Rullrån

Idag har jag bakat rullrån, eller krumkake som det heter på norska.

Det är inte så många ingredienser som behövs, endast grädde, socker, mjöl och vatten och så lite smör i laggen, men de tar en stund att göra.

Det brukar vara trevande i början men när jag väl fått in snitsen så går det fortare. Jag har funderat på att köpa ett elektriskt rullrånsjärn. Inte för att det analoga jag har inte funkar utan för att då kan jag göra två i taget. Troligen blir det ingen investering för vi har inte plats i skåp och lådor för fler grejer. 

Sjuka november 2016-2022

 (Note to self)

 November, denna olycksaliga månad. Jag borde sova mig igenom hela november så inget skit händer. 

2016-2019:

https://lakritztrollet.blogspot.com/2019/11/daliga-november.html?m=0

2020: pandemi (Har ingen anteckning på att jag skulle varit sjukare än vanligt.)

2021: pandemi (Har ingen anteckning på att jag skulle varit sjukare än vanligt.)

Och iår 2022: Neuroborrelios. (Borrelia som spridits till CNS.)

Fick berätta igen

I fredags pratade jag med en sjuksköterska från MS-teamet, hon bokade in ett telefonmöte med min neurolog idag. Syfte: att jag skulle få berätta om vad som hänt.

Neurologen ringde och jag berättade. På västfronten intet nytt i den historien. Dock nämnde han att han fått svar på den MRI/MRT jag gjorde i oktober. Den visade på fyra nya lesioner. :,( Det betyder att sjukdomen är aktiv och att jag iår fått fem nya förändringar i hjärnan. Han sa dock ingenting om det var dessa som orsakade andnöden och nervsmärtan eller de balansproblem jag har då och då. Han bestämde att jag kallas på ny MRI/MRT om ett halvår istf brukliga 12 månader.

Man kan få lesioner utan att man får synbara besvär. Det hade dock varit intressant att veta om lesionerna sitter på andra ställen eller där det ger ovannämnda problem. 

Jag mår iaf bra, ska sägas. Ingen mer nervsmärta från helvetet. Hoppas det förblir så även när medicinerna fasas ut. I annat fall hoppas jag att man kan fortsätta med dem.

Värk från helvetet

Nu vet jag vad riktig nervsmärta är. Fy f-n, rent ut sagt. Har haft nervsmärta förut i ben i och armar, men de har ändå varit hanterbara och försvunnit efter några dagar. Denna gång kunde jag inte sova pga smärta. 

Hade en hemsk natt i söndag till måndag. Det gjorde ont hur jag än låg med benet; rakt, böjt, utanför sängen, i högläge, på kudde etc. För att avleda värken, en ren distraktionsmanöver, roade jag mig, 0345 på natten, med att logga in på 1177 och skriva om eländet för att informera MS-teamet. Författade även en fråga om detta var ytterligare en hemsk biverkning av Rixathon? Svaret som damp ner sent på måndagseftermiddagen av jourhavande neurolog, var att det nog inte hade med MS och den nya medicineringen att göra och fick rådet att kontakta VC i frågan.

På måndagkvällen hittade jag en Naproxen (något jag fått vid något annat besvär för länge sedan). Jag  testade den. Det kan ju inte bli värre liksom. Tog den vid sådär 17-, 18-tiden. Tyckte inte att den hjälpte mig speciellt men något måste den gjort för jag sov bättre, inte bra, men bättre. Tisdagsnatten (mån-tis) blev därför en välbehövlig mellannatt.

På morgonen och förmiddag kändes det inte så jättehemskt men med tanke på den horribla natten jag haft tidigare funderade jag att på att ringa Vårdcentralen. Det blev inte så. Kändes lite dumt, för som jag sa kändes det något bättre och jag fick ju sova.

Så kom onsdagsnatten (tis-ons) och den var lika horribel som första värknatten, mellan söndag och måndag, fast man plussar på 1. Den var alltså lite hemskare än den första. Då bestämde jag att jag skulle ringa VC så fort de öppnade. Rådet från neurologen var ju så och det var ju hemska nätter jag helst inte vill ha igen.

Ringde 08. Blev upp ringd kl 10. Sjuksköterskan var förbryllad över symptomen. Hon bad att få konsultera läkare och lovade att återkomma senare på dagen. Vid 16 ringde hon. Jag trodde hon glömt bort mig vid det laget. Nåja, jag fick en läkartid dagen efter (torsdag).

Torsdagsnatten (ons-tors) kan gå till historien som den absolut VÄRSTA i mitt liv. Somnade förvisso men vaknade efter 1(!) timme av sådan värk och smärta att det inte går att beskriva. Att föda barn är i jämförelse typ inte smärtsamt alls. Somna om gick abolut inte. Provade massor: pallra upp benet i högläge, sova sittandes, sova lutandes, ligga och ha benet utanför sängen,  med mera, men absolut INGET funkade. Det gjorde bara ont. Att sitta på sängkanten med båda fötterna på golvet lindrade lite, men så är inte optimalt för att lyckas somna.

Klockan 0030-ish satt jag på sängkanten och grät. Visste inte vad jag skulle göra. Natten hade precis börjat och jag hade redan sömnunderskott från natten före. Ringa ambulansen kändes inte rätt. Åka till akuten på egen hand hade kunnat vara ett alternativ... om det inte varit så att jag var ensam med barnen och de behövde assistans för att komma upp och iväg till skolan i tid. Vad skulle jag göra? Jag visste att jag skulle få träffa en läkare under dagen men där och då höll jag på att bryta ihop. Jag led på riktigt.

Timmarna gick och jag försökte avleda min smärta genom att blippa med mobilen. 

Torsdagen kom och barnen kom iväg till skolan.

Det lustiga i kråksången var att på dagarna funkade det okej. Jag kunde både gå och jogga utan allt för stora smärtattacker. Sitta i soffan och lägga upp benen funkade inte så bra. Det verkade som att horisontalläge var ett av problemen.

Så äntligen dags för läkarbesök. Kändes lite som en befrielse att få konsultera någon som i alla fall har möjlighet och mandat att ordna något smärtstillande.

Jag berättade och beskrev. Blev undersökt och tog prover. Inte heller denna gång fann man något avvikande. Inget som var akut farligt som kärlkramp, blodpropp, diabetes etc. Hmm, känns som om jag hört det förut!? Ganska nyligen dessutom. Men att jag har sådan värk måste naturligtvis åtgärdas, det tyckte även läkaren.

Efter att läkaren samtalat med neurologen fick jag utskrivet Gabapentin och lite andra smärtstillande preparat. Så fick jag "order" om att kontakta MS-teamet senast under morgondagen. Ganska lustigt eftersom jag kontaktade dem redan första natten då jag vaknade av värk (natt mellan tis och mån).  

Så då var jag egentligen tillbaka där jag började.

När jag kört runt halva stan till apotek som hade mina mediciner så jag kunde kvittera ut dem, svalde jag en dos direkt. Det hade jag f.ö. blivit ordinerad att göra.

Jag kände skillnad nästan direkt. Halleluja för smärtlindrande behandling.

Den 12/12 ska jag till neurologen på årlig kontroll. Det blir ett intressant möte. Då kanske jag får svar på varför jag fick andnöd, så fruktansvärt ont samt hur det såg ut på MRI/MRT jag gjorde inför denna årskontroll.

Benet gör ont.

När ska jag få känna mig fullständigt hel och frisk igen? Var nyss förkyld och hade ont i halsen vilket föranledde sjukhusbesök.

Denna natt var horribel på alla sätt och vis. 

Sedan ett par tre dagar har jag haft ont i vänster ben. Jag har känt som nervsmärta i låret. Sådant har jag haft förut och det brukar klinga av och gå över på några dagar. Men icke denna gång. Nu har den istället blivit värre för var dag och nu är det inte bara låret som gör ont. Nä, nu är typ hela benet involverat.

Det gör ont/nervsmärtar upptill i låret och nertill i vaden, både på framsida och baksida. Det vandrar runt så det är inte konstant smärta överallt hela tiden. Det enda konstanta är det onda i knävecket samt den punkt på utsida knät som gör förbannat ont att trycka på, så det gör jag inte.

Men så kom denna natt. Jag lyckades efter mycket möda somna trots smärta. Men sova särskilt länge gick inte. Efter 2,5 timme vaknade jag av smärtan och kunde då naturligtvis inte somna om. Det kändes som om någon sågade av benet. Och eftersom ingen sågade av benet på riktigt var jag beredd att göra det. Så j**la ont gjorde det. Och jag är ändå ganska smärttålig.

Blev en fantastisk dag där jag verkligen var på topp för att hjälpa sonen som var hemma och sjuk han också.

Nej, så var det naturligtvis inte. Jag försökte ta igen förlorad sömn medan han gjorde det mesta för att interagera med och aktivera mig. Bajs på alla vis.

Hoppas detta läker ut av sig själv. Känns sådär att behöva konsultera vården igen.

Salig

Min son sjunger sedan 1,5 år i Linköpings Gosskör. Idag hade de jubileumskonsert för att fira körens 10-årig existens. 

Alltså, man blir helt salig och lycklig i hela kroppen av att höra dem sjunga. Godis för öronen och balsam för själen.

Konserten avslutades med Py Bäckmans Stad i Ljus, som numer faktiskt är en psalm (nr 830). Den är ju lite vemodig då den handlar om döden, men åh så fin och mäktig, särskilt i fina stämmor.

https://youtu.be/TE5lyy-opHo

Nu har de börjat öva in sångerna för advent- och julkonserten. Den ser jag med glädje fram emot. (Den var fantastisk förra året.)

Som jag trodde

Det var, som jag trodde, inget fel på dagens blodprover. Kroppen fungerar som den ska trots nedsatt immunförsvar. Hoppas den gör det nästa gång också.

För det är fortsatt så, att så fort jag har feber, halsont, huvudvärk och/eller känner stor sjukdomsskänsla så ska jag:

1. Sluta ta Thacapzol.

2. Kontakta vården (1177, om det inte är under ordinarie arbetstid).

Det är mycket viktigt att skyndsamt ta blodstatus och ha koll på de vita blodkropparna. Det räcker INTE med crp.

D: +6-8 Cirkeln är sluten.

Resecirkeln är sluten, jag var åter på akuten.

På fredagen efter resan blev jag sjuk. Rejält förkyld och kände mig allmänt trött, sjuk, hade lite ont i halsen och lite ont i nacken.

Någonstans i bakhuvudet visste jag att någon inom vården sagt att jag skulle kontakta sjukvården om jag hade feber (hade inte) eller huvudvärk (hade inte) eller ont i halsen (hade lite i fredag kväll och på lördagen). Kom dock inte ihåg om det var på grund av medicinering mot sköldkörteln eller mot MS som jag skulle det. Så det gjorde jag i lördags, kontaktade vården alltså. Informerade såklart om båda diagnoserna. 

Kändes inte lika akut som andnöd så jag ringde först 1177 för rådgivning. Efter en halvtimme i kö kom jag fram och pratade med en vänlig kvinna. Efter att hon konsulterat andra kopplade hon mig vidare till jourcentralen.

Jourcentralen hade inte några tider kvar men insisterade på att ta mig till akuten samma kväll. Det kunde INTE vänta till söndag. Okej, det lät ju inte så bra.

Så jag pallrade mig dit, det var ju inte min idé att ta sjukvårdens dyra tid.

Efter en stunds väntan gjordes en okulär undersökning i bl a hals och av nacke, togs blodtryck och crp. Trots att jag påtalade att mitt resesällskap berättat att hon testats positivt för covid*, togs inget covid test. (Fast å andra sidan vad ska man med den vetskapen till när det nog är andra saker de letar efter?)

Nåja. Halsen var lite röd, men inga beläggningar, blodtryck och crp var som de skulle. Nackens onda var muskulärt. Ta en Naproxen. Tack å hej!

Måndagen kom och idag däremot hade jag  j**ligt ont i nacken och rygg när jag rörde mig. (Total ignorans när jag lunkade min mile dock. Jag är inte riktigt redo att bryta min runstreak än. Det var som att uppleva slutet av Stockholm Marathon 2018 igen.)

Jag hade också en sedan länge avtalad telefontid med endokrinsköterskan idag och jag berättade hur jag mådde. Hon frågade och jag svarade. Blev beordrad att sluta med Thacapzol och ta blodprover skyndsamt imorgon. Berättade att jag faktiskt var på akuten i lördags för någonstans visste jag att jag skulle det. 

Det var visst bra agerat, men de tog tydligen inte rätt prover. (!) Nähe. Och hur fasiken skulle jag veta det. Man förväntar sig liksom att de vet sådant på akuten. De har ju hela  läkemedelslistan etc. Ska jag som sjuk säga vilka prover som ska tas. Hujeda mig. Nu vet jag (efter endel eftersökning på internet) att de ska ta LPK diff. Måste nog skaffa mig ett papper att ha med nästa gång. 

Nu tror ju inte jag att jag är döende även om jag mår piss, men iaf. Tror inte de hittar något konstigt på morgondagensprover heller. Men tänk OM det hade varit något  allvarligt fel som behövde åtgärdas? Kan finnas en anledning till att rekommendationerna från endokrin är som de är.

*Tydligen hade hon fått instruktioner från vårdgivaren att om nån annan visar symptom skulle de testas. Detta fick jag reda på idag, måndag. 

D: +4 En bit av äpplet.

Min resa till USA är över. Jag är hemma igen med oförglömliga minnen, nya vänskaper  och en fantastisk maratonmedalj.

Jag har inte hunnit blogga under veckan, men gjort anteckningar av min resa dag för dag. Jag får sätt mig ner i lugn och ro och skriva och posta vartefter. Denna fantastiska resa måste bevaras så jag kan titta tillbaka på den.

Det kan ta tid eftersom jag har saker att göra hemma. Var sak har sin tid. Tålamod är en dygd.

New York D: New York City Marathon 2022 - race report

Söndag 6/11 -22.

Väder: Morgon: 🌥️ 18 °C /64°F
            Middag: 🌦️ 24 °C / 73°F    
            Kväll: ☁️ 21 °C / 70°F

 Jag ska inte gå händelserna i förväg men wow! Wow! WOW! Detta lopp blir upplevelsemässigt svårt att överträffa.

 D-day. Dagen med stort D. Dagen jag sett fram emot så länge, nu var den äntligen här. Jag har nog aldrig varit så taggad och motiverad att springa ett maraton. Kläderna hade jag lagt fram redan kvällen före.

Kort sammanfattning för den som inte vill eller orkar läsa och se (filmerna) i detta långa blogginlägg:

 Marathon och sommarvärme i november. Jag sprang lite för fort i början, var glad och trött samt kände mig som en rockstjärna i fem timmar. Ska man bara springa/delta ett maratonlopp i sitt liv så ska man definitivt välja detta. (Det finns bl a inga reptider som tvingar dig att avbryta i förtid.) Jag kan dock inte lova samma sommarväder som vi hade.

Resan till startområdet/Staten Island

 Väckarklockan ringde riktigt tidigt (kl 04) för vi hade en chartrad buss att passa. (Vid speciella tillfällen som maraton och Vasaloppet är det helt okej.) Efter att klockan väckt mig låg jag kvar i sängen en stund, medan de andra två stökade runt. Hur det kom sig var jag ändå först färdig. Natten till idag var det tidsomställning, så vi fick faktiskt en extra timme att sova. Det var andra gången jag ställde fram klockan denna höst, ganska unikt faktiskt. 

 Den chartrade bussen skulle ta oss till gratisfärjan som går till Staten Island.

Transferbuss till gratisbåten.

 Väl nere vid båten fick vi vänta en stund. Det var människor överallt men allt fungerade jättesmidigt. Frös gjorde vi inte eftersom det var arton grader varmt samt att vi hade vinterkläder på oss. De kläder vi hade planerat att donera, kläder som skulle bli kvar i USA och som inte skulle ta plats i bagaget på hemresan.

Det var inte sant att vi satt på södraste Manhattan, det var det jag trodde att vi gjorde.
I själva verketvar vi på sydöstra delen, ett stycke ovanför Brooklyn Bridge.

 Det var en mycket vacker morgon. Brooklyn Bridge som jag denna gången åkte båt under men, som jag skrev i gårdagens inlägg, ännu inte gått på trots tre besök i staden, gjorde sig ypperlig i soluppgången. 

Brooklyns siluette i soluppgång.

Brooklyn Bridge.

Majestätiskt står hon där med sin fackla dag som natt.

Verrazzano-Narrows Bridge, målet för morgonens resa.

Där till höger, vid brofästet, är där starten är.

 Staten Island/startområdet

 Inga missöden under båtfärden och när det ljusnat ordentligt var vi framme på Staten Island. Där blev det en liten promenad till de transferbussar som skulle ta oss till själva startområdet.

 I myllret av människor kom jag ifrån mitt resesällskap. Jag såg dock till att inte bli helt ensam utan höll mig tätt intill men N.K., som också höll sig till mig. Det var låååånga köer och lite kaosartat. Man såg att det var fixat så att det skulle vara ordnat, men på något sätt så var det ändå folk överallt.

 Bussarna var både vanliga bussar och skolbussar, såna där amerikanska gula. Tänk så kul att få prova att åka en sådan. Både jag och N.K. var fast beslutna att försöka komma med en sådan. Vanlig buss har vi åkt förut. När vi närmades oss främsta ledet i kön kom det, till vår besvikelse, en vanlig buss. Typiskt. Men jag tog N.K. i armen och klev diskret lite åt sidan för att med flit missa den. Och se där, nästa buss var en skolbuss. Nu var vi nästan först på dessutom.

Klassisk amerikansk gul skolbuss från insidan. 

 Intressant att se lite av Staten Island om än bara från bussen med höga säten. Men hujedamig, de har massor att jobba på vad gäller elledningarnas säkerhet. I centrum  hängde det mesta i luften, inklusive  lite trassel.

Ledningar kors och tvärs.

Inte så vackert och säkert inte säkert.

 För att komma in på startområdet var säkerhetstänket däremot stort. Alla kroppsskannades med metalldetektor innan de fick gå in på själva området.

Skannad och godkänd för inpassering. 

 På plats gällde det att hitta till sin "start village", de område man skulle befinna sig på tills det var dags för start. Det var gröna, orangea och blå området. Skyltningen var dock bra så det var inga problem att hitta. N.K. och jag hade tyvärr olika start villages. Jag orange och hon blå. Vi sade hej till varandra och gick till respektive "by".

 Min orangea by låg precis bredvid brofästet där starten gick. Mot alla odds fann jag A.U. och E.K. ganska omgående. Jag menar, vi var ju inte ensamma på området. 

Infotavla om starterna.

Jag startad i Wave 5 Orange start, Corral A.

 Anlände startområdet (kroppsskanningen) 0745. Vår start skulle gå 1130 så vi hade några timmar att döda. Så där låg vi på våra utspridda vinterkläder och inväntade start. Då och då tog vi en lov på området för att hämta förfriskningar, gå på toa eller bara se oss omkring. 

Ryggläge

Vad jag såg.

Lågt flygande helikoptrar i roteflygning.

 På området bjöds det på både varm dryck, fräscha bagels, energibars och vatten. Energibaren hade banansmak så den gick direkt i soporna. Dunkin Donuts delade ut beanies/mössor. Iår var det ju ganska för varmt för att ha mössa på sig (runt 24°C), men en fin souvenir vill jag alltid ha. (Yoghurten hade jag med själv.)

 Trots mycket folk så upplevde jag aldrig köerna till bajamajorna som långa. Väntetiden var märkbart mycket kortare än jag någonsin upplevt i Sverige. På Stockholm maraton kan man få stå i kö i en halvtimme eller mer. Här var det kanske tre minuter på sin höjd, om ens det. 

 E.K berättade efter loppet att det fanns terapihundar på området. De missade jag. Jag behövde iof ingen terapi för att starta i ett maraton. Eller så är det så att alla som ställer upp i maraton behöver det. 🤣

 Det som man inte missade var tidigare gruppers/waves starter. När startskotten gått applåderade alla som ännu väntade på start. Så tittade vi upp på bron, såg löparna och kom till insikt att snart så är det vi som faktiskt står där uppe och ska springa iväg.

 Så började det närma sig vår starttid (kl 1130 lokal tid, 1730 svensk tid). Överdragskläderna, som inte behövdes pga värmen, la vi i en av de stora lådorna som skulle gå till välgörenhet. Alla lådor jag såg  var överfulla. Cred till de volontärer som stod och påminde oss om att inte glömma något i fickorna. De grejerna hade varit oåterkalleliga. Jag hade inget i fickorna. (Note-to-self: Jag donerade en ganska fin, men out of date färger, Helly-Hansenjacka samt en ful tröja och dito mjukbyxor. De två senare införsskaffade på second.)

 Så gick vi ännu närmare starten på bron. Först var det en "uppsamlingsfålla", där fanns fler bajamajor och vi alla tre tog ett sista toabesök. Vi fick näsdukar/papper av en som redan varit. Där hade vi glömt alla råd hemifrån att ha med lite eget papper. Till vårt försvar så var papper inget problem tidigare under morgonen. Sedan lämnade vi vidare det papper som var kvar och gick ännu mer mot starten. Som jag skrivit tidigare hade vi turen att hamna i första gruppen uppepå bron.

Stegar in i Corral A, första "ledet" i orangea starten.

Promenad mot startplatsen.

Forsatt promenad med arméfolk vid sidan av oss (de som springer på undervåningen av bron).

Briefing av banan etc. 

 Så mäktigt att bara stå där vid brofästet och titta upp mot bron. Det pirrade lite i kroppen av förväntan och man kände hur adrenalinet i kroppen steg, man ville egentligen bara att startskottet skulle smälla så man fick ge sig iväg. Men först lite formaliteter som nationalsång och sånt. ;)

 Filmen nedan har jag bemödat mig att pimpa med stickers, något jag inte orkar göra på de flesta av mina filmer. 😛

 Nationalsången sjöngs av Jim Diego, artist och långdistanslöpare.

 När jag skriver detta, långt efter loppet varit, läser jag på internet att J. Diego hastigt avled 18 december 2022, endast 1,5 månader efter NYCM. :( J. Diego blev 38 år.

 Efter själva startskottet spelades, som ni nog hörde på filmen, Frank Sinatras New York, New York i högtalarna. Mäktigt.

Loppet

 Mitt New York City Marathon (NYCM) kilometer för kilometer (inkl min fart i min/km). Ganska ointressant med farten egentligen, men kul för mig själv att läsa om 30 år. Farten är enligt klockan. (1 km betyder alltså första kilometern (0-1 km), 2 km andra kilometern (1-2 km) osv.)

Start/Verrazano-Narrows Bridge (0-2 km)

 Loppet börjar med en stigning för Verrazano-Narrows bron. Men det är början av loppet, alla är pigga, förväntansfulla, sugna på att springa och fulla av adrenalin. Med alla dessa faktorer plus fantastisk utsikt så kändes det inte alls som uppförsbacke. Farten blir därmed därefter, dvs en hel del för fort. 

 Det blåste inte oväntat på bron. Ibland när det kom ett vindkast så jag fick hålla i flaggorna så de inte skulle flyga av.

 Att springa ner för bron var också spännande. Eftersom jag sprang uppepå bron hade jag bra utsikt och såg då en av de andra corral-grupperna, jag tror det var den blå. Kul att se massa människor på en "annan bana" men med samma mål. 

1 km: 6:42. Uppför Verazzano-Narrows bridge
2 km: 5:35. Rullar nerför bron på lätta ben och kroppen full av adrenalin att äntligen få uppleva detta lopp.

Brooklyn, första halvan (2-10 km)

 När bron tar slut hamnar vi i Brooklyn. Stadsdelen med flest invånare. Välkomnades med fina skyltar och glada hejarop. Detta var bara början. Jag kunde inte i min vildaste fantasi förstå att detta hejande skulle fortsätta i alla fyra mil. Men det gjorde det.

 NYCM har runt 2 miljoner, 2 MILJONER(!!!) åskådare varje år. Det motsvarar en femtedel av hela Sveriges befolkning. (Med omkring 50 000 löpare blir det en personlig hejarklack på ca 40 personer per löpare. ;) )

 En stor parentes:
Av en slump hittade jag en film på YT gjord av en "Jeff" och där kan man se mig lufsa fram (filmandes) precis när vi springer in i Brooklyn. Skrolla ca 5:41 in i filmen. Det är jag i gul tröja, svart kjol, vit keps och svarta sleeves. 

https://youtu.be/AyCNW1GxaEw?si=GwdHQjmFjdRRome6

 Otroligt vackert. *ironi* Du kan med behållning börja titta ca 40 sekunder in.) Efter 9 min så ser man E.K. i gul tröja. Efter 9:55 ser man mig igen, då har vi sprungit typ 7 km/Miles 11km?? Hans filmer är mindre skakiga än mina.

 Blev nyfiken på om jag hade honom på något foto. "Jackpot", visst hade jag det. Letade också lite i resultatlistan och såg att han sprang i mål 14 minuter före jag gjorde.  Det betyder att vi nästan höll jämna steg, teoretiskt sett. När han kom i mål hade jag dryga 2 km kvar. Fast riktigt så enkel matematik är det inte i verkligheten. Det enda jag vet med säkerhet (tack vare hans film och mina foton) är att vid 20k är han ganska exakt 2 mintuer före mig. Det han filmat av publik etc har jag också upplevt. 

 Vid 10 km kroknade jag lite, jag hade hållt ett alldeles för högt tempo. Men, som jag säger i filmen, det gick på automatik. Allt runt omkring, all distraktion, gjorde att man bara sprang utan en tanke på att det faktiskt var tre mil kvar. Det enda sättet att förstå är att se och lyssna på filmerna jag gjort.

3 km: 4:52. Nerför bron och in i Brooklyn där publik börjar kanta gatorna.
4 km: 5:07
5 km: 5:33
6 km: 5:13 Publiken hejar som galningar och det får man energi av.
7 km: 5:52
8 km: 5:29
9 km: 5:44
10 km:7:49. Har öppnat för snabbt och saktar in rejält före vätskestationen vid 10k.

Brooklyn, andra halvan (11-21,1 km)

  Direkt efter vätskan fick jag ny energi men trots detta blir gå-perioderna fler och kommer tätare redan här, dels pga värmen, dels pga att jag sprungit för snabbt men också för att det lutar svagt uppför, vilket inte syns på mina (och andras) filmer.

 Inser att batteriet i mobilen sinar (ca 12,5 km) och därför tar jag mig an att byta powerbank. Hade ju både fotat och filmat en hel del på väg mot och före start.

 På vätskestationen runt 16 km var muggarna slut. De flesta löparna sprang vidare utan att dricka. Några fick tetror att dricka ur. Jag plockade upp en redan använd mugg från marken. Fick en del konstiga blickar från amerikaner. Men det funkade, och jag fick inga konstiga sjukdomar eller dog inte.

 I Williamsburg är det inte så mycket publik. Williamsburg är ett judisk-ortodox del av Brooklyn. De som var ute var lite nyfikna men döljde det rätt bra. Det var ganska intressant att se deras säregna klädstil. Också spännande att se att deras vardagsliv med skola etc inte rubbades för att 50 000 tokar sprang igenom deras bostadsområde.

 Strax efter 16 km såg jag en "inhemsk" man som stod och tittade, lutad mot en avspärrning. En av mycket få judisk-ortodoxa som aktivt stod och tittade även om många var nyfikna och sneglade/tittade medan de var på väg någonstans. Chansade lite och stannade för att kolla om han var social och ville prata. Det gick bra. Frågade om han var sugen att delta, men han nekade. Till sist frågade jag om jag fick ta en selfie med honom.

 Gick för att filma och förska fånga invånarena i Williamsburg. Ett stycke senare blev det tjockt med hejjande folk i McCarren Park. De liksom kröp in i marabanan med sina skyltar och gjorde den smalare. Här bjöds vi på energi i form av SIS. Passade även på att fota en av alla fina skyltar New York-borna hejade med. (Måste göra ett separat inlägg med de bilder på pep-skyltar jag hittat på diverse forum.)

Bara 500 meter efter kemisk energi bjöds det på naturlig energi i form av bananer.

 Halva loppet nåddes vid Pulaski Bridge.

 Eftersom mina delmål med loppet var broarna så stannade jag och fotograferade samtliga.

Det var mitten, tack för titten.

(13.1 mikes =21,091 km)

11 km: 5:54 Ny energi av vatten och gåvila.
12 km: 6:05
13 km: 7:43 Gatan är rak och ser evighetslång ut och lutar dessutom svagt uppför. Går emellanåt men är fortfarande lyrisk och mållös över den pepp man får av publiken.
14 km: 6:40
15 km: 5:23
16 km: 5:57
17 km: 9:44. Gicks för att fånga Williamsburg. Stannade och pratade med den judisk-ortodoxa mannen.
18 km: 6:04
19 km: 6:54.
20 km: 8:48. Lafayette ave?
21 km: 5:55 Halvvägs

Queens + Queensborough bridge (21,1-26 km)

Efter bron kom vi in i Queens. 

 Generellt genom hela loppet stod folk och delade ut servetter. Det har jag aldrig upplevt på något annat (maraton)lopp. Det som var förvånade var att de var fantastiskt bra och befriande. Därför proklamerar jag:

-Mer servetter åt löpare på varma maratonlopp! 

 Varför har jag aldrig tänkt på detta förut? Måste hitta en lösning så man inte behöver svetta av sig på kläderna mer än nödvändigt. [Edit: Löste det genom att till nästa maraton fästa en handduk i byxorna mha "krokodilklammer".]

  Jag såg en hel del som delade ut pretzels, såna där små hårda i salta pinnar-stil. Lyckades norpa mig en liten påse. Det var gott, men torrt. Jag behövde saltet men tyvärr var det för lite salt på. När jag sprang på ett sött litet barn gav jag bort påsen till det. Barnet blev glad.

 Strax innan Queensboro bron började jag bli trött lite trött. Det ska ju inte hända förrän vid 30 km. Hade en vision om att iaf lunka uppför Queensboro bridge, av det blev därför intet. Jag gick och när jag precis passerat krönet fick jag krampkänning i ena vaden. Jag stannade genast och stretchade. Får man kramp en gång är det svårt att undvika fler gånger i loppet. Bästa är att undvika första gången innan det är försent. Medan jag gick uppför och njöt av utsikten trängde jag samtidigt bort känslan av trötthet, snart var jag ju på första avenyn liksom. Där ska det var mycket folk, inte läge att se/vara utpumpad.

 Efter brons krön blev det nedförslöpning på nystretchade ben. Nedförslöpning är jag bra på... men det brukar inte vara så trångt där jag vanligtvis springer. Kan ha råkat knuffa några lite grann. Men bara lite, ingen föll och skadade sig. Publikens hejarop hördes upp på bron och jublet visste inga gränser. Hörde mitt namn mååånga gånger. Ego boost deluxe!

"Rullar" ner för Queensboro bridge.

Ed Koch Queensboro Bridge sedd från Manhattan. 

22 km: 7:40 Uppför Pulaski bron.
23 km: 6:59
24 km: 8:28. Trött.
25 km: 9:44. Uppför (Ed Koch) Queensboro bron på trötta ben. Gick faktiskt upp, då hann jag även njuta av utsikten. 
26 km: 7:44. Krampkänning i höger vad, så jag stannar på bron och stretchar (och tittar på utsikten igen) sedan går det nedför bron vilket minskar medeltempot en hel del.

Manhattan -  1:a Avenyn + Willis Avenue Bridge  (26-33 km)

 Efter snurren ner från bron ner på fast mark väntar 1st Avenue. När man springer på första avenyn och tittar rakt fram ser den evighetslång ut. Faktum är att från Queensboro bron till Willis Avenue Bridge är det 5 km. Publiken livade verkligen upp och man fick annat att både titta och tänka på.

"Evighetslånga" första avenyn med publik i flera led.

Hittade "min egen" hejarklack "Team Eli" vid ca 26,5 km. Missade däremot Sverigeklacken som skulle stå någonstans där på 1st Avenue. Sverigeklacken är anhöriga till de maratonlöpare som reser med Springtime. 

 Ibland sprang jag i mitten av vägen och ibland vid kanten. När man valde kanten så lät inte de personliga hejaropen vänta på sig. Jag roade mig med att filma en snutt av hur det var att springa nära publiken.

 På sista tredjedelen av 1st Ave hittade jag en privatperson som delade ut vattenflaskor. Jag frågade om jag kunde få en och det var han positiv till. Den flaskan höll mig sällskap till Bronx. 

 För att komma till Bronx via första avenyn korsar man Willis Avenue Bridge, loppets näst sista bro.

 Fotografen som stod på bron tog en fin bild på mig med den där vattenflaskan i mun. Jag hade precis fotat bron och försöker fippla på fodralet/armspännet med mobilen i på armen igen.

Kilometer 27-32 springs längs 1st Avenue. Massivt publikstöd nästan hela avenyn, även om leden glesnade norrut.
27 km: 6:56
28 km: 6:29
29 km: 7:26
30 km: 7:59
31 km: 8:55. Vet inte vad som hände här, förmodligen stannade jag och pratade med någon.
32 km: 7:56
33 km: 9:02. Upp och ner för Willis Avenue bron. Gick troligen för jag fipplade en hel del med min mobil och hållare efter jag fotat. De officiella fotograferna förevigade mig.

The Bronx + Madison Avenue Bridge (33-35 km)

 Även Bronx kantades av glada människor dock inte lika många som på t ex Brooklyn och Manhattan. Det som var ute hördes bra. Till och med polisen hejade på just mig. Det hörs i filmen. Gjorde en screenshot, som blev suddig.

Tre glada "police officers" som hejade på mig.

 Tog tillfället att även här stanna och prata lite med lokalbefolkning och tog en glad selfie. Nu hade jag avverkat 33 km.

 Vidare hände inte så mycket. I The Bronx springer man bara en mile, dvs 1,61 km. Efter denna mile kommer loppets sista bro, Madison Avenue Bridge, vid 34 km. Den lutade inte jättebrant uppför så som Queensboro Bridge gjorde.

 Jag läste någonstans att det varje år, sedan starten(?), stått en kvinna här med en skylt med samma budskap. Eftersom loppet är mer än 50 år har nu har ättlingar(?) tagit över. Om detta är sant, vet jag inte för jag kan inte hitta källan där jag läste det. Jag såg skylten, men fotade den inte, så därför har jag letat upp någon annans bild. (Jag kommer dock inte ihåg vems, kanske Springtime?)

Stannade för att ta egna foton av bron, sedan lufsade jag vidare in i Harlem och vi var tillbaka på Manhattan igen. 

34 km: 8:03. Stannade och pratade samt tog selfie med glad publik i the Bronx.
35 km: 7:43. Uppför Madison Avenue bron, sista bron. Här står en kvinna(!?) med samma skylt år efter år. Jag sprang på motsatt sida och fotade mao inte skylten, men det gjorde andra.

Manhattan - Harlem, 5:e Avenyn, Central Park (35 km-Mål)

 När vi sprang in på Manhattan igen var vi direkt på 5th Avenue och det var (nästan) raka vägen ner till Central Park. Bara en liten park ivägen, som vi rundade. 

 I Harlem var inte bara jag trött, väldigt många medlöpare var nu medgångare. På marken såg man att en hel del passerat före oss, det var många slängda muggar. Annars hände inget speciellt.

 Efter den där parken kände man att det var jobbigt. Femte avenyn bjöd på ett retligt jobbigt motlut i flera kilometer (38-40 km).

5th Ave E/W116 St.

 Vartefter vi närmade oss Central Park (CP) tätnade publikleden igen. Det var som en befrielse att äntligen få svänga in i CP i höjd med Guggenheim museet.

 Väl inne i CP ökade jag farten. Hade totalt glömt bort råden om att det är längre kvar än man tror och att då inte öka tempot.  Men det blev så ändå på grund av mer publik och att man är lite trött och "dum i huvet" på slutet.  Men det var svårt att göra annat med det fortsatta enorma publikstödet som var (se och lyssna på sista filmen nedan).

 Sprang om ganska många när jag väl kom in i parken, faktiskt en hel del svenskar också. 

  Tempoökningen straffade sig såklart senare, men jag hade trevligt medan den varade. Jag orkade inte hålla farten längre utan gick längs Central Parks södra kortsida. 

What to do when you're tired?

 Sedan var det bara slutrakan kvar. Jag hade fokus på målet. Publiken som kantade slutrakan tjoade inte lika mycket och frenetiskt som under de tidigare fyra milen. Kanske var det mest släktingar som väntade på någon speciell?  "Jeff" har filmat den. Jag filmade den dagen före loppet när vi på morgonjoggen "övningssprang".

Mål!

 Jag tog mig i mål i mitt livs lopp. Jag kände mig som en rockstjärna i fem timmar, med hur många som helst som hejade på just mig: Go Sweden! Go Ellie! You can do this! You are awsome! etcetera. Hur ska jag någonsin kunna toppa det här i upplevelse? Det går liksom inte. Det kommer inte bli samma upplevelse om jag så springer det igen. Det kan bli fantastiskt men med andra förutsättningar (tänker främst på temperatur och väder). Eller så kanske möjligen något av de andra loppen i Abbot World Marathon Majors kan ge en samma euforiska känsla?

 Indiansommar/Brittsommar med sköna 24 grader var nog en vänlig kompensation för att vi tvingades skjuta upp vårt deltagande pga pandemin. Jag vill tro det i alla fall.

PS Man sicksackar en del (jmfr: idealvägen) när det är mycket folk plus att gps inte mäter så exakt mellan höga hus, därför har min klocka mätt 43,5 km istf 42,2. Det är sånt som blir.

36 km: 7:20 Harlem, 5th Ave.
37 km: 6:53
38 km: 7:33 5th Ave
39 km: 8:31 
40 km: 6:53 Svänger in i Central Park.
41 km: 5:59 Tempoökning i ren eufori.
42 km: 5:42
43 km: 6:42 Gick södra delen av Central Park.
43,5 km: 6:15 Slutrakan, lätt uppför. 

Mål!

Lite statistik från arrangören om mitt lopp:

Kvällen

 Efter målgång tog jag mig tid att fotas på olika ställen och att prata med folk. En annan deltagare frågade om jag kunde fotografera denne parallellt som fotografen gjorde det, vid de där speciella bakgrunderna. Jag tog tillfället att få hjälp tillbaka trots att jag planerade att köpa bilderna. 

Egen bild.

Köpt bild.

 Sedan fanns inte så mycket mer att göra så jag traskade mot hotellet. Det var ett klokt val att välja ett hotell hyfsat nära Central Park.

 I foajén på hotellet stod ett blädderblock där man kunde skriva upp sitt resultat om man ville. Eller så tittade man bara på de andras.

 Jag såg till att duscha för att sedan slänga mig på sängen. Det var skönt båda två. När alla i resesällskapet hade kommit tillbaka och fixat sig gick vi ut och åt ett helt gäng på åtta personer. Vi hade inte bokat restaurang och bord men det visade sig att det bokats på den restaurang vi åt på första kvällen. Det blev inte lasange igen utan en lite mer traditionsenlig* Ceasar sallad. 

*Av någon anledning så väljer jag ofta en Ceasar sallad efter maraton,

antingen samma dag eller dagen efter.

Fun fact NYCM 2022

(Funnet på bl a Wikipedia och Runars sida.)

 Detta året var det varmaste i NYCM 52-åriga historia med högsta temperatur på 24°C (75°F).

 Många springer för välgörenhet. Det är inte ovanligt att det är det enda sättet för en motionär att få en startplats. Få har turen att vinna i lotteriet. Har man ändå tur så vinner man att få köpa en startplats för fler tusen kronor. 

 Det donerades 57,5 miljoner dollar, via välgörenhet, i 2022-års lopp.

Det var 48762 personer som startade loppet. Av dessa nådde 47840 mållinjen vilket motsvarar otroliga 98,1%.

 Av de som kom i mål var 26608 män, 21185 kvinnor och 47 "det", dvs de identifierade sig inte som något (s.k. icke binära).

Äldsta kvinna som tog sig i mål (s.k finisher) var 82 år. Äldsta man var 80 år.

 Flest finisher fanns i åldersspannet 40-44 år.

 Medeltiden för alla deltagare var 4:50:26, där medeltiden för kvinnor var 5:04:06 och män 4:29:31. (Jag var snabbare än medeltiden för kvinnor. 💪🏼)

 Av de 47840 som tog sig i mål var 15933 internationella deltagare från 131 olika länder. Dessutom fanns deltagare från USAs alla 50 delstater plus DC.

 Några celebriteter deltar oftast och iår kan nämnas Marit Björgen (norsk skidlöpare), Ashton Kutcher (skådespelare), Chelsea Clinton (dotter till USAs fd president Bill Clinton) och en hel rad andra som inte är kändis för mig. Du kan läsa vilka fler det var på Wikipedia. Du kan läsa vilka fler det var på Wikipedia.