Rosabandet loppet 2019 - race report

Hade en trevlig kväll med plankstek av oxfilé, som jag typ aldrig äter annars, dagen före Rosabandet loppet.

Trött och uppe i varv samtidigt men somnade till slut.

Söndag (loppdag)
Sliten i kroppen men började så smått vakna av att alla packade ihop sina luftmadrass etc.
Åt en dålig frukost bestående av chips och två bullar jag sparat från gårdagens lopp.

Mina skor från gårdagen var fortfarande jätteblöta så jag valde att ta mina trailskor.

Vid 11-tiden drog jag mig mot Grönsta tillsammans med min madrassgranne. Agerande bärhjälp åt min sovgranne. Hon gjorde 55:an och var en hel del sliten, vilket man kan förstå. Passade på att smita med in och chilla i deras VIP-tält tills V.K. tagit sig Grönsta. Jag höll en låg profil. Just där och då kände jag att jag inte hade något att komma med med mina i sammanhanget ynka 30 km. De hade ju lyckats med 45 km på lördagen.

Så äntligen kom V.K. till Grönsta och vi möttes. Stod och pratade och hade det angenämt. Tittade runt på området lite grann för att se vad sponsorerna hade med sig. Lämnade överdragen på anvisa plats för att sedan stå i obligatorisk lång toakö men som ändå gick rätt kvickt.

Uppvärmning med alla snabba vältränade i startled 1B. De flesta hade förmodligen inte sprungit på lördagen. När jag står där i första startledet så känns det alltid som att jag hamnat fel. Men av någon anledning så kvalificerar jag mig till den startgruppen, vilket är trevligt.

Startskott och alla satte av i ett rasande tempo... såklart. De var ju pigga i kroppen. Såg på min klocka... 4:15 min/km. Skrattade för mig själv och visste att när backen kom skulle jag ändå gå.
Men jag klarade att springa halva Grönstabacken. Framsteg!

Tredje kilometer var min snabbaste med 5:22 min/km.

Slättförs och ffa utför gick det hur bra som helst att springa. Höll ett för högt tempo typ hela loppet, men det kompenserades av att jag ju gick i alla långa branta uppförsbackar.

Abborrbacken, hej hej. Lite ömt att gå uppför också. Lisa Ring ångade förbi mig på asfalten. Hon gjorde 55:an och startade 10 min efter mig. Schysst att hon inte hann ikapp förrän vid 5 km. Brydde mig inte om det och sprang först när jag passerade högsta punkten.

Var ändå förvånad hur hyfsat pigg jag var i benen på slättförslöpning och nerför bara ångade jag på för att iaf försöka vinna några sekunder av det jag gått upppför.

Valet av skor var helt fel även idag. Synd att jag inte gjorde tvärtom och hade trailskorna när det var regn och de vanliga idag när det var typ torrt. Men men, framåt tog jag mig i vilket fall.

Lycklig i mål på min 6:e Rosabandet loppet (fd Lidingö Tjejmil) och min andra Tjejklassiker. Som vanligt svårt att inte starta för hårt när man startar i första startgruppen. Rullade i mål på 1:01:09. Hade velat vara närmare timmen men jag är ändå nöjd. 🏅

Var till en början inte nöjd när jag kom i mål (riktigt förbannad vid förvarningen faktiskt). Men med några timmars distans till det hela så är det ju faktiskt en hyfsat snabb tid för en motionär med 30 km i benen. 😊

På väg hem från en fantastisk helg hör det till att fotografera familjens löpare med medalj vid det gula huset. Iår saknade dock barnen.

Placering: 551/2410 (första femtedelen)

Nästa lopp: 12/10, Göteborg (halv)marathon, 21,1 km.

Lidingöloppet 30km 2019 - race report

Jag hade en fantastisk helg!

Fredag
Mot tidigare år så var den dock lite annorlunda. För det första så packade jag för ensamhelg. Detta involverade övernattning i gympasal, vilket jag i och för sig har gjort tidigare just i Lidingö.

När allt var fixat och med i packningen, jag glömde inte massagekudden denna gång, var det dags att åka norrut. :) Min GPS tyckte att jag skulle vara framme kl 21:13. No, no, no, inte bra med tanke på att nummerlappsutlämningen stängde kl. 21. Körde väl inte helt lagligt men kom fram till Lidingövallen kl. 20:56. Sprang till mässan och hann faktiskt. Jätteskönt, slipper trängas imorgon. Jätteskönt också att gå där nästan ensam. Lugnt, tyst och behagligt. Köpa något skulle jag ändå inte.

Tittade förbi Team Nordic Trail montern. Hade på Instagram sett deras fina tygpåsar och ville gärna ha en. Det visade sig att jag stod och språkade med självaste Miranda Kvist. Det är Miranda som startade TNT för drygt 1,5 år sedan. Jag anslöt dock för ett år sedan och jag gillar konceptet.

Installerade mig i Källängens gympasal för det var där jag skulle sova denna helg. Hittade ingen annan logi. På grund av det så följde inte barnen med iår. De blev lite besvikna. De hade sett fram emot detta lopp. Men det gick inte att lösa på annat sätt.

Det var ganska många som campade i salen så ensam var jag inte. Installerade mig  och spred ut alla mina saker. Fläktsystemet hade jag tröttnat på redan efter fem minuter, efter tio hade jag huvudvärk. Grattis till mig.

Pratade ett gäng äldre herrar som visade sig vara "Börjes gäng". (googla) Trevliga gossar från olika delar av landet. Bredvid herrarna fanns även en trevlig Malin och vi diskuterade klädval, skador, frukost med mera.

https://www.lidingoloppet.se/sv/site/tcs-lidingoloppshelgen/nyheter/borje-och-ganget/#.XZR1xGjRY0N


Hade som vanligt svårt att somna inte bara på grund av det där fläktsystemet. Öronproppar satt i öronen och hjälpte till att filtrera bort stora delar av fläkten. Jag var nog den som somnade sist i hela gympasalen. Men jag måste ha somnat för jag vaknade två gånger under natten av att jag frös. Gillar ju inte sovsäck så jag föredrar att försöka ha de som täcke... men det blev som sagt för kallt. Att frysa är värre än en stängd sovsäck. När jag stängde sovsäcken blev det genast skönare. Kuriosa att veta var att jag hade sovsäcken upp och ned. Upp och ned i den bemärkelsen att jag hade huvudfliken över huvudet istf under, på så sätt fick jag det även mörkt iom att jag låg under en nödutgångsskylt.

Lördag
Ljuset tändes tidigt och jag ansträngde mig för att försöka sova vidare, min start var ju inte förrän efter lunch. Till slut blev det svårt och jag masade mig upp. Blev därför mycket dötid i väntan på att gå till starten. Valde för första gången att inte sätta på förebyggande skavsårsplåster, varken på hålfot där jag ofta får skavsår, eller på mina illa sargade tår.

Eftersom det visade sig att Malin (70025) och jag startade i samma startgrupp så slog vi följe till Koltorps gärde. Det händer inte så ofta att jag har sällskap och någon att prata med när jag promenerar vägen till Koltorp. Jag trivdes och njöt av situationen.

Vi hann stå i sedvanlig jättelång toakö och dessutom fota det obligatoriska fotot på kullen. Jag är tydligen en konservativ vanemänniska och jag vill ogärna bryta något som jag "alltid" gjort.

Loppet
Ställde mig någonstans långt fram i startfältet för det har jag lärt mig att jag ska för att få den bästa upplevelsen. Lite uppvärmning och sedan gick startskottet. Öppnade alldeles för snabbt, som alltid men det är ändå skönare att starta långt fram.

Årets Lidingöloppet går till historien som det blötaste och lerigaste någonsin under de 19 år jag sprungit någon av de distanser som finns. Det regnade hela dagen. Tack och lov var det knappt någon vind.

Förbannade mig flera gånger över att jag inte valde mina trailskor. De hade varit ett mycket bättre val i och med att det blev halt av all lera. Nu hade jag inte dessa så det var bara att gilla läget.

Vid vätskan vid  9km+ såg och pratade jag med Line från serien "Min klassiker". Jag träffade henne före Vansbrosimningen också så det var roligt att möta henne igen. Hon kämpade på efter bästa förmåga men såg riktigt sliten ut. Jag peppade så gott jag kunde och sa att det är helt okej att gå.

Jag hade en målbild om att ta mig i mål på 3:30 iår men vid 17 km så bestämde jag mig för att skita i sluttiden. Nu gällde det bara att ta sig i mål med hedern i behåll.

Vid Grönsta gjorde jag ett längre stopp för att stretcha samtidigt som jag tuggade på en torr bulle och försökte peta i mig så mycket vätska jag kunde utan att få sjögång i magen. Sedan gick jag upp för Grönstabacken. Jag kan inte minnas när jag sprang hela den backen senast. Måste ha varit i min ungdom när jag sprang sista milen på typ 52 minuter.

Vid vätskan före Abborrbacken tog jag bl a en banan i farten. Skalet ville jag inte äta så det kastade jag mot ett sopkärl typ 3 meter framför mig. Sopkärlet var i storlek med soptunnan hemma. Jag fick till en perfekt parabel och skalet landade i soptunna. En medlöpare såg det hela och jag fick beröm och applåder av honom. Det kändes fint.

Gick i de flesta uppförsbackar sista milen. :/ Men jag var fortfarande ganska stark på platt och nerför. Inte lika snabb som i början men jag plockade ändå några placeringar.

När det var 1 km kvar peppade jag alla runt omkring mig högt och tydligt. Det blev som en pepp till mig själv eftersom ingen annan kunde göra det.

Jag kom helskinnad i mål, inget personligt världsrekord men väl andra bästa tid på banan. Tog mig i mål på mitt 6:e LL30k på tiden 3:47:41. Lite stolt över prestationen är jag ju faktiskt för det är verkligen en skitjobbig bana. Och jag kände mig starkare efter målgång iår än för två år sedan. Anmärkningsvärt är att jag inte fick några skavsår i hålfoten. 💪🏼👌🏼 Mina tår var inte så glada på mig men de har sett betydligt värre ut efter lopp. Jag har lyckats härda mina fötter bra.

Tog mig tillbaka till gympasalen. Nu var det dags för välförtjänt dusch. När jag som bäst stod där dök Karen Ljungman upp. En sån härlig personlighet. Hon har erfarenheter som en annan saknar både vad gäller livet och klassikerloppen. Det var så trevligt att prata att jag till och med satte mig i bastun av rent sociala skäl. Jag tycker inte om att basta och undviker det om jag kan.

Göttade mig sedan med min massagekudde samtidigt som den medhavda chipspåsen länsades. Låg och snackade med luftmadrassgrannen, Maria (23602), om loppet. Hon var ganska trött eftersom hon var anmäld till 55:an. Maria hade med andra ord först sprungit 15 km på förmiddagen för att sedan ta sig igenom 30 km på eftermiddagen. Under morgondagen väntade sista milen för att få ihop sina 55 km. "55:an" var ett arrangemang av Lidingöloppet för att fira sina 55 år.

Sen hade klockan blivit dags för middag och hela "gänget", mest de gamla rävarna men även Malin och jag, gav oss iväg och åt på Näset. Jag unnade mig oxfilé. Äter inte det så ofta och nu kändes det rätt. Var ju inte hungrig men jag vet att jag måste äta.

Årets medalj hade ett rådjur på sig. Jag minns 2010 när jag träffade på detta rådjur på riktigt. :)

Note to self 1: Ta med ett grenuttag.
Note to self 2:. Välj trailsko (utan dubb) om det regnar ymnigt.

Nästa lopp: 29/9, Rosabandet loppet, 10 km.

Vältajmad post

När jag kom hem från Helsingborg Marathon (som jag ännu inte skrivit lopprapport om) uppmärksammade min make mig på att jag tappat något. Han såg att min klocka (Suunto Ambit3 Sport) saknade en skruv. För ett år sedan bytte jag armband föra att det var heltrasigt, men att tappa en enstaka skruv var något nytt. Hur skulle jag lösa detta? Var köper man en skruv som passar? Det är inte bara att åka till närmaste blå-gula möbelvaruhus att fixa reservdelar till en klocka som köpts via internet.

Hur som helst så kontaktade jag supporten och efter ett par veckor fick jag svar att reservdelsskruvar skulle skickas med post. Det kunde dock ta några veckor till för det skulle skickas från Rumänien. Bara att acceptera att jag skulle få springa Lidingöloppet med en "vobblande" klocka. Det funkade ju iof som det var, jag har ju sprungit ett antal mil sedan det upptäcktes, men det hade helt klart varit bättre med en hel så jag inte riskerade att tappa klockan helt.

Och idag, dagen för avresa till Lidingö, damp skruvarna ner i brevlådan. Hipp hurra! Ibland har man mer tur än man vågar hoppas på.

En snabb lov i källaren efter rätt mejsel, sen var klockan hel. En bra start på Lidingöloppshelgen.

Denna höst också...

Jag såg på mitt Instagramkonto att jag den 27 oktober 2018 gjorde ett nytt innerhål i mitt skärp/bälte.

Häromdagen fick jag göra ytterligare ett nytt hål längst in på skärpet. Det här med löpning verkar göra en lite tunnare. Helt okej. Jag är just nu lite konvex, eller som jag säger när barnen hör: bubblig, i kroppsformen. Heja mig!

Och så bjuder jag på en devis jag levt efter sedan typ 2004, då jag trillade på den första gången:

Jag är i form. Rund är en form!

TNT inofficiella Backyard 2019 höstedtion - race report

Denna dag var egentligen ingen bra dag. Var trött fast jag sovit bra och länge. Var lite yr och såg sämre på ena ögat.

Backyarden startade egentligen vid 10, men jag hade lite andra saker att uppleva med familjen före detta. Jag anslöt vid 1320 och satt ensam och njöt i solen.

Cirka tjugo minuter senare droppade löparna in. De flesta hade redan sprungit fyra varv. Jag hade själv tänkt springa ett till två varv á 6,7 km för att fylla veckokvoten av löpning. (Har ju mitt årsmål att sträva mot.)

Gjorde ett bra första varv. Ganska pigg i kroppen trots dålig dag. Inte helt pigg eftersom jag under gårdagen sprungit 10 km i en annan skog. Då hade jag glömt bort att detta var idag. Men jag höll ett förhållandevis högt tempo men ändå behagligt.

Andra varvet var också skönt och behagligt, dock så trillade jag på en rot och blev lite stukad. Slog i ena handen och ena knät. Väl tillbaka till utgångspunkten var mitt mål med råge uppfyllt och jag kunde egentligen avbryta här.

Klockan 1600 gav jag mig ut dock på ett tredje varv för att det ändå kändes rätt ok trots att jag trillat. Lite omplåstring i form av att tvätta av knät, välbehövlig vila och sedan dags för varv tre.

När jag kom till stället jag föll tänkte jag specifikt att jag skulle lyfta bättre på fötterna. Vad tror du händer?! Jag snubblar på samma jävla rot på tredje varvet! Vad är oddsen för det på ett traillopp där det finns åtskilliga rötter, stenar och stockar att springa över? Det är större sannolikhet att vinna på Triss än att lyckas med det, tror jag.

Nu slog jag i samma knä och höger axel. Blev ledsen och besviken för det kändes som ett stort misslyckande men jag lunkade vidare ändå. Hade en klump av ledsamhet halsen som gjorde att jag inte kunde andas ordentligt. Fick stanna för att hämta andan. Sänkte därefter tempot, gick, djupandades ett gäng gånger, lunkade igång igen och sprang ikapp mitt sällskap. Väl tillbaka brydde jag inte om att tvätta. Inställningen var nu: känn inte efter nu, bara gör din grej så kan du slicka såren och tycka synd om dig efteråt.

Efter lite snabb energi i form av läsk, "bollgurka", vatten och en GT-tablett lunkade jag iväg på mitt fjärde varv. (Förra backyarden i våras nöjde jag mig med tre varv.)

Fjärde varvet var inget speciellt. På platsen jag snubblat två gånger på gick jag medvetet. Nu fick det vara nog med skador. Kom faktiskt helskinnad förbi. Trillade inte heller någon annanstans trots att jag vara nära till det på ett annat ställe. Skönt att komma tillbaka efter ett fullbordat fjärde varv.

1800 och sista varvet, mitt femte, skulle starta. Tvekade om jag skulle ge mig ut då det gjorde ont typ överallt, på två olika sätt. Dessutom regnade det och jag frös. Satte på mig vindjackan men frös ändå. Med tre minuter till start av sista varvet sa jag att jag minsann skulle ta mig runt det också om det så skulle ta över timmen. Det var ju trots allt sista varvet.

Trötta stela ben stapplade iväg exakt 1800.

Sista varvet var det enda jag sprang ensam, men det gjorde absolut ingenting. Vid 29 tillryggalagda kilometer började de små uppförsluten bli jobbiga så jag gick. Annars hade jag faktiskt sprungit samtliga varv utan att gå någonstans... med undantaget för fallen. Nu på sista varvet stannade jag faktiskt till och fotograferade den jävla roten. Roten till allt ont jag fått.

Varv 1: 46:53 min
Varv 2: 44:17 min
Varv 3: 47:36 min
Varv 4: 46:02 min
Varv 5: 51:43 min

Det var smått fantastiskt att jag inte fick ett enda skavsår på fötterna, vilket jag brukar få av trailskorna. Dessutom fick jag inte lock för öronen, vilket jag brukar få vid 15 km.

På detta backyard gjorde jag distansrekord i backyardsammanhang, totalt 33,5 km.

Nytt gammalt motionsspår

Jag har sprungit Lidingöloppet jag vet inte hur många år (varierade distanser) och inför varje år har jag fått rekommendationen att åka till Olstorp för backträning. Det har aldrig blivit av. Det krävs en bilresa på nästan 30 min att ta sig dit fast det är inom samma kommun.

Jag har hört att det ska vara jättebackigt. När jag letar upp vart jag egentligen ska åka (jag har bara ett hum om var det ligger) ser jag på hemsidan att de själva ställer frågan om det till och med är Östergötlands tuffaste.

http://vretaskicenter.se/?page_id=52
Idag tog jag mig dit och möttes av en otroligt vacker (och stilla) plats. Bra för kropp, hjärna och själ.

Jag sa till mig själv att målet med dagens pass var att ta mig runt utan vare sig tidskrav eller krav på att springa i alla backar. Så tryckte jag igång klockan och började min 5 km-runda.

Efter 1,5 km tänkte jag:
Vad vackert här är och så bra det känns. Nästa gång kanske jag tar två varv!?

Efter 2,5 km tänkte jag:
Hur springer man 7,5 km? (Finns 5+2,5 spår) Alltså var delar sig spåren? Jag ska kanske förlänga och göra det idag? Det blir inte två varv idag i alla fall.

Efter 3 km tänkte jag:
Jag ska f-n inte gå i någon backe idag. Knega på, skit i tempo, men gå inte.

Efter 3,5 km tänkte jag:
Gaaaah! Det blir bara ett varv idag... och nästa gång... och nästa... och...

Vid 4,5 km, då läste jag fel på skylten och tyckte att det bara stod 4 km, tänkte:
Fan, min klocka har ju redan passerad 4 km för länge sedan. Vid det laget var det sista backen och sedan var det nerför ner till startplatsen igen.

På slutrakan tänkte jag att detta var ett Swiss Irontrail i miniatyr minus traildelen. (Referatet från det loppet är inte färdigskrivet än. Håll utkik här på bloggen. Sprangs 27/7.)

Det blev alltså en rejäl genomkörare för kropp och ben. Trots allt en trevlig upplevelse, inte minst för att jag fick se något nytt. Hit måste jag orka ta mig igen.

Snabb tid och långsamt skrivande

Nu ligger jag sådär mycket efter igen. Har fortfarande inte slutfört mina texter för Swiss Alpine Irontrail, City Run och Helsingborg Marathon och igår sprang jag Stockholm Halvmarathon.

Det går inte fort och smidigt att skriva rapporterna. Många pauser blir det. Mer om det i ett annat inlägg.

Stockholm Halvmarathon 2019 - race report

Fredag 7/9
Fredag och jag vaknar med ögoninflammation. Denna skitreaktion på att jag gjort för mycket. Jag försökte bota den genom att sova hela dagen.

Lördag
Hade tänkt att i detta lopp verkligen försöka springa in på en bra tid under 2:20. Det var liksom dags nu efter all löpträning och lopp. Men med ögoninfektion tvivlade jag på om jag ens skulle delta. Hade i och för sig inget att förlora eftersom jag vunnit startplatsen av #kexchokladrunning. Tusen tack!

Jag ville VÄLDIGT gärna springa detta trevliga loppet så jag bestämde mig för att åka upp ändå och göra ett försök. Jag hade varken feber eller halsont, bara svårt att se med ena ögat. Jag springer på sätt och vis inte med ögonen men det underlättar helt klart att se ordentligt. Förra året blev jag omsprungen av en blind. DNS (Did Not Start) var inte ett alternativ.

Jag som alltid springer i svarta shorts kände att jag skulle bryta trenden och letade därför upp ett par gamla blå från min tid i Råå IF. Jag hade ju redan bestämt mig för svarta kompressionsstrumpor. Med blå shorts blev jag inte helsvart.

Men förutom keps tog jag även med mina fula solglasögon anno 90-talet. De har tidigare tjänat som skidglasögon soliga skiddagar i alperna. Nu hade jag både hängslen och livrem. Skrotade genast målsättningar och loppet fick bli som det blir. Allt utom DNF (Did Not Finish) var bra.

Bilresan upp gick u.a., men det var ösregn vid ankomst till huvudstaden. Väderleken sprack turligt upp när jag parkerade. Vad jag inte räknat med var att av alla vattenpölar blev tårna genomblöt redan bara av att gå till p-automaten. Åt det fanns inget att göra så jag tog min ryggsäck och begav mig med T-bana till starten vid slottet. Gick mycket smidigt att hämta nummerlappen, som iår var stiligt svart. Så passande att jag tog blå shorts så jag inte blev helsvart. Jag kanske har ett sjätte sinne?

Mycket lång toakö, men det hanns med råge. Stod och prata med två spanjorskor och vips var det min tur. Denna gång glömde jag inte körkort etc på bajamajan. Lämnade in väskan, tog några selfie framför slottet och sicksackade mig sedan fram till startfållan, allt gick ganska smidigt.

Loppet
Den effektfulla och spännande röken vid starten luktade inte gott, kan jag tala om för den som undrar.

Trippade iväg lugnt i början sedan gick benen av sig självt. Hade planen att springa med farthållarna för 2:10 så länge jag orkade.

I tunneln var det varmt även iår. Och det gick svagt nerför vilket resulterade i att jag sprang för fort. Försökte sakta in tempot men det var svårt dels för att jag var pigg i kroppen (ja, så pigg man kan vara med en infektion) och dels för att alla andra rusade iväg och det är så lätt att dras med i andras tempo tidigt i lopp.

Någonstans efter tunneln  (2 km) stod Carolin af Ugglas och hennes kör och sjöng The Proclaimers låt "I'm Gonna Be", mycket peppande och här var jag ju fortfarande fräsch i benen. Jag har ett svagt minne av att jag hörde de även på Stockholm Marathon, fast då stod de på Odenplan.

Så följde kilometer efter kilometer och jag sprang i ett tempo som kändes bra, men snabbt. Det bara flöt på liksom. Ansträngande men ändå hyfsat behagligt. Var inte särskilt andfådd som jag minns det heller.

Då det gick upp för mig att farthållarna jag planerade att följa fortfarande var bakom mig ändrades planen till att hålla de bakom mig så länge jag orkade.

Det var först vid Kristinebergs IP som uppförsbacken blev lite övermäktig och jag vandrade en bit uppför. Men det gick betydligt snabbare nerför. I sann Lidingöloppsanda måste jag ta igen det jag förlorat uppför i den följande nedförsbacken. Så det gjorde nog inget att jag gick, det tog ut varann så att säga.

Norr Mälarstrand så oändligt rak och lång. Försökte hålla mig springande, men iom att det även var flackt så blev tempot för snabbt och jag kroknade. Då blev strategin att springa typ snabba intervaller. Gå - springa hyfsat snabbt - gå - springa hyfsat snabbt osv. Så som jag sprang förr i tiden och så som jag har satt mina pb-tider på olika distanser.

Hjältarna Rasmus (aka Skyltmannen) och Therese stod med varsin skylt strax före Stadshuset där Norr Mälarstrand tar slut, dvs vid ca 11km. Peppande för en trött kropp.

Nu, halvvägs, försökte jag övertyga hjärnan om att det ju inte var långt kvar. Jag försökte med nedräkning av kilometer medan skyltarna visade uppräkning. Konflikt maximus… i hjärnan alltså.

Vandrade upp för Slussens backe och spanade bakom mig om jag såg 2:10-flaggorna. Vid första anblick såg jag de inte. Vid en närmare titt så kom de faktiskt där nere, kanske bara dryga halvkilometern bort. Det sporrade mig att fortsätta springa, även uppför. Men backen tog ut sin rätt.

Jag hade som mål att hålla 2:10-farthållarna bakom mig. Det lyckades jag med i 14,5-15 km. Med sju kilometer kvar trippade de förbi mig som om de bara sprungit 2 km. 😳

Enervit stod och delade ut gels och jag greppade några. En att ta nu direkt och två att ha senare i loppet. Petade in de under cykelbyxan. De sitter fast bra där. Men det var nu trötta ben som tog sig runt Söder. De ömsom gick och ömsom sprang. Uppförsbackar forcerades genom gång trots att jag ju visste att det var ynka fyra kilometer kvar.

Alltså uppförsbacken vid Drakensbergsparken/Zinkens väg (Tantolunden)... egentligen inte så brant, men sjukt lång och sjukt seg. Inte sprang jag den inte. Det fanns det ingen ork för. Jo vissa partier sprang jag faktiskt. Här är det fjuttiga tre kilometer kvar men jag kunde ändå inte övertyga kropp och hjärna att mobilisera kraft att springa om än så långsamt.

Med 2 km kvar kände jag något kladdigt på benet! Gissa vad?! Snabb eliminering av kladdförpackning, aka energigel. Första gången jag varit med om att de gått sönder. Lite frustrerande att mina händer också var kladdiga. Någon vätskekontroll fanns inte heller. Slickade dock av det värsta, energin kanske kunde göra nytta? Fick i alla fall snällt vänta till efter målgång med att tvätta händerna.

Strax före nedförsbacken ner mot Gamla Stan såg jag en kille hålla fram en låda med godis. Det är för oss, tänkte jag och tog en utan att fråga. Som tur var sa han varsågod. Nu gällde det att hålla ihop och springa på, det var ju nedförsbacke nästan ända fram till målet.

Mål
Så äntligen såg jag målet och kraftsamlade till fin avslutning. Jag kom i mål på tiden 2:13:51. Sjukt stolt såklart eftersom mina halvmaratider de senaste åren legat på runt 2:20.

Förbannelsen är bruten. Galet, 2:13 trots infektion i kroppen. Det är en förbättring med nästan sju minuter jämfört med 2018, (6 min och 41 sek för att vara exakt. ;)) Jag som tvekade om jag ens skulle vara med. Jag börjar komma i form... eller så var det för att jag sprang i blå shorts och snabba glasögon... men det är mindre troligt. ;)

Det var jättebra väder, typ 17-19 grader och mest mulet. Ösregn när jag anlände Valhallavägen, men det försvann ju och inte en droppe regn föll under loppet. Först kanske 10-15 min efter att jag kommit i mål kom en rejäl skur men då var jag klar och redo att ta mig till tunnelbanan. Helt perfekt! Att även vinnaren Mustafa "Musse" Mohamed satte nytt banrekord vittnar om bra förhållanden.

Efter dusch blev det ett stämningsfullt foto från Stadion. Det var vackert, men med tänd belysning på arenan, som förra året, var det mer balans och vackrare.

Plats 2490/3773 (kvinnor)
381/537 (åldersklass)

Nästa lopp: 28/9, Lidingöloppet, 30 km.

Statistik 2019-09-01

Antal olika länder jag sprungit lopp: 3.
Sverige, Österrike och Schweiz.

Antal sprungna maraton: 3
Stockholm Marathon x2
Helsingborg Marathon

Antal länder jag sprungit maratonlopp: 1
Sverige.