Instagram förbryllar

 Jag förstår mig inte riktigt på hur sociala medier fungerar. Eller jo, till viss del men inte alls när det gäller mina fyra instagram-konton.

 Jag har som sagt fyra olika instagramkonton med olika inriktning, eftersom jag har många intressen: Ett för löpning, ett för bakning, ett för tennis och ett för sådant jag gör med strykpärlor.

 Alltså: 1 Löpning. 2 Bakning. 3. Tennis. 4 Pärlor.

 Det första med löpningen uppdaterar jag i snitt 3 gånger per vecka men jag får aldrig fler följare. Jag förlorar snarare följare där när jag postat något nytt. 

 Det andra med det jag bakar har inte så många följare och jag följer inte så många heller. Uppdaterar gör jag sällan numer eftersom det inte går att baka i mitt nuvarande kök.

 Mitt tredje konto om/med tennis är privat och inte öppet för allmänheten. Där måste jag godkänna nya följare och ibland är det en ny förfrågan, oftast någon liten pojke i 10-13-årsåldern som vill följa. Jag prioriterar inte detta konto just nu.

 Så har vi mitt sista konto där jag lägger upp det jag gör med plastpärlor/strykpärlor. Det har jag inte uppdaterat med någon ny post sedan augusti förra året (2024). Då skrev jag att jag inte kan göra något eftersom jag inte har något strykjärn. Men här får jag ständigt nya följare. Det handlar om 1-7 nya följare varje vecka. 

 Jag förstår som sagt inte riktigt algoritmerna. Varför får jag massa följare på ett "pausat" konto men inte ett som jag postar på frekvent? Om du vet svaret, berätta för mig.

Okunskap i kyrkan

 Den som känner mig vet att jag är en språkpolis.

 Igår var på konfirmationshögmässan och prästen höll en predikan. Jag tycker det är lite beklämmande att personer som talar offentligt till många människor inte behärskar språket. Inget ont om exv invandrare som inte har svenska som modersmål men infödda svenskar i offentligt ställning, tycker iaf jag, bör ägna tid såt att lära sig rätt. Jag tror det hela dock grundar sig i okunskap. 

 I det här fallet talade prästen, en manlig etniskt svensk, i sin predikan om tre bokstäver och jag ska citera honom, kankse inte ordagrant men ändå:

 " ... jag pratar om tre bokstäver T, H, F. Ture, Hubert, Fredrik ..."

 Alltså, vi har, och andra länder har, ett bokstaveringsalfabet. Detta finns för att man på ett tydligt sätt ska kunna bokstavera ord utan missuppfattning. Inget namn i bokstaveringsalfabetet kan förväxlas med ett annat namn.

 Att prästen säger Ture, Hubert, Fredrik är beklämmande på flera vis, tycker jag, eftersom många av de som lyssnar är ovetande om felet och sedan gör samma fel. Sen sprids farsoten över landet och de riktigt största Dunner-Kruger-personerna tycker att "det för väl inte så mycket" och "alla andra säger/gör så, så, nu är det så".

 För den som inte känner till eller kan bokstaveringsalfabetet kan man följa länken här, googla själv, eller läsa nedan då jag ska dela med mig av både det svenska och engelska till er.

Bokstav - Svenskt namn, engelskt ord (för de har ord och namn)

A - Adam, Alfa
B - Bertil, Bravo
C - Cesar, Charlie
D - David, Delta
E - Erik, Echo
F - Filip, Foxtrot
G - Gustav, Golf
H - Helge, Hotel
I - Ivar, Indigo
J - Johan, Juliett
K - Kalle, Kilo
L - Ludvig, Lima
M - Martin, Mike
N - Niklas, November
O - Olof/Olle, Oscar
P - Petter, Papa
Q - Qvintus, Québec
R - Rudolf, Romeo
S - Sigurd , Sierra
T - Tore, Tango
U - Urban, Uniform
V - Viktor, Victor
W - Wilhelm, Whiskey
X - Xerxes, X-ray
Y - Yngve, Yankee
Z - Zäta, Zulu
Å - Åke
Ä - Ärlig
Ö - Östen

 Vad prästen ville förmedla var de viktiga orden Tack, Hjälp och Förlåt. 

Göteborgsvarvet 2025 - race report

 Iår firar Göteborgsvarvet 45 år. Jag firar mitt 15:e lopp när jag kommer imål. Det blir troligen ingen rekordtid för mig iår heller, det vet jag på förhand. Jag har inte gjort några särskilda försök att träna upp mig för det. Årets första (av fyra) slutsålda lopp jag deltar i. De andra är: Stockholm Marathon,  Helsingborg Marathon (kommer bli fullt), och Amsterdam Marathon. 

 Förra året bodde jag på hotell pga att jag ansågs olämplig att bo hos nu x-svärföräldrar. Då trodde jag att det skulle bli mitt sista Varvet på många år eftersom jag nu inte har någon egentlig koppling till Göteborg och generellt inte har råd med hotell. Men så har jag träffat så fina vänner i Anna-Carin och Jan via Billdalparkens parkrun, vilka erbjuder boende hos dem. Jag är SÅ tacksam och vet inte hur jag ska gottgöra. Jag bestämde att bjuda på kvällsmaten på fredagen i alla fall.

Dagen före loppet, 16/5

 Åkte ganska tidigt på fredagen. Så att jag skulle hinna hämta nummerlapp och handla mat. Det skulle inte bli så sent till Anna-Carin och Jan som förra året.  Mässan var trevligare iår än förra året.

 Lite mer "ombonad" eller vad jag ska säga. Eftersom jag har allt jag behöver så köpte jag ingenting, men det är kul att titta. 

 På mässan stötte jag oväntat på min vän Mille. Vi satte oss i solen och pratade länge om allt möjligt. Plötsligt kom Mustafa "Musse" Mohammed  förbispringandes med ett gäng. Speakern annonserade detta. Jag klappade händerna  och Musse vinkade glatt tillbaka till mig.

 En bra stund senare skiljdes vi åt, Mille och jag. Mille skulle fixa något och sedan titta på fotboll (ÖIS- Varberg. (ÖIS vann med 5-1 såg jag). Jag åkte och handlade inför kvällens middag. Sen tog jag mig till A-C och Jan.

 Eftersom jag inte hade sprungit min runstreak dag nummer 1963 så tog Janne och jag en liten runda ner till havet tillsammans. En egen liten "shake out" löpning inför varvet.

 Efter löpningen lagade jag kvällsmat i form av oxrullader i sås. Janne kokade potatis och Anna-Carin fixade vitlöksstekta haricots verts. Det blev en enkelt lagad men utsökt middag och vi hade det mycket trevligt. 

 Retirerade till sängen ganska sent, som vanligt. Morgondagen skulle bjuda på TVÅ lopp. Anna-Carin och Jan är grunden för Billdalparkens parkrun och de måste dit och anordna det. Jag anmälde mig som frivillig att vara sistagångare. Smart för om jag är en vanlig deltagare så kommer jag garanterat springa för fort och inte orka Varver några timmar senare.

Loppdagen 17/5

 Uppe tidigare än vanligt en Göteborgsvarvetlördag, men normaltid en vanlig lördag med parkrun. Anna- Carin gjorde snygga flätor på mig.

 Att vara sistagångare/tailwalker på Billdalparkens parkrun gick bra och var roligt. 

 Hade i uppgift att första varvet vända en skylt och plocka in två. Andra varvet skulle resterande 20, eller hur många det nu var, skyltar tas med. Eftersom jag delade min roll med två andra så var uppgiften inte så betungande. Ingen av oss sistagångare hade varit det på Billdalparkens parkrun förut. Ingen visste fullt och helt vad som skulle göras, men det kändes som om jag hade bäst koll. Ingen av de andra gjorde t ex någon ansats att vända någon skylt.

 Efter vi plockat in allt fikade vi som brukligt  på Systrarna Werner. Jag kände att jag inte kunde äta något inför stundande halvmaraton så avstod från mat/fika. Sen blev vi lite sena tillbaka "hem"/hem pga parkeringsstrul. (Jag skulle få låna en grannes parkeringsplats och jag visste ju inte var den fanns. Detta i kombination med vaga instruktioner och många bilar som kom bakom tog det onödigt lång tid.) Men jag hann ta en supersupersnabb dusch, tog nog bara en minut, och hann byta löparkläder. Janne var lite mer klipsk, han hade gjort detta förr, han hade packat en väska att ta med och planerade att byta om på Slottskogsvallen. Janne behövde iof inte duscha för han sprang inte.

 Anna-Carin var snäll och skjutsade både Jan och mig till startområdet. Iår anslöt jag det trevliga "löpargänget i villan", som jag kallar dem, redan före loppet. En av Jannes löparkompisar, från en av löparklubbarna han springer med, bor precis bredvid starten. Vännen - Hans - har gjort det till tradition att bjuda dit sina klubbkamrater och jag var med lite redan förra året.

 Man hörde allt som hände på startområdet väldigt bra om man gick runt hörnet. 

Strax före loppet

 Från huset kunde jag höra och se första starten. Det var lagom att ha det på avstånd. Jag hörde först JAS, som traditionsenligt flög över, och filmade när första startledet startades. Som jag skrivit i tidigare lopprapporter så ser jag just JAS ganska ofta eftersom jag bor i Linköping där den tillverkas.

 Efter en stund i huset då alla snabba från löparklubben stuckit iväg i sina startgrupper 1-5 så hade jag massor med tid att gå på toa, värma upp och bara ta det lugnt. Jag pratade lite med de fåtalet löpare som var kvar samt barnen i huset, vilka var trevliga att prata med.

Så jag gick ner för att värma upp min trötta kropp. När jag stod på garageuppfarten och funderade på vad jag skulle göra på min uppvärmningen kom en kvinna fram till mig och frågade om jag var i Helsingborg för några helger sedan. Och ja, det var jag ju. Hon kände igen mig från Helsingborgs Marathons föreläsning och träningspass med John och Manne. Vi önskade varandra lycka till. Ovant men trevligt att bli igenkänd.

 När det var dags för start lämnade jag också min väska på altanen. Faktiskt skönt att slippa den allmänna väskinlämnigen. Skönt att slippa köa före och köa för att hämta. Och fantastiskt skönt att gå på riktig toalett samt  slippa stå i evighetslång kö till toa/bajamajor. 

 Iår hamnade jag i startgruppen direkt efter välgörenhetsgruppen - 13. Att starta kl 1420 innebär att vinnaren springa i mål innan jag hinner starta.

 Jag såg inte när de sprang imål, men iår var det spurtstrid. Vinnande ur den striden var svensken Soldan Hassan.  Kombantanten, en norrman dagen till ära det är ju 17 maj, agerade osportsligt just före mållinjen så han diskades. 

 Janne startade i grupp 5 och Mille i grupp 14.

 Med Mille 11 minuter bakom mig blev målsättningen att hålla honom bakom mig så länge som möjligt. Han brukar springa om mig i alla uppförsbackar. Jag å andra sidan brukar springa om honom när det blir platt och på upploppet. 

 Loppet 

 Bra start. Normalt brukar jag ligga till  vänster i Slottskogen och spurta på som tusan. Det gjorde jag inte iår. Taktiken var att chilla och bara flyta med till Majorna. 

 Trippade upp för Säldammsbacken men jag hade tydligen effektivare steg än de runt mig för jag var snabbare trots att att jag tog det lugnt. Då sökte jag mig till vänster ändå och höll mig där. För till vänster behöver jag när backen vänder och går nerför. Jag rullar snabbt ner för nedförsbackar. Jag har inte lust och energi att bromsa.

 Med denna taktiska ändring hade jag faktiskt krafter kvar när jag kom till stigningen av Älvsborgsbron. Ett ställe jag typ alla tidigare lopp varit ganska skittrött på och då har vi nästan sprungit 5 km.

 Både uppför och nerför Älvsborgsbron gick galant. Jag stannade inte ens för att dricka vatten vid vätskestationen före bron. Det var kanske dumt, men jag har vatten med mig i fickan.

 På Lindholmen bestämde jag mig för att springa efter känsla istf att försöka jaga tid. Tack vare det var det rätt trevligt på den sidan iår. Lite trångt på alla ställen, för det var mycket folk överallt, men rent löparmässigt mer ork av mig. 

  Men den jävla vristen började göra ont vid 10 km. Bestämde mig för att ignorera den och springa vidare. Letade fram en GT-tablett och en salt för att "fylla på" depåerna. Efter ett tag tänkte jag inte på vristen. Det var förmodligen andra jobbiga saker att tänka på som motvind och uppförsbackar.

 Stannade inte för att dricka vatten på Hisingens vattendepåer heller. Blev bara ett kort stopp vid 11,5 km, fyllde då flaskan vid  en privatpersons lilla kontroll. 

 Kilometerna tickade på och jag funderade mycket på om jag skulle orka springa den där Hisingsbron iår. Till slut bestämde jag mig bara för att göra det. Jag klarade ju den förra året så varför skulle jag inte göra det iår? När bron kom så sprang jag som bestämt.

 Jag vet att jag kan springa 24 km utan att stanna, för det gjorde jag på Berlin marathon. Den stora skillnaden mellan Berlin marathon och Göteborgsvarvet är att Berlins bana är platt, det är definitivt inte Göteborgsvarvet.

 Att springa utan stopp orkade jag i 16 km, dvs fram till NK. Där tog krafterna slut och jag gick första gången. Gick till älven och sedan sprang jag hela vägen till Elite Hotell. På andra sidan, på väg ner för Avenyn, såg jag ett känt ansikte i Erik Alnervik, projektledare för Helsingborg marathon. Jag blev glad och vinkade frentetiskt. Han vinkade tillbaka med sin stora flagga. Jag intalar mig själv att han kände igen mig.

 Gick runt Poseidon och drack vatten på samma gång. Funderade lite på varför det var så tungt men kom inte till någon bra slutsats. Jättetrött på Vasagatan och inte förrän där vid 18 km, slog det mig att jag hade flytande energi med mig s.k. liquids. Den hade jag ju inte tryckt i mig. Det borde jag gjort redan vid Hisingsbron, men nej. Nu var det bara 3 kilometer kvar och lite för sent, men jag tog den ändå. Den gjorde ingen skillnad.

 Var och helt slut efter Övre Husargatan. Så även iår var den asjobbig. Jag sprang in i väggen ... eller nä, det var ingen vägg det var faktiskt en trafikskylt. Skulle passera en kille på höger sida, han höll vänster men inte tillräckligt. Jag duckade bäst jag kunde men slog i armen. Auch! sa jag högt, och killen frågade om jag träffade. Och jo, det gjorde jag men jag sprang vidare. Bara väntade på att blodet skulle forsa ner för armen men det slapp jag.

 Sista backen orkade jag inte heller detta år. Nästa år då j**lar! Nu bestämmer jag mig att jag ska springa sista backen 2026. Punkt. Nåja, väl uppe så är det en fröjd att springa med så mycket publik. Dammet kunde jag iof vara utan. Här skulle Göteborgsvarvets organisation kunna vara lite proaktiv och salta, vattna eller vad man gör. Det skulle bli trevligare både för löpare och åskådare. 

 Med uppsträckta armar spurtade jag strax före mållinjen. Att jag gjort en bättre tid än förra året visste jag redan men räckte det till pb (personbästa)? Klockan stannades på 2:07:35. Men vad är min pb-tid egentlig? Jag visste att det var något runt 2 timmar och åtta minuter. Jag fick leta en bra stund i gamla anteckningar, för tyvärr finns det inte längre någon bra sammanställning från Göteborgsvarvets sida. Och jo då, det gamla pb var från 2023 på 2:07:46. Så jag persade inte med så mycket, bara 11 sekunder, men iaf.

 Höll Mille efter mig. Han fixade precis Sub2  så vi kom i mål nästan samtidigt. Jag plockade drycken man fick, tog selfie med medaljen och gick för att ta en tårtbit. Woop woop, där var han minsann. Vi hade bestämt träffplats, men nu behövdes inte den. Han och jag lyckas av någon anledning att slumpmässigt bumpa in i varandra rätt ofta.

 Jag var inte jättesocial efter målgång för jag var verkligen skittrött men lite socialiserande blev det och vi slog följe till uppvärmningsplatsen där Mille gick till väskorna och jag till "löparvännerna i villan".

 Trevligt umgänge och blev även iår bjuden på pizza, godis och snacks. Privattaxin A-C plockade upp oss så resan "hem" gick smidigt.

 När jag, inför en välförtjänt dusch, tog av mig tröjan möttes jag av en ordentlig överraskning. Det var minsann en rejäl smäll jag fått på armen. Smällen kändes men inte alls som att det skulle blivit ett så stort (blå)märke. Jag sprang vidare och hade inte en tanke på armen. Allt kändes nämligen bra. Är tacksam att skylten inte träffade huvudet.

Statistik

 Vädret var först soligt men övergick i molnighet. Temperaturen var för en gång skull inte skitvarmt utan 18-19°C. Det blåste dock en del, 5 m/s med 11-12 i byarna.

 Under hela mitt Göteborgsvarvet stod jag still i 7 sekunder (den sista sekunden är nog efter målgång!?). Gick gjorde jag vid sex tillfällen och den totala tiden för gång var 6 min och 40 sekunder.  (Här finns tid att hämta ... om jag bara orkade.)

55 000 löpare var anmälda där 111 olika nationaliteter var representerade. Äldsta deltagaren var 88 år och yngsta 16 (men fyller 17 iår). Av deltagarna var 40% kvinnor och 60% män. (Jag antar att de ambivalenta/ickebinära var så få att det inte räckte till någon egen procent!?)

Längs med banan fanns 800 koner/trafikrör, 300 sopkärl och det gick åt 1 200 000 muggar.

Källa: 

https://www.goteborgsvarvet.se/nyheter/goteborgsvarvet-2025-i-siffror-har-ar-arets-lopp-pa-detaljniva

Årets bankarta: 

Boende avklarat

 Boende vid Amsterdam Marathon. 

 Det var inte helt enkelt att välja vilket hotell jag skulle boka i Amsterdam. Det finns en rad kriterier som måste vara uppfylda:

• Ett schysst hotell som är billigt. (Har begränsat med pengar.)
• Hlotellet får inte heller ligga "otillgängligt" då jag gärna vill se stadens centrum igen.
• Eftersom jag i skrivande stund planerar att köra bil ner måste det även finnas möjlighet att parkera bilen. 
• Jag vill inte heller betala hotellet i förskott, utan när jag checkar in. Om utifall att det händer något knäppt ska jag kunna boka av.

 Fyra parametrar som inte var helt enkelt att uppfylla tillsammans. Men jag hittade några alternativ. Valet föll till slut på ett hotell nära Schiphol -  flygplatsen. Kan låta långt bort och otillgängligt men rätt smart om man tänker efter. Det finns så gott som alltid bra kommunikation till och från en stor internationell flygplats. Dessutom, OM jag inte tar bilen, utan flyger, så blir det enkelt till/från flygplatsen. Det kommer vara hyfsat enkelt att ta såg till maratonstarten vid Olympiastadion, iaf rent teoretiskt. 

 Rätt skönt att ha boendet fixat redan nu. Ett steg närmare resan.