Vad ska man ha på sig när man springer marathon? Jag vet inte vad som är bäst, jag har ju aldrig sprungit marathon. ;)
Väderprognosen är galen. Det pendlar hit och dit men rätt många gånger har det stått uppemot 30 grader och sol. Det är onödigt varmt. Jag hoppas det blir svalare.
Någonstans läste jag att rekommendationen är att klä sig i vitt för att vitt reflekterar ljuset. No way José!... så roligt ska vi inte ha det i värmen. Jag vet vad som händer med vita tröjor när man svettas eller springer genom duschar. Vit keps kan jag möjligtvis ha. Synd bara att jag köpte mig en svart på Varvetexpon.
Nä, jag kommer jag springa i svart. Min nya svarta tröja med "MS Fighters" på ryggen, svarta cykelbyxor+shorts. Jag har alltid shorts över cykelbyxorna. Jag är fotbollsspelare och bekväm med det. Det känns naket i bara cykelbyxor/tights. Vidare kommer jag ha svarta kompressions sleeves och svart keps. Mina skor är dock rosa. ;)
28 maj 2018
Oberäkneligt mående
Mår ganska bra, men till och från inte lika bra.
När jag skulle köra och hämta sonen på dagis blev jag sjukt illamående. Jag var helt säker på att jag skulle kräkas, tog till och med fram en gammal tom godispåse vecklade upp den och hade i knät. Som tur var lyckades jag kontrollera mig själv. Det blev ingen uppkastning.
När jag skulle köra och hämta sonen på dagis blev jag sjukt illamående. Jag var helt säker på att jag skulle kräkas, tog till och med fram en gammal tom godispåse vecklade upp den och hade i knät. Som tur var lyckades jag kontrollera mig själv. Det blev ingen uppkastning.
27 maj 2018
Påhoppad
Då provar jag på att ha lätt hjärnskakning igen då. Suck!
Förra gången jag hade det var nästan exakt två år sedan och av precis samma anledning som nu. Jag spelar fotbollsmatch och en motståndare har svårt att bedöma avstånd, typ. Istället för att sakta in och stanna fullföljer hon löpningen och tacklar mig fast hon inte är i närheten av bollen.
För två år sedan var det ett grovt påhopp bakifrån som golvade mig. Jag hade ingen möjlighet att se att hon skulle hoppa på mig. Igår, för det hände igår, var det ett liknande scenario. Jag kom in från sidan framför och knep bollen, tjejen sket i det och fullföljde löpningen in i mig. Jag gör en luftfärd och landar så jag slår i bakhuvudet i marken. Ingen av överfallen resulterade i varning men båda resulterade i lätt hjärnskakning.
Denna gång, till skillnad från förra, fick jag lätt huvudvärk direkt. Jag gick av planen direkt och tittade på när mina kamrater kämpade med en tjej färre på plan. Vi hade inga avbytare.
Idag har huvudvärken varit lite bättre än igår då det hände, men till kvällen tilltog den igen. Det är ingen skärande smärtsam huvudvärk men molande och irriterande. Det underlättar inte heller att nacken/halsens muskler är öm av det våld som blev, lite som whiplash kan jag tänka mig.
Jag förutsätter att detta läker på ett par dagar. På lördag är det tänkt att jag ska göra marathondebut. Den har jag sett fram emot med skräckblandad förtjusning. Jag är tämligen bra förberedd, med mina mått mätt, och jag ser för mitt inre att jag klarar det, trots att det är sjukt långt. Jag är inte inställd på att ställa in mitt marathonlopp.
Förra gången jag hade det var nästan exakt två år sedan och av precis samma anledning som nu. Jag spelar fotbollsmatch och en motståndare har svårt att bedöma avstånd, typ. Istället för att sakta in och stanna fullföljer hon löpningen och tacklar mig fast hon inte är i närheten av bollen.
För två år sedan var det ett grovt påhopp bakifrån som golvade mig. Jag hade ingen möjlighet att se att hon skulle hoppa på mig. Igår, för det hände igår, var det ett liknande scenario. Jag kom in från sidan framför och knep bollen, tjejen sket i det och fullföljde löpningen in i mig. Jag gör en luftfärd och landar så jag slår i bakhuvudet i marken. Ingen av överfallen resulterade i varning men båda resulterade i lätt hjärnskakning.
Denna gång, till skillnad från förra, fick jag lätt huvudvärk direkt. Jag gick av planen direkt och tittade på när mina kamrater kämpade med en tjej färre på plan. Vi hade inga avbytare.
Idag har huvudvärken varit lite bättre än igår då det hände, men till kvällen tilltog den igen. Det är ingen skärande smärtsam huvudvärk men molande och irriterande. Det underlättar inte heller att nacken/halsens muskler är öm av det våld som blev, lite som whiplash kan jag tänka mig.
Jag förutsätter att detta läker på ett par dagar. På lördag är det tänkt att jag ska göra marathondebut. Den har jag sett fram emot med skräckblandad förtjusning. Jag är tämligen bra förberedd, med mina mått mätt, och jag ser för mitt inre att jag klarar det, trots att det är sjukt långt. Jag är inte inställd på att ställa in mitt marathonlopp.
20 maj 2018
Göteborgsvarvet 2018
Race report... vad kan det tänkas heta på svenska... loppsammanfattning kanske?... eller lopp rapport?
Jag kände mig ganska bra förberedd för årets Varvet. Jag hade till och med sprungit långpass, över 10 km, dessutom i 25 gradig värme, så värmen skulle inte stoppa mig iår. Dessutom var min nya löpartröja äntligen tryckt. Har fnulat på den i säkert ett år.
Jag hade två målsättningar med årets lopp:
1. Matcha fjolårstiden
2. Springa upp för hela Götaälvbron.
Det visade sig bli ett konstigt lopp i jämförelse med tidigare år. Inte alls som jag planerat.
Sömn och mat var utan anmärkning och precis som vanligt, och vätskedepåerna hade jag börjat fylla redan på fredag förmiddag. (När jag väl kom till Göteborg efter vår tretimmars bilfärd var jag så kissnödig att jag inte visste var jag skulle ta vägen och då hade vi ändå haft kisspaus på vägen.)
Race day
Det enda som tog upp mina tankar på morgonen var om det var smart eller inte att springa i de nyinköpta kompressionsstrumporna.
Uppvärmningen gick bra och den gjorde jag ordentligt. MEN...För första gången i mitt liv ställde jag mig på startlinjen till en halvmara med träningsvärk i låren. Inte bra att ha det innan jag ens börjat springa liksom. Boven var att jag efter Vårruset gjorde squats med 17 kilos belastning. Så jävla dumt. Tänkte mig inte för där i sommarkvällen.
I övrigt var stämningen fantastisk vid starten, precis som den brukar vara.
0-5 km
Bra start. Ont i låren förstås, men jag rusade inte på som jag tyvärr gjort allt för många gånger. Lite lägre tempo än normalt men ändå inte långsamt. Höll på att missa allas vår vän Rasmus, aka Skyltmannen, av den enkla anledningen att jag sprang på fel sida i det massiva flödet av löpare. Hann knappt läsa skylten, men jag hann med en peppande high five som stärkte mig inför Säldammsbacken. (På skylten stod: Spring runt och va gla´ på Varvet i Götet ida´.)
Säldammsbacken brukar var jobbig, men jag springer alltid till vänster längs med rododenronbuskarna för jag brukar springa om folk där, så ock detta lopp. Sen går det nerförs och då finns ingen anledning att bromsa.
Inget konstigt i löpningen genom Majorna men sen vid Älvsborgsbron tog det stopp. Tidsmässigt låg jag efter redan här jämfört med tidigare lopp, men det gick bara inte att springa. Bron jag vanligtvis springer uppför tvingade mig att gå. Inte bra mentalt.
5-10 km
Ner för Älvsborgsbron och jag älskar verkligen nedförslöpning. Det sägs att det sliter på leder och det gör det säkert men det går fort. Jag älskar farten, som jag slättförs inte kan prestera. Nere på platt mark funderade jag inte så mycket på farten mest på var min Facebookvän skulle stå och heja. Platsen hittade jag men jag hade faktiskt ingen aning om vem jag skulle titta efter. Jag såg/hörde henne tyvärr inte med hon hade iaf sett mig. Jag hade tydligen sprungit precis förbi henne, snacka om att vara i sin egen bubbla.
Gick flertalet gånger. Jag som brukar springa åtminstone till 10 km före jag går första gången. Det var verkligen inte som det brukar men det var inte kompressionsstrumpornas fel, de var jättebekväma. Jag brukar tvingas stretcha vaderna minst en gång på halvmaran (ofta vid 10-11km), men inte denna gång. Så att jag gick kan inte skyllas på strumporna.
10 km-passeringen och jag klockade in på typ fem minuter långsammare än brukligt. Ungefär där insåg jag att det inte blir någon rekordtid detta år.
10-15 km
Hittills hade jag gått där jag brukade springa och sprungit där jag brukar gå. Konstigt. Jag orkade men ändå inte. Vid ca 12 km mådde kroppen ganska bra men huvudet funkade inte. Den skrek socker, precis som vid Öppet Spår. På en vägg stod det Hasselblads Gods resp. Entré... jag läste Hasselblads Godis Entré. En tydlig indikation om vad kroppen ville ha.
Vid ett sjukvårdstält, tiggde jag till mig dextrosol. Det behövdes för nu väntade snart Götaälvbron. Tiden var sekundär nu gällde det att samla mental styrka att införliva åtminstone ett av mina uppsatta mål. De senaste sju varven har jag gått upp för i alla fall halva bron. När jag var längst ner, ja för man springer först ner före man börjar klättringen, sa jag högt till mig själv. Fram med pannbenet! Sen sprang jag. Inte fort, men jag sprang hela bron. Vilken seger. \o/
Sen var det nerförsbacke igen. Jiipii!
15-21,1 km
Efter Götaälvbron har man sprungit 15 km och finns en vätskekontroll. Det är först här jag börjar dricka sportdryck (jmfr vatten). Jag har läst att kroppen får en kick av sockret som tillförs om man tidigare inte har matat kroppen med det. Nu hade ju jag fått dextrosol så sportdryckskicken uteblev nog just denna gång, men det var gott. Inte att förringa.
Dags att bemästra Avenyn med sitt svaga motlut. Även detta är en sträcka jag brukar gå lite för mycket än jag borde. (Ett år plåstrade jag skavsår i säkert 15-20 min här, för att tjejerna i tältet nog aldrig hade plåstrat skavsår förut.) Stärkt av segern på bron sprang jag ända upp till Yaki-Da/Hard Rock Café före jag gick.
Vid 18,5 km, tror det var vid Vasaplatsen, tiggde jag fler dextrosol, annars minns jag inte så mycket av Linnéstaden. När jag hade två kilometer kvar hade tidtagaruret sprungit i mål, dvs jag hade velat vara i mål. Lite bittert. Fjolårstiden klarade jag inte heller för då hade jag en kilometer kvar. Men jag tog mig i mål. Det gjorde inte alla.
Funderingar
Tänk om jag bara tänkt lite och inte levt i nuet några dagar tidigare, då hade jag förmodligen sluppit träningsvärk och kanske till och med putsat min fjolårstid. Nu blev sluttiden istället ganska exakt samma som 2016. Det är iof ingen dålig tid, men det kan alltid bli bättre.
Nästa år firar Göteborgsvarvet 40 år och jag är redan anmäld....såklart. Jag tänkte också jubilera, 2019 ska jag göra mitt 10:e Varvet. Perfekt tillfälle att persa på halvamaradistansen tycker jag. ;) Vi får väl se hur det bli.
Nästa lopp: 31/5 Blodomloppet 10 km.
Kommer att springas mycket långsamt för 1/6 ska jag debutera på marathon.
Jag kände mig ganska bra förberedd för årets Varvet. Jag hade till och med sprungit långpass, över 10 km, dessutom i 25 gradig värme, så värmen skulle inte stoppa mig iår. Dessutom var min nya löpartröja äntligen tryckt. Har fnulat på den i säkert ett år.
Jag hade två målsättningar med årets lopp:
1. Matcha fjolårstiden
2. Springa upp för hela Götaälvbron.
Det visade sig bli ett konstigt lopp i jämförelse med tidigare år. Inte alls som jag planerat.
Sömn och mat var utan anmärkning och precis som vanligt, och vätskedepåerna hade jag börjat fylla redan på fredag förmiddag. (När jag väl kom till Göteborg efter vår tretimmars bilfärd var jag så kissnödig att jag inte visste var jag skulle ta vägen och då hade vi ändå haft kisspaus på vägen.)
Race day
Det enda som tog upp mina tankar på morgonen var om det var smart eller inte att springa i de nyinköpta kompressionsstrumporna.
Uppvärmningen gick bra och den gjorde jag ordentligt. MEN...För första gången i mitt liv ställde jag mig på startlinjen till en halvmara med träningsvärk i låren. Inte bra att ha det innan jag ens börjat springa liksom. Boven var att jag efter Vårruset gjorde squats med 17 kilos belastning. Så jävla dumt. Tänkte mig inte för där i sommarkvällen.
I övrigt var stämningen fantastisk vid starten, precis som den brukar vara.
0-5 km
Bra start. Ont i låren förstås, men jag rusade inte på som jag tyvärr gjort allt för många gånger. Lite lägre tempo än normalt men ändå inte långsamt. Höll på att missa allas vår vän Rasmus, aka Skyltmannen, av den enkla anledningen att jag sprang på fel sida i det massiva flödet av löpare. Hann knappt läsa skylten, men jag hann med en peppande high five som stärkte mig inför Säldammsbacken. (På skylten stod: Spring runt och va gla´ på Varvet i Götet ida´.)
Säldammsbacken brukar var jobbig, men jag springer alltid till vänster längs med rododenronbuskarna för jag brukar springa om folk där, så ock detta lopp. Sen går det nerförs och då finns ingen anledning att bromsa.
Inget konstigt i löpningen genom Majorna men sen vid Älvsborgsbron tog det stopp. Tidsmässigt låg jag efter redan här jämfört med tidigare lopp, men det gick bara inte att springa. Bron jag vanligtvis springer uppför tvingade mig att gå. Inte bra mentalt.
5-10 km
Ner för Älvsborgsbron och jag älskar verkligen nedförslöpning. Det sägs att det sliter på leder och det gör det säkert men det går fort. Jag älskar farten, som jag slättförs inte kan prestera. Nere på platt mark funderade jag inte så mycket på farten mest på var min Facebookvän skulle stå och heja. Platsen hittade jag men jag hade faktiskt ingen aning om vem jag skulle titta efter. Jag såg/hörde henne tyvärr inte med hon hade iaf sett mig. Jag hade tydligen sprungit precis förbi henne, snacka om att vara i sin egen bubbla.
Gick flertalet gånger. Jag som brukar springa åtminstone till 10 km före jag går första gången. Det var verkligen inte som det brukar men det var inte kompressionsstrumpornas fel, de var jättebekväma. Jag brukar tvingas stretcha vaderna minst en gång på halvmaran (ofta vid 10-11km), men inte denna gång. Så att jag gick kan inte skyllas på strumporna.
10 km-passeringen och jag klockade in på typ fem minuter långsammare än brukligt. Ungefär där insåg jag att det inte blir någon rekordtid detta år.
10-15 km
Hittills hade jag gått där jag brukade springa och sprungit där jag brukar gå. Konstigt. Jag orkade men ändå inte. Vid ca 12 km mådde kroppen ganska bra men huvudet funkade inte. Den skrek socker, precis som vid Öppet Spår. På en vägg stod det Hasselblads Gods resp. Entré... jag läste Hasselblads Godis Entré. En tydlig indikation om vad kroppen ville ha.
Vid ett sjukvårdstält, tiggde jag till mig dextrosol. Det behövdes för nu väntade snart Götaälvbron. Tiden var sekundär nu gällde det att samla mental styrka att införliva åtminstone ett av mina uppsatta mål. De senaste sju varven har jag gått upp för i alla fall halva bron. När jag var längst ner, ja för man springer först ner före man börjar klättringen, sa jag högt till mig själv. Fram med pannbenet! Sen sprang jag. Inte fort, men jag sprang hela bron. Vilken seger. \o/
Sen var det nerförsbacke igen. Jiipii!
15-21,1 km
Efter Götaälvbron har man sprungit 15 km och finns en vätskekontroll. Det är först här jag börjar dricka sportdryck (jmfr vatten). Jag har läst att kroppen får en kick av sockret som tillförs om man tidigare inte har matat kroppen med det. Nu hade ju jag fått dextrosol så sportdryckskicken uteblev nog just denna gång, men det var gott. Inte att förringa.
Dags att bemästra Avenyn med sitt svaga motlut. Även detta är en sträcka jag brukar gå lite för mycket än jag borde. (Ett år plåstrade jag skavsår i säkert 15-20 min här, för att tjejerna i tältet nog aldrig hade plåstrat skavsår förut.) Stärkt av segern på bron sprang jag ända upp till Yaki-Da/Hard Rock Café före jag gick.
Vid 18,5 km, tror det var vid Vasaplatsen, tiggde jag fler dextrosol, annars minns jag inte så mycket av Linnéstaden. När jag hade två kilometer kvar hade tidtagaruret sprungit i mål, dvs jag hade velat vara i mål. Lite bittert. Fjolårstiden klarade jag inte heller för då hade jag en kilometer kvar. Men jag tog mig i mål. Det gjorde inte alla.
Funderingar
Tänk om jag bara tänkt lite och inte levt i nuet några dagar tidigare, då hade jag förmodligen sluppit träningsvärk och kanske till och med putsat min fjolårstid. Nu blev sluttiden istället ganska exakt samma som 2016. Det är iof ingen dålig tid, men det kan alltid bli bättre.
Nästa år firar Göteborgsvarvet 40 år och jag är redan anmäld....såklart. Jag tänkte också jubilera, 2019 ska jag göra mitt 10:e Varvet. Perfekt tillfälle att persa på halvamaradistansen tycker jag. ;) Vi får väl se hur det bli.
Nästa lopp: 31/5 Blodomloppet 10 km.
Kommer att springas mycket långsamt för 1/6 ska jag debutera på marathon.
19 maj 2018
Med eller utan tryck
Dags för Göteborgsvarvet idag. Det jag sett fram emot och tränat för. Det ska bli roligt. Det brukar vara roligt. Jag har ändå lite oroliga tankar. På expot (där man hämtar nummerlappar) köpte jag mig ett par kompressions "calf sleeves" (återkommer med det svensk namnet). Jag har aldrig haft sådana förut. Är det klokt att springa två mil första gången jag testar dem? Kan det påverka mig negativt? Jag brukar springa utan och det har fungerat bra. Är rädd för att få t ex kramp, som jag annars inte får. Fast testar jag inte får jag aldrig veta. Jag äventyrar min målsättning. Min målsättning är att springa någon minut snabbare än ifjol. Fast vad är väl en bal på slottet... egentligen är årets Göteborgsvarvet bara ett träningspass för den verkliga utmaningen den andra juni.
17 maj 2018
Vårruset Linköping 2018
Igår var det premiär för Vårruset i Linköping. Jag sprang jag mitt långsammaste 5 km-lopp på mycket länge. Det var inte på grund av den 26-gradiga värmen jag tog mig i mål på långsamma 34:05. Det är faktiskt samtidigt en mycket bra tid. Jag sprang nämligen med min 8-åriga dotter. Hon har aldrig sprungit så långt förut och hon var så duktig. (För mig var det ju ganska kort.)
Jag är så stolt över henne att hon fixade det. Jag tror hon själv är mycket stolt också även om hon tyckte det var lite jobbigt emellanåt.
Vi hade en mycket trevlig och mysig kväll jag och dottern. Hoppas det i framtiden blir fler sådana tillfällen, jag menar hon måste ju tycka det är roligt, annars får jag fortsätta på egen hand. Det har ju funkat hittills.
Jag är så stolt över henne att hon fixade det. Jag tror hon själv är mycket stolt också även om hon tyckte det var lite jobbigt emellanåt.
Vi hade en mycket trevlig och mysig kväll jag och dottern. Hoppas det i framtiden blir fler sådana tillfällen, jag menar hon måste ju tycka det är roligt, annars får jag fortsätta på egen hand. Det har ju funkat hittills.
15 maj 2018
Tävlingskalender 2018
Jag har anmält mig till massor av lopp iår för att jag tycker det är kul att springa lopp. Det är så härlig stämning kring arrangemangen och de allra flesta i löparfamiljen är trevliga.
Det är några hektiska dagar i juni. Hoppas jag överlever.
Årets planerade idrottsevent, övervägande löpning, men även annat:
11 februari: XL-byggslinga (skidor), 20 km.
25 februari: Öppet Spår (skidor), 90 km.
27 februari: Halvvasan (skidor), 45 km.
5 maj: Sthlm Trail Run, 10 km.
16 maj: Vårruset, 5 km (med dottern).
19 maj: Göteborgsvarvet, 21,1 km.
31 maj: Blodomloppet, 10 km, (jag kommer gå alt springa väääldigt långsamt).
2 juni: ASICS Stockholm Marathon, 42,2 km.
10 juni: Halvvättern (cykel), 150 km.
14 juni: Sthlm 10.
15-16 juni: Vätternrundan (cykel), 300 km.
6 juli: Vansbro halvsim, 1,5 km.
6 juli: Vattenprovet, 200 m (med dottern).
7 juli: Vansbrosimningen, 3 km.
12 augusti: Sthlm Urban Trail.
1 september: Tjejmilen, 10 km.
29 september: Lidingöloppet, 15 km.
30 september: Rosabandet loppet (Lidingö), 10 km.
Till detta kommer också några spontana event, i vilka jag bestämmer deltagandet sent, för att jag är på orten när det går av stapeln. XL-byggslinga, Vårruset och Blodomloppet är exempel på spontana event som jag först inte skulle vara med på.
Om du vill följa mig under loppen så har jag RaceONE på. Med största sannolikhet inte under simningen. Tekniska prylar och vatten brukar inte fungera så bra ihop.
Det är några hektiska dagar i juni. Hoppas jag överlever.
Årets planerade idrottsevent, övervägande löpning, men även annat:
11 februari: XL-byggslinga (skidor), 20 km.
25 februari: Öppet Spår (skidor), 90 km.
27 februari: Halvvasan (skidor), 45 km.
5 maj: Sthlm Trail Run, 10 km.
16 maj: Vårruset, 5 km (med dottern).
19 maj: Göteborgsvarvet, 21,1 km.
31 maj: Blodomloppet, 10 km, (jag kommer gå alt springa väääldigt långsamt).
2 juni: ASICS Stockholm Marathon, 42,2 km.
10 juni: Halvvättern (cykel), 150 km.
14 juni: Sthlm 10.
15-16 juni: Vätternrundan (cykel), 300 km.
6 juli: Vansbro halvsim, 1,5 km.
6 juli: Vattenprovet, 200 m (med dottern).
7 juli: Vansbrosimningen, 3 km.
12 augusti: Sthlm Urban Trail.
1 september: Tjejmilen, 10 km.
29 september: Lidingöloppet, 15 km.
30 september: Rosabandet loppet (Lidingö), 10 km.
Till detta kommer också några spontana event, i vilka jag bestämmer deltagandet sent, för att jag är på orten när det går av stapeln. XL-byggslinga, Vårruset och Blodomloppet är exempel på spontana event som jag först inte skulle vara med på.
Om du vill följa mig under loppen så har jag RaceONE på. Med största sannolikhet inte under simningen. Tekniska prylar och vatten brukar inte fungera så bra ihop.
13 maj 2018
ESC 2018
ESC (Eurovision Song Contest) final, Eurovisionschlagerfestivalfinal 2018... vad ska man säga? Det var en bra låttävling... tills folket fick bestämma. Låten med flest 12:or eller mest poäng från musikkunniga (dva jurygrupper) vinner inte. Det gör istället låten som folket röstar på.
Folket röstar aldrig på de bästa låtarna utan på andra egenskaper i bidragen, t ex framförande/scenshow, politik eller "släktskap" dvs hur länderna samarbetar etc. I år utmärkte sig Israel. Grattis!
Några tidigare vinnare där det "udda"/politik blir vinnare dvs inte alltid den bästa låten rent musiskt:
1998 Israel, Dana International - Diva.
2006 Finland, Lordi - Hard Rock Hallelujah.
2014 Österrike, Conchita Wurst - Rise like a Phoenix.
2016 Ukraina, Jamala - 1944.
Benjamin Ingrosso tävlade i år med Dance You Off, en bra låt. Den placerade sig till slut, efter juryns och folkets röster, på en 7:e plats. Hade inte folket bestämt utan bara de som kan musik hade bidraget kommit på andra plats. Folket rankade dock bidraget till en 22:a plats.
Katastrof!
För övrigt tyckte jag själv om bl a Österrikes bidrag, lite seg inledning men sedan ett bra gung i låten. Moldavien hade en intressant scenshow men en tveksam sång, de skulle inte vinna pga det. Tjeckien hade en käck sång med lagom mycket rap, jag gillade den, men det var inget vinnarbidrag.
Folket röstar aldrig på de bästa låtarna utan på andra egenskaper i bidragen, t ex framförande/scenshow, politik eller "släktskap" dvs hur länderna samarbetar etc. I år utmärkte sig Israel. Grattis!
Några tidigare vinnare där det "udda"/politik blir vinnare dvs inte alltid den bästa låten rent musiskt:
1998 Israel, Dana International - Diva.
2006 Finland, Lordi - Hard Rock Hallelujah.
2014 Österrike, Conchita Wurst - Rise like a Phoenix.
2016 Ukraina, Jamala - 1944.
Benjamin Ingrosso tävlade i år med Dance You Off, en bra låt. Den placerade sig till slut, efter juryns och folkets röster, på en 7:e plats. Hade inte folket bestämt utan bara de som kan musik hade bidraget kommit på andra plats. Folket rankade dock bidraget till en 22:a plats.
Katastrof!
För övrigt tyckte jag själv om bl a Österrikes bidrag, lite seg inledning men sedan ett bra gung i låten. Moldavien hade en intressant scenshow men en tveksam sång, de skulle inte vinna pga det. Tjeckien hade en käck sång med lagom mycket rap, jag gillade den, men det var inget vinnarbidrag.
10 maj 2018
Motvindsträning i solsken
Ledig dag och jag dammade av min cykel. Jag och V gav oss iväg på en runda i strålande solsken (24 grader) och en hel del vind. Jag tror ta mig tusan vi hade motvind större delen av cykelturen. Men cyklade ni inte hem igen, då borde det väl varit medvind? tänker ni. Ja så är det i normalfallet men inte på östgötaslätten. Här kan två cyklister mötas och båda har motvind.
Vi stannade och tog en obligatorisk cykelfika. Idag blev det tomatsoppa med brödbuffé på ett ställe där de bakar vedugnseldat bröd. Mycket delikat. Efter lunch-fikat cyklade vi hemåt igen. När vi kommit hem stod distansmätaren på 45 km. Wohoo! Jag har redan träningscyklat mer iår än vad jag gjorde förra året. Kanske fixar jag både Halvvättern och Vätternrundan iår eftersom jag förra året endast träningscyklade 30 km.
Senare sprang jag en liten runda när Stora barnet tränade tennis. Det var en kort slinga på knapp 1 km, men den var rätt backig ändå. Det fick räcka med tre varv. Jag gillar fortfarande inte varvningsbanor.
Vi stannade och tog en obligatorisk cykelfika. Idag blev det tomatsoppa med brödbuffé på ett ställe där de bakar vedugnseldat bröd. Mycket delikat. Efter lunch-fikat cyklade vi hemåt igen. När vi kommit hem stod distansmätaren på 45 km. Wohoo! Jag har redan träningscyklat mer iår än vad jag gjorde förra året. Kanske fixar jag både Halvvättern och Vätternrundan iår eftersom jag förra året endast träningscyklade 30 km.
Senare sprang jag en liten runda när Stora barnet tränade tennis. Det var en kort slinga på knapp 1 km, men den var rätt backig ändå. Det fick räcka med tre varv. Jag gillar fortfarande inte varvningsbanor.
7 maj 2018
Väderomslag
Så kom äntligen sommarvärmen. De flesta har nog längtat, så ock jag efter att snön försvann. Idag i början av maj sköna 22-24 grader. Jag njuter. Det som inte är lika njutningsfullt är huvudvärken jag har. Undrar om det är väderomslagets fel? Det får jag nog aldrig veta. Det enda jag vet är att ända sedan jag blev sjukskriven hösten 2016 har jag besvärats av huvudvärk på ett sätt jag inte haft förut.
De första månaderna var det mer eller mindre konstant fram till, inte ilande smärta men irriterande dovt molande. Numer kommer det då och då. Till vardags, de dagar jag har besvär, försöker jag ignorera det och leva på som vanligt. Jag har inte ork att ta hänsyn till den. Kuratorn uppmuntrar till avslappning och vila när jag har möjlighet. Jag är dålig på att tillåta mig det och spiralen snurrar fortare. Ofta är det tyvärr inte ens möjligt. Jag har en familj med två kärleksfulla, pratglada och högljudda barn, så det går inte. Men barnen och maken är det bästa jag har. Vartefter barnen växer så ökar deras theory of mind, deras förmåga att förstå andras tankar och intentioner. Det underlättar mitt liv.
Nu ska jag blunda och vila hjärnan igen.
De första månaderna var det mer eller mindre konstant fram till, inte ilande smärta men irriterande dovt molande. Numer kommer det då och då. Till vardags, de dagar jag har besvär, försöker jag ignorera det och leva på som vanligt. Jag har inte ork att ta hänsyn till den. Kuratorn uppmuntrar till avslappning och vila när jag har möjlighet. Jag är dålig på att tillåta mig det och spiralen snurrar fortare. Ofta är det tyvärr inte ens möjligt. Jag har en familj med två kärleksfulla, pratglada och högljudda barn, så det går inte. Men barnen och maken är det bästa jag har. Vartefter barnen växer så ökar deras theory of mind, deras förmåga att förstå andras tankar och intentioner. Det underlättar mitt liv.
Nu ska jag blunda och vila hjärnan igen.
6 maj 2018
Sthlm Trail Run 2018
Nu har jag sprungit ett lopp igen, eller som det står i en barnbok jag läser för barnen ibland, "loppat ett lopp".
Igår 5/5 var det första delen i Sthlm Challenge nämligen Sthlm Trail Run på Norra Djurgården. Senaste gången jag sprang trail var i november, efter det fick jag lunginflammation. Fast det var inget jag tänkte på igår. Ni funderade jag mest på vilka skor jag skulle springa i; de jag tränat i eller de som är gjorda för traillöpning. Valet föll på de sist nämnda. Jag hade ingen aning om hur terrängen såg ut.
Vi packade in oss i bilen strax före 8 och åkte norrut. Det var inte svårt att hitta och parkering hade vi inga problem med. Vi kom fram lagom i tid för att hämta nummerlapp, stå i toakö och lämna in väska. Vädret var fantastiskt, sol och 17 grader, rena sommaren. Förberedelserna har inte varit lika fantastiska som ni vet.
Dags för start. Jag brukar nästan alltid fega och ställa mig långt bak i startfältet. Idag gjorde jag inte det och det var ett bra drag. Starten gick och en grön orm sprang iväg. Som vanligt öppnade jag för snabbt. Det gör jag i stort sett i alla lopp. Jag är väl ivrig att äntligen får ge mig iväg?
De första kilometrarna gick fint att springa över stock och sten. Valet av skor var helt rätt. Och att starta tidig var bra för det var nämligen inte så trångt ute i spåret. Jag sprang aldrig ensam men jag behövde inte trängas i bredd på de smala stigarna. Men vid tre sprungna kilometer kom så skavsåret under foten...alldeles för tidigt. Hur skulle jag fixa resten nu?
Jag sprang på men strax efter hade jag skavsår under båda fötterna. Jag försökte med alla medel ignorera skadan och fortsatte. Det var en tuffare bana än jag trodde och jag tyckte de gick långsamt att springa. Efter fem kilometer tror jag att jag gick i alla uppförsbackar. Jag gick definitivt upp för Fiskartorpets slalombacken. Hujeda mig vad brant och lång den var med fem kilometer sprungna och skav under fötterna. Nåja, nedförsbackarna gick desto snabbare. I love nedförsbackar, det är bara att släppa på och lita på reflexerna, bromsa är alldeles för energikrävande. Den tid jag förlorar i uppförsbackarna måste jag ju ta igen i utförslöporna.
Jag tror att banan var vacker, jag skymtade vatten, typ nån sjö, och jag såg massor av fina vitsippor i den ljusgröna skogen. Men mest såg jag marken; stenar, gräs, lera, rötter, fallna träd med mera. Jag hade full fokus på att sätta fötterna rätt och inte skada mig. Det hade inte vara bra att dra på sig en stukning eller liknande så här nära Göteborgsvarvet. Men jag kände också härliga dofter bland annat av vårliga vitsipporna och den oljade träbron. Mmm, den luktade som en gammal antik träbåt.
Så uppenbarades målet, äntligen. Tio kilometer är ingen lång löprunda för mig nuförtiden men då löper jag på asfalt, utan backar. Nu var jag ganska sliten. Tack vare min goda vän och hennes pepp höll jag humöret uppe och lufsade in i målrakan. (Ingen spurt pga skavsåren) Där stod mina föräldrar och hejade. Det var överraskade och mycket roligt. Mycket glädje över den supporten. Jag brukar oftast åka ensam på mina sportsliga äventyr.
Så fick jag min medalj, proteinsnacks, proteinbar och en proteindryck med kaffesmak. Den där kaffedrycken gav jag snabbt bort till min mor det andra ätbara åt jag upp.
Tiden det tog att ta sig runt var jag först inte så nöjd med. Jisses det tog ju över en timme. Men när jag sedan tittar i resultatlistan så kom jag in på 152:a plats av 927. Helt sjukt bra. Jag är en vanlig motionär men att placera sig på den första fjärdedelen av deltagare anser jag vara riktigt bra.
Nästa lopp i Sthlm Challenge: Sthlm 10 den 14 juni.
Nästa lopp: Vårruset. Jag springa med dottern i hennes takt och tempo.
Igår 5/5 var det första delen i Sthlm Challenge nämligen Sthlm Trail Run på Norra Djurgården. Senaste gången jag sprang trail var i november, efter det fick jag lunginflammation. Fast det var inget jag tänkte på igår. Ni funderade jag mest på vilka skor jag skulle springa i; de jag tränat i eller de som är gjorda för traillöpning. Valet föll på de sist nämnda. Jag hade ingen aning om hur terrängen såg ut.
Vi packade in oss i bilen strax före 8 och åkte norrut. Det var inte svårt att hitta och parkering hade vi inga problem med. Vi kom fram lagom i tid för att hämta nummerlapp, stå i toakö och lämna in väska. Vädret var fantastiskt, sol och 17 grader, rena sommaren. Förberedelserna har inte varit lika fantastiska som ni vet.
Dags för start. Jag brukar nästan alltid fega och ställa mig långt bak i startfältet. Idag gjorde jag inte det och det var ett bra drag. Starten gick och en grön orm sprang iväg. Som vanligt öppnade jag för snabbt. Det gör jag i stort sett i alla lopp. Jag är väl ivrig att äntligen får ge mig iväg?
De första kilometrarna gick fint att springa över stock och sten. Valet av skor var helt rätt. Och att starta tidig var bra för det var nämligen inte så trångt ute i spåret. Jag sprang aldrig ensam men jag behövde inte trängas i bredd på de smala stigarna. Men vid tre sprungna kilometer kom så skavsåret under foten...alldeles för tidigt. Hur skulle jag fixa resten nu?
Jag sprang på men strax efter hade jag skavsår under båda fötterna. Jag försökte med alla medel ignorera skadan och fortsatte. Det var en tuffare bana än jag trodde och jag tyckte de gick långsamt att springa. Efter fem kilometer tror jag att jag gick i alla uppförsbackar. Jag gick definitivt upp för Fiskartorpets slalombacken. Hujeda mig vad brant och lång den var med fem kilometer sprungna och skav under fötterna. Nåja, nedförsbackarna gick desto snabbare. I love nedförsbackar, det är bara att släppa på och lita på reflexerna, bromsa är alldeles för energikrävande. Den tid jag förlorar i uppförsbackarna måste jag ju ta igen i utförslöporna.
Jag tror att banan var vacker, jag skymtade vatten, typ nån sjö, och jag såg massor av fina vitsippor i den ljusgröna skogen. Men mest såg jag marken; stenar, gräs, lera, rötter, fallna träd med mera. Jag hade full fokus på att sätta fötterna rätt och inte skada mig. Det hade inte vara bra att dra på sig en stukning eller liknande så här nära Göteborgsvarvet. Men jag kände också härliga dofter bland annat av vårliga vitsipporna och den oljade träbron. Mmm, den luktade som en gammal antik träbåt.
Så uppenbarades målet, äntligen. Tio kilometer är ingen lång löprunda för mig nuförtiden men då löper jag på asfalt, utan backar. Nu var jag ganska sliten. Tack vare min goda vän och hennes pepp höll jag humöret uppe och lufsade in i målrakan. (Ingen spurt pga skavsåren) Där stod mina föräldrar och hejade. Det var överraskade och mycket roligt. Mycket glädje över den supporten. Jag brukar oftast åka ensam på mina sportsliga äventyr.
Så fick jag min medalj, proteinsnacks, proteinbar och en proteindryck med kaffesmak. Den där kaffedrycken gav jag snabbt bort till min mor det andra ätbara åt jag upp.
Tiden det tog att ta sig runt var jag först inte så nöjd med. Jisses det tog ju över en timme. Men när jag sedan tittar i resultatlistan så kom jag in på 152:a plats av 927. Helt sjukt bra. Jag är en vanlig motionär men att placera sig på den första fjärdedelen av deltagare anser jag vara riktigt bra.
Nästa lopp i Sthlm Challenge: Sthlm 10 den 14 juni.
Nästa lopp: Vårruset. Jag springa med dottern i hennes takt och tempo.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
