Konkram

 Vi pratade om konvex och konkav och vad det innebar. Sonen tog mig i famnen (kramade) och frågade om jag var konkram eller konvpuss.

 Jag svarade att jag både är konvex (om midjan) och konkram.

Jobbar du här?

 Alltså, det händer så ofta när jag är på resa (eller hemma) att folk kommer fram till mig och frågar mig om saker. Till exempel turister som frågar om vägen, både utomlands och i Sverige, fast jag själv är turist. Eller i affärer då folk misstar mig för en anställd. 

 Jag har hittills inte noterat alla tillfällen men jag tänkte börja göra det nu. Detta blogginlägg är med andra ord "levande" och uppdateras allt eftersom.

19/5 -24 Frölunda Torg, Göteborg 

Strosar omkring på köpcentrat utan specifika mål med min Varvetmedalj runt nacken. Typiskt turistigt tycker jag. Hade varit inne i två affärer: New Yorker och Cleas Ohlsson. Så när jag kommer till Stadium kommer en äldre herre fram och frågar om jag vet var Cleas Ohlsson ligger. Det blev ju enkelt att svara på den frågan just då.

18/5 -24 Målet/ Medaljutdelningen på Göteborgsvarvet 

Jag stod, med min medalj runt halsen, och fotade den stora högen med medaljer. Strax efte att jag lagt undan mobilen kom en tjej kom fram till mig och frågade om hon kunde ta en. (Hon hade inte stått och tittat/väntat på att jag skulle fota färdigt.

14/5 -24 Ica maxi, Linköping 

 Jag plockar till mig Pelargoner och går med dem för att hitta Lobelia. En dam frågar på avstånd: Jobbar du här? (Hon hade nog en fråga om blommorna, var man betalar eller så?)

9/5 -24 Fyrishov äventyrsbad, Uppsala.

 Jag går ut från omklädningsrummet för att köpa ett hänglås, då det jag hade med mig var för stort. En kvinna står och fipplar med sin barnvagn i hallen och frågar mig om det går bra att parkera vagnen där trots att hon inte har något lås.

Nu är jag anmäld på riktigt

 Det damp in ett mail...

Det står att anmälan till BMW Berlin-marathon har varit lyckosam och de välkomnar mig till loppet den 29 september.

Broparken Parkrun, Umeå, 11 maj 2024 - race report

 Vaknade till strålande väder, inte ett moln på himlen, 8 °C och inte jättemycket vind. Underbart!

 Åt en ostadig hotellfrukost. Springer inte så bra när jag precis ätit. Gick i god tid till starten. Det var närmare än jag beräknat så jag hann prata med några volontärer före loppet. Hon berättade att de egentligen ville att loppet skulle gå över till andra sidan och sedan den närmaste bron tillbaka, som en loop/ögla. Parkrunorganisationen godkände dock inte den bansteäckningen för att det fanns en liten bit väg på andra sidan.

 
 Råkade även på en trevlig herre från Aberdeen, Scotland. Han var i Umeå för jobbets räkning, men hade fått tillåtelse av chefen att gå ifrån och delta i detta. Eftersom han också anslöt startplatsen ganska tidigt hann vi prata en hel del. Han jobbade med något på flygplatsen och hade flugit till Umeå i deras DC3:a. Så pratade vi lite om Daisy, den svenska DC3:an som ännu flyger i föreningen Flygande Veteraners regi. 

 Broparken hade lite uppvärmning före start. Det var ett trevligt initiativ att ha. Den kunde dock ha varit en handfull minuter tidigare.

 Starten av den 87:e upplagan av Broparken Parkrun var under bron och vi började med att springa uppströms. Och som så många gånger förr startar jag längst bak. Det är rätt sporrande och trevligt att springa om folk. Jag började dock försiktigt för att få igång kroppen. I torsdag, i Uppsala, hade jag ju fortfarande ganska ont i låren. Låren kändes dock bättre idag även om jag fortfarande kände att jag nyss gjort ett maraton.

 Det var vackert att springa längs Umeälv. Björkarna hade inte slagit ut än för våren har inte kommit lika långt här. Ett och annat isflak kom sakta flytande ner för älven.

 Försökte ta lite "stylish" foto på bron i farten. Hade inte lust att stanna när det kändes bra i kroppen.

 Banan gick, som sagt, över bron och sedan ett högervarv på ön. På västra udden fanns en grillplats. Vi "snuddade" den och vände  tillbaka för att springa under bron runt till öns östra udde.

 Längst bort vid östra udden stod volontärer och hejade. De hade även en högtalare med inspelat publikjubel. En trevlig extra krydda till loppet. Det var i stort helt platt hela loppet. Det var egentligen bara bron som bjöd på lutning, uppför och nedför, två gånger.

 Uppför bron på tillbakavägen så gick jag lite. Det var det enda tillfället jag gick. På sista kilometern segade jag ikapp och om två manliga löpare. Tjejen i rosa tröja visste jag var alldeles för långt fram för att jag skulle hinna ikapp, men det var ändå en bra motivator att fortsätta hålla ett bra tempo. Det var ändå rätt skönt att kunna se hur bron närmade sig. Vi visste ju att där var målet.

 Satte mig på stenmuren och fick beröm av tre yngre killar, vilka presenterade sig som Anders, Movitz och William. Så satt vi och pratade lite. De bodde i Umeå och var imponerade över att jag åkte dit bara för detta lopp. Det primära målet med resan (för mig) var ju faktiskt att delta i detta Parkrun. Sedan hittade vi (jag och sonen) på andra saker också, när vi ändå var där.

 Tog lite foton och en kaka sedan gick jag tillbaka till hotellet för att hinna äta lite mer ordentlig frukost före den stängde kl. 1030.

 Slutade som nummer 17 av 43 löpare. Sistagångaren är inte inräknad. Volontären jag talade med före loppet sa att de inte brukar ta med den i resultatlistan. Kanske går/joggar inte den hela banan?

 Som sagt plats 17 av 43. Kom in som 5:e kvinna och först i min ålderskategori. Åldersgradering 62,79% 💪🏼

 Nu har jag sprungit fem av Sveriges 11 Parkrun; Vallaskogen, Billdalparken (Göteborg), Skatås (Göteborg), Uppsala och Broparken (Umeå).

 Kvar för att ha sprungit alla är; Örebro, Hagaparken (Stockholm), Lillsjön (Stockholm), Huddinge, Växjösjön och Malmö Ribbersborg 

Uppsala Parkrun, 9 maj 2024 - race report

 I Parkrun-världen finns en del utmaningar.  De främsta är att samla starter/deltagande  och volontärpass, och kan köpa merchandise (kringprodukter) tryckta Parkrun 50, 100, 200 etc.

 En annan är "Parkrun A-Z", dvs att delta i olika parkrunarrangemang där namnen på parkrunet representerar alla bokstäver A till Z.

 Det kommer ta några år,  men jag tänkte mig delta i Sveriges alla Parkrun åtminstone en gång.

 Idag på Kristi himmelsfärdsdag, då många nordiska parkrun ordnar ett extra lopp, åkte jag för att delta i Uppsala Parkrun. 

 Eftersom det är en restid på tre timmar hemifrån åkte jag upp redan på onsdagskvällen. Det är inte jättekul att gå upp klockan fem för att hinna köra och komma i tid.

Uppsala Parkrun

 Strax före starten sammanstrålade jag med Mille, som bor i Tierp. Jag hade "lurat" dit honom. Han kände inte till konceptet förrän jag berättat om det. Idag gjorde han sitt första lopp.

 Bra briefing där vi fick reda på att vi idag gjorde Uppsalas 230:e lopp i ordningen och hade en deltagare som gjorde sitt hundrade lopp och en sitt 50:e. Ganska många gjorde sitt första lopp i Uppsala och ungefär lika många sitt första lopp. En hel del s.k. Parkrunturister (inkl mig själv). Uppfattade inte riktigt var de kom från men säkert Storbritannien och Polen. Banan bestod av 2,5 varv i Stadsgårdsparken och längs Fyrisån förbi Studenternas (sportarena).

 Eftersom jag stod och prata med Mille var jag inte riktigt beredd när starten gick. Men iväg kom vi. Mjukstartade men kom raskt in i ett ganska högt tempo då jag och Mille sprang jämsides. Mina lårmuskler var inte riktigt redo för snabbdistans. (Jag sprang Köpenhamn Marathon i söndags.)

 Bet ändå ihop och trummade på längs Fyrisån. Lite kaosigt upplevde jag det också, då det var en U-sväng och de som sprang tillbaka, tillsammans med de påväg till U-svängen, inte var helt överens om vilken sida de/vi skulle springa på. Det var ändå aldrig någon risk för kollision.

 På andra varvet blev mina ben mer och mer stumma. Strax före 3 kilometer drog jag ner på takten och släppte Mille som sällskap.

 Efter andra gången på U-svängen började jag peppa de jag mötte. Det kändes bra och peppade även mig själv. Nu var det inte heller samma oordning som tidigare utan vi höll oss på varsin sida. Så kom jag även ikapp sistagångaren, då hade jag sprungit 3,7 km och skulle snart in på sista halvvarvet. 

På sista "halvvarvet" tillät jag mig att gå några gånger. Det gjorde faktiskt ont i benen. Men så blev det slutrakan och jag blev omsprungen av en jämnårig herre. Jag visste att jag hade två-tre till hack-i-häl och bestämde mig för att inte släppa förbi dem. Därför blev det en ordentlig slutspurt. 

 Sen blev det lite social samvaro. Någon hade tagit med brittisk choklad som man blev bjuden på. Tack!

 Kom in som 36:e person av 92. Åttonde person av samma kön men 2:a i min åldersklass. Åldersgradering: 61,75%

 Vädret var molningt och 5°C. Inte mycket vind men några vindpustar 2 m/s med 4 m/s i byarna. Kändes kallt före start men var ganska lagom klädd när jag väl sprang. (Öppnade vindjackan vid några tillfällen.)

 Nu är der två dagar till nästa Parkrun, på lördagar som alltid. Jag och sonen kör därför norrut och siktar på att vara med på Broparken Parkrun i Umeå. Eller... jag ska vara med, sonen avstår.

Köpenhamn Marathon - race report

Inför

 Dags för deltagande i ett utsålt CPH Marathon. 15 000 deltagare är anmälda. Efter att jag i höstas sprungit Oslo maraton väcktes tanken att göra en "nordisk maratonklassiker". Detta är mitt tredje lopp i det påhittet. Sedan återstår bara Helsingfors och Reykjavik.  

 Jag hade letat efter ett "förlopp", som brukar vara dagen före maraton, men inte hittat något. Så jag bestämde mig för att delta i ett av de lokala Parkrun som finns istället. 

 Drygt en vecka före maratonloppet kommer en notis från arrangören om "skake out run" på lördagen. Tack för den. Tydligen har andra vetat om den eftersom den såklart var slutsåld. 

 Åkte ner till Skåne redan på torsdag eftermiddag. Vad skulle jag göra hemma? Fredag bjuder iof på roligt tennisspel, som jag brukar vara med på. Men fredagar betyder också mer trafik på vägarna. Jag hade möjlighet att åka tidigare så jag gjorde det. För att göra resan så billig som möjligt segade jag fram i 100 på motorvägen och hastighetsbegränsningen på mindre vägar. Jag lyckades få ner medelförbrukningen på bränsle till 0,45 l/mil. Bra för en stor Passat med vinterdäck. 

 Spenderade en skön fredag hos föräldrarna. Gjorde inte så mycket, vilket passade mig. Mamma och jag tog en promenad på stan och åt mat och glass. Det var sommarkänsla med sol och 24 grader.

 La mig tidigt för att åka till Köpenhamn tidigt på lördagen. Läs förförra inlägget. 

 På lördagen sprang jag tidigt efter det hämtade jag nummerlapp etc.

 Även danskarna (liksom norrmännen) hade den smarta lösningen med plastficka på övdragspåsen. Dock kan man inte beskylla danskarna för att ha tänkt till när de gjort lappen för stor för fickan (eller fickan för liten).

-Loppdag-

 Vaknade strax efter 6 fast jag ställt klockan på 7. Åt frukost, klädde mig och städade av rummet. Promenerade till starten.

Fint påväg till starten vid Parken Arena.

 Vädret var helt perfekt... på morgonen: 12-14°C, 2-5 m/s (6-10), sol och lite moln. Prognosen stämde inte alls. Och jag hoppades att den fortsatt inte skulle stämma. Trist med regn. Såg inte ut att bli mycket i alla fall. Tänk så fel de hade.

 Under promenad hörde mitt eget tungomål och vände mig om och sa något i stil med. Äntligen förstår jag vad som sägs. Eftersom vi var påväg mot samma mål, starten blev det en trevlig konversation om energiintag, maror i världen, parkrun  och runstreak.

Emelie och Andreas från Sandviken.

 Dags att leta toakö och jag hittade en nästan direkt. Där stod jag och språkade med en tjej från Filippinerna, men hon bodde i Danmark. Detta var hennes första maraton och jag önskade lycka till. 

 Jag har i en tidigare race report/lopprapport skrivit om de Schweiziska bajamajorna, nu kan jag skriva om de danska. Danska portabla toaletter har handfat med rinnande vatten. Bravo! 

 Finjusterade min utrustning och den energi som skulle med. Hann lämna påsen med grejer och gick mot startfållan. Tyckte det var lite otydligt vart man skulle men hittade nåt orange:t, samma färg som fanns på en ruta på min nummerlapp. Trodde jag var sen, men det visade det sig att jag inte alls var.

 Plötsligt sa en röst bakom mig. "Are you from ... Canada?" Blev lite ställd men visste ju att jag hade mina flaggor på huvudet. David hette killen och han var från Chicago. Hade en trevlig konversation om Chicago, där jag aldrig varit, samt Lund, dit han skulle under morgondagen. Han skulle hälsa på en vän han inte träffat på 20 år eller nåt.

 Så stod vi och väntade på start. Hukade mig ner för att skona ryggen och fick syn på en barfotalöpare. :o

Loppet
 Starten märktes knappt. Där har danskarna mycket att jobba på. Applåder för elitlöpare, ett litet poff (startpistolen i fjärran), så gick starten. Som sagt, märktes knappt. Kanske är det annorledes längre fram men från bakre leden var det under all kritik för ett huvudstadsmaraton, tycker jag.

 Efter "poffet" till start, så stod vi och vänta 2 min, gick 2 meter och vänta igen i 9 för att gå en meter fram sen vänta igen. Stod och skrev på detta blogginlägg i väntan på att få ta mig an maran. Klurade ut att de släppte iväg en förväntad "sluttidsgrupp" i taget.
Den där ståväntan var inte bra för min rygg. Först toakön sedan starten. Aj aj aj. Hade behövt sitta ner en stund emellan.
Efter 20 min rörde vi på oss lite mer på riktigt framåt och 25 minuter efter "gun shot" startade mitt lopp.

 Efter halvannn kilometer såg jag en tröja där det stod något i stil med: I've ran marathon in all 50 states. När jag kommit ikapp berömde jag insatsen. För det är imponerande. Hon tackade. Jag frågade vilket som var roligast. Hennes svar blev Chicago. Alltså, det verkar som löparfolk tycker om den staden med maraton. Jag måste definitivt försöka få startplats dit.

 Vid typ 4 km kom herreliten susande (de hade sprungit 16,25* km) och jag filmade när de närmade sig. Eftersom vi skulle åt olika håll i korsningen stannade jag och filmade klart. Men det blev bara ett superkort stopp. 

 Vid drygt fyra kilometer, efter filmstoppet, hörde jag en kraftig duns bakom mig. Vände mig om för att kolla, såklart. (Det är sånt man gör på ren reflex/automatik.) Då såg jag en man som just sprang rakt in i en  busskur. Nu låg han på marken. Hoppas det gick bra för honom. Lite tidigt att springa in i väggen tänkte jag.

 Jag startade med farthållarna för 4:30 precis bakom mig. Vid ca 10 km hade jag segat mig ikapp farthållarna för 4:20. Jag visste ju på förhand att jag inte skulle ta mig i mål samtidigt som någon av dessa farthållare. Att hålla 4:45 bakom sig är mer rimligt, även på ett platt lopp eftersom jag fortfarande är dålig på att träna långpass. Spelar heller ingen roll om jag kommer imål på 4:30 eller 6:00 timmar.  Jag tar loppen efter min förmåga och går när jag känner för det.

 Gick inte så mycket före 17 km, några stopp för att fylla vattenblåsan samt den där filmen av eliten bara. Men där och då, vid 17 km, fick det vara bra. Jag stannade jag för att stretcha. Har erfarenhet av att det går lite lättare att springa efter stretchingstopp. Och det gjorde jeättont i låren redan här pga det höga tempot. Har man behövt stanna en gång blir det lätt oftare efter det. Rätt stolt över att ändå ha sprungit ikapp 4:20-farthållarna och sedan springa jämsides med dem i deras tempo till 17 kilometer, som det ändå blev före jag släppte dem.

 För det fanns egentligen aldrig någon  anledning för mig att gå någonstans på banan. Det var platt rakt igenom med ett undantag. Jag brukar gå i uppförsbackarna och får då lite aktiv vila. I Köpenhamn finns inga backar. Raka motsatsen till Oslo Maraton med andra ord. Skönt i och för sig att slippa uppförsbackar men tråkigt att inte ha något nerför. Dock fanns en skön nedförslöpa, jag tror det var vid 32 kilometer. Det var ner från en väg ner till en annan.

 Jag ser på Garmin att jag gick vid 28 tillfällen med start vid 17 km. Jag har aldrig förut sprungit så långt utan att stanna någon gång.

 Det var generöst med vätskestationer där de serverade vatten och sportdrycken High Five. (Godare än både Enervit och Umara.)** Bananer på ett ställe och gels på ett. Men inget salt och ingen coladryck. På en station vid 20 km serverades däremot Red Bull utspätt med vatten. Jag tycker inte om Red Bull original, men detta var helt okej. Jag drack till och med två muggar.

 Jag var rätt desorinterad hela loppet, hade ingen aning om var i staden jag var. Detta berodde inte enbart på att banan var snurrig, att vi sprang på samma gata flera gånger, utan för att jag har rätt dålig koll på Köpenhamn. Det som är bra då är att man inte är ensam. Det är bara att följa de andra.

Rätt var det var så var vi på Rådhusplatsen.

Kom in från "fel" håll,

så jag missade att få fram mobilen.

 Tivoli passerades vid 28,5 km. (Fortfarande torrt på vägen. ;) ) 

 Blåste rejält på sina ställen. Flaggdiademet flög nästan av. Sen bestämde jag att ta av den och ha den i handen.  Då såg jag att en  flagga saknades. :( Tappade den någonstans vid 30 km, tror jag.

Spännande, men kanske inte så snygg, arkitektur.

 Jag hade hittills i loppet undvikit alla duschar. Det var inte "torkväder" och springa med våta kläder är egentligen inte skoj. Runt 33 km hade dock sponsorn Nike satt upp en "vattenvägg" med orden "If you hit the wall? Hit the wall back!" I beskrivningen av upplevelsen skrevs det att det skulle vara små droppar. I verkligheten blev man genomblöt.

Det är torrt på andra sidan tunneln.

 För enligt prognosen skulle det bara regna lite. Det var totalt fel. Det ösregnade rätt mycket på oss. Kom inte ihåg hur långt jag hunnit när ösregnet kom, men jag vill minnas (och man ser der på bilden ovan) att det var torrt när jag sprang igenom Nikes "vattenfall", vid typ 33 km. Att jag blev genomblöt där gjorde ju inget med facit i hand. När det regnade så mycket som det gjorde tog jag inte fram mobilen för att fota.  Hittade två bilder som arrangören tagit som visar bra hur blött det var.

 Men det var bara att gneta på i regnet. Målet är ju målet, vilket jag också till slut nådde. Sjukt trött i benen sista biten. Kilometerna 38-41 var sååå långa. Sista kilometern pressade jag ut allt jag hade kvar i benen. Det gjorde sjukt ont så jag hoppas det såg bra ut. 

Tiden stämmer inte eftersom det ju tog 25 min 

att bara komma till startlinjen/ komma igång. 

 Tog inga egna foton på slutet på och på grund av regnet, men arrangören fångade vätan.

 Kan sammanfatta dagens väder såhär: 12-15°C, 2-5 m/s (6-10) Sol -> molnigt -> regn -> ösregn -> uppehåll. Efter loppet, påväg hem = sol.

 Publikstödet i Köpenhamn var fantastiskt. Det var många ute på gatorna som hejade och de hördes. Inget slår publiken i New York men Köpenhamns publik rockar mer än Oslo och Stockholm.

Såg många roliga skyltar. Kom på lite sent att fota dem. Den bästa såg jag i början av loppet och fotades tyvärr inte.  (Kanske hittar den på sociala medier?)
"Fuck tinder! What's your Strava?
Såklart var det bara en bråkdel som träffade min näthinna men jag såg aldrig klassikern "Never trust a fart!" däremot klassikern "Run like you saw someone from highschool".

 Bankartan 2024. Bansträckningen fick dock göras om i sista stund pga den stora branden i Börshuset. Jag märkte ju ingen skillnad förstås eftersom jag aldrig sprungit detta lopp tidigare.

Efter loppet
Tog lite foton och plockade till mig förfriskningar man fick; vatten, banan, energibar, alkoholfri öl, Red Bull. Tog beslutet att genast gå mot duschen . Jag var så genomblöt och började bli kall att det inte var roligt att stanna och mingla, massage (som jag inte vet om det ens fanns), dricka coladryck (som faktiskt fanns i målet efter utpassage av målområdet) etc. Kanske springer jag detta snurriga lopp igen och då är det förhoppningsvis inte ösregn. I övrigt var vädret perfekt. Rätt temperatur och ingen gassande sol.

Duschade länge och tog den tid jag behövde i omklädningsrummet. Ingen stress. Jag hade inte köpt tågbiljett "hem" i förväg, det gör jag troligen nästa gång ... om det blir någon.

Eftersom jag bara hade ett par skor med i packningen ... och de var ju nu jätteblöta,  fick jag gå barfota till Østerport. "Folk" tittade lustigt på mig. Smög in i en butik och köpte mig en glass som belöning och tröst. 

Istället för att sitta med mobilen och fippla på tåget satt jag och prata med en man med en hund i knät. Han kunde typ svenska. Hunden var en chihuahua, som heter Vimma. Hon var införskaffad från ett ställe de tar hand om hundar ingen vill ha längre. En gammal hund på 14 år med både grönstarr och tappade eller om de var utdragna(?) tänder.

 Mannen gillade att cykla och rekommenderade att besöka de två sjöarna som fanns vid Munka-Ljungby. Det är tydligen vackert där. De får jag besöka någon gång.

 På färjan köpte jag, på begäran, ett flak öl till farsgubben. Så unnade jag mig "Två röda och en grön.", dvs två röda pølser och en Tuborg. Riktigt gott med mat kan jag lova. Ölen var inte så dum den heller. Den smakade mycket bättre än den alkoholfria jag fått tidigare under helgen. (Sippade faktiskt bara på den alkholfria och hällde ut båda. Fick vid expot samt målgång.)

 I Helsingborg hämtade mina föräldrar mig. Väl "hemma" blev det ett skönt avslut på dagen då jag tog ett bad i det varma utomhusspaaet.

*Kom ihåg att de tog 25 min för mig att få börja springa efter startskottet gick. 

**Umara är rent ut sagt äcklig och jag försöker inte ens dricka den. Enervit kan jag tvinga i mig för att jag vet att jag behöver den men jag har märkt att mitt gomsegel svullnar av den. Typiskt dåligt.