Rosa Bandet-loppet (!sic) - race report

28/9 2025 

 När jag anmälde mig till detta lopp (mha friskvårdsbidrag) visste jag inte att min vrist/fot skulle krångla efter 30 km-loppet. Skulle jag kanske göra en DNS nu?

 Icke, jag har bara gjort en DNS i hela mitt liv och det var till något av Vätternrundans lopp. (Jag har iof också omvandlat till virtuellt för att kunna cykla en annan gång.) Så det var bara att "ta tjuren vid hornen", göra det bästa av det och ha roligt.

 Eftersom jag inte hade med mig mitt "medicinskåp" (ligger i andra necessären samt tennisväskan) och jag allt skulle tycka det var lite pinsamt att fråga sjukvårdstältet om fler Alvedon imorgon så hade faktiskt min sänggranne Ipren, som jag fick två av. Tusen tack, Christian!

Söndag:
 Tillresta löpare vaknar ruskigt tidigt tycker jag, men så skulle de åka hem till Skellefteå, vilket är en bra bit att köra. Vaknade 0630.
Tog det lugnt. Packade ihop många grejer. Förberedde för nästa lopp men framförallt pratade med vännerna Börje m fl, som packade ihop och skulle åka hem. Och så blev det lite dramatik när Lennart aka Rosa Pantern av misstag hade tagit Monicas väska istället för sin egen. Men det löste sig.

 Gjorde sällskap med Ingrid  bort mot Grönsta Gärde. Träffade Viktoria och hennes dotter på Lidingövallen. Var ändå i god tid (kl 13. Min start var 1350 ... i första gruppen efter eliten, 1B). Passade på att besöka bajamaja direkt jag kom, men det var flera lediga bås och således ingen kö.

 Pratade med en Emelie strax utanför startfållan. Samtidigt på storbilds-tv stod det att det var dags för alla i startgrupp 1A+B att gå in i fållan. "Välkommen in", stod det. Ändå var det ingen som gått in. Det var ingen som vågade gå in. Jag sa till Emelie: Kom vi går in så följer de andra efter. Så jag gick först. Och mycket riktigt det fylldes på direkt.

 Ställde mig bakerst och hade som plan att starta allra sist. Idag kommer det inte gå snabbt även fast jag springer i första gruppen. Jag var dock inte helt sist men blev det när jag rättade till skon.

 Precis före stigningen sneglade jag bak och såg att en tjej var bakom mig. I samma stund passerade jag två andra. Grönstabacken hade jag egentligen redan bestämt att gå uppför. Men verkligheten var annorlunda, jag trippade iaf en tredjedel innan jag gav upp.

 Även denna dag var det bra väder: sol, 15°C, 5(8) m/s. Det var torrt och vackert i skogen och tack vare bra väder fanns publik längs spåret. Jag tog bara fram mobilen en gång. Har för mig att det var vid 6 km.

 Det blev en lek att se hur många jag orkade springa om och jag tror det var åtta, nio stycken. Jag är helt säker på att jag inte kom sist av de 115 kvinnorna i första startgruppe

 Det gjorde ont i benen hela loppet, men konditonen var pigg. Det var rätt skönt att springa sista milen i den meningen att jag var nästan ensam hela loppet. Behövde inte trängas någonstans. Utmärkt trevligt.

 Fick en sämre tid än förra året, men det gör inget. Kom i mål på 1:02:29. Och efter denna målgång behövdes ingen sjukvård. Det gjorde inte ens lite ont i foten. Verkligen svårförklarad skada.

 Tog tillfället att byta några ord med mannen som säljer merchandise för En Svensk Klassiker. Han kände igen mig trots att det var många år sedan jag gjorde klassiker och köpte kläder av honom. 

Statistik:

Mitt 8:e Rosa Bandet-loppet(!sic)
2340 i mål
2038 av dessa var kvinnor/tjejer

Eftermiddag/kväll:

 Efter jag duschat (packat hade jag gjort före loppet) tog jag en 7-kilometerspromenad borta i Elfvik, för att se om jag stötte på min magnet. Som att leta efter en nål i en höstack. Jag trodde verkligen inte att jag skulle hitta den och det gjorde jag inte heller.

 Alla jag mötte i spåret hejade däremot glatt och jag hittade annat. Bland annat skräpet efter saltpåsen jag gav bort, en öronplupp och ett rör Enervit med GT-tabletter. Röret med tabletter var en riktig trofé för jag tycker de är dyra.

Lidingöloppet 30 km 2025 - race report

27/9 2025 

 Förra året sprang jag inte Lidingöloppet då blev det istället Berlin marathon som firade 50-årsjubileum. Men nu var jag tillbaka igen.

Fredag 26/9
 Körde ganska tidigt, så jag slapp stressa. Vis av erfarenhet hade jag i bagaget packat med min fällbara gästsäng. Något jag inte förstod när jag körde upp var gps:ens vägval. Varför skulle jag vilja köra någon av de jättelånga omvägarna?

 Jag ställde om gps:en på Ropsten och fick ett mycket bättre förslag. Inte helt bra eftersom jag vet att det är vägtullsfritt till Lidingö, men mer sanningsenlig. Jag körde med andra ord den väg jag brukar.

 Anlände Hersby Gymnasium kl 16 dvs 1,5 timme innan de öppnade. Men jag var bara nummer tre, Fredrik och Stefan var redan på plats. Fredrik hade som alltid cyklat dit från Malmö (via typ hela Europaoch Sverige). Vart efter droppade resten av "gänget" in, Bernt med hustru Monica, Karen och Börje. Kärt återseende trots att jag inte var med förra året. En och en halv timme fick rätt snabbt i trevligt sällskap.

 De installerade sig i övre stora salen, som de brukar, och jag i lilla salen där nere, som jag brukar. Man ska inte ändra vinnande koncept. De väljer stora salen för de tjocka  madrasserna. Jag väljer lilla för att det är lågt i tak. (Det är kallt ändå.)

  Så gick vi tillsammans för att hämta "fraktsedel" (nummerlapp), som Bernt så fyndigt sa att det är. På Lidingövallen ringlade kön sig lång men dessa veteraner har varit med förut och hade siktet inställt på veteranminglet, såklart. De gick rutinerat  in bakvägen. På minglet blir de som sprungit 30 lopp och fler bjudna på mat och dryck. Jag var anhörig iår. Om jag springer sju år till så är jag veteran på riktigt.

 Skönt att slippa stå i kö. Gott att slippa äta min medhavda nudelcup, så den äter jag vid annat tillfälle. Istället blev det en pastasallad med god sås till, en alkoholfri öl samt en kaka efteråt. Kakan var inte så god, däremot tyckte jag om pastasalladen.

 Några arrangörer talade bl a Krister från tävlingsledningen och en från huvudsponsorn TCS. [Chirang]

 Så följde Stefan med mig att hämta nummerlappar. Några från gänget hade avvikit och rätt var det var så var alla spridda. Jag antog att de tagit sig tillbaka till gympasalen. Bestämde mig då för att springa tillbaka från nummerlappsutdelningen. Check på den dagen också.  Dag nummer 2096 i ordningen. När jag kom tillbaka visade det sig att veteranerna inte alls var där.

Men så hittade jag Börje på den enda (?) stolen läsandes nåt papper. Stannade där och vi pratade ganska länge om allt möjligt;  Lidingöloppets diplom, hbtq, identitet, arbetslivet, krämpor m.m. Han sa att han någon gång hemma i Falun kom att tänka på mig. Det värmer att höra att man är  ihågkommen. Det var ändå två år sedan vi sågs senast.

 På "Nathalies plats" i gympasalen låg en trevlig Christian. Bortom honom en från Blekinge och det kom jag på via hans reaktion när jag försökte prata blekingska. Detta med föranledning att jag bad Christian gissa var jag ursprungligen kommer ifrån.

Christian kände igen mig från tidigare år. Han bor i Boden men är från Hällefors och jobbar som polis, administrativt typ 114 114. Han har deltagit i Lidingöloppet 31 år i rad (sedan han var 8.) Han är dock inte veteran eftersom han de första åren sprang Juniorklasser, vilka inte räknas in. Iår är det mao 32:a året i rad.  Tydligen nöjer han sig med 15 km iår men tydligen inspirerade jag visst  honom att anmäla sig till 30k nästa år.  😁 

 Vi pratade verkligen om allt mellan himmel och jord; om danska regler och deras förmildrande omständigheter. Hur det är att bestiga Kebenekaise, fick lite bra tips där. Vidare om avstånd från Boden till Kebenekaise samt hur långt det är från mitt hem dit. Spann vidare med hur långt ner i Europa man kommer på samma sträcka. (Nästan Österrike, eller norra Kroatien beroende på hur man kör.) Sen släcktes det i salen (kl 22) och folk började gå och lägga sig. Jag skrev på detta blogginlägg innan jag slöt ögonen. Skönt att ha första dagen på pränt.

 Alarmet ställdes till 8. Planen var att delta i Haga parkrun med Olle N på morgonen.

Lördag 27/9

 Sov rätt jävla dåligt då jag vaknade flera gånger på natten. Somnade runt 0130, vakna fem gånger 0210, 0224 och då gick jag på toa, 0430 och 0621 av något jäkla larm som inte stängdes av och sista gången 0709. Klockan 0750 gick jag upp, pga allt stök och högljudda konversationer i hallen, tio minuter före mitt eget larm.

 Är rätt jäkla nöjd att inte ha många som grannar ovanför och undrar hur i helsike de springer när de dunsar med hälen först när de går över golvet där uppe. Iår var det just ingen nere som häldunsa, någon enstaka, som fick en vänlig reprimand av mig.

 Klockan bekräftade den dåliga sömnen. Och att det var typ 8°C ute. (Frukostmjölken i bilen mådde mao bra.)

 Träffade Ingrid igen. Kände ju inte igen henne förrän jag frågade var hon bodde och hon svarade Linköping. Pratade lite om hennes handled, som hon brutit för ett tag sedan. Hon var orolig att inte kunna springa med det skydd hon hade. Jag visade min "unika" tröja jag skulle springa 30 km i och sa att om du ser mig säg Hej.

 Sen gav jag mig iväg till Haga och Parkrun. Läs om det i föregående blogginlägg.

 Tillbaka igen efter ett mycket trevligt parkrun med vänner och in i duschen, byta kläder. Hann skriva Instainlägg medan mobilen laddade och fick låna ut ett par löparstrumpor. En herre hade åkt ifrån sina funktionsstrumpor. Vilken tur att jag packat ner för många samt de som är för stora. Han tyckte de var sköna, tydligen mycket mjukare än de han har i vanliga fall. Såna skulle han genast beställa. Så nu har jag gjort riktigt bra reklam för Gococo. Jag har dock inget samarbete med dem. Tyvärr.

 Sen iväg och träffa Mille på avtalad plats. Fick en "superbanan", lite tradition. Får snart swisha Mille för bananerna han förser mig med. Mille startade i grupp 6,jag som inte tränar löpning, i grupp 8.

 Satt och hade det nice på kullen och tiden gick fort. Gick lite försent till toakön på Koltorp, så det hann jag inte med. Var mao lite bajsnödig hela loppet.

 I startfållan hittade Ingrid mig tack vare min tröja. Hon hade en vindjacka på sig och sa genast att det där kommer bli för varmt, ta av den.

 Sprang lugnt och fint fram till Kyrkviken. Intressant att springa runt golfbanan istf igenom men funkade fint. Tyckte att publiken var lite tyst så jag manade på dem,  då ökade jag omedvetet tempot och sen tog orken slut.

 Under hela loppet peppade jag mina medlöpare och de peppade mig men jag orkade inte. Jag har som vanligt tränat för dåligt. Bättring!

 Någonstans på banan passade jag på att prata med någon mer som gick. Han hade det jobbigt. På något sätt så kom det fram att han redan hade fått kramp. Då sa jag att kunde hjälpa honom, så letade jag fram salt. Han visste inte hur han skulle göra. "-Häll det i handen och slicka i dig, här har du vatten." Det är så jäkla bra att ha med sig den där vattenblåsan, för man behöver vatten mellan vätskedepåerna också.

 

 En annan jag samtalade med då och då var en Amerikan vid namn Dane. Han och jag följdes åt länge längs spåret.

 Vid 17 km märkte jag att jag tappat en av mina nyckelpigor...igen. :( Nu har Stockholm två av dem. Tur jag beställde så jag har i reserv. Tror det skedde när jag hjälpte killen med salt, men vet inte säkert.

 Strax före Abborrbacken sprang Daniel om mig, Nathalies bror. Först såg jag inte att det var han utan jag peppade glatt två löpare från Enköping som sprang om samtidigt. Heja Enköping! ... och Linköping också. (Det stod på deras tröjor.) DÅ insåg jag att det var Daniel.

 Efter ett tag bestämde jag mig för att jag ska komma före honom i mål (vi startade visst i samma startgrupp.) Och det lyckades jag med efter en kraftansträngning någon kilometer före Karins backe. Innan dess sprang vi om varandra.

 Så fantastiskt att äntligen nå målrakan.  Blev lite känslosam inombords när jag tänkte på att detta var mitt 10:e Lidingöloppet 30 km. Det trodde jag aldrig 2011 när jag sprang min första. Jag vet att jag då sa att jag bara skulle göra detta EN(1) gång till, när jag gör En Svensk Klassiker. Såhär 2025 har jag som sagt sprungit 30 km tio gånger och gjort fem En Svensk Klassiker.

 
https://lakritztrollet.blogspot.com/2014/06/en-svensk-klassiker-nu-eller-aldrig.html?m

https://lakritztrollet.blogspot.com/2014/06/en-svensk-klassiker-nu-eller-aldrig.html?m

 Kom i mål till slut och efter att ha pustat ut och fått medalj fick jag samma reaktion i min vrist som efter Berlin Marathon förra året. Det var mer eller mindre omöjligt att gå. En sjukvårdsperson noterade detta och frågade hur jag mådde och så förklarade jag. Nekade sjukvårdstältet med hopp och tro på att det skulle lätta längre fram i fållan. Det gjorde det INTE. Ytterligare sjukvårdspersoner kom fram och frågade hur jag mådde. Sa samma sak till dem men blev övertygad av dem att få hjälp till sjukvårdstältet, så dit linkade vi. På vägen meddelade jag Mille att komma dit istf till avtalad mötesplats. I övrigt mådde jag bra.

 Diskuterade med sjukvårdskunnig som hade bra koll på både det ena och andra. Hon kunde till och med det konstiga medicinska namnet på en behandling jag min ortoped funderade på att utföra. Fick Alvedon och åka golfbil tillbaka till skolan. Det var bra för det hade nog tagit lååång tid att vandra tillbaka.

 Det var mycket vackert i skogen idag. Solen lyste fint mellan träden och utsikten var magnifik på sina ställen. Loppet var torrt vilket medförde att det tidvis var ganska dammigt. En del partier var däremot fuktiga (pga dagg). Idealiskt väder med sol, 14-16°C, 2 /4 m/s.

 Fick många positiva kommentarer om min tröja längs loppet, ffa att den var härlig. Något sådant har jag inte fått på t ex Stockholm Marathon däremot på Helsingborg Marathon.

 Det var också mentalt påfrestande att veta att jag sprungit 5 km mer än de flesta. Det gjorde att jag hela tiden la till 5 km på avverkad sträcka. Fem kilometer blev tio, 15 blev 20, 20 blev i huvudet 25 och då signalerade huvudet att det var nog och dags att gå. (Ja, jag vet det finns de som sprungit 15 km först men de har säkert tränat bättre än jag.)

 Något ja funderade på under loppet om jag hade blivit legendarisk inte fan skulle jag uppkalla en hemsk uppförsbacke efter  mig. Jag skulle vilja bli ihågkommen för något positivt. Hellre en trevlig lättlöpt nerförsbacke isåfall. Det är ju liksom likadant på Vasaloppet, tänker ffa på Lundbergsbackarna. I och för sig förr att någon Lundberg gjorde något fantastiskt ryck från klungan där, tror jag.
Det enda som jag noterade med namn som var positivt var en bänk, namngiven efter banmätare Lars Dahlstedt. Förvisso på en höjd, som man måste ta sig upp på, men en vilobänk och fantastisk utsikt. Om jag kommer ihåg ska jag fota den nästa år.

 I gympa-/sovsalen träffade jag Ingrid igen, (vi delar ju sovsal). Jag frågade om hon tog på sig jackan under loppet. Det hade hon inte, hon var bara glad att jag sagt åt henne, "för det var varmt ändå". Så glad när man kan hjälpa till.

 Sen blev det mat med det glada gänget på pizzerian bredvid. Orkade ingen pizza så det blev hamburgare. Fick lite gliringar, med glimten i ögat, att jag fick åka golfbil tillbaka. 

 Alltså, jag har haft såmånga trevliga samtal och diskussioner denna helg. Med trevliga damer och herrar från hela Sverige. Från Boden i norr till Malmö i söder. Det är fantastiskt att vara med likasinnade. Det är fantastiskt dränerande på energi också. Anledningen till att jag ändå fixar det är att det under en begränsad period. På måndag kan huvudet vila.

Statistik:
9211 personer tig sig i mål.
Imål på 3:42:04, typ 20 minuter. långsammare än 2023.
Sprang 2:31:28.
Gick 1:07:08.