Lidingöloppet 30k - race report

 Hade egentligen inga intentioner att delta iår eftersom det låg så tätt inpå Oslo maraton. Men det sista Mille sa innan vi skiljdes åt i Göteborg var: "Vi ses på Lidingö". Då var jag inte anmäld och tänkte väl inte göra det heller.

Men så av en händelse såg jag att det gick att anmäla sig för friskvårdspengar och det hade jag en bunt kvar av. Sen blev det som det blev.

Dagen före LL (Fredag 22/9)
 Åkte i sakta mak (för att spara på bilens  bränsle) efter en stadig försenad lunch.

 Väl framme vid Hersby skola pratade jag med trevliga från Västervik. Hittade till platsen för incheckningen, så de har koll på hur många och vilka som bor över, och där satt Karen på en bänk. Mycket trevligt att träffas igen och prata om gamla lopp. Har träffats några gånger förut på både Lidingölopp ich Vasalopp. (Det är ffa på Lidingö man hinner prata med varandra förresten. )2 Bestämde redan här, utanför incheckningen, att äta pizza med de andra  imorgon efter loppet. "De andra", det är Börjes gäng** det. En skara trevliga äldre herrar, som i ålder kunde varit mina föräldrar, vilka brukar träffa varandra på Lidingö varje år. Övriga året bor de utspridda över landet och långt från varandra; från Malmö till Arvidsjaur.

 Delar sal med en annan från Linköping (Ingrid). De flesta valde den stora salen där uppe. Jag/vi valde den lilla där nere. Gick tillsammans till nummerlappsutdelningen. När vi sneddade över parkeringen då kom ett välkänt ansikte sladdande med sin blå bil. Det var Nathalie som kom körands. Hon hade precis sprungit Lidingöfemman. Jag berättade var jag slagit läger så hon kunde göra sällskap bredvid. 

 På nummerlappsmässan köpte jag mig en klocka. En Garmin Forerunner 265. Blev så trött på min gamla Suunto, att pulsbandet sällan fungerade. Min nya är både mindre, lättare och har fler funktioner. Den är jag värd.

Tog mig tillbaka till härberget och pingade  samtidigt Nathalie om hon hade ätit eller skulle äta. Vi gick sedan tillsammans till hamburgerkedjan i närheten.

Preppade för morgondagen och var mycket nöjd med att jag tagit med min tältsäng istf luftmadrass.

Loppdag (Lördag 23/9)
 Vaknade av knarriga luftmadrasser, tunga hälar som dunsade över golvet och de som pratade lite för starkt. Min nya klocka som har massa festliga funktioner berättade för mig att jag ändå sovit bra inatt. Den verkliga kroppen kändes som om jag redan hade sprungit mitt Lidingölopp.

 Tog en lugn morgon där jag utforskade klockan mer och gjorde lite inställningar jag trodde var bra. Bestämde mig för att ha både nya och gamla klockan på mig på loppet.

 Pratade med likasinnade. Sovgrannen Tony var på sitt 23:e LL. Då kom vi att prata om veternklubben och hur man nådde dit. Åt medhavd frukost. Klädde mig och gick för att möta Mille på avtalad plats.

 Gick gemensamt till start. Positivt iår var att Stadium delade ut bananer till alla som gick mot starten och ville ha. Fortsätt med det!
Tog lite foton och satte oss sedan på kullen och pratade.

 Startade i startgrupp 6 för första gången. Praktiskt nog i samma som Mille. Hade presterat bra förra gången vilket gjort att jag avancerat. (Nästa gång är jag nog tillbaka i grupp 7!?)

 Gick ut alldeles för hårt, för jag följde Mille och trodde att det skulle gå bra. Men jag insåg att det skulle bli en alldeles för jobbig resa så jag släppte honom vid 3,5-4 km. Någonstans där kändes det också som att min ena sko skulle lossna i vilket steg som helst

 Mina skor sjunger sedan länge på sista versen då de gått sönder i sidan fram. Jag var rädd att de inte skulle överleva till Oslo maraton, men det gjorde de. De överlevde faktiskt maran och lite till, och eftersom de inte hade rämnat helt till detta lopp heller, så tog jag dem. (Det är som bekant inte bra att springa i nya skor på långa lopp.) Men som sagt nu kändes det som att de skulle ge vika vilken kilometer som helst.

 Vid 17 km hade de satt upp en väggen åt mig. Då var det riktigt tungt att springa så jag gick en del. Några kilometer senare (19 km) blev jag prejad och föll ner i diket. Det var inte det djupaste av diken och jag fick inga större skador, nåt skrubbsår bara.

 Träffa Karen vid vätskan, kan det ha varit vid 23 km? (Inte att förväxla med Karin, som är namnet på en hemsk backe.) Karen är veteran utan dess like och har förmånen att få starta tidigt. Jag har några år kvar tills dess, femton för att vara exakt (om @homeedition räknas, annars 16.) Hejade såklart på henne och stämde snabbt av att det är middag tillsammans sedan. Det är extra roligt att springa, eller skida eller vad man nu gör, under ett lopp när man träffar folk man känner.

 Nånstans efter Abborrbacken kände jag i fickan och hittade en banan. Det påtalade jag för löparen bredvid. Frågade om han ville ha, men han avböjde. Han sa att vatten skulle vara bättre. Då hivade jag upp min vattenblåsa och sa att det har jag här. Varsågod! Han blev lite förvånad men tog emot och tackade så mycket.

 Under typ hela loppet roade jag mig med att räknade hur många Santander-löpare jag sprang om. De startade också mycket tidigare än jag. Räknade ut att det var 30 min före. Om jag räknade rätt, jag var rätt mosig i huvudet och trött överallt, hann till 19 personer. Många blev ganska glada när jag passerade dem och glatt meddelade hur många av "de egna" de hade bakom sig.

 Plågade mig uppför både Abboren och "den jävla Karin" (backen jag nämnde). Jag kan inte minnas att jag sprungit uppför någon av dem under de 21 gånger* jag mött dem. De är helt enkelt FÖR branta för mig.

 Iår kände jag mig tröttare än vanligt efter Karins backe. Oftast brukar jag få nya krafter med vetskapen att målet är nära, men inte iår. Men till slut kom jag ändå fram till målet och precis som alla tidigare gånger så fylldes jag av en lyckokänsla precis innan man svänger ner och in på slutrakan. Lyckan över att ännu en gång klarat av denna krävande bana. På slutrakan ger jag allt jag har kvar i en spurt in i mål. Ibland är det någon som "svarar" och jag har någon att rejsa mot.

 Det är aldrig en självklarhet att det går. Jag hoppas det blir fler målgångar i framtiden, men som sagt säkert är jag aldrig. Nästa år blir det ingen målgång här, för då har jag bokat in mig på Berlin Marathon, som firar 50 år. Det smäller högre än Lidingöloppet 60 år.

Efter loppet 

 Efter målfållan hittade jag Mille. Vi utvärderade våra lopp och var glada. Mille skulle köra hem jag skulle till gympasalen, så vi hämtade överdragskläderna och traskade mot Lidingövallen. Där efter korsningen skiljdes vi.

Väldigt skönt att duscha, varmt och länge.  Min massagekudde lånade jag ut till Nathalie, som även skulle springa Rosabandetloppet på söndagen. Hon behövde den mer än jag.

 Tillsammans med veteraner** jag träffade redan 2019, hade jag bestämt att äta pizza på den närbelägna pizzerian. Pizzan smakade utomordentligt gott trots att jag i vanlig ordning inte är särskilt hungrig efter långa lopp. Jag vill inte äta, för att jag inte är hungrig, men jag behöver och måste äta för återhämtningens skull.

**Veteranerna i "Börjes gäng": 

Bernt och Stefan.

Jan, Börje och Karen.

Oskar, Fredrik och jag. I bakgrunden Nathalie, det blev fullt runt bordet.

Oskar, Nathalie och jag tillhör "föryngringen" av gruppen. Vi kommer inte alls upp i de andras erfarenhet av Lidingölopp och Svenska klassiker, inte ens om vi slår ihop våra målgångar.

*Abborbacken och Karins backe finns bara på loppen med 30 km och 10 km (aka sista milen). På 15 km slipper man båda. Jag har vissa år sprungit både 30 km och 10 km samma helg.

Influencer

 Jag är en influerare (aka influencer). Fast egentligen är jag inte alls det.

 När jag i lördags sprang Oslo Maraton sprang jag och småpratade med en trevlig svensk kille. Jag minns inte allt vi pratade om men jag vet att Stockholm Marathon(sic) kom på tal. Han hade inte sprungit det och jag påstod att det var enklare än detta*(Oslo).

 Dagen efter maran så fick jag ett ping på direktmeddelande. Killen jag sprang och snackade med hade letat upp mig. Det var kul att snacka lite till. Det han ville var att visa att han nu, tack vare mig, anmält sig till Stockholm maraton nästa sommar.

 Igår skrev jag också att jag föranmälde mig till Berlin Marathon 2024, bl a för att de firar 50 år. Bara någon halvannan timme senare fick jag ett ping från min vän Nathalie, som jag träffade i New York.

 Hon uppmärksammad mig på det faktum att det var jubileum, men ondgjorde sig att sparkontot var tomt. Jag sa att jag redan gjort en föranmälan. Sen sa jag att hon ju faktiskt har ett år på sig att spara samt att skippa alla "smålopp". Visst det är roligt att vara med på lopp och samla fina medaljer men 300 kr här och 250 kr där (i anmälningsavgift) plus resor och ibland uppehälle dränerar ens konto ganska fort. Så spara dessa pengar och satsa(spara till) på de stora loppen som du verkligen vill uppleva istället. 

 Tjugo minuter senare...

 "Äsch, va fasen. Jag gjorde också precis en förhands anmälan(sic) 🙈"

 Så kom igen #marathongruppen och #springtime nu får ni gärna premiera mig för att jag gör värvningar åt er.

*När jag hemma kollade höjdmeter för både Oslo och Stockholm maraton visade det sig att det var fler höjdmeter i Stockholm. Det förvånade mig. Dock jämförde jag bara data från min egen gps-klocka och inte på loppens officiella hemsidor.

Berlin 2024

 Någonstans fladdrade det förbi att Berlin Marathon nästa år firar 50 år. Jag kunde inte motstå utan gjorde en föranmälan till loppet.

 När jag (och många fler) blev snuvad på New Yorks 50:e lopp ska jag inte missa det i Berlin. Mycket kan dock hända på vägen... t ex en ny pandemi eller nån annan skit. 

Turistande i Oslo: Museum, Turistattraktion, Pudding och Sedlar

  Söndag 17/9

 Sov riktigt gott och vaknade av mig själv  ganska tidigt. Ganska bra för då hann jag springa dagens lilla runstreakrunda, i närområdet. Det var vackert väder men lite kylslaget. Lite skönt att röra på sina stela muskler i sakta mak, trots allt. Idag skulle jag checka ut från hotellet, men inte köra hem. Därför var det bra att jag hann springa och sedan ta en dusch efteråt.

 Jag packade ihop mina grejer och lastade in de i bagagerummet på hotellet, sedan begav jag mig mot bilen. Det var smart och skönt att inte behöva kånka på allt uppför den branta backen på Ekeberget/Ekebergslätta, eller vad det heter. Trots bara mig själv och kicken så pausade jag många gånger. (Jag kan ha varit lite trött i kroppen efter loppen.)

 Till slut kom jag fram till bilen och till min förvåning var parkeringen smockfull. Jag hade valt att parkera vid vad vi i Sverige skulle kalla typ en 4H-gård. Det var massor med barnfamiljer överallt. Ändå nöjd med val av parkering, ty den var gratis.

 Så körde jag tillbaka till hotellet för att hämta min packning. Då ställde jag mig på en gatuparkering i anslutning till hotellet, eftersom det stod en buss på i-/avlastningszonen. Jag var borta i ynka 10 min och för det betalade jag 25 NOK med min parkeringsapp. Galet!

 Eftersom det var söndag var alla affärer i staden stängda, och det visste jag. Så därför hade jag planerat ett besök på Tekniska museet. Bra med egen bil att kunna transportera sig med, vägtullarna till trots. Vägtullarna var en förhållandevis liten kostnad och jag hade ju planerat och med det så kunde jag spara in på annat dyrt, bl a (långtids)parkering, frukost- och utemat.

 Väl vid Tekniskt museum försökte jag betala entrén med mina norka kontanter, men det gick minsann inte. De accepterade kontanter men inte gamla sådana. Tydligen hade landet bytt sedlar och det är ju inte enkelt att veta som utlänning. De var iaf snälla och gav mig adressen till den bank där jag kunde växla dem. Tack för att jag ändå var i Norges huvudstad där det gick att växla sedlarna.

 Museet var riktigt intressant och kul. Det var allt från kung Haakons första bil till flygmaskiner och experimentavdelning. På en avdelning kunde man lyssna på olika ljudenheter genom tiderna från vevgrammofon till syntar och datorgenererad musik som den var i början av 80-talet. Det jobbigaste var att det blev ett sammelsurium av ljud när olika personer lyssnade på olika saker i rummet. 

 Det fanns också en intressant interaktiv utställning där man utifrån sina val fick nästa föremål "utpekat" att undersöka/titta på. Eftersom alla är, tycker och väljer olika blir rutterna olika. Den inledande AI-genereringen var däremot inte så tillförlitlig.

 Så fanns det lite annat smått och gott.

 Efter flera timmar på museet behövde jag äta. Beställde en pasta carbonara i museets restaurang. Det var god men inget speciellt och kostade 179 NOK, dyrare än entréavgiften på 165 NOK. Satt ute och åt och njöt av solen.

 Det var inte utan att jag blev sugen på glass efteråt. Suget försvann däremot snabbt när man ser priserna.

 Anmärkningsvärt att de på det flesta glassar i det gula "glassmärket" visar förpackningen och inte hur glassen ser ut.

 Jag unnade mig ingen glass. Istället bestämde jag mig för att titta på den där  hoppbacken - Holmenkollen. Jag är inte särdeles intresserad av backhoppning men detta är en turistattraktion och vad annat skulle jag göra? Museet var stängt, men det gjorde inget.

Var skulle jag nu ta vägen när jag inte skulle köra hem och inte hade något hotell bokat? Jo, jag hade hemifrån letat och hittat en stor parkeringsplats där jag tänkte övernatta. Det som gjorde att jag valde denna plats var att andra hade skrivit att det fanns en offentlig toalett att kunna nyttja. När jag tog mig till den, för att bl a borsta tänderna, blev jag glatt överraskad att den dessutom var uppvärmd.

 Det var en vacker plats vid en sjö. Solen hade dessvärre gått ner så det var inte så mycket att njuta av. Det var mest kallt. 

 Bäddade ner mig i baksätet med dotterns sovsäck och min medhavda kudde. Lite kort om utrymme men det skulle nog gå. Larmet på bilen gick några gånger innan jag mindes den lilla knappen i bilen man behövde trycka på.

När jag låg där och kollade av sociala medier kom ett oväntat ping på messenger från den  svenska killen jag pratade med på maran. Han meddelade att han nu minsann hade anmält sig till Stockholm maraton. Hå hå, jag har blivit en influencer.

Måndag 18/9

 På måndagen var det dags att färdas hem igen. Dessvärre hade vädret slagit om och blivit bedrövligt, regnigt och trist, så just nu var det inte heller så vackert vid sjön.

Förre jag styrde sydöst så hade jag två ärenden. Det första var att leta upp en mataffär för att inhandla något speciellt. 

 Sverige har sedan länge, vi pratar om 15-20 år, inte längre någon producent av en kokbar chokladpudding. En sån där dallrig sort. (Inte glömd, alltid saknad.) Ekströms hade en men gjorde om den till en kallvispad som mer liknar mousse än pudding. De kan fortfarande göra och saluföra Jacky Chokladpudding, så det är konstigt att den inte säljs på pulver längre. Findus hade visst också en. Nog om det. Jag saknar den, därför var det kokbar chokladpudding jag letade efter, för jag vet att det finns en i Norge. 

 Jag sökte lite på nätet och tog sikte på en större mataffär. Bingo! Där på hyllan fanns den. Jag köpte alla.

 Efter chokladpuddingsjakten hade jag en mission kvar före det var dags att köra mot gränsen, tanka och fortsätta hem. Det var att leta upp banken och växla mina sedlar. 

Banken hittade jag. Det lite dumma var att den där banken låg nere i stan nära Rådhusplassen, där jag ju varit flera gånger och kunde ha passerat när jag hämtade nummerlappen. Men men C'est la vie! Då visste jag inte att sedlarna var gamla.  Växlingen gick bra och jag började köra hem efter en fantastisk vistelse i Norge. Jag fick uppleva många intressanta saker och träffa nydeligt (=trevligt) folk.

 Kanske återvänder jag en dag för att springa Oslo maraton igen. Eller så åker jag bara över gränsen vid exv Strömstad för att handla för mina sedlar. 

 Före jag lämnade landet tankade jag bilen proppfull med diesel. Detta år kostade diesel i Sverige runt 26 kr/litern medan det i Norge kostade runt 18 kr/litern. En signifikant prisskillnad.

 Jag körde försiktigt hem och efter 37 mil hade jag lyckats få medelförbrukningen till 0,45 l/mil. Normalt brukar den dra runt 0,6 l/mil.