I år hade jag inte simtränat lika mycket som till
mitt första sim 2014. Läste i min träningslogg på Svettig.se att jag hade simmat 18 km till mitt första Vansbrosim. Iår blev det modesta 6 km. Men jag fick ett långsim på tre kilometer och jag tror det räcker.
Precis som förra gången hyrde vi ett flygplan på klubben och vi flög upp till Dalarna.
Startkuvertet hämtade vi dagen vi anlände. Alltid skönt att ha allt på plats loppdagen och slippa stressen som kan uppstå om det är långa köer. Passade även på att köpa mig ett par nya fräsiga simglasögon. Dotterns simglasögon är förvisso bra och för stora för henne, men det är skönt att ha sina egna.
Race Day
En trevlig kvartett vandrade mot halvsimmets startplats, V.K., hennes svägerska C.B. och hennes syster L.W. samt jag. Vi var ute i god tid till startplatsen. Att stressa är inte vår melodi. Nu skulle vi beta av tredje momentet i vår Halvklassiker.
När vi kom fram kände jag dock inte igen mig, den fina gräsmattan jag bytte om på förra fyra år sedan var borta. Vi hittade en liten gräsfläck att byta om på. Jag parkerade mig först i en myrstack, det var mindre lyckat. Krängde på oss våra våtdräkter och gjorde oss redo för start. Trots att det var 19-20 grader i vattnet vågade jag inte riktigt simma utan extra fett på huden. Fick lite vaselin av V.K.
Så hörde jag att speakern annonserade att Arlett Ballnus skulle starta. Jag hade
läst om henne och pratat lite på Facebook. Hon skulle simma nästan alla distanser för att öka folks kunskap om MS. Det är MS vi har gemensamt... och att vi skulle simma. Jag rusade ner till starten för att hälsa och önska lycka till.
Inte långt efter var det dags för oss att starta. Speakern uppmärksammade ett gäng startande i gruppen, bl a mig. Smickrande. Jag hade en plan för simmet och de var att ta mig i mål lite snabbare än 2014.
Jag gick i vattnet och hade totalt glömt av att man ska ta det lugnt och vänja sig vid temperaturen. Fick en smärre köldchock när jag snubblade i, som tur var gick det över ganska fort. L.W satte av i ett högt tempo att hålla jämna simtag med henne var döfött och jag tappade bort henne ganska fort. Men jag plaskade iväg i alla fall. Jag fick kryssa mig fram för jag har tydligen ännu inte lärt mig att jag borde ställa mig i de främre leden.
Den där medströmmen i Vanån jag mindes från tidigare år kändes knappt alls iår. Jo, visst lite medströms var det men inte alls samma skjuts som jag upplevt tidigare. Å andra sidan så var det inte lika mycket motström i Dalälven heller. När vi simmade runt tallen/kröken var temperaturskillnaden och motströmmen inte alls så tydlig.
Om själva simningen finns inte så mycket att säga. Jag simmade omväxlande crawl/frisim och bröstsim med övervikt för bröstsim.
Vid cirka 400 meter kvar såg och hörde jag familjen och serviceteamet (aka V.Ks make och familj) som stod på strandpromenaden och hejade. Mycket energigivande. Nu var det bara att spurta i mål...typ. Med cirka 100-150 meter kvar hörde jag en bekant röst bakom mig. Det var C.B. som sniffade mig i hälarna. Nu var det upp till bevis att visa att det fanns krafter kvar och hålla jämna steg med henne. Tävlingsmänniskan i mig kom fram. Jag orkade verkligen inte men på något vis hittade jag krafter och gjorde det ändå. Inte kunde jag låta henne korsa mållinjen före mig. Nej det gick inte. ;) Spurt med mina kraftfullaste crawltag och visst slog jag handen i plattan före henne. Men räckte det? Vi steg ju inte ner i vattnet samtidigt. När jag sedan kollade det officiella resultatet visade sig att jag var tre sekunder snabbare. Yes!
💪
Hur gick det då med tiden jämfört med 2014? Jo då, den blev bättre iår. Inte mycket snabbare men än dock personbästa på 1,5 km simning öppet vatten. Jag kapade tiden med 36 sekunder.
Då var tredje delen i Halvklassikern avklarad. Den absolut enklaste om du frågar mig.
PS Några timmar efter Halvsimmet simmade jag Vattenprovet med min dotter. Hon var lite orolig för att simma i öppet vatten för det hade hon inte gjort förut. "Fiskarna kan ju bita mig", tyckte hon. Så pedagogiskt jag kunde försökte jag förklara att fiskarna var räddare för oss än vi för dem... om de ens var i närheten när det var så många andra som också var i vattnet samtidigt.
Jag kan tala om att hon var jätteduktig. Det var inga problem att hoppa i vattnet och simma 200 meter varav 50 meter ryggsim. (För mig är det ju en barnlek.) Jag är såklart jättestolt att hon fixade det. Så fick vi ett fint vattenprovet-märke vid målgång, eller ja, barnen fick. Egentligen fick inte vi vuxna, men så föll det sig så att det inte var så många bakom oss i vattnet så märkena räckte till mig också. Ibland ska man ha tur.
🙂
Bild lånad från www.svensksimidrott.se
Nästa lopp i halvklassikern: 29/9 Lidingöloppet 15 km.
Nästa lopp: 7/7 (i morgon) Vansbrosimningen, 3km.
