fick lösa det själva.
Mindre än 1 km kvar på Djurgården med massor av lördagsflanörer. Huvudet sa: Spring och se stolt ut. Kroppen sa: Nä nä nä, det tror du! Lunkade vidare och jag såg förmodligen allt annat än pigg ut. Men jag rörde mig framåt. Så skulle vi under Djurgårdsbron. Att ta sig ner till den uppbyggda passagen var en sak men att ta sig upp för trätrappan... hujeda mig. Inte enkelt. Men "utan mycket bidan, han stod på andra sidan", för att citera en känd vers av Hugo Gyllander. Nu var det bara att ta sig till målområdet.
Det var inte långt kvar för jag hörde speakern och det kändes som en lättnad att äntligen nå målområdet i Galärparken. Det är alltid en sådan tillfredsställelse och glädje att nå mållinjen oavsett hur kort eller långt jag springer. Jag är oftast lika trött i kroppen efter ett fem kilometerslopp som efter en mara. (Det är bara storleken på blåsorna och medaljen som skiljer. ;) )
Tiden jag korsade mållinjen är inget att skryta med däremot är den ursnygga medaljen det. Ända sedan barnen fick fjolårsmedaljen på Lidingöloppsmässan i höstas har jag sett fram emot att kämpa mig till en egen. Medaljen är i särklass den snyggaste medaljen jag har och är tillverkad av Raw Cut Studio.
Satte mig i skuggan av ett evenemangstält och njöt av medaljen medan jag inväntade mitt resesällskaps målgång.
När sällskapet tagit sig i mål och pustat ut inmundigade vi mat som ingick för alla deltagare. Men ärligt så kan jag inte äta särskilt bra direkt efter ett lopp. Kan inte äta före och inte äta efter. Men dagen efter, då äter jag desto mer.
Så tog vi vårt pick och pack och tog oss till bilen. Vid det här laget var vi mycket nöjda med att ha parkerat nära målet. Resan hem var lika trevlig som dit. Jag förvarnade om att jag kanske kunde somna, men det gjorde jag inte.
Tid: 2:16:17
Nästa lopp: 6/7, Vansbrosimningen, 3 km.
PS Jag saknade inte Vätternrundan en sekund. Detta var hundra gånger trevligare, tyckte jag. Jag kommer att delta igen, dock inte nästa år. Nästa år blir det varken Vätternrundan eller ECO Trail.
8 juni 2019
Tjejvättern 2019 - race report
Det var varmt, soligt, knappt någon vind och toppenbra förhållande på årets Tjejvättern. Jag och V.K. var glada och hade ambitionen att bräcka vår tidigare rekordtid. Vi satsade med andra ord på en stund under fem timmar.
Det var tufft att cykla och som vanligt var jag less på det redan när vi lämnade Motala. Faktiskt var cyklingen en pina ända fram till Borghamn. Tack vare V.K. fortsatte jg såklart. I depå Borghamn fick jag konstigt nog ny energi. Kanske var det för att jag därbtog ut mina öronproppar. Jag hade satt i dem för att reducera luftbruset. Men nu vet jag att de inte är ämnade för landsvägscykling.
Note-to-self: Jag ska inte ha mina öronproppar när jag cyklar någon mer gång.
Vid halva loppet, och kilometer 53, strax före depå Rök, råkade jag krascha med en medcyklist. På en splitsekund råkade vi vingla lite och våra styren stötte emot varandra. Allt gick så fort och huxflux låg vi på asfalten.
Jag ville egentligen inte inventera skadorna. Jag hade inte slagit i huvudet och inget kändes av/brutet. Lite medtagen såklart, man blir så överraskad. Jag fick bara några blesyrer på knäna, ena armbågen och handflatorna. Det kunde gått mycket värre så jag är tacksam för att det inte gjorde det. Det gick förhållandevis bra med den andra cyklisten också. Hon fick vad jag såg ett sår på ena låret. Kanske fick hon mer men inget jag han se. (Såg på resultatsidan att hon lyckades cykla i mål.)
Det blev inte mindre jobbigt att cykla efter det. Det blev tungt att cykla fast på ett annat sätt.
I Väderstad fick jag ny energi tack vare att familjen var där och hejade. Tänk att man kan bli så glad bara av att se någon. Jag stannade såklart och berättade om min vurpa. Vid den tiden hade jag fortfarande ont i armen och skrapsåren på knäna var irriterande så jag tvangs kavla upp mina trekvartsbyxor. Bullarna under loppet var goda men jag ser fram emot vaniljbullar från Centralkonditoriet senare idag. För innan jag lämnade bad jag maken köpa med sig några hem.
Så gav vi oss iväg mot depå Skänninge. Där i Skänninge hände inget särskilt. Lite saft, bulle och banan så satt vi på cyklarna igen.
Halvvägs från Skänninge blev det supertungt igen. Att bryta är inte min kopp te så det var bara att trampa på. Jag krigade mig mer eller mindre hela vägen in i mål. För målet nådde jag även denna gång. Om än lite stukad.
Vårt tidsmål skrotade vi i och med cykelolyckan. Men under hela loppet låg vi bra till för att klara det. Det var bara det att olyckan tog lite lång tid.
Bästa V.K. hjälpte mig runt även detta år. Utan V.K som draghjälp hade det inte gått.
Jag har prioriterat löpträning framför cykelträning, det märktes och kändes. Svårt att träna både för maraton och cykellopp, cyklingen blir lidande för det är tråkigast. ;)
Nästa år har jag sikte på min femte Tjejvättern och V.K. sin fjärde. 💪🏼
Nästa lopp: 15/6, ECO Trail Stockholm, 16 km.
Mina knän tre dagar efter olyckan:
Det var tufft att cykla och som vanligt var jag less på det redan när vi lämnade Motala. Faktiskt var cyklingen en pina ända fram till Borghamn. Tack vare V.K. fortsatte jg såklart. I depå Borghamn fick jag konstigt nog ny energi. Kanske var det för att jag därbtog ut mina öronproppar. Jag hade satt i dem för att reducera luftbruset. Men nu vet jag att de inte är ämnade för landsvägscykling.
Note-to-self: Jag ska inte ha mina öronproppar när jag cyklar någon mer gång.
Vid halva loppet, och kilometer 53, strax före depå Rök, råkade jag krascha med en medcyklist. På en splitsekund råkade vi vingla lite och våra styren stötte emot varandra. Allt gick så fort och huxflux låg vi på asfalten.
Jag ville egentligen inte inventera skadorna. Jag hade inte slagit i huvudet och inget kändes av/brutet. Lite medtagen såklart, man blir så överraskad. Jag fick bara några blesyrer på knäna, ena armbågen och handflatorna. Det kunde gått mycket värre så jag är tacksam för att det inte gjorde det. Det gick förhållandevis bra med den andra cyklisten också. Hon fick vad jag såg ett sår på ena låret. Kanske fick hon mer men inget jag han se. (Såg på resultatsidan att hon lyckades cykla i mål.)
Det blev inte mindre jobbigt att cykla efter det. Det blev tungt att cykla fast på ett annat sätt.
I Väderstad fick jag ny energi tack vare att familjen var där och hejade. Tänk att man kan bli så glad bara av att se någon. Jag stannade såklart och berättade om min vurpa. Vid den tiden hade jag fortfarande ont i armen och skrapsåren på knäna var irriterande så jag tvangs kavla upp mina trekvartsbyxor. Bullarna under loppet var goda men jag ser fram emot vaniljbullar från Centralkonditoriet senare idag. För innan jag lämnade bad jag maken köpa med sig några hem.
Så gav vi oss iväg mot depå Skänninge. Där i Skänninge hände inget särskilt. Lite saft, bulle och banan så satt vi på cyklarna igen.
Halvvägs från Skänninge blev det supertungt igen. Att bryta är inte min kopp te så det var bara att trampa på. Jag krigade mig mer eller mindre hela vägen in i mål. För målet nådde jag även denna gång. Om än lite stukad.
Vårt tidsmål skrotade vi i och med cykelolyckan. Men under hela loppet låg vi bra till för att klara det. Det var bara det att olyckan tog lite lång tid.
Bästa V.K. hjälpte mig runt även detta år. Utan V.K som draghjälp hade det inte gått.
Jag har prioriterat löpträning framför cykelträning, det märktes och kändes. Svårt att träna både för maraton och cykellopp, cyklingen blir lidande för det är tråkigast. ;)
Nästa år har jag sikte på min femte Tjejvättern och V.K. sin fjärde. 💪🏼
Nästa lopp: 15/6, ECO Trail Stockholm, 16 km.
Mina knän tre dagar efter olyckan:
3 juni 2019
Träning som träning
Idag hade jag planerat att ge mig ut på lite cykelträning inför helgens Tjejvättern. Men det är så tråkigt med landsvägscykling att jag gav mig ut på en löprunda istället. Det kändes att jag hade en mara i kroppen men när jag kom tillbaka till hemmet hade jag ändå sprungit 10 km.
Det är inte lätt att ta bilder på sig själv medan man springer, bara så ni vet. Snygg tröja va!
Det är inte lätt att ta bilder på sig själv medan man springer, bara så ni vet. Snygg tröja va!
1 juni 2019
Asics Stockholm Marathon 2019 - race report
Jag var nervös på mer än ett sätt inför den här maran.
1. Det är långt, orkar jag?
2. Hur reagerar kroppen efteråt?
3. Har jag tränat tillräckligt?
Målsättning med maran:
1. Ha en fantastisk dag med likasinnade.
2. Nå mållinjen och ta en selfie med medalj.
3. Ta mig till Östermalms IP efter loppet.
Bonus: Få en bättre tid än 2018.
Resdag
Jag åkte upp på fredagen. Denna gång hade jag planerat att ha en hel helg i Stockholm istället för att åka jättetidigt samma dag. En okänd vän från facebookgruppen Marathontjejer hade några veckor tidigare annonserat att hon ville dela hotellrum med någon. Jag som då med största sannolikhet skulle resa ensam nappade på idén att dela boende. Det visade sig bli en fantastisk helg tillsammans. Så när jag kommit fram till Stockholm och efter att ha checkat in på hotellet drog jag till city och nummerlappsutdelningen/mässan, nuförtiden kallat expo. Där skulle jag hämta min nummerlapp etc, numera kallat race pack samt köpa souvenirer även kallat merchandises. Före besöket på mässan passerade jag Stadion. Där var förberedelserna för High Five i full gång. Jag passade på att titta till arenan, besöka målet och ta en selfie för att peppa mig att ta mig dit under morgondagen igen.
Iår hade mässan flyttat från Kungliga Tennishallen till Danicahallen på Östermalms IP. Eftersom min nya bekantskap - K.P. -, som åkte buss, var försenad pga trafikolycka så fick jag gott om tid att titta på allt. Liksom förra året så kunde man köpa en årströja och få en "på köpet". Jag som bara ville ha en(1) tröja ville hellre dela med någon och då betala halva priset. Det var inte helt enkelt att hitta någon att dela med dock. Jag stod där länge, säkert 45 min, och frågade människor om de för det första var svenskar och för det andra bara skulle köpa en tröja. Jag hade ju inga kontanter så jag (eller de) var ju tvungen att kunna swisha min/sin del. (Swish är än så länge en svensk tjänst, så vitt jag vet.) Men så till slut, efter att ha frågat uppskattningsvis 40 utlänningar, 20 svenska personer i sällskap, som skulle delade med varandra, och 10, som skulle köpa mer än en tröja, så hittade jag en person som blev lika lycklig som jag att kunna dela kostnaden.
Strosade omkring på mässan och fick hjälp av två japanska kvinnor att få ett foto på mig på prispallen. I gengäld hjälpte jag dem med samma sak.
Tog en hel hög med prospekt över spännande maratonlopp i världen. Tänk att få springa i Barcelona, Helsingfors, Hamburg, Venedig, New York... ja, listan kan göras lång. Jag drömde och fantiserade en stund. Men inom mig gnagde ändå en viss oro. Det jag siktade in mig mest på var att klara morgondagens lopp utan missöden. För om det var så att jag skulle få likadana problem under årets mara, eller likadana reaktioner efter loppet som jag fick förra året, då visste jag att jag skulle få ge upp det här med maradistanser redan efter mitt andra maratonlopp. Då fixar helt enkelt inte min kropp att springa så långt.
Vid en monter stod legendaren Evy Palm och blev intervjuad av radio. Denna gigant inom långdistanslöpning. Hon sa många klokheter som jag försökte ta till mig, t ex att springa långsamt i
början och försöka hålla ett jämnt tempo över hela loppet. Gjorde man det skulle man kunna plocka flera placeringar i slutet av loppet. Nu var jag inte ute efter att jaga placeringar men råden är nog nyttiga bara för att klara en mara. Så passade jag på att ta en selfie, när träffar jag Evy Palm nästa gång liksom, bäst att passa på.
Gav mig ut på idrottsplatsen och hejade på deltagarna i High Five. Jag hade starka intentioner att själv delta, men jag tog beslutet på morgonen att avstå. Jag ville väldigt gärna och hade till och med packat för det, men jag tvekade i och med att jag inte ville äventyra maran. Sen var det ju det där med hur kroppen skulle reagera. Jag behövde veta svart på vitt vad som orsakade förra årets reaktion, om det var min MS, värmen och/eller hjärnskakningen?! Då behövdes inte fler variabler som kunde göra resultatet tvivelaktigt. Men det var trevligt att heja på alla som deltog. Många glada miner och high fives. Så blev det också "payback time" och lite extra hejande på Rasmus och Therese, aka Skyltmannen och hans sambo, när de passerade.
När jag som bäst satt och njöt av en glass i solskenet kom K.P. En trevlig ny bekantskap. Vi tog oss tid att sitta ner på pasta partyt. K.P. hade redan ätit på bussen men jag behövde mat, så det var ju både praktiskt och enkelt att sitta ner en stund och insupa maraatmosfären. Att det ingick i startavgiften gjorde att det redan var betalat för. Sen begav vi oss till hotellet.
Gjorde oss hemmastadda och preppade och la fram för årets asfaltsupplevelse i Stockholm. Det var lite osäkert med klädvalet. Långt eller kort? Keps eller inte?
Loppdag
Sov dåligt som brukligt. Börjar bestämt blir en vana inför långlopp. Denna gång var det fläkten i rummet som dånade och väsnades. Vädret var mulet och 13 grader, 4-5 m/s med prognos att det skulle regna och bli ännu kallare. Bävade för att det skulle vara för kallt. Tvekade fortfarande om jag skulle ha vindjacka eller inte. Valet föll på inte. Jag har klätt mig för varmt så många gånger redan. Övertalade mig att: skulle jag frysa så får jag springa mig varm.
Det där tidsbandet, jag plockade till mig på mässan, med den stipulerade sluttiden på 5:15 resp. 5:30 skippade jag också i sista stund. Jag ville gärna klara 5:15 och trodde redan förra året att jag hade kapacitet för det. Men jag valde att springa utan bandet och tidspress, ev kunde jag ju hänga med farthållare istället.
Mot Stockholm C medelst pendeltåg och t-bana och resan gick hur smidigt som helst. Lite trixigt att hitta rätt på T-centralen, men K.P. hade erfarenhet och visste precis vart vi skulle. Väl på Östermalms IP letade vi upp mötesplatsen för Marathontjejer. Det var trevligt att träffa alla hjältar på riktigt och prata lite om loppet. Här bestämde jag mig för att springa i t-shirt och keps. Jag tyckte det var lite för ljust trots molnigheten dessutom kanske det skulle regna och skärmen skyddar bra även mot regn.
Sedan blev det dags att lämna överdrag och stå evighetskö till bajamajan. Men på något magiskt vis så var det aldrig någon tidsnöd utan vi begav oss till startfållan i tid. Vi lyckönskade varandra, då vi startade i olika startgrupper, och så skiljdes vi åt. Sedan väntan på start. Satt utrustning rätt? Nja, ena skon kunde nog vara lite tajtare knuten...eller?...nä, det blir nog bra. Hade underhållning på nära håll då en tv4-reporter intervjuade farthållare just där jag råkade sitta och vänta.
Starten
Nationalsång och pang så sprang de som startade kl. 1200 iväg. Vi i 1210-grupperna väntade tålmodigt på start men man kände ändå av både nervositet, entusiasm och upprymdhet. En otroligt mäktig känsla med så många som gjorde vulkanen precis före start. Så gick vårt startskott och massan rörde sig sakta framåt. När vi väl kunde börja springa hann jag inte längre än kanske 100 meter före jag gjorde mitt första stopp. Skon satt inte så bra som jag trodde, det var lika bra att knyta om den redan nu. Tänkt och gjort.
Nu gällde det.
Pain is temporary, glory is forever!
Loppet
Redan tidigt hängde jag med farthållarna för 5:00 timmar. Så tidigt att det var redan när vi svängde in på Valhallavägen. De skulle hålla tempot 7 min/km i snitt och det kändes som en lagom fart och inte helt orimligt fort. Jag satte som eget mål att följa dem till 21,1 km, och längre om jag orkade.
På St. Eriksgatan (3 km) kände jag en liten men ack så irriterande sten framtill i ena skon. Det var tidigt i loppet och jag hade bra flyt i löpningen, så jag pallade inte stanna och ta ut den med allt vad det innebar med omknytning av skor etc. Jag hoppades istället att den skulle hitta ett gömställe i skon där jag inte kände den. (Det gjorden den efter typ tre mil då jag hade andra ställen på kroppen som gjorde ondare.)
Höll ett jämnt och fint tempo och allt kändes oförskämt bra. Ibland sprang jag lite före farthållarna för att de stannade något lite längre på vätskestationerna, men ganska snart var det ikapp igen och vi sprang sida vid sida. Jag sprang aldrig långt efter dem. Efter 10 km kändes det som om farthållarna höll ett lite för snabbt tempo för mig. Jag kollade klockan flera gånger och den visade stundtals runt 6:35-fart, så mina misstankar var riktiga. Jag frågade farthållarna varför och det visade sig att de ju sprang ikapp tidsförlusten i starten. Deras femtimmarsmål gällde från startskottet klockan 1210 och inte nettotiden, från då de korsade startlinjen. Sedan ville de också ha lite marginal berättade de för mig. Och det är väl rimligt, det brukar gå långsammare uppför och vi hade en bit kvar till Söder och dess uppförsbackar. (Jag hade isf behövt springa in 5 min.) Alltid lär man sig något nytt om löpning. :) Men jag hängde på ändå, fast besluten att kampera med dem till 21,1 km som ju var ett delmål.
Förra året gick jag endel redan före 20 km. Jag minns bland annat att jag gick upp för Oxenstiernsgatan för att spara krafterna. Så gjorde jag inte iår. Jag knatade på i lagom tempo och stannade inte ens vid vätskedepåerna, men av naturliga skäl sprang jag dock lite långsammare där. I slutet av Oxenstiernsgatan skymtade jag två individer med orangea västar. Jag sprang ikapp dem sakta men säkert. På västarna stod något om MS, jag antar att de sprang för välgörenhet. Det visade sig vara två kvinnor från England och jag gissar att det på västarna uppmanade till att skänka pengar till MS-forskningen, troligen https://www.mssociety.org.uk . Såklart pratade jag med dem. Den ena av dem hade MS, den andra var hennes syster. Sen segade jag ikapp farthållarna som passade på att passera.
På Djurgården vid 19 km satt två fina TNTare (TNT = Team Nordic Trail.) och hejade i skogsbrynet. I egenskap av medlem och aktiv i min lokalklubb hejade jag såklart tillbaka.
Halvvägs
Förresten när jag nådde halvmaran var jag förvånansvärt pigg och så glad att jag sträckte armarna i luften och tjoade högt. Det tyckte en tv4-reporter såg trevligt ut och frågade om de fick prata med mig. Jag avböjde och sa att jag inte hann. En sanning med modifikation. Jag hade massor med tid, men jag kände att jag de senaste två loppen blivit tillräckligt intervjuad av media (Sverige springer och lokalpressen.) att det fick räcka. Jag har haft mina "15 minutes of fame" detta året.
Utanför Gröna Lund och Abbamuseet var den röda mattan utlagd även iår. Den var inte menad som någon catwalk utan mest för att skydda oss löpare från att trampa snett i spårvagnsrälsen. Men fint var det och välkommen kände man sig. "Agneta" och "Anni-Frid" stod också där och hejade dansande på alla löpare.
Iår blev andra svängen på Strandvägen på rätt sida. (Jmfr: i allén under träden). För i år sken inte solen. Nej, istället började det regna ungefär här... om jag minns rätt. Vid Nybroviken var det avdelat och vi mötte de snabbaste löparna som inte hade långt kvar till målet. De såg piggare ut än jag kände mig. Förra året gick jag här, det gjorde jag inte iår.
Passerade Gamla Stan och där stod det på en skylt att det bjöds på Pepsi. Åh, det såg jag fram emot. När jag närmade mig och såg att det inte alls var Pepsi utan någon annan slags cola blev jag besviken. Jag smakade i alla fall för jag behövde sockertillskott, men det var inte alls gott. Synd. Så kom den branta stigningen vid Slussen upp mot Söder. Jag sprang nästan upp för hela backen. Orken började tryta så efter 2/3 så gick jag faktiskt. Vis av erfarenhet valdes Ice Power bort även denna gång. Den gjorde ingen nytta förra året. Det stank mest.
Så var vi uppe på Söder. Nu var det dags att släppa farthållarna ur sikte. Så jag tackade för hjälpen, önskade lycka till och sa bye-bye till dem. Är stolt över att ha lyckats att följa farthållarna till 25,5 km. Så fortsatte jag lite till i mitt tempo.
När jag nått Söder regnade det visst ymnigt, men det var inget som störde mig. Det mest irriterande var att man behövde kryssa mellan vattenpölar och djupa fåror med vatten. Jag ville undvika att plaska skorna rakt i djupa vattenpölar.
Vid 27 km nere på Söder Mälarstrand gjorde det ont i benen. Vid vätskestationen stannade jag och stretchade igenom benen ordentligt. Det gav mig nya krafter. Även de glada ironiska meddelande från maken piggade upp:
Inne i tunneln vid 31 km stod en äldre herre och hade jätteont. Jag som ändå gick i tunneln tog mig tid att kolla hur det var. Det visade sig att han hade kramp. Jag kunde tyvärr inte hjälpa till så mycket. Frågade om jag skulle springa vidare och be en funktionär om hjälp, men han avböjde. Uppmanade honom att försöka stretcha så gott han kunde och så knådade jag lite. Efter en stund kunde han röra sig sakta framåt. Jag försäkrade mig om att han mådde bra och frågade om det var okej att jag fortsatte mitt lopp.
Vid Västerbrons fäste bestämde jag mig för att springa hela bron. Jag visste att min vän U.B.B. förra året hade sprungit upp för den. Det sporrade mig att inte vara sämre även om jag skulle gå efteråt. Det var värt ett ärligt försök. Den kunde väl inte heller vara jobbigare än Göta Älv bron? Men jo då, det kunde den. Det var riktigt segt. Jag sprang inte fort men jag gick inte. Steg för steg kom jag närmare krönet och det var peppande att se att jag sprang om några. Väl uppe kändes det som en seger. Men shit vad trötta ben jag hade. Utförslöpor som jag annars är rätt avslappnad i, och tycker om (om de inte är för branta), var inte helt enkelt att springa efter brons stigning. Men eftersom det var nedför så gick jag inte heller där. Det fick vänta till Norr Mälarstrand.
Norr Mälarstrand, 35 km, sju kilometer till mål. Det var betydligt fler människor på denna sträcka iår, både löpare och publik. Orsaken: Jag hade överlag sprungit snabbare och framförallt smartare iår. OCH jag hade inte samma problematiska smärta som förra året. Men visst det gjorde ont i benen men det var inte alls samma smärta som förra året. Unnade mig att gå en sträcka, för välbefinnandets skull, det blev ett stopp för stretch också. Sen lunkade jag igång igen fast besluten att sist kilometerna inte skulle ta lika lång tid som 2018.
Den lilla uppförsbacken före Nybroviken kändes högre och längre än den var. Efter att ha rundat viken stod ett högljutt peppande gäng viftandes med stora flaggor och skrålade. Det var Ssidline City och det var bra att de stod kvar där. (Jag hade ju sett dem de två tidigare passeringarna också.) Några high fives gav en extra kick att springa Strandvägen. Såhär såg det ut när de guidade en av de sista löparna till mål.
Som sagt Strandvägen funkade men när jag kom till Narvavägen tog det stopp. Promenerade uppför och hade satte som eget sista delmål att väl uppe på Karlaplan så skulle jag springa hela vägen in i mål.
Vilken fantastisk känsla att se Stadion och att springa in på dess arena. Ett lyckorus som fick tårkanalerna att nästan svämma över. Denna gång verkligen njöt jag av ärevarvet. Jag tittade upp på läktaren och var så glad att jag kunde spricka. Kanske att K.P. hunnit dit? Jag hade ingen aning om när hon kommit i mål dock. Armarna i luften och äntligen i mål!
Med medaljen runt halsen tog jag det obligatoriska fotot i mål och strax efter forsade lyckotårar att jag hade klarat av detta välbehållen.
Detta betydde så mycket mer än ni kan tro.
Detta bekräftar att jag inte tog ett felbeslut att uppsöka sjukvården 2018. Det var helt enkelt hjärnskakningen i kombination med värmen som var orsaken till förra årets sjukdomsfall. Post concussion helt enkelt.
Detta betyder att jag klarar av maratondistansen med rätt förutsättningar.
Detta betyder också att så många möjligheter till spännande lopp i framtiden öppnade sig... och jag planerar redan. ;)
Efteråt
Efter att ha plockat upp en folie-vad-det-nu-kan-heta mot att bli nedkyld kunde jag själv förflytta mig genom Klocktornet ut ur Stadion och vidare till Östermalms IP. Wohoo! Detta var en ny erfarenhet. Före loppet nämnde någon från Marathontjejer att den där trappan ner på idrottsplatsen skulle var jobbig efteråt. Nu visste jag vad hon pratade om. Det var inga lätta ledig steg nedför. Precis som förra året så var herrmodellen i storlek medium slut. Arrangörerna måste nog fundera på att ta fram ännu fler i den storleken till nästa år. Jag plockade till mig en dammodell i storlek xl istället. Men jag gillar inte kragen på damtröjor, jag vill hellre ha den inte så vida herrvarianten. Men det är bara att gilla läget, jag fick min finishertröja i alla fall.
Jag skulle inte missa något nu när jag tagit mig till IP. Jag skulle uppleva efterfesten till fullo. Så jag ställde mig bland annat i kö till att ta en minnesbild med min tid. Ja, hur gick det med tiden? Jag kom inte i mål på fem timmar men väl 5:15:44. Helt sjukt. Jag persade med 37 minuter!
Om man persade fick man ringa i pb-klockan. Klinge-linge-ling!
Så förenades jag med K.P. och vi begav oss stolta, nöjda, trötta och glada till tunnelbanan. Medan jag fortfarande hade viss rörlighet kvar i benen, fast de var trötta, visade det sig att K.P. hade större problem. Det var rent komiskt att se henne ta sig ner för trapporna på T-centralen. Vi köpte lite smörgåsar på vägen hem för vi gissade att ingen av oss skulle orka gå ut och äta på någon restaurang. Så låg vi och pratade om dagen och våra upplevelser samtidigt som vi surfade på sociala medier, åt smörgåsar, godis och chips. Det är helt klart roligare att åka flera till lopp och dela upplevelsen än att åka ensam. Som sagt så blev det en rolig och fantastisk helg.
Note-to-self
Träna core; ljumskar och ryggmuskulaturen till nästa marathon.
Nästa lopp: 8/6, Tjejvättern (cykling), 100 km.
1. Det är långt, orkar jag?
2. Hur reagerar kroppen efteråt?
3. Har jag tränat tillräckligt?
Målsättning med maran:
1. Ha en fantastisk dag med likasinnade.
2. Nå mållinjen och ta en selfie med medalj.
3. Ta mig till Östermalms IP efter loppet.
Bonus: Få en bättre tid än 2018.
Resdag
Jag åkte upp på fredagen. Denna gång hade jag planerat att ha en hel helg i Stockholm istället för att åka jättetidigt samma dag. En okänd vän från facebookgruppen Marathontjejer hade några veckor tidigare annonserat att hon ville dela hotellrum med någon. Jag som då med största sannolikhet skulle resa ensam nappade på idén att dela boende. Det visade sig bli en fantastisk helg tillsammans. Så när jag kommit fram till Stockholm och efter att ha checkat in på hotellet drog jag till city och nummerlappsutdelningen/mässan, nuförtiden kallat expo. Där skulle jag hämta min nummerlapp etc, numera kallat race pack samt köpa souvenirer även kallat merchandises. Före besöket på mässan passerade jag Stadion. Där var förberedelserna för High Five i full gång. Jag passade på att titta till arenan, besöka målet och ta en selfie för att peppa mig att ta mig dit under morgondagen igen.
Iår hade mässan flyttat från Kungliga Tennishallen till Danicahallen på Östermalms IP. Eftersom min nya bekantskap - K.P. -, som åkte buss, var försenad pga trafikolycka så fick jag gott om tid att titta på allt. Liksom förra året så kunde man köpa en årströja och få en "på köpet". Jag som bara ville ha en(1) tröja ville hellre dela med någon och då betala halva priset. Det var inte helt enkelt att hitta någon att dela med dock. Jag stod där länge, säkert 45 min, och frågade människor om de för det första var svenskar och för det andra bara skulle köpa en tröja. Jag hade ju inga kontanter så jag (eller de) var ju tvungen att kunna swisha min/sin del. (Swish är än så länge en svensk tjänst, så vitt jag vet.) Men så till slut, efter att ha frågat uppskattningsvis 40 utlänningar, 20 svenska personer i sällskap, som skulle delade med varandra, och 10, som skulle köpa mer än en tröja, så hittade jag en person som blev lika lycklig som jag att kunna dela kostnaden.
Strosade omkring på mässan och fick hjälp av två japanska kvinnor att få ett foto på mig på prispallen. I gengäld hjälpte jag dem med samma sak.
Tog en hel hög med prospekt över spännande maratonlopp i världen. Tänk att få springa i Barcelona, Helsingfors, Hamburg, Venedig, New York... ja, listan kan göras lång. Jag drömde och fantiserade en stund. Men inom mig gnagde ändå en viss oro. Det jag siktade in mig mest på var att klara morgondagens lopp utan missöden. För om det var så att jag skulle få likadana problem under årets mara, eller likadana reaktioner efter loppet som jag fick förra året, då visste jag att jag skulle få ge upp det här med maradistanser redan efter mitt andra maratonlopp. Då fixar helt enkelt inte min kropp att springa så långt.
Vid en monter stod legendaren Evy Palm och blev intervjuad av radio. Denna gigant inom långdistanslöpning. Hon sa många klokheter som jag försökte ta till mig, t ex att springa långsamt i
början och försöka hålla ett jämnt tempo över hela loppet. Gjorde man det skulle man kunna plocka flera placeringar i slutet av loppet. Nu var jag inte ute efter att jaga placeringar men råden är nog nyttiga bara för att klara en mara. Så passade jag på att ta en selfie, när träffar jag Evy Palm nästa gång liksom, bäst att passa på.
Gav mig ut på idrottsplatsen och hejade på deltagarna i High Five. Jag hade starka intentioner att själv delta, men jag tog beslutet på morgonen att avstå. Jag ville väldigt gärna och hade till och med packat för det, men jag tvekade i och med att jag inte ville äventyra maran. Sen var det ju det där med hur kroppen skulle reagera. Jag behövde veta svart på vitt vad som orsakade förra årets reaktion, om det var min MS, värmen och/eller hjärnskakningen?! Då behövdes inte fler variabler som kunde göra resultatet tvivelaktigt. Men det var trevligt att heja på alla som deltog. Många glada miner och high fives. Så blev det också "payback time" och lite extra hejande på Rasmus och Therese, aka Skyltmannen och hans sambo, när de passerade.
När jag som bäst satt och njöt av en glass i solskenet kom K.P. En trevlig ny bekantskap. Vi tog oss tid att sitta ner på pasta partyt. K.P. hade redan ätit på bussen men jag behövde mat, så det var ju både praktiskt och enkelt att sitta ner en stund och insupa maraatmosfären. Att det ingick i startavgiften gjorde att det redan var betalat för. Sen begav vi oss till hotellet.
Gjorde oss hemmastadda och preppade och la fram för årets asfaltsupplevelse i Stockholm. Det var lite osäkert med klädvalet. Långt eller kort? Keps eller inte?
Loppdag
Sov dåligt som brukligt. Börjar bestämt blir en vana inför långlopp. Denna gång var det fläkten i rummet som dånade och väsnades. Vädret var mulet och 13 grader, 4-5 m/s med prognos att det skulle regna och bli ännu kallare. Bävade för att det skulle vara för kallt. Tvekade fortfarande om jag skulle ha vindjacka eller inte. Valet föll på inte. Jag har klätt mig för varmt så många gånger redan. Övertalade mig att: skulle jag frysa så får jag springa mig varm.
Det där tidsbandet, jag plockade till mig på mässan, med den stipulerade sluttiden på 5:15 resp. 5:30 skippade jag också i sista stund. Jag ville gärna klara 5:15 och trodde redan förra året att jag hade kapacitet för det. Men jag valde att springa utan bandet och tidspress, ev kunde jag ju hänga med farthållare istället.
Mot Stockholm C medelst pendeltåg och t-bana och resan gick hur smidigt som helst. Lite trixigt att hitta rätt på T-centralen, men K.P. hade erfarenhet och visste precis vart vi skulle. Väl på Östermalms IP letade vi upp mötesplatsen för Marathontjejer. Det var trevligt att träffa alla hjältar på riktigt och prata lite om loppet. Här bestämde jag mig för att springa i t-shirt och keps. Jag tyckte det var lite för ljust trots molnigheten dessutom kanske det skulle regna och skärmen skyddar bra även mot regn.
Sedan blev det dags att lämna överdrag och stå evighetskö till bajamajan. Men på något magiskt vis så var det aldrig någon tidsnöd utan vi begav oss till startfållan i tid. Vi lyckönskade varandra, då vi startade i olika startgrupper, och så skiljdes vi åt. Sedan väntan på start. Satt utrustning rätt? Nja, ena skon kunde nog vara lite tajtare knuten...eller?...nä, det blir nog bra. Hade underhållning på nära håll då en tv4-reporter intervjuade farthållare just där jag råkade sitta och vänta.
Starten
Nationalsång och pang så sprang de som startade kl. 1200 iväg. Vi i 1210-grupperna väntade tålmodigt på start men man kände ändå av både nervositet, entusiasm och upprymdhet. En otroligt mäktig känsla med så många som gjorde vulkanen precis före start. Så gick vårt startskott och massan rörde sig sakta framåt. När vi väl kunde börja springa hann jag inte längre än kanske 100 meter före jag gjorde mitt första stopp. Skon satt inte så bra som jag trodde, det var lika bra att knyta om den redan nu. Tänkt och gjort.
Nu gällde det.
Pain is temporary, glory is forever!
Loppet
Redan tidigt hängde jag med farthållarna för 5:00 timmar. Så tidigt att det var redan när vi svängde in på Valhallavägen. De skulle hålla tempot 7 min/km i snitt och det kändes som en lagom fart och inte helt orimligt fort. Jag satte som eget mål att följa dem till 21,1 km, och längre om jag orkade.
På St. Eriksgatan (3 km) kände jag en liten men ack så irriterande sten framtill i ena skon. Det var tidigt i loppet och jag hade bra flyt i löpningen, så jag pallade inte stanna och ta ut den med allt vad det innebar med omknytning av skor etc. Jag hoppades istället att den skulle hitta ett gömställe i skon där jag inte kände den. (Det gjorden den efter typ tre mil då jag hade andra ställen på kroppen som gjorde ondare.)
Höll ett jämnt och fint tempo och allt kändes oförskämt bra. Ibland sprang jag lite före farthållarna för att de stannade något lite längre på vätskestationerna, men ganska snart var det ikapp igen och vi sprang sida vid sida. Jag sprang aldrig långt efter dem. Efter 10 km kändes det som om farthållarna höll ett lite för snabbt tempo för mig. Jag kollade klockan flera gånger och den visade stundtals runt 6:35-fart, så mina misstankar var riktiga. Jag frågade farthållarna varför och det visade sig att de ju sprang ikapp tidsförlusten i starten. Deras femtimmarsmål gällde från startskottet klockan 1210 och inte nettotiden, från då de korsade startlinjen. Sedan ville de också ha lite marginal berättade de för mig. Och det är väl rimligt, det brukar gå långsammare uppför och vi hade en bit kvar till Söder och dess uppförsbackar. (Jag hade isf behövt springa in 5 min.) Alltid lär man sig något nytt om löpning. :) Men jag hängde på ändå, fast besluten att kampera med dem till 21,1 km som ju var ett delmål.
Förra året gick jag endel redan före 20 km. Jag minns bland annat att jag gick upp för Oxenstiernsgatan för att spara krafterna. Så gjorde jag inte iår. Jag knatade på i lagom tempo och stannade inte ens vid vätskedepåerna, men av naturliga skäl sprang jag dock lite långsammare där. I slutet av Oxenstiernsgatan skymtade jag två individer med orangea västar. Jag sprang ikapp dem sakta men säkert. På västarna stod något om MS, jag antar att de sprang för välgörenhet. Det visade sig vara två kvinnor från England och jag gissar att det på västarna uppmanade till att skänka pengar till MS-forskningen, troligen https://www.mssociety.org.uk . Såklart pratade jag med dem. Den ena av dem hade MS, den andra var hennes syster. Sen segade jag ikapp farthållarna som passade på att passera.
På Djurgården vid 19 km satt två fina TNTare (TNT = Team Nordic Trail.) och hejade i skogsbrynet. I egenskap av medlem och aktiv i min lokalklubb hejade jag såklart tillbaka.
Halvvägs
Förresten när jag nådde halvmaran var jag förvånansvärt pigg och så glad att jag sträckte armarna i luften och tjoade högt. Det tyckte en tv4-reporter såg trevligt ut och frågade om de fick prata med mig. Jag avböjde och sa att jag inte hann. En sanning med modifikation. Jag hade massor med tid, men jag kände att jag de senaste två loppen blivit tillräckligt intervjuad av media (Sverige springer och lokalpressen.) att det fick räcka. Jag har haft mina "15 minutes of fame" detta året.
Utanför Gröna Lund och Abbamuseet var den röda mattan utlagd även iår. Den var inte menad som någon catwalk utan mest för att skydda oss löpare från att trampa snett i spårvagnsrälsen. Men fint var det och välkommen kände man sig. "Agneta" och "Anni-Frid" stod också där och hejade dansande på alla löpare.
Iår blev andra svängen på Strandvägen på rätt sida. (Jmfr: i allén under träden). För i år sken inte solen. Nej, istället började det regna ungefär här... om jag minns rätt. Vid Nybroviken var det avdelat och vi mötte de snabbaste löparna som inte hade långt kvar till målet. De såg piggare ut än jag kände mig. Förra året gick jag här, det gjorde jag inte iår.
Passerade Gamla Stan och där stod det på en skylt att det bjöds på Pepsi. Åh, det såg jag fram emot. När jag närmade mig och såg att det inte alls var Pepsi utan någon annan slags cola blev jag besviken. Jag smakade i alla fall för jag behövde sockertillskott, men det var inte alls gott. Synd. Så kom den branta stigningen vid Slussen upp mot Söder. Jag sprang nästan upp för hela backen. Orken började tryta så efter 2/3 så gick jag faktiskt. Vis av erfarenhet valdes Ice Power bort även denna gång. Den gjorde ingen nytta förra året. Det stank mest.
Så var vi uppe på Söder. Nu var det dags att släppa farthållarna ur sikte. Så jag tackade för hjälpen, önskade lycka till och sa bye-bye till dem. Är stolt över att ha lyckats att följa farthållarna till 25,5 km. Så fortsatte jag lite till i mitt tempo.
När jag nått Söder regnade det visst ymnigt, men det var inget som störde mig. Det mest irriterande var att man behövde kryssa mellan vattenpölar och djupa fåror med vatten. Jag ville undvika att plaska skorna rakt i djupa vattenpölar.
Vid 27 km nere på Söder Mälarstrand gjorde det ont i benen. Vid vätskestationen stannade jag och stretchade igenom benen ordentligt. Det gav mig nya krafter. Även de glada ironiska meddelande från maken piggade upp:
Slussen är fin eller hur :-)följt av
(Undrar varför telefonen föreslår "muskelbristning" när jag skriver "heja" :-D )Jag skrattade för mig själv. De nya krafterna var välkomna men de var inte så mycket kraft att jag sprang i uppförsbacken upp till på Folkungagatan men jag sprang på platt mark.
Inne i tunneln vid 31 km stod en äldre herre och hade jätteont. Jag som ändå gick i tunneln tog mig tid att kolla hur det var. Det visade sig att han hade kramp. Jag kunde tyvärr inte hjälpa till så mycket. Frågade om jag skulle springa vidare och be en funktionär om hjälp, men han avböjde. Uppmanade honom att försöka stretcha så gott han kunde och så knådade jag lite. Efter en stund kunde han röra sig sakta framåt. Jag försäkrade mig om att han mådde bra och frågade om det var okej att jag fortsatte mitt lopp.
Vid Västerbrons fäste bestämde jag mig för att springa hela bron. Jag visste att min vän U.B.B. förra året hade sprungit upp för den. Det sporrade mig att inte vara sämre även om jag skulle gå efteråt. Det var värt ett ärligt försök. Den kunde väl inte heller vara jobbigare än Göta Älv bron? Men jo då, det kunde den. Det var riktigt segt. Jag sprang inte fort men jag gick inte. Steg för steg kom jag närmare krönet och det var peppande att se att jag sprang om några. Väl uppe kändes det som en seger. Men shit vad trötta ben jag hade. Utförslöpor som jag annars är rätt avslappnad i, och tycker om (om de inte är för branta), var inte helt enkelt att springa efter brons stigning. Men eftersom det var nedför så gick jag inte heller där. Det fick vänta till Norr Mälarstrand.
Norr Mälarstrand, 35 km, sju kilometer till mål. Det var betydligt fler människor på denna sträcka iår, både löpare och publik. Orsaken: Jag hade överlag sprungit snabbare och framförallt smartare iår. OCH jag hade inte samma problematiska smärta som förra året. Men visst det gjorde ont i benen men det var inte alls samma smärta som förra året. Unnade mig att gå en sträcka, för välbefinnandets skull, det blev ett stopp för stretch också. Sen lunkade jag igång igen fast besluten att sist kilometerna inte skulle ta lika lång tid som 2018.
Den lilla uppförsbacken före Nybroviken kändes högre och längre än den var. Efter att ha rundat viken stod ett högljutt peppande gäng viftandes med stora flaggor och skrålade. Det var Ssidline City och det var bra att de stod kvar där. (Jag hade ju sett dem de två tidigare passeringarna också.) Några high fives gav en extra kick att springa Strandvägen. Såhär såg det ut när de guidade en av de sista löparna till mål.
Som sagt Strandvägen funkade men när jag kom till Narvavägen tog det stopp. Promenerade uppför och hade satte som eget sista delmål att väl uppe på Karlaplan så skulle jag springa hela vägen in i mål.
Vilken fantastisk känsla att se Stadion och att springa in på dess arena. Ett lyckorus som fick tårkanalerna att nästan svämma över. Denna gång verkligen njöt jag av ärevarvet. Jag tittade upp på läktaren och var så glad att jag kunde spricka. Kanske att K.P. hunnit dit? Jag hade ingen aning om när hon kommit i mål dock. Armarna i luften och äntligen i mål!
Med medaljen runt halsen tog jag det obligatoriska fotot i mål och strax efter forsade lyckotårar att jag hade klarat av detta välbehållen.
Detta betydde så mycket mer än ni kan tro.
Detta bekräftar att jag inte tog ett felbeslut att uppsöka sjukvården 2018. Det var helt enkelt hjärnskakningen i kombination med värmen som var orsaken till förra årets sjukdomsfall. Post concussion helt enkelt.
Detta betyder att jag klarar av maratondistansen med rätt förutsättningar.
Detta betyder också att så många möjligheter till spännande lopp i framtiden öppnade sig... och jag planerar redan. ;)
Efteråt
Efter att ha plockat upp en folie-vad-det-nu-kan-heta mot att bli nedkyld kunde jag själv förflytta mig genom Klocktornet ut ur Stadion och vidare till Östermalms IP. Wohoo! Detta var en ny erfarenhet. Före loppet nämnde någon från Marathontjejer att den där trappan ner på idrottsplatsen skulle var jobbig efteråt. Nu visste jag vad hon pratade om. Det var inga lätta ledig steg nedför. Precis som förra året så var herrmodellen i storlek medium slut. Arrangörerna måste nog fundera på att ta fram ännu fler i den storleken till nästa år. Jag plockade till mig en dammodell i storlek xl istället. Men jag gillar inte kragen på damtröjor, jag vill hellre ha den inte så vida herrvarianten. Men det är bara att gilla läget, jag fick min finishertröja i alla fall.
Jag skulle inte missa något nu när jag tagit mig till IP. Jag skulle uppleva efterfesten till fullo. Så jag ställde mig bland annat i kö till att ta en minnesbild med min tid. Ja, hur gick det med tiden? Jag kom inte i mål på fem timmar men väl 5:15:44. Helt sjukt. Jag persade med 37 minuter!
Om man persade fick man ringa i pb-klockan. Klinge-linge-ling!
Så förenades jag med K.P. och vi begav oss stolta, nöjda, trötta och glada till tunnelbanan. Medan jag fortfarande hade viss rörlighet kvar i benen, fast de var trötta, visade det sig att K.P. hade större problem. Det var rent komiskt att se henne ta sig ner för trapporna på T-centralen. Vi köpte lite smörgåsar på vägen hem för vi gissade att ingen av oss skulle orka gå ut och äta på någon restaurang. Så låg vi och pratade om dagen och våra upplevelser samtidigt som vi surfade på sociala medier, åt smörgåsar, godis och chips. Det är helt klart roligare att åka flera till lopp och dela upplevelsen än att åka ensam. Som sagt så blev det en rolig och fantastisk helg.
Note-to-self
Träna core; ljumskar och ryggmuskulaturen till nästa marathon.
Nästa lopp: 8/6, Tjejvättern (cykling), 100 km.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
