Nedräkning: D -6, Boven

Läkaren från akutmottagningen ringde, som utlovat, för uppföljning. De hade konsulterat neurologen och allt skylls på Rixathonet i detta fall. Man kunde fundera på min medicinering av Graves också, men eftersom alla värden var helt i sin ordning där, så då  blev Rixathonet mer misstänkt. Enligt neurologen var det kända biverkningar, men vanligen direkt vid infusion istf så lång efter (enligt vad jag har läst på diverse vårdsidor). Enligt dem kunde det ta tid att bli av med men är inget farligt. Nu får neurologen fundera på hur vi gör vid nästa infusion om sex månader.

Det var också som de slutsatser jag drog när jag skickades hem. Det som inte dödar det härdar...typ. Det kan man dock inte som lekman veta. Jag är glad att ha fått detta utrett eftersom att leva i ovisshet och kanske kollapsa i USA hade känts mycket olustigt. Det räcker med de erfarenheter jag har efter mitt första maraton 2018. Sjukvården tar väl hand om mig men jag önskar att det inte var så ofta.

Jag fick inga restriktioner och att åka för att springa New York City Marathon sa de ja till, men jag ska lyssna på min kropp och inte överprestera. Det kan göra lite ont och vara lite jobbigt men det är inget som dödar mig och det borde inte bli värre.

Blir det nya värre symptom =ny kontakt,  FRAMFÖRALLT om jag får nån infektion. Frågade specifikt vart jag skulle vända mig, om det var vårdcentralen eller akuten. Svaret blev akuten.

Over and out. Nu ska jag packa. America here I come!

Kolmårdsrundans Hösttrail 2022 - race report

Det som inte dödar det härdar... eller hur det var...

Efter gårdagens grundliga undersökning efter fel och brister på hjärta och lungor men att de ingenting fann, kunde man ju tro att jag skulle ta det lite lugnt ett tag. Och det hade jag nog gjort om det inte var så att jag hade anmält mig till det trevliga trailloppet i Kvarsebo.

Ja, eftersom läkarna inte hittade något akut som direkt kunde vara farligt för hälsan då var det väl bara att köra på liksom!? Så det gjorde jag.

Upp i ottan. Fast vi fick ju en extra timme tack vare tidsomställningen till normaltid. Tyvärr var barnen inte lika alerta på att passa tiden som en annan.

Dagens lärdom: Ta höjd med en extra halvtimme+ om barnen ska med.

Jag hade tidigt annonserat när vi var tvungna för att jag skulle hinna. När tiden för avfärd kom så var ena barnen knappt påklädd. Det andra gjorde helt irrelevanta saker, ja grejer som inte är förberedelse för att ge sig av.  Därför åkte vi för sent och jag kom instressande till Klintvallen med endast 10 min till start. Då skulle jag hinna hämta nummerlapp, gå på toa samt preppa div attiraljer som vätska i löparvästen.

Jag tog en selfie vid starten, låtsades att allt var bra och hörde att var 30 sekunder till start. Hujeda mig.

Startade mitt gruppen och lunkade iväg i makligt tempo. Men det är märkligt, när det finns en nummerlapp och andra att jaga, då är det helt omöjligt att inte öka tempot. 

De första två kilometerna gick väl okej, sen började det bli jobbigare med andningen. Men jag visste att det inte var farligt. Jag fortsatte således. Sen kändes det okej igen efter ytterligare nån kilometer. Så hade jag iof gått upp för branterna, vilket nog drog ner pulsen behövligt. 

Sen återkom skitandningen, blev bra, blev jobbigt om vartannat. Vid omkring 6 km och in i mål var det hemskt. Stackars medlöpare som behövde lyssna på det.

Jag har sprungit detta lopp flera gånger förut men aldrig sprungit fel. Idag sprang jag fel två gånger. Jag hade helt enkelt inte heller  huvudet med mig idag. Nåja, sträckan blev densamma men jag sprang mindre trail än de andra.

De som jag hade framför mig före jag sprang fel sprang sedan om mig ändå, så ordningen var ändå densamma. 

Men jag klarade det. Jag kom i mål. Dog inte en enda gång på vägen. Jag kände mig dock  inte stark och frisk i mål.

Låg och flåsade en stund på gräsmattan innan jag flåsade till omklädningsrummet.

Man kan se på bilden att jag inte mår helt bra. Detta var på väg till omklädningsrummet.

Såhär på kvällen flåsar jag inte längre men det bränner i bröstet, ibland ilar det och ibland känns det helt normalt. 

Nästa lopp blir New York City Marathon, om en vecka. Jag kommer överleva det loppet också. Det gör kanske lite ont på vägen och efteråt men jag kommer överleva.

Pain is temporary, glory is forever. 

 

Nedräkning: D -8, Blir det inget N.Y nu?

Resan kändes ifara när jag under min seriematch i tennis plötsligt har svårt att andas.

Jag har i och för sig haft problem sedan två veckor tillbaka, dagen efter att jag fick min nya bromsmedicin, Rixathon. Det har mest gjort ont på olika ställen i bröstregionen både bak och fram. Ingen dag var den andra lik. Bara att det har eskalerat istället för att bli bättre. Det kunde göra ont när jag satt i soffan, men inte när jag sprang och tvärtom. Konstigt deluxe.  Idag vaknade jag dessutom med små förkylningssymptom (bla begynnande ögoninflammation).  

Ett tag var jag på väg att uppsöka vårdcentralen, men hejdade mig med tankar på att; om jag bara väntar så går det nog över. Mycket gör ju det om man bara väntar lite.

I torsdags (idag är det lördag) var det ruskigt nära att jag åkte till akutmottagningen. Att smärta strålar från vänster bröstsida ner i armen har man ju hört inte är bra. Men hur det blev så blev det inte så. Det var nog för att jag var ensam med barnen och då kan jag inte ligga på sjukhuset och må dåligt. Så jag mådde dåligt hemma istället. 

Men som sagt, idag blev det lite för mycket av allt. Efter matcherna, fika och dusch åkte jag till akutmottagningen. Det var så illa att jag inte orkade gå från väntrummet till undersöknings dito. Jag fick rullas dit. Lite skumt efter 2,5 timmes tennis. (Där jag iof en bit in i dubbeln efter drygt 1,5 timme nästan  kändes som jag skulle dö. Dessförinnan kändes inget konstigt.)

Så jag blev undersökt med EKG, de lyssnade på både hjärta och lungor, gjorde två ultraljud på hjärtat (det var skiftbyte och fick ny läkare), gjordes också en DT (datortomografi/skiktröntgen). En hel drös blodprover togs också med bl a hjärtmarkörer. Ingen av dessa undersökningar visade på något konstigt. Ändå hade jag högre puls än normalt och så fort jag rörde mig/gick så flåsade jag. I vila kändes flåset normalt, men känslan i bröstet var till och från inte smärtfri.

Men, inga onormala fynd någonstans. Det var inte ens lunginflammation, som vi alla trodde eftersom symptomen var liknande de jag hade 2017 och då hade jag minsann dubbelsidig lunginflammation. 

Det var i och för sig väldigt positivt att det inte var lunginflammation eller ännu värre lungemboli. För springa med lunginflammation hade inte gått så bra. Det är ju också skönt att veta att hjärtat och det däromkring är helt och som det ska. Men ändå, något är fel. 

Det finns många komponenter att ta hänsyn till i mitt fall. Det faktum att Rixathon är "rävgift" och väldigt lurigt. Det är (tydligen) viktigt att tala om att man har den medicineringen för man måste ta hänsyn till den och när man har fått infusion med den. En annan luring är att jag i somras blev berikad med Graves sjukdom. För den tar jag både Levaxin och Thacapzol och det har gått bra. ... tills nu.

Det verkar som kombinationen inte är så lyckosam i mitt fall. Jag vet inte än, men det är en gissning utifrån nattens besök och övervak på akuten. Jag fick iaf lämna sjukhuset nån gång efter 23 utan behandling. Det fanns ju inget att behandla. Läkaren tyckte ändå att det var bra att jag sökte. Och  jag citerar vad han sa: "hade det varit andra dagen så hade jag nog sagt vänta och se. Men nu har det ju gått två veckor. Helt rätt." Sen frågade han också om jag ville spela padel med honom (och hans hustru), när jag blir frisk. :)

Men på måndag ska de ringa efter att ha konsulterat neurolog och/eller endokrin i ärendet. De skulle verkligen inte lämna detta. De såg på mig att något är knas. Akuten behandlar akuta saker, de är inte specialister på varken neurologi eller hormoner.

Jag kommer inte dö av exv hjärtinfarkt eller lunginflammation även om det känns så ibland. Det är bara att "köra på".

Ska bli intressant att se hur fortsättningen blir.

Nedräkning: D -12, Av äpplen blir hallonsylt

Tiden går fort och jag hinner knappt oroa mig för resan, ändå tänker jag på den nästan hela tiden. Vad får jag inte glömma packa ner? Hur blir vädret? Är alla papper i ordning? Vad ska jag ha i handbagaget resp incheckat? Glöm för f-n inte löparskorna! Vad ska jag se för film på flyget? 

Igår och idag skingrade jag tankarna genom att tokbeskära ett av våra äppelträd. Lyckades inte så bra med att skingra tankarna idag för vips hade jag lyckats såga mig i ett finger. Man ska koncentrerar sig på det man gör. Synd att jag är av den klantigare/klumpiga sorten. Så var det inte förr. Det är min MS som är boven att jag är klumpig.

 Efter 3+4 timmar ligger halva trädet på marken och hur många äpplen som helst är ihopsamlade. Äpplena ska jag omvandla till hallonsylt. Jag "säljer" äpplena till musteriet, dvs för varje kilo får jag ersättning som jag kan handla för i deras butik. Vi har ingen nytta av flera hundra kilo äpplen men vi gillar bland annat hallonsylt. Win-win!

Nedräkning: D -14, Inte bara maraton

Två veckor kvar till mitt livs löparresa. Börjar nästan få lite resfeber. Packlistan är iaf skriven så när det är dags för packning hoppas jag det går smidigt och enkelt. 

Jag har också klart för mig vad jag vill se och göra förutom att springa maran. Hoppas jag hinner med allt... eller iallafall det mesta. 

Ett år sedan

Jag läste inlägget jag skrivit för ungefär ett år sedan, när vi inte fick åka till USA.

Vad har hänt sedan dess?

Jag inser att jag inte skriver på min blogg, men jag är hel från skador. Men sedan dess har jag haft problem med både knä och axel, men repat mig. Rent sjukdomsmässigt har det inte varit helt toppen. I vintras, månadsskiftet januari-februar,i åkte jag på covid. Detta trots fyra(!) vaccinationer. Efter det hade jag STORA problem med andningen när jag sprang. Det gick liksom inte. Det gick fort att få upp pulsen och så fort jag fick upp pulsen så blev det asjobbigt och jag var tvungen att gå.

Sedan åkte jag på ett MS-skov där halva ansiktet domnade bort. Efter drygt två månader utan förbättring fick jag kortison i hög dos. Det blev lite bättre i ansiktet men inte helt bra. Däremot så försvann problemen med andningen, som jag trodde var postcovid. 

I och med att jag fick ett skov bestämdes medicinbyte och massa prover togs. I samband med dessa prover upptäcktes att allt inte var som det skulle med kroppen. Jag fick remiss till endokrinologiska avdelningen där man efter fler prover kunde konstatera att jag fått Graves sjukdom, en form av hypertyreos. Grattis till mig för ytterligare en autoimmunsjukdom.

Mycket skit men trots det så har jag lyckats hålla liv i min runstreak. Idag sprang jag dag 1017. :) Ge f-n aldrig upp.

Nu ser jag fram emot min resa över atlanten. Jag behöver semester från allt. Om det gick skulle jag behöva semester från mig själv också.

Tredje året gillt

Nu har jag väntat över tre år på att få åka till New York och springa deras maraton. Nu är det mindre än en månad kvar till årets event. Nu börjar det närma sig på riktigt.

Jag är förbredd. Har skaffat ESTA, har ett giltigt pass samt förnyat alla andra intyg jag behöver. Jag har börjat skriva packlista och nu börjar det kännas som att jag verkligen kommer iväg iår...  men riktigt säker är jag inte förrän jag sitter på flyget.