Idag skulle jag ha varit i New York och sprungit den 50:e upplagan av deras maraton, tyvärr blev det inte så iår heller.
Sommaren 2019 anmälde jag mig till att delta i 2020-års version av detta lopp. Det skulle vara 50-årsjubileum av loppet och allt. Så blev det uppskjutet pga pandemi. Allt ställdes in och vi bokades om till 2021.
Pandemin är inte slut men under bättre kontroll tack vare vaccin. (Jag fick tidigt en tredje dos pga att jag tillhör en riskgrupp.) Restriktionerna lättade och samhället återgår sakteliga till ett "nytt normalt" och gränserna ut i Europa öppnade.
Europa öppnade gränsen för amerikaner, men USA öppnade minsann inte gränsen för Européer. Europa och Schengen ilsknade till och "hämnades" genom att stänga Europas gränser för amerikaner igen.
Mr. President väntade och väntade med besked om när gränsen skulle öppnas. Sent om sider (20 september) annonserades att gränsen skulle öppnas för vaccinerade "early November").
Alla europeiska maratonlöpare drog en suck av lättnad och vi blev riktigt glada över beskedet. Men beskedet om exakt vilket datum "early November" var, fick vi inte reda på.
Vi väntade.... och väntade... Det var inte bara löpare som blev otåliga på att besked om öppning dröjde.
Men så en dag (15 oktober) så kom besked, en riktig käftsmäll. Gränsen öppnas 8/11. What the f**k! De öppnar alltså gränsen för européer dagen efter NYCM. *fulfinger*
Ingen europé (utom de som är bosatta i USA och de med amerikanskt medborgarskap då, som kan resa dit fritt) får uppleva det 50:e loppet och dess jubileum. Loppet blir av men vi får inte åka dit.
Jag kan inte beskriva hur jävla arg och besviken jag är på detta. Att se fram emot ett jubileumsmarathon så länge (eller överhuvudtaget) och sen ta detta beslut. Halva upplevelsen med marathon är att det är många nationaliteter som deltar.
Men men, have fun americans. Enjoy your 50th anniversary of your marathon by yourself. Själv får jag nu fortsätta träna och blicka fram mot New York City Marathon 2022, 51st edition.
Har jag lyckats vänta nära 2,5 år på mitt livs resa, ska jag nog klara ett år till. Bara man inte råkar ut för skador eller något annat otrevligt tills dess.
