Tredje gången(året) gillt. :)

6 juli 2019

Vansbrosimningen 2019 - race report

Förberedelser
Det är ett dåligt återkommande mönster i mina förberedelser inför klassikerlopp att jag har inte tränat så mycket grenspecifikt. Detta år blev det totalt 4 km simmat. Detta uppdelat på två pass dagarna efter varandra, 1 km respektive 3 km.

Resa (fredag)
På fredagen hämtade vi ut vår nya bil från bilfirman. Sen tog jag den och körde norrut. Så jungfruresan blev till Vansbro. Mycket trevlig bil. Lite mindre än den förra, men mycket kvickare. Familjen fick/ville inte följa med iår ska tilläggas.

Visste inte om jag skulle köra över Örebro, som jag gjort de senaste gångerna, eller om jag skulle ta vägen över Karlskoga. När jag väl börjat köra och ställt in gps:en blev det till slut över Örebro och den s.k. Bergslagsdiagonalen. Det var en del trafik men inte överbelastat.

Fastän det var närmare att åka till Vansbro först så åkte jag direkt till det boende jag bokat. Om jag hade nyckeln kunde jag sedan gå i Vansbro i lugn och ro utan att ha någon tid att passa.

Med utkvitterad nyckel åkte jag sedan till Vansbro och hämtade mina mössor och satte dit respektive startnummer. Träffade min bästa väninna V.K. med familj och blev inbjuden på kvällsfika.

Men före kvällsfikat måste Vansbrosimningsatmosfären insupas. Det gjordes bäst genom att titta och heja lite på de sista tappra simmarna i Öppen Älv.

Passade även på att handla en frukostsmörgås sedan begav jag mig tillbaka till Dala-Järna där jag bodde. Lastade in mina grejer och tog mig bort till V.K och hennes familj. Mycket trevligt samvaro över en kopp te och smörgås.

När jag några timmar senare kom tillbaka till mitt krypin var det fortfarande ljust och inte jättejättesent. Jag hade två val, antingen ligga och skrolla på telefonen eller ta en löprunda i kvällssolen. Så praktiskt att både löparkläder och löparskor fanns med i min packning. Så det blev en sightseeingrunda runt byn. Några återvändsgränder träffade jag på men jag hittade rätt ändå. Dala-Järna är inte stort.



Loppdag (lördag)
Vaknade och var egentligen mer sugen på att springa än att simma. Kollade temperatur etc.
Klockan 1030: Luft 16 grader. Vanån 15,8 grader. Västerdalälven 15,4 grader. Betydligt kallare än förra året, men inte så kallt som 2014 då det var max 14 grader i vattnet.

I år hade jag starttid kl. 1318, så jag hade gott om tid till allt jag tog mig för. Stress är en av anledningarna till min sjukskrivning så det behöver jag inte mer av.

Åkte in och gick till målområdet bara för att komma i stämning och få upp simsuget. Det såg ju faktiskt lite roligt ut och det såg inte ut att vara motström iår heller. Hann även med att se prisutdelningen före det var dags att dra sig mot startområdet.


Provade att gå en annan väg än den markerade. Mycket trevlig upplevelse, lugnt och bra för min hjärna, som ju lyssnar på allt och alla vare sig jag vill eller ej.

Gick på toa utan stress. Bytte om och smorde in mig med vaselin och hade gott om tid. Gick mot uppvärmningen och där stod Line, en deltagare från tv-serien Min klassiker, och såg orolig ut. Jag pratade lite med henne och försökte lugna att det kommer gå bra. Det var ju dessutom ingen motström att tala om i Västerdalälven. Ta det lugnt, i din takt. Jag tror på dig. Det kommer gå bra, blev mina peppande ord.
t


Uppvärmning och jag lyckades stå kvar på den grå utlagda mattan. Det var skönt för fötterna. Har tidigare år ondgjort mig över dessa hemska stenar man ska typ hoppa på.

Äntligen dags att äntra vattnet och det kändes kallt när man gick i. Vis av erfarenhet rusade jag inte i. Sköljde av mina nyinköpta TYR-simglasögon och simmade iväg. Efter ett par hundra meter hade jag dock vant mig vid temperaturen. I början av loppet fick jag kryssa mig fram men jag försökte behålla lugnet och hoppades på splittring av fältet.

Strax före 1k simmade jag om eftersläntrande grå mössor från startgruppen före. Iår var det jag som var dålig på att hålla kursen och mitt kryssande berodde dels på trängsel och dels på att jag simmade snett åt fel håll. Kände att jag tyvärr sparkade till några men skyndade mig att säga förlåt. Även jag fick några sparkar bland annat en kraftigare på min högra hand. Vattnet kylde och jag ignorerade. (Efter loppet kändes inget, så det var nog inte så farligt, bara obehagligt.)

Vid halva distansen blev det fler och fler grå badmössor att simma om. Såg även vätskestationen för första gången. Den fanns vid runt 1750 meter.Någon vätska behövdes inte fyllas på dock. Det räckte bra med de kallsupar jag fick under loppet.

På en flotte spelades det fiol/violin. Hörde i och för sig inte så mycket av det för jag hade huvudet mest under vatten. Men det var alldeles säkert trevlig underhållning för de som låg och plaska långsamt och länge.

Strax före 2k simmade jag ikapp och om några röda simmössor. De hade startat två startgrupper före mig. Nu var det dock glesare bland simmarna. Vid udden med 1k kvar simmade en grön mössa om mig från startgruppen efter och det blev riktigt trångt med grå mössor men även de röda blev fler.

Här nånstans vid udden började det kännas som om jag sparkade av mig högerbenet i varje bentag. Gjorde i ärlighetens namn lite ont. Varvade därför bröstsimmet med crawl för att slippa göra bentag. Anledningen till denna smärta beror alldeles säkert på att det en gång i tiden gjorts en korsbandsrekonstruktion och meniskfix i det knäet i kombination med att jag inte simtränat så mycket iår, dvs inte stärkt rätt muskler. Men, ska poängteras, jag har simtränat tre kilometer i sträck utan att få ont.

I början av "upploppet" simmade jag ikapp en och annan grön slentrian (tre startgrupper före) och hör och häpna även en gul mössa. Simmade om en annan deltagare från tv-serien Min Klassiker, denna gång var det herr Stetsko. Hejade/peppade honom men fick inget svar tillbaka, han var nog trött.

Det var trångt i stort sett hela sista kilometern och ett potpurri av färger på simmössor. Bästa V.K, M.K med barn stod och hejade på målrakan. Jag höll på att missa dem trots att jag höll utkik. Som tur var hann jag vinka till dem. Blir så glad av supportrar, både kända och okända.

Så var det dags för slutspurten och som många gånger förr är jag ruskigt trött. Detta året simmade jag mycket mer bröstsim än tidigare år. Trots det gjorde jag en kraftansträngning och crawlade i mål och satte handen i plattan. Sen kommer en av två svåra saker med loppet... att ta sig upp för rampen. (Det första är att ta på sig våtdräkten och smörja in sig utan att kleta ner simglasögonen.) Man är rätt svag i benen efter en timmes simmande kan jag lova, man ser lätt rätt berusad ut.

När jag på svajiga ben stapplat upp för rampen fick jag en spontan och ärlig grattiskram av kransmasen Alfred Eriksson. Det gjorde mig glad. :)

Efter loppet
Sen hörde jag bästa familjen Karlsson ropa på mig över staketet. De gratulerade och överraskade med en godispåse. 💕🍬 De vet precis vad jag tycker om.

Så kollade jag tiden och minsann. Jag satte personbästa tid. Inte så mycket, bara fyra sekunder snabbare, men ändå PB. Med tanke på att jag simtränat rekordlite detta året (4 km) gör ju att prestationen är bra. Som jämförelse så träningssimmade jag 18 km första året. Galet va?! Benet, som under loppet gjorde ont, kände jag inte alls av när jag kom upp på land och gick som vanligt.

Efter dusch och stretching tittade och hejade  jag på V.K och M.Ks dotter som skulle simma Lilla Vansbrosimningen i Plasket. Med kraft och i stor stil utklassade hon alla i sitt heat. En proffsig voltvändning och strax var hon i mål medan de andra precis påbörjat sin andra längd. En riktig simtalang. När hon nått kaklet blev även jag stolt över denna fantastiska tjejs prestation.


Vi hade pratat om att se VM-bronsmatchen mellan England och Sverige tillsammans hos V.K., men tiden hade rusat iväg. Nu fick det bli i mässtältet istället. Jag försåg mig med mat och hittade bästa platsen framför storbildsskärmen. Vilken tur att jag hade mina öronproppar med mig, annars hade detta aldrig gått.


Det var en välspelad och spännande match. Det var rent av nervöst före slutsignalen ljöd.  Ett bortdömt mål för England, en monsterräddning på mållinjen av Nilla Fischer (min favoritspelare sedan 2004) och segern med 1-2 var ett faktum. VM brons till Sverige! En fantastisk avslutning på en bra dag.


Glad över segern var det dags att dra sig tillbaka och ladda om för morgondagens simning.

Tid: 1:05:14,7 (PB)
Placering:
2063 av 5840 (alla).
689 av 2186 (kvinnor).

Nästa lopp: 7/7, Vansbro Tjejsim, 1 km.

Inga kommentarer: