BARA fem veckor kvar

 Idag när jag slösurfade på sociala medier påminde en annan löpare mig om Köpenhamn Marathon. Hon ställde en vänlig fråga om hur man skulle lägga upp långpassen såhär när det bara är fem veckor kvar till lopp. FEM VECKOR!!! Shit, jag har levt i förnekelse, är det bara fem veckor kvar. Jag som inte gjort några långpass än. Hur ska detta sluta?

 Det längsta jag sprungit den senaste tiden är 12 km och det var inte jättemycket löpning då det var trail. Jag måste verkligen ignorera familjen och ge mig ut på några längre rundor nu inom det närmaste. Det är kanske inte så viktigt att springa hela tiden, bara man är ute några timmar. Jag menar, det tar ju några timmar att ta sig igenom ett maraton. Ju sämre tränad, desto fler timmar. Jag tror att maraton blir en roligare upplevelse om kroppen är lite förberedd.

JvH - New York Marathon

 Detta pussel önskade jag mig långt före jag skulle springa New York (City) Marathon. Dessvärre var det ingen i min närhet som (upp)fattade detta. Det återfanns inte i någon födelsedagspresent eller julklapp. Jag tog nyligen saken i egna händer och beställde det.

 Detta var ett roligt pussel att lägga. Många separata områden att bygga på även om skyskraporna blev "terapiarbete". Det enda som irriterade mig var att New York (City) Marathon inte går över Brooklyn Bridge. Dessutom att när man springer av Ed Koch Queensboro Bridge (som säkert kan förväxlas med Brooklyn Bridge) så gör man en snurr ner runt och springer vänster under bron norrut. 🙂 Fick upp fina minnen från loppet när jag la pusslet.

Trasig present

 Det där batteriet/accet jag fick på Vasaloppmässan gick tyvärr inte att ladda. Först trodde jag det var fel på min sladd, det kan ju bli brott inuti liksom. Men så testade jag att ladda mitt gamla batteri och det funkade fint. Så det var något fel på det helt enkelt. :( Lite smolk i bägaren eftersom jag blev så glad att få detta batteri.

 

 Men jag kontaktade Petzl och beskrev situationen, att jag fått det och därför inte hade något kvitto. De bad mig skicka in batteriet till dem.

 Nu har de undersökt och felsökt batteriet och funnit att det var en liten sladd inuti som inte var på rätt plats. Sladden hade ingen kontakt och det var ingen sluten krets, så att säga. Nu har de lagat och postat batteriet så snart har jag det i min ägo igen.

 Kan verkligen rekommendera Petzl. Bra produkt, bra bemötande och trevlig  kommunikation.

Hemsk uppfinning

 Behöver jag säga att jag HATAR de där elektriska handtorkarna. Jag torkar hellre mina händer på byxorna (händerna är ju rena) än använder dem.
 

Av barn och dårar...

  När jag hämtade sonen och hans kompis häromdagen hade jag valt att streama en radiokanal istf att lyssna på en befintlig.

 Kanalen jag valt var en som enbart spelade 90-tals hits. Hits och annat från när jag växte upp, både bra och riktigt dåliga.

 På radion spelades Step by Step av NKOTB, ett band som jag vet att många tjejer avgudade, bl a en klasskompis jag umgicks med. Jag själv däremot tyckte de var riktigt dåliga. Nu lallade jag med i melodin och tänkte tillbaka på barndomen.

 Rätt var det var utbrister sonen:

- Vad är det här för dålig låt? De sjunger bara samma hela tiden. Stäng av!

 För en gångs skull hade vi smma åaikt han och jag. Av barn och dårar får man höra sanningen. 

Blött

 Helt ointresserad egentligen.

 Vasaloppet var i söndags, idag, onsdag, är mina pjäxor fortfarande väldigt blöta. Och då har de ändå stått och luftat dygnet runt sedan loppet (förutom när vi körde hem).

100:e Vasaloppet 2024 - race report

 Ett långsiktigt mål jag jobbat mot i min "skidkarriär" var att skida Vasaloppet 100 år samt 100:e Vasaloppet. Vasaloppet fyllde 100 år 2022 och nu var det som sagt dags för 100:e loppet.

 Tack vare Vasloppets lojalitetsprogram hade jag förtur att köpa startplats, så det var enkelt att anmäla sig. Kan redan nu avslöja att jag endast nådde Evertsberg iår.

En liten film som Vasaloppet lagt ut på sin sida inför loppet:

Boende
 Förra gången jag skidade Vasaloppet, 2022, hyrde jag in mig hos en privatperson i Mora. Det var riktigt trevligt och bra. Så redan i mitten av mars förra året kontaktade jag värdinnan och bokade in oss. (Oss i detta sammanhang är jag och mina föräldrar som supportrar.)

 Tiden gick och jag kontaktade henne igen 3 januari för att bekräfta bokningen och meddela hur många vi blev. (Det var länge lite oklart om dottern skulle följa med eller inte.) Allt var under kontroll.

 Kontaktar igen 30 januari för att meddela att vi blir en färre, dottern har hittat annat att göra (födelsedagsfest med övernattning). Dagen efter får jag lite panik eftersom jag får svaret att det blivit en dubbelbokning och vi får inte plats. Om jag bara hade läst färdigt hela meddelandet så hade jag sluppit alla jobbiga tankar på att göra en B-plan om var jag/vi skulle bo.

 Hade jag läst färdigt så hade jag fått reda på att värdinnan varit vänlig och redan  kontaktat sin granne som snällt hyr ut sitt hus åt oss.

 Det hela grundade sig i en miss av båda egentligen. Jag hade tydligen inte betalat handpenningen och då hittade inte värdinnan mig som bokad. Jag hade inte fått någon hint/påminnelse om att jag skulle betala i förväg. (Att jag gjorde det för två år sedan minns jag ju inte.) Jag är oerhört glad över att den första värdinnan var så hjälpsam att hitta alternativt boende. Och jag är tacksam att grannen tar emot oss (mig och föräldrar).
 
100:e Vasaloppet 

 Vädrets makter kan vi inte rå på. Dessutom hade det varit uselt i flera dagar med plusgrader och regn. Jag hoppades innerligt att jag skulle ha krafter nog att ta mig i mål. Ett normalår är det tufft, iår skulle det ÄNNU tuffare. Jag överhörde deltagarna på stafettvasan på målområdet, att det var mycket tungt och svåråkt.

 Och jo, det var überjävligt. Äventyret tog slut i Evertsberg men jag är inte nedslagen. Det var faktiskt ganska skönt med tanke på de urusla förhållanden som var. Jag var inställd på att det skulle bli tufft och en kamp mot repen. Jag gav allt och det räckte till Evertsberg.

Men vi tar det väl från början...

Mitt lopp fram till Evertsberg:
 

 Tidig morgon, som alltid vid långlopp. Väckarklockan ringde 03. (Buss avgår från Prostgatan kl 04-0445.) Var ovanligt pigg när klockan ringde. Iår hade jag somnat ganska i tid och faktiskt somnat, även om jag vaknade till några gånger när de andra gick och la sig. Iår behövde jag inte försöka somna till tonerna av Melodifestivalen.

 Åt frukost och gick mot bussarna strax före 04. De skulle börja gå 04. Kön var då inte jättelång, men vartefter växte den sig superlång. Vi frukosten hade jag funderat på att lämna en kvart senare än jag brukar, men gjorde till slut inte det. Blev bara en handfull minuter sen. Jag bestämde att gå som jag brukar och gick med andra ord i rätt tid.

 Trots att jag sovit sju timmar och var piggare än vanligt så somnade jag på bussen.

 Anlände Vasaloppsstarten runt halv sju. Det var supergeggigt och jag mitt klant gick i den värsta lerfloden. Försökte torka bort så mycket jag kunde med hjälp av snö.

Tog inget eget foto av eländet,

så jag lånar ett från svt.

 Så satte jag upp mina skidor i en stilig pyramid. Det var enklare denna gång än förra.

Vad skulle jag göra nu i regnet? Ja, för det regnade och var trist. Jo, jag sprang för att upprätthålla min runstreak. Som traditionen bjuder som uppvärmning. Siktade upp mot elitledet och lite till, så vände jag och sprang tillbaka. 1,63 km blev det.

 När jag stod i toakön pratade meteorologen ut över området. Hon meddelade att vädret var "stabilt". Hon upprepade ordet stabilt många gånger. Både temperatur, vind, regn och molnighet var stabilt. Det hon egentligen menade var nog konstant. Att det inte var så mycket förändringar att vänta under dagen.

 Precis före startskottet fick vi höra klassisk kulning. Sa till killen bredvid att de är oss, här längst bak, i "cattle class" hon ropar på. Det var mitt bidrag till årets skämt i spåret. (Det riktiga skämtet var vädret och snöslushen.)

 Jag tog årets bild i första backen i början av backen iår. 

 För att fördriva tiden i första backen, där det alltid står mer eller mindre still för oss i bakre leden, så pratar jag med folk omkring. Iår hittade jag två trevliga tjejer från Kimstad GoIf, tre tjejer från Uppsala varav en pluggade på Linköpings universitet, två åkare från Estland (de hade sitt lands flagga på nummerlappen) för att nämna några. Till de från Estland sa jag kort och gott: Welcome to Sweden! We like to stand in lines. 

 Sen fanns det en person som jag inte pratade med. Denne fanns bakom mig. Vederbörande kila notoriskt fast mina stavtrugor under sina skidor. Jag ska precis kliva uppåt med skidorna och ska ta med stavarna som då sitter fast. Det var superirriterande för jag trillade någon gång och nästantrillade massor, eftersom tyngdpunkten ändras. Det blev bättre när jag lyckades få en annan person bakom mig.

 Fattar inte varför det tar sån tid uppför första backen? Eller jo, jag vet ju varför, men upp till högsta punkten där man kan börja åka tog det, för mig, förra gången 1 timme och 10 minuter. Idag tog det 1 timme och 36 minuter. 

Kuriosa: 42 min efter startskottet kl 0800 hade vi nåt 1-kilometersskylten.😳
 

 Var i Smågan kl 1032.😮 Jag åkte rakt igenom med endats en sportdryck som förfriskning. Det är inte normalt att det tar 2,5 timme att komma dit. Reptiden är normalt kl 1030. Jag hade läst på sociala medier att de hade förlängt reptider pga att folk som skulle starta satt i bilkö till att starta. Arrangören hade uppenbara problem med parkering etc. Logistiken för oss som åkte buss från Mora fungerade dock bra.

 Jag brukar jag kunna åka in tid, men det gick inte alls med årets slushsnö. Trots att de förlängde reptiderna blev jag mer och mer försenad för varje kontroll. Staktagen gav dålig utdelning. Två steg fram och ett tillbaka. Tappade hela tiden tid. I nedförsbackarna fick man t ex ingen fart. Det var som om det satt små hullingar under skidorna. Man kände hur de stora blöta iskristallerna bromsade en. Den energi man satsade framåt vid diagnolåkning gick åt sidorna på grund av den slush vi kämpade i. Där det borde funnits ordentliga spår fanns ingenting. Det var för varmt. Man fick försöka åka i någon annans spår så gott det gick.

Föret hade passerat bäst före för länge

sedan. Ser ni några vettiga spår?

Risbergsbackens fint upp-plogade fåror

för oss som kommer från bakre leden.👎

 Motvind mellan Smågan och Mångsbodarna gjorde inte skidåkningen lättare. Till slut kom jag dock in i kontrollen i Mångsbodarna, fyra minuter efter ordinarie reptid. Jag hade tappat tid istf att åka in dito. Ödslade ingen extra tid i kontrollen mer än att fylla på vatten i min flaska.

Siktade på Risberg men allt eftersom trodde jag faktiskt att jag skulle få kliva av rekordtidigt, nämligen i Risberg. Men jag nådde dit... fjorton minuter efter ordinarie reptid. Förstår du nu vad jag menar med att jag tappade tid mellan kontrollerna?

 Jag tänkte mig att sörpla i mig lite blåbärssoppa men det visade sig inte bli så lätt. Muggarna var slut. Så där stod jag och funderade på hur jag skulle göra, om jag skulle offra en vätskeblåsa eller inte. Så fann jag en mugg på marken. Jag är inte så känslig när det kommer till exv tappt godis på golvet eller dricka ur en använd mugg. När jag vae färdig gav jag muggen till en kille som verkligen var i behov av vatten, sa han.

 Speakern i kontrollen var de tydlig med att informera om att det lagts på 30 min i samtliga kontroller. En klen tröst i det dåliga föret, men ändå en liten livlina. Snabbräknade att jag kanske skulle hinna till Evertsberg. Men det var innan jag visste vad som fanns på vägen.

 De hade satt upp en kontroll som den såg ut på 1920-talet. Det var ingen kontroll i den bemärkelsen att det bjöds på dryck etc. Att stanna var ju ett tvång. Detta var ju speciellt för 100-årsloppet. I samma stund jag stannade visste jag nästan med säkerhet att jag skulle sumpa att hinna till Evertsberg. Så tänkte jag ett steg vidare. Antingen blir jag avplockad där eller i Oxberg. Vad var skillnaden? En lite längre bussresa och lite mindre lidande i spåret, typ.

 Det var i 1920-talskontrollen jag plockade fram min mobil för andra gången för att fota och filma. När jag stod där och fotade så blev jag ändå erbjuden blåbärssoppa (eller kaffe). Jag tackade ja. Han varnade om att den var varm. Och som den var varm. Den var så het att jag brände mig på tungan. Och även fast den nog bara var för beskådan eller de själva, så fick jag även en bit moccaruta/ kärleksmums/ fifiruta. Det gjorde gott.

I förgrunden "ålderdomliga" 10 hk.

I bakgrunden moderna 180 hk.

 Kämpade på mot Evertsberg ändå, kanske skulle det gå? När reptiden +30 min slog hade jag ca 2,5 km kvar. Sen visade det sig att de lagt till ytterligare 15 min, men jag hann ändå inte. C'est la vie! Jag gjorde mitt bästa.

 Någonstans längs spåret såg jag en stor banderoll om att där någonstans hade minsann Gustav Eriksson Vasa övernattat i ett björnide. Då fanns till och med tid att övernatta före "målgång". 😆

 Lite roligt dock. När jag hemma sa att jag skulle åka Vasaloppet så sa flera, oberoende av varandra, till mig: "Jag tror att du kommer bli intervjuad.". Och vet ni? I Evertsberg så dök en reporter från Expressen på mig.😆 Jag har inte hittat intervjun, så den blev (nog) inte utvald för  publicering. Men iaf fall, jag blev intervjuad. 

 Före jag tog mig till bussen så norpade jag ett gäng bullar som färdkost. På bussen satt jag brevid en herre från Godegård. Hade bra samtal om både loppet och annat. Ingen av oss var särskilt ledsen över att tvingas ta bussen till Mora. För honom hade det tagit tre timmar till Smågan. Det smågodis jag har med för att äta som "belöning" i Oxberg åt jag istället på bussen.

 Jag var inte helt ensam om att bli motad av repdragning. Läste att det var omkring 2500 personer som inte fullföljde iår. En ganska stor siffra mot ett normalår då omkring 1000 personer bryter. 

Väl tillbaka i Mora insåg jag det dumma i att lämna in skidorna, åka och hämta överdragspåsen ungefär där vi är inkvarterade och sedan åka tillbaka med bussen för att hämta skidorna och sedan gå tillbaka igen. Vi hade ju, som sagt, inkvartering där borta vid överdragsutlämningen. Jag smög på bussen med skidorna, jag antar att man egentligen inte fick det då det stod många skidor längs staketet vid bussarna. Bussen var dock så smockfull och jag stod i trappan till bussdörren bak, så chaufförer såg inte skidorna. Det sparade mig massor med tid och kallhet.

 Trots att jag bara kom drygt halvvägs och inte nådde mål, så är jag nöjd. Jag var med i det 100:a loppet och det var ett äventyr i sig.

 Ur en positiv synvinkel så fick jag iaf valuta för priset av bussbiljetten.

 Jag får ta revansch ett annat år, men då lär det bli Öppet Spår. Vasaloppet är så upphausat, allt som det fokuseras på är eliten och kändisarna. Annars är det just ingen skillnad, förutom att man på Öppet Spår har mer tid att nå kontrollerna samt mål och att det är färre medåkare i spåret. 

 PS Ni kommer inte att se mig på nån yt-film från Risbergsbacken, eftersom jag inte trillade i den backen iår heller. (Ingen runt mig trillade heller.)

Källa: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/dalarna/efter-blotvader-och-sena-starter-2-500-personer-brot-vasaloppet

En dag i Dalarna, dagen före Vasaloppet

 Dagen före Vasaloppet, vad gör man då?

 Eftersom dottern inte var med (sonen brydde jag mig inte ena om att fråga) så blev det inget Vasaloppet 10/Blåbärsloppet iår. Lite synd eftersom det är då jag fräschar upp hur man åker och gör spårbyten etc. Jag har inte tränat skidåkning inför loppet detta året heller. Jag hoppades klara det på den kondition jag byggt upp genom löpningen och tennisspel.

 Innan vi gjorde andra saker så tog jag skidorna till spåret vid tennishallen/simhallen för att åtminstone ha testat lite skidåkning före loppet. Det var jättestora vattenpölar på campingen. Inte utan att jag funderade på om det skulle bli vattenskidlopp iår. 

 Barnens vasalopp skulle just gå av stapeln men jag (och några andra) tog såklart andra hållet.

 Det blev 3 km och rent tekniskt kändes det bra. Sett till hur snön var så var det tungt. Det kommer bli en hård och jobbig dag imorgon. Stötte på en dam som var ute och promenerade och pratade lite med henne. Hon var Morabo men föredrog att  cykla framför att åka skidor.

 Så behövde jag springa en liten snutt för att hålla runstreaken. Gick tillbaka till där vi hyrt in oss, lämnade skidorna och bytte skor. På löprundan sprang jag in till slutspurtsrakan. Började spontaprata med två damer som stod där vid spåret. Trevligt samtal om ditt och datt. De hade igår kväll varit i en fullsatt kyrka och lyssnat på nåt Lions anordnade. Det lät som de varit på en annorlunda tillställning med fart och fläkt.

 Som så många gånger förut så dyker en turist på mig och frågar saker. Oftast kan jag svara eller visa vägen, men idag gick jag bet. Det unga italienska paret sökte efter någonstans att hyra skidor. Damerna, jag pratade med, hade bättre koll och tillsammans fick italienerna tipset att leta upp Hemus idrottsanläggning. Så sprang jag en omväg tillbaka för att duscha.

 Sedan packade vi in skidorna och oss i bilen  och åkte mot Rättvik för att lämna in för vallning. Jag har testat olika vallare genom åren. De i Rättvik är de jag är mest nöjd med. Det intressanta var att de kände igen mig i butiken. Väldigt förvånande eftersom det var två(!) år sedan jag var där senast. 

 Med skidorna inlämnade fortsatte vi mot Carl Larsson-gården i Sundborn, där konstnärerna Carl och Karin Larsson bodde på sin tid.

 Tillbaka till Rättvik för att hämta skidorna. Passade även på att äta en bit mat.

 

 Det blir en tidig kväll för mig. Lägger mig redan vid 20. Det svåra blir att somna. Galet att få upp redan vid 03. God natt!

Mor i Mora

 Åter i Mora.

 På väg till mässan och utdelningen av nummerlapp (olika platser) överhörde jag de skidlöpare som just åkt stafettvasan. De sa att det var tungt och svårt att åka. Det var tydligen jobbigt i den "varma" snön. Det kommer bli jobbigt på söndag eftersom prognosen säger att det ska vara liknande väder som idag, några plusgrader och lite regn.

 Jag köpte ingenting på mässan, inte ens en buff. Jag måste nu avslöja att jag faktiskt redan köpt årets hoodie och t-shirt, via webben. Jag minns när Lidingöloppet firade jubileum och jag skulle köpa tröjan, men det fanns minnsan ingen kvar när jag kom dit. DET misstaget ville jag inte göra om.

 Det som gjorde mig förvånad och extra glad var när jag besökte Petzl-montern. Jag var egentligen bara nyfiken på vad de saluförde nuförtiden, pris etc. Jag var inte ute efter att köpa någon eftersom jag redan har en utmärkte pannlampa av märket Petzl och versionen Nao+. Jag fick se och klämma på den nya versionen av Petzl Nao+, mycket smäckrare och lättare än min. Så när vi stod där böjde han sig ner och plockade fram ett extra batteri/acc och gav den till mig. Har aldrig ens funderat på att köp ett extra acc, men nu slapp jag fundera på det. Dessutom slapp jag betala 6-800 kr för en. Woop woop! Tusen tack!

 Och så kan jag meddela att jag nu har testat mina pjäxor. Imorgon hoppas jag kunna testa skidorna lite grann före kag lämnar de för vallning.