I mål

Idag sprang jag i mål.
I och med dagens löppass om 8 km nådde jag mitt årsmål på 500 km. Hurra för mig!

Jag brukar egentligen springa på nyårsafton men iår hinner jag inte det. Så nyårslöpningen fick bli idag istället. Det gick lika bra det.

Gott nytt år!

Julbak

Jag har faktiskt mot alla odds både haft tid och ork att baka inför denna jul. (Att annat blivit lidande pga hälsan är en annan historia.) Några gånger har jag lagt in det som Nisseuppdrag och då har vi haft en trevlig stund hela familjen.

Vi har bakat pepparkakor och tillsammans med barnen har jag även dekorerat dem. Stora barnet och jag har gjort lussebullar och lussemuffins.

Jag har bakat både mockarutor (aka fifi-rutor eller kärleksmums) och en juligare variant jag kallar saffransmums.

Igår kladdad jag till en choklacrisp/risbräck, ni vet smält choklad med cornflakes. Jag hade även i puffat ris och kokos. Det tog oväntat lång tid att göra eftersom jag bemödade mig med att temperera chokladen. Resultatet med chokladen blev mycket bra.
Note-to-self: Mjölkchoklad: 45 grader - 26-27 grader - 29-30 grader.

Nu har jag bara ett planerat kok kvar. Ikväll ska jag försöka göra saffran- och kokoskola.

Byxhål

Lilla: Jag har hål i mina byxor.
Jag: Jasså!?
Lilla: Ja, titta här!
Jag: (tittar)
Lilla: Titta! Annars kan jag inte ta på mig dem.
Jag: 😶🤦‍♀️

Here we go again...

För ynka två veckor sedan hade jag ögoninflammation. Tror fan att jag åkt på skiten igen. Jag fattar inte varför jag ständigt drabbas av denna skit. Precis som förra gången är ögat rött, skaver, rinner och värker om det är för ljust.

Vad ska jag göra för att slippa få detta ideligen?

Hitta Nissen

Det där med Nissedörr kan man ångra snabbt efter att man har satt i gång projektet.

Redan andra natten vaknade yngsta mitt i natten. Det var väl i och för sig inget konstigt i sig att han la sig hos oss. Det knäppa var att han inte somnade om. Nej, istället gick ha upp och stökade. Jag försökte somna om men det gick inte riktigt. Till slut gick jag upp för att se vad som försiggick. Det sade sig att han letat upp en ficklampa och tassade omkring för att försöka hitta Nissen.

Det krävdes viss övertalning att få honom  tillbaka i säng men till slut så gick det. Jag var skapligt trött på jobbet dagen efter kan jag säga. Det blev samtal med båda barnen om Nissen, att går det ut över sömn, skola och sådant då kan inte Nissen bo hos oss. Jag tror de förstod. Men jag tror at Nissen måste påminna dem lite då och då i sina brev.

Nissedörr

"Nissen" har flyttat in hos oss. Om barnen sköter sig stannar Nissen till 24:e december.

Nissen sover på dagen och är vaken på natten när barnen sover. Nissen kommer be om hjälp och ge små uppdrag, kanske blir det något litet Nissebus också.

Hektisk tid

Nu är det slutspurt av året. Julavslutningarna och sammankomsterna avlöser varandra. Barnen kräver sitt i form av julpynt och andra julrelaterade aktiviteter. Nu är det in i kaklet i 110. Jag hinner inte ta hand mig själv. Om fyra veckor får jag chans att vila upp mig igen.

Ultrastraff

Här sitter jag nu i ett nersläckt rum med ögoninfektionen från helvetet. Både öga och huvud värker. Näsan rinner och jag känner mig frusen. Som sagt. Man blir straffad efteråt.

Straff

När jag gör mer än jag borde straffas jag inte för stunden utan dagarna efteråt.

Igår var jag med barnen i simhallen/badhuset. Det är en hemsk plats för någon vars sjukdom gör att man blir trött av ljud och för mycket stimuli. Just i stunden när man är där klarar man ofta av det mer eller mindre men efteråt får man ta sitt straff. Men jag hade lovat och en god mor som jag är håller jag oftast vad jag lovar.

Vi hade det trevligt och alla var glada och nöjda hela kvällen. Jag var trött så jag la mig tidigare än normalt. Sov således mer denna natt än jag brukar.

Idag vaknade jag och var trött i kropp och huvud redan då. Det tog tid att gå upp, men till slut kom jag upp. Fick iväg skolbarnen till skolan och mig till jobbet.

Efter drygt halva jobbpasset var jag så galet trött, huvudet och hjärnverksamheten funkade inte alls så bra som den borde. När jag satt mig på golvet orkade jag inte resa mig vid förflyttning utan jag kröp istället (till vissa barns förtjusning, de såg mig väl som en häst eller något). Vid slutet av dagen (min anpassade arbetsdag) var jag inte mycket att ha. Jag lyckades ta mig hem helskinnad iaf.

Horistontalläge (läs: sova), som så ofta när jag kom hem. Tyvärr laddas inte batteriet fullt, men lite påfyllning blev det. Tillräckligt för att orka hämta barnen på skolan.

Sen var det kväll. Tisdagar är min träningsdag. Jag var dock helt slut så jag var på vippen att inte ge mig iväg. Det var ansträngande att bara byta om till träningskläder. (En frisk person kan nog aldrig förstå hur jävla trött och utmattad någon med en kronisk (nerv)sjukdom kan bli av så lite, speciellt om dagen före varit mer än vanligt.)

Hur det än kom sig fick jag på mig alla kläder och åkte iväg till löpträningen. Och jag är galet glad över att det blev så. Fick mig en ordentlig genomkörare med backintervaller genom de superbra ledarna för TNT, Team Nordic Trail. Nu efteråt är jag också trött fast på ett helt annat sätt. Nu blir det sängen och så hoppas jag att morgondagen blir bättre än idag och att jag inte fortsatt straffas för simhallsbesöket.

Målsättningen

Nu är det gjort.
Jag har anmält mig till mitt andra marathon. Den 31 augusti 2019 ska jag transporter mig 42 195 meter runt Sundets Pärla aka Helsingborg. Denna fina stad jag en gång i tiden bodde några år i.

Jag ser fram emot att se mitt Helsingborg meddelst joggingskor. Det blir ingen lätt uppgift för jag har läst mig till att det är åtskilliga höjdmeter att bemästra. Men har jag tur så står familjen, släkt (och kanske några vänner) och hejar fram mig.

Exakt denna dag

Den 31 oktober varnade jag för att jag kunde bli sjuk nu, eller snarare jag bad om att hålla tummarna för att jag inte skulle bli sjuk nu.
Men jag gick inte sjukdomsfri denna höst heller.

Vid den här tiden för exakt två år sedan blev jag utbränd på jobbet och därmed sjukskriven, först heltid, sedan deltid.

Vid den här tiden för exakt ett år sedan fick jag dubbelsidig lunginflammation, vilken sänkte mig totalt.

Iår åkte jag på någon slags influensa. Jag har iaf legat däckad men värk i kroppen, ögoninflammation, förkylning, huvudvärk och feber. Sov i stort sett hela dagen idag efter en 11 timmars natt.

Man vet inte hur bra man mår förrän man blir sjuk.

Traillöpning - Nybörjarperspektiv

Jag är nybörjare på traillöpning, även om jag faktiskt sprungit några lopp. Det är en riktig utmaning det här med trail. Jag känner att man måste koncentrera sig hela tiden, speciellt på var man sätter fötterna. Det går uppåt, neråt, är krokigt, lerigt och halt. Det finns rötter, är stenigt och ibland måste man klättra. Hela kroppen måste jobba. Dessutom måste man vara uppmärksam på vart man ska springa så man följer den utmärkta banan. Vill man snäppa upp utmaningen ytterligare springer man trail på kvällen när det är mörkt och det enda du ser är det som pannlampan lyser upp. Trots att det är massivt jobbigt så tycker jag det är trevligt. Det är befriande skönt för huvudet att springa i skogen.

Höstlovshelg

Jag har haft en finfin långhelg i Skåne. Tog ut en semesterdag på fredagen för att få en utökad helg hos mina föräldrar. Barnen var ju redan där sedan en vecka tillbaka så nu var det dags att hämta hem dem.

Fredag
Eftersom jag åkte ner redan efter jobbet på torsdagkvällen hade jag hela fredagen i Skåne. Vi gjorde inte så mycket utan tog det mest lugnt. Badade i utejacuzzin och bara chillade. På kvällen åkte jag däremot till Falkenberg och sprang. Är fortfarande stolt över min åttonde plats. Det kan jag leva länge på.

Lyckades med en snabbvisit och turboshopping på det halländska megavaruhuset efter loppet. Det var också en prestation, att lyckas spendera massa pengar där eftersom jag bara var där en timme. Sedan "hem" i ilfart och sova.

Lördag
I lördags åkte vi till Wapnö gård/slott och tittade på kor och komjölkningskarusellen. En mycket trevlig, lugn och gemytlig plats i Sverige, trots att det luktade ladugård... men det var ju inte oväntat.

På hemvägen mellanlandade vi i sommarstugan för att se om det fanns någon svamp kvar. Den var klurig att hitta men det fanns tillräckligt för kantarellsmörgås för tre personer.

Hann även med kvällsbad med barnen. Det var mysigt att sitta där i det varma sköna vattnet och titta upp på stjärnorna.

Söndag
Sista dagen passade jag på att åka en snabb sväng till Sundets Pärla (aka Helsingborg). Jag saknar ofta denna stad och förbannar mig ibland att vi flyttade därifrån. Men nu är det nu och vi bor inte där just nu. Vem vet vad framtiden erbjuder? En gång livet flyttade vi ju otippat dit. Nog om det, i Helsingborg hade jag som ärende att besöka Löplabbet för att inhandla ny löparskor. Butiken var inte öppen när jag kom så jag tog en trevlig promenad i stan.

Skor blev det också till slut, men det var svårt att välja. Jag provsprang tre fina skor: Asics, Saucony och Hoka. Alla bra och sköna på sitt sätt. Denna gång var det Saucony Triumph ISO 5 som fick följa med mig hem. Jag ser fram emot många mil med dessa på fötterna.

Mission accomplished. Nya löparskor inhandlade i staden jag nästa år ska springa marathon i. Nöjd och lycklig över inköpet tog jag en promenad längs Strandpromenaden och Gröningen före jag åkte tillbaka till familjen.

Före hemfärd norrut bjöd föräldrarna på mat. Vi hann även med efterrätt, idag chokladfondue. Riktigt gott att doppa frukt i smält choklad.

Tack!
På återseende.

Halloween Nightmare 2018 - race report

Jag vet inte var jag hörde talas om det här loppet första gången, men det var för några år sedan. Eftersom det arrangeras av Falkenbergs OK så ligger det ju inte så nära till hands att delta i för en boende i Östergötland. Tidigare år har jag inte "fått ihop det" att ta mig dit. I år passade det utmärkt i och med att barnen var på höstlov hos mina föräldrar i Skåne. Jag anmälde mig frivilligt att åka ner och hämta dem. Kombinera nytta med nöje helt enkelt.

I bilen på väg till Falkenberg funderade jag på min målsättning med loppet. Jag hade sneglat på tidigare års resultat och funderat på om jag kunde matcha topptiderna, men jag hade ingen aning om hur banan var. Innerst inne ville jag placera mig högt i resultatlistan. Men efter en del funderingar hit och dit intalade jag mig att jag faktiskt inte är en så snabb löpare. Det blev till slut lite mer realistiska mål, såna som inte är helt omöjliga att uppnå.

1. Snabbare medelhastighet än tidigare mörkerlopp.
2. Inte komma sist.
3. Inte trilla och slå mig.
(4. Kanske en tid runt 30 min.)
Den där sista la jag till eftersom jag inte riktigt kunde släppa en dröm om topplacering (läs: topp-10.)

När jag kom till FOKs klubbstuga hälsades jag (och alla andra) välkommen av en tjej. Jag kände direkt att detta kommer bli en trevlig kväll, trots att jag inte kände en kotte.

Hämtade nr-lapp och frågade om det fanns möjlighet att duscha efteråt. Sprang tillbaka till bilen (uppvärmning) för att hämta ombytesgrejerna och la i omklädningsrummet. Skönt med varma ombyteskläder. Fixade iordning det sista sen satt jag i omklädningsrummet och vänta, chilla och pratade med lokalbor och de som inte bodde lika lokalt (Karlskrona). Det var betydligt gemytligare och varmare att sitta där än att vara ute i 11 grader och snålblåst om 9 m/s. När det närmade sig start värmde jag upp lite till för att få igång kroppen.

Start, ställde mig någonstans mitt i. Insåg när startskottet gått att jag borde ställt mig längre fram. Spurtade om ett helt gäng...men höll jag ett för högt tempo? Jag blev fort trött tyckte jag. Försökte ignorera och körde på.
Banan gick på större grusvägar och stigar, inte alls så mycket terräng som jag trodde, det var väldigt lite obanat i jämförelse med de två senaste loppen jag sprungit. Loppet hade i och för sig inte profilerat sig som trail utan mer upplevelse. Banans "snälla" terräng gjorde att jag kunde springa i högre tempo.

Längs med banan fanns diverse otäcka figurer som skrämde oss. Det fanns både spöken, gastar, skelett och dinosaurier som överraskade oss. Då och då hördes också hemska skrik från skogen. Ett riktigt  halloweenlopp. Eftersom jag inte sprang först i någon klunga eller ensam, så fick jag distans till läskigheterna. Jag blev inte särdeles skrämd men överraskad. Spökerierna låg på helt rätt nivå och var ett mycket kul inslag i loppet.

Nu kan man tro att jag orkade springa hela tiden på ett så kort lopp som 5 km och med lätt terräng. Så var tyvärr inte fallet. Jag vet inte vad som gjorde att jag inte orkade, kanske har jag en begynnande infektion i kroppen? Jag gick iaf vid några tillfällen efter drygt halva loppet. Blev omsprungen av några (män och kvinnor) men gnetade ändå ikapp och om en tjej.

På den mysiga marshallkantade målrakan såg jag tack vare pannlampssken att någon var mig hack i häl. Hade ingen aning om det var man eller kvinna men jag la oavsett in en spurt för att hålla vederbörande bakom mig. (Det finns en tävlingsdjävul i mig även om varken fysik eller nerver tar mig till de främsta.)

När jag sedan tittade i resultatlistan såg jag att det endast skiljde en sekund emellan oss och jag vann en placering. Trillade inte någon gång.

Tid: 31:58 min.
Placering: 8 av 51.

Som många andra höstlopp så var det ingen medalj som belöning. Denna gången hade däremot jag tur i lotteriet. Jag vann på mitt startnummer. Wohoo! Förutom fina minnen fick jag ett cykelreparationsset. Det kan komma väl till pass när jag cyklar Vätternrundan... fast jag hoppas att jag slipper använda det. Det är jobbigt med punktering och tråkigt att laga cykeldäck.

Innan jag for stöttade jag klubben genom att köp en korv och en dryck. Sedan åkte jag inte raka vägen hem. Nej, jag for till ett stort gul-blått varuhus i samma kommun. Jag var ju så nära och de hade ju öppet till 22, så jag passade på.

Nästa lopp: ?
Har inget lopp inplanerat just nu. Tror att Vasaloppet 4/3 2019 är det närmast inbokade.

Kolmården Night Trail 2018 - race report

Senast jag var i Vrinneviskogen var under utbildningen. Då hade jag sonen med i barnvagn. På lektionen skrev vi korta dikter om träd minns jag, inget jag tagit med i mitt yrkesliv. Finner det svårt att applicera på den barngrupp jag jobbar med nu.

Denna gång ett litet pannlampalopp. Varför det har epitetet Kolmården kan man undra eftersom det var i Norrköping vi var. Jag tror loppet ingår, eller är en spinoff (?), i en serie andra lopp.

Jag hade tre mål med loppet:
1. Få ett bra träningspass.
2. Inte komma sist.
3. Inte skada mig.

Vi var inte så många startande. Med god kännedom om min egen löpförmåga i terräng ställde jag mig sist i startgruppen.

Klockan blev 1830 och en vacker lysande orm av löpare gav sig iväg. Jag höll ett trevligt tempo bakom en grupp om fyra och jag hade två direkt efter mig. Tyvärr trillade jag efter 2,2 km och slog i knät. Gruppen sprang vidare, de två efter mig försäkrade sig om hur det gick för mig före de också försvann i mörkret. Jag drog ner på tempot men fortsatte. (Tyvärr gick favoritbyxorna sönder. :( Förmodligen går de att laga. De är iaf inte obrukbara, men de hade varit snyggare utan hål på knät.)

Där i mörkret i skogen kände jag mig ensam och sist i loppet. Gnetade på uppför och nerför och plötsligt skymtade jag pannlampssken framför mig. Det gick inte snabbt men jag närmade mig faktiskt. Huxflux var jag ikapp. Det var två trevliga tjejer som sett loppet av en slump och hade kul i skogen tillsammans. Jag sprang bakom ett tag men erinrades Hösttrailen i lördags. Bestämde mig därför att springa om. Nu visste jag att jag inte skulle komma sist om jag bara höll de bakom mig. Jag hade det dock jobbigt ute i skogen ikväll. Den hittills tuffa arbetsvecka med flera vabbande/sjuka  kollegor och brist på vikarier satte sina spår. Det var tungt att lyfta fötterna. Jag var jag allt annat än på topp. Löpningen var så koncentrationskrävande att jag inte ägnade en enda tanke åt vardagsproblem. Befriande.

Banan var minst lika jobbig som tidigare traillopp jag varit med i. Men jag kan ännu en gång konstatera att jag suger fett på att springa i  terräng. Jag orkar inte springa uppför backar och berg och jag vågar inte springa nerför med risk för att trilla. Däremellan är det rötter och stenar. Det är något enklare att springa i dagsljus dock.

Så hur gick det med mina mål?
1. Jag fick ett hårt träningspass.
2. Jag kom på 18:e plats av 24.
3. Knät fick sig en törn men det är inget allvarligt.

När jag sprang i mål applåderade alla...wow! Men det var tyvärr inte för att jag kom i mål utan därför att det var prisutdelning för de snabbaste löparna. Jag låtsades att det var för mig de applåderade iaf. Efter loppet blev vi bjudna på god kantarellsoppa. Loppets 8,5 km tog mig 1:07:11 att snubbla runt.

PS Jag sprang detta lopp förra året också. En vecka efteråt fick jag lunginflammation. Jag hoppas att jag slipper sjukdom iår.

Nästa lopp: 2/11 Halloween Nightmare, 5 km. (Också ett pannlampalopp.)

Barnfrihet

Denna vecka är det höstlov i skolorna. Barnen ville vara hos mormor och morfar så i lördags skjutsade jag ner barnen till Skåne. Medan jag körde bil fram och tillbaka var min bättre hälft hemma och gjorde nytta (läs: städade). Och tänk, idag, tisdag kväll är det fortfarande snyggt och städat här hemma.

Lika mycket som att jag trivs i det städade hemmet utan barnens pyssel och grejer överallt, lika mycket saknar jag mina energifulla pratkvarnar till charmtroll.

Högpresterande

Jag sätter in alla mina nummerlappar och diplom i en pärm*. Jag ligger grymt efter med den uppgiften. Som ni ser är det både simmössor och skid"västar" förutom nummerlappar till löplopp.

Dessutom ser ni inte allt. Kanske får jag ork och tid att ordna det denna vecka.

*Jag har fyllt två pärmar redan och ska börja på min tredje. 

Kolmårdrundans Hösttrail 10 km 2018 - race report

Idag var det premiär för Kolmårdsrundans Hösttrail. Förra året hade ett tjugotal provsprungit banan och jag överhörde att arrangörerna hade väntat sig att ungefär lika många skulle delta iår. Det var dock över 200 föranmälda till loppet. Jag var en av dem, inte så självklart men kul att jag hade möjligheten. Vädret var soligt och endast 3-4 grader. Det blåste 4 m/s, så med köldeffekten så kändes det rätt kallt.

Jag var i god tid men jag var ganska naiv och hoppade över uppvärmning. Stretchade däremot både vad och lår före start. Eftersom jag inte är den snabbaste löparen i någon kategori startade jag i de bakre leden. Banan startade med en loop runt arenan för att fortsätta i en brant stigning i klass med Grönstabacken på Lidingö. Längst uppe på krönet var det spurtpris för de snabba "elittraillöparna".

Väl uppe på krönet blev det enklare men ändå varierad löpning. Jag sprang ganska länge bakom en tjej med en stilig hund. Båda skötte sig bra men plötsligt stannade hunden och jag råkade springa in i den. (Ingen kom till skada.) Då frågade jag om jag fick trippa förbi dem lite nätt och det var helt okej. Istället tog jag sikte på ett par rosa skor och blommiga tights. Jag följde dessa länge för vi sprang i typ samma tempo.

Någonstans före halva loppet sprang matte med hund förbi oss. Jag stannade tryggt kvar bakom tjejen med blommig tights. Det var så skönt att ligga bakom någon och bara följa. Jag tittade ju mest ner i marken för att se var jag satte fötterna och då kan jag ju inte titta upp efter banmarkeringen samtidigt. Men för all del, jag hade koll på den också, iaf i 99% av loppet.

Det var otroligt vacker utsikt över Bråviken uppe på "ryggen", så jag stannade ett par gånger för att fotografera. Då sprang naturligtvis min "hare" iväg. Men efter första fotostoppet så sprang jag faktiskt ikapp henne igen. Kanske skulle jag sprungit på egen hand istället för att följa? Nåja, gjort är gjort. Efter andra fotostoppet försvann de rosa skorna iväg på riktigt. Det fick sin förklaring senare varför jag inte kom ikapp henne.

När jag tog en dålig selfie vid utsiktsplatsen passerade en annan tjej med glada tillrop. Jag sprang ikapp och pratade lite med henne, Louise hette hon. Hon och hennes familj hade hittat dit från Stockholm. Vi diskuterade traillöpningens fördelar som träningsform. Hon stannade också och fotade och då hamnade jag först. Tack och lov kom hon i fatt för det var tack vare henne som jag sprang rätt väg.

Åtminstone två gånger, men i synnerhet en gång, var jag på väg åt helt fel håll. Det finns en fara med att följa andra och inte lita på sin egen förmåga. Det fick mig att följa efter några i grälla färger jag hörde och såg på håll nedanför en ravin. Louise gjorde mig direkt uppmärksam på att banan faktiskt gick åt ett annat håll. (Det var med största sannolikhet här som en del sprang fel. Jag var ju faktiskt också på väg åt fel håll.) Jag tackade så mycket för hjälpen. Nu hamnade hon först och jag försökte hålla jämna steg.

Louise var en vänlig själ och peppade mig de sista två kilometerna i mål. Otroligt inspirerande och mån om andra. "Kom igen orka sista in mål", hörde jag henne på upploppet och då var det svårt att inte spurta. Tusen tack för draghjälp, coachning och hjälp.

Det var ingen tidtagning i detta lopp, ville man ha en tid fick man klocka själv. Det är klart jag ville ha en tid så det gjorde jag. När jag kom i mål hade uret tickat 1 timme och 17 minuter. Jag har ingen aning om hur denna tid står sig i trailsammanhang men jag är nöjd. Några minuter efter att jag stått där i målet och pustat, då kom tjejen med blommiga tights och tjejen med hunden i mål. Jag var HELT säker på att de båda sprungit framför mig och att jag inte lyckats gneta ikapp. De måste med andra ord ha sprungit fel väg där jag (och andra) var fel ute.

Fick även min första trailloppsmedalj. De traillopp jag tidigare deltagit i har inte haft någon medalj som belöning. (STHLM Trail Run undantaget.) Lite tråkigt men det verkar vara så denna sport fungerar, man springer skiten ur sig, har trevligt med likasinnade sen åker man hem. Kanske, kanske om man har tur vinner man ett utlottningspris på nummerlappen. Om man inte är duktig och snabb förstås och hamnar på pallplacering. För vinnare får alltid något pris, om så ett presentkort någonstans.

När jag inatt, efter en utekväll, la fram mina löparkläder och packade ombyte, tvekade jag på om jag skulle duscha i Kvarsebo eller hemma. Efter loppet fick jag se att det blev varken eller. Jag hade ombyteskläder och rena underkläder med mig, men ingen handduk eller schampo. Jag bestämde mig för att duscha ändå. Frågade lite snällt om jag kunde få lite schampo och det var inget problem. Sedan torkade jag mig med mina shorts. Jag hade inte trillat något nämnvärt och de satt inte närmast kroppen, så de var ganska rena iaf. Det funkade. Sedan gick jag ut och åt en hamburgare och jösses så gott det var.

Ett trevligt litet lopp jag kan tänka mig att springa igen. Bara det passar med familjen och livet i övrigt så blir det alldeles säkert så.

Tid: 1:17:00

Nästa lopp: 31/10 Kolmården Night Trail, ca 9 km pannlampelöpning i mörk skog.

Vabtober

Vabruari släng dig i väggen. Nu är det vabtober som gäller.

Förra veckan var Lilla febersjuk och denna vecka är det Storas otur. Snart åker jag själv på det är jag rädd.

Ny utmaning!?

Nu har jag gjort tre svenska klassiker och jag funderar en hel del på vad mitt nästa mål är.

Ska jag göra en fjärde klassiker?
Eller
Ska jag satsa på en lång runstreak, typ ett år? Eller
Ska jag satsa på att springa 100 mil på ett år? Eller
Ska jag satsa på personbästa på milen?
Eller
Ska jag... ja, vad tycker du jag ska ha för mål?

XC-race 2018 - race report

Brittsommar med närmare tjugo grader fick jag möjlighet att delta i det jobbiga men roliga trailloppet XC-race.

Det var en tekniskt svår bana iår, tyckte jag. Frånvaron av väta, så det kunde läggas bana genom träsk och vattendrag, kompenserades av berg... många branta stigningar var det.

Jag trillade rejält två gånger. Första gången redan under första kilometern. Jag snubblade och lyckades inte parera så jag föll handlöst framåt, lyckligtvis landade knäna inte på någon sten. Andra gången fastnade foten i en grop... eller om det var mellan två stenar, minns inte.

Anlände mål som 39:e person av 104 i 5k klassen. Nöjd.

Insikt

Förr hade jag löpningen som komplement till fotbollen. Nu har jag fotbollen som komplement till löpningen. Kanske är det så att jag (äntligen!?) slutat med fotboll. Jag vet inte säkert. Det jag vet är att jag tycker det är roligt att springa lopp.

Snurrigt men kul.

Idag provade jag traillöpning i grupp. Det var oväntat trevligt. Mysigt att se alla pannlampor som lyste lite här och var i skogen.

Dagens pass var långa intervaller. Springa 4 min med 3 min joggvila och upprepa detta fyra gånger. (4x4 min, 3 min.) Norska superintervaller heter de visst.

Slingan vi sprang var 800 m och gick i en åtta. Det var tydligen klurigt för mig att springa i en åtta. Minst två gånger valde jag fel väg i "krysset" och sprang samma ögla jag just sprungit. Nåja, huvdsaken var att jag sprang och att jag inte sprang vilse.

Hoppas inget händer.

Det ska bli spännande att se vad som händer sjukvårdsmässigt denna höst...

Månadsskiftet oktober/november 2016 uppsökte jag akuten för att sy ett jack i pannan. Några timmar efter jag lämnat akuten gjorde jag illa höger ringfinger så kraftigt att jag en vecka senare fick uppsöka sjukvård och fick remiss till röntgen. Skelettet var dock helt så det var en mycket kraftig stukning, vilken krävde sjukgymnastik för att återfå rätt form och funktion.

Början av november 2017 blev det akuten för jag hade onormalt hög puls, andfåddhet och bröstsmärtor. Det visade sig att jag hade dubbelsidig lunginflammation.

Håll tummarna att jag kommer helskinnad genom november iår.
Rent statistiskt borde inget hända eftersom jag redan i juni gjort årets akutenbesök. Jag skickades ju med ambulans till akuten, på grund av sviterna efter en hjärnskakning visade det sig.

Trött

Jag är trött på att vara trött.
Det spelar ingen roll hur mycket jag sover. Jag vaknar nästan alltid trött och efter ett par tre timmar kommer gäspningarna så stora att fåglarna skulle kunna bygga bo i min mun.
Jag sover efter lunch när jag kommer hem från jobbet. Fastän jag sover upp emot 1,5 timme så upprepas mönstret. Jag är inte utvilad trots extra sömn och efter 2-3 timmar gäspar jag igen.
Sova, jobba, sova, familjeliv, sova, familj + egentid, sova... vilket jäkla liv.

Rosabandet loppet 2018 - race report

På startlinjen stod jag och funderade på hur i helsike jag kunde hamna i första startledet efter eliten. I denna startgrupp, 1B, ska man med all sannolikhet springa ganska kvickt. Springa kvickt är något jag inte gör. Framförallt inte med 15 backiga kilometer i benen från dagen före.

Mitt personbästa på sista milen är 52 min. Det var för tjugo år sedan och sprangs definitivt inte med ett lopp i benen och på den tiden tränade jag inte löpning utan bara fotboll och tennis.

Jag är riktigt fantastiskt nöjd med tiden som jag kom i mål på iår. Det gjorde ordentligt ont i benen redan första varvet i Grönstabacken när jag sprang med Lilla i Knatteloppet. Trodde ärligt inte jag skulle orka hålla så högt tempo på milen som jag sedan gjorde. Jag gick förstås i de flesta backarna. Det var helt uteslutet att springa i Abborrbacken och Karins backe. Även några mindre pucklar fick mig att resignera. Men fotbollsspelare som jag är så springer jag nog fortare efter ett litet stopp.

Någonstans inom mig ville jag under timmen samtidigt som jag tillät mig att springa utan tidsmål eftersom jag ju sprungit 15 km dagen före. Vid förvarningen såg jag att jag var ruskigt nära att springa under timmen men visste att jag inte skulle klara det. När speakern annonserade en tjejs målgång till 59:46 så hade jag uppskattningsvis två tredjedelar kvar av målrakan.

Tiden blev 1:00:28.

Nästa år blir det 30 km igen. Vem vet om jag även då springer Rosabandet loppet? Vi får se. Jag lär i så fall inte springa in på en snabbare tid än iår.

Placering: 571 av 2795

Lidingöloppet 15 km 2018 - race report

Resdag
Reste i sedvanlig ordning till Lidingö på fredag efter jobbet för att plocka upp nummerlappar.
Iår blev det fyra stycken, två till mig och en till vardera barn. Det var kallt som satan, 6 grader, om det kommer vara så kallt på loppet kommer jag frysa ihjäl. Sedan åkte vi till hotellet. Väl på plats lokaliserade jag t-banan för att inte behöva irra på morgonen.

Loppdag
Ställde klockan tidigt...huuu. Det är kämpigt att gå upp tidigt när kroppen inte har vilat färdigt. Men bara jag tänker på att jag ska göra något roligt så funkar det rent fysiskt.
T-bana till Ropsten tillsammans med ett tusental andra löparentusiaster och motionärer.
Träffade mina vänner jag gör halvklassikern med. Mycket trevligt.
Iår lämnade vi väskor på Lidingövallen innan vi traskade mot starten. Så trevligt att ha sällskap på den där vandringen. Normalt sett brukar jag gå där utan vänner att prata med.

Jag är en vanemänniska och det årliga foto på kullen före start fick absolut inte glömmas bort. Det kan kännas lite fånigt att stå där och posera, men jag kan tala om att fotot är kul att ha. Speciellt när det gått flera år.

Vis av tidigare år så var jag inte blyg iår utan ställde mig längst fram i startledet. Detta så det inte skulle vara så trångt i spåret. Brukar resonera som så att det är roligare att springa om än att bli omsprungen och ställer mig ofta långt bak. Jag har förstått att detta hindrar mig i min löpning varför jag nu skiter i om jag blir omsprungen bara det inte är så trångt.
Efter en svettig uppvärmning gick startskottet klockan tio. Pang! Iväg.
Höll ett bra tempo. Nådde 5 km på snabba 27 min!? Det kändes bra. Innerst inne visste jag att detta tempo kunde jag inte hålla hela loppet. Men jag körde ändå på så länge jag orkade.

Vid halva loppet (igen!) blev jag trött. Gick i vissa uppförsbackar, men jag skulle minsann inte gå nedför iaf. Den där tvättbräda var jobbig även när bara halva Lidingöloppet ska springas. Taktiken blev att ösa på nedför för att försöka ta igen det jag förlora uppför.
Tänkte att jag skulle hålla mina vänner bakom mig. Tävlings-jag ville komma först i mål av oss även om tiden inte skulle vara snabbast.

Sista tre kilometrarna var jag för trött för att springa och för trött för att gå. Vet faktiskt inte hur jag tog mig framåt. Men så vid sista 1,5 km fick jag målvittring och det kändes som att jag löpte på bra, vem vet om jag kanske ökade!?  Spurtade på upploppet så jag gjorde en bra avslutning. Tyvärr räckte insatsen inte för att komma under 1,5 timme. Sexton sekunder saknades så det var bra nära iaf.

Efter loppet
Hämta jag överdragen så fort jag kunde för det var kallt. Sedan stod jag på läktaren och väntade in resten av gänget. I detta läget är appen Raceone otroligt bra. Jag hade full koll på när mina tre vänner närmade sig förvarningen och mål. Därför kunde jag peppa dem de sista metrarna in i mål.

Vi tog oss tillbaka till Lidingövallen och kom ganska lagom till att se eliten i 30 km-loppet passera Kyrkviken. Jisses vilket tempo de håller. Jag skulle inge orka det tempot i ens en kilometer.

Vissa av oss var lite gladare än de andra efter loppet. Nu hade vi klarat av vår Halvklassiker. Det är fantastiskt att göra och få dela upplevelsen med vänner. Så därför lagade vi mat och firade med bubbel.

Alla somnade vi ovaggade den kvällen. Själv laddade jag om för ytterligare en dag vid Grönsta gärde. Söndagen bjöd på alla ungdomslopp samt Rosabandet loppet, vilken jag också anmält mig till.

Tid 1:30:15
776 av 2781 kvinnor
1941 av 5040 alla

Kan knappt tro det är sant!

Utvärdering av en ovanlig fredag.

Somnade tidigare igår kväll för att jag var så utpumpad. Imorse väckte Lilla mig en halvtimme före väckarklockan skulle ringa. Ingen maxad natt men en halvtimme mer sömn än vanligt. Skittrött och outvilad gick jag ändå upp och fixade frukost till barnen och mig...och stressade runt efter saknade kläder, typ strumpor som aldrig finns i par.
Iväg med barnen till skolan, lite sena men de skulle ändå komma i god tid före inrigning. Satte mig ner för att stämma av dagen och se vad jag skulle planera min energi till. Då plingade telefonen till och påminde mig om att det var utvecklingssamtal för Lilla som jag skulle vara med på. Vilken tur jag satt påminnelse annars hade jag glömt samtalet. Jag skulle inte komma ihåg mycket utan mobilen och dess kalender med påminnelser. Iväg till skolan med mig också.
Samtalet var bra. Så dags att åka till jobbet.

När jag kom mötte jag en förälder med sitt barn på parkeringen. De var på väg hem pga sjukdom. När jag sedan kom in visade sig att vi bara hade fem barn på avdelningen. Perfekt tillfälle att kolla våra beställda saker. Sedan  satte jag mig ner vid datorn och skrev ett dokument som behövde skrivas. Tiden gick så fort och vips var det dags för lunch och jag hade inte gäspat en enda gång. Var det inte så att jag till och med hade energi kvar? Jo minsann, så var det. Lunch med de äldre barnen idag och där kände jag vartefter att nu sinade energin ordentligt pga ljudmiljön som uppstod efter maten. Tur i oturen behövdes jag bland de yngre barnen eftersom kollegor skulle på välbehövlig och förtjänt rast.

När jag slutade mitt arbetspass var jag mindre trött än vanligt men absolut inte en zombie som jag är de flesta dagar Jag verkar inte dräneras på energi lika fort av kontorsarbete. Något att fundera ordentligt på... När jag kom hem sov jag inte som jag brukar. Gjorde några nyttigheter i trädgården istället. Sen hämtade jag barnen. Vi handlade lite fredagsmysingredienser kickade hem och sen stod jag och stekte pannkakor. :O

Tänk att jag hade en hyfsat normal dag med både jobb, nytta och familjeliv utan att krascha. Nä, jag har nog faktiskt gäspat en tiondel så mycket än brukligt. Kan knappt fatta det. Det är ju så det ska vara att leva.

Dagen har varit raka motsatsen mot gårdagen. Gårdagen var en så dålig dag att jag övervägde att rymma från allt och alla. Jag mådde så fundamentalt dåligt. Idag var så bra.

Ny hållare

Idag köpte jag mig en ny mobilhållare till armen. En likadan som jag blev bestulen på.

Dyr var den men som jag skrev i race reporten, det hade varit betydligt krångligare och mer besvärligt att bli av med körkort och kreditkort. Är man disträ, tankspridd och glömsk så får man ta "straffet".

Ramboll Stockholm Halvmarathon 2018 - race report

Jag hade vunnit startplats för mig och en vän. Vet inte riktigt vad som gjorde att just jag vann men jag blev glad. Det var tjugo år sedan jag sprang detta loppet men då hette det Stockholmsloppet. Den andra startplatsen valde jag att Å.W. skulle få. Vi behövde upprättelse för Sthlm marathon. Det enda stora problemet var att jag var ensam med barnen hela den veckan. Min bättre hälft var iväg på sitt. Men jag hade pratat med några vänner och en familj kunde ställa upp och passa barnen. Oerhört tacksam för detta. Det är mycket sällan jag ber utomstående om hjälp. Min erfarenhet är att ingen kan hjälpa de få gånger det krisar och när det väl behövs. Så jag har blivit van vid att lösa det själv eller helt enkelt göra avkall på egna behov.

Kvällen före loppet blev sonen sjuk i hög feber, 39,5. Blev misstänksam när han somnade redan klockan 17. Försökte mobilisera barnvakt* inom familjen, typ hans far (min make) mormor och morfar. Men alla var iväg och ingen kunde ställa upp. Jag blev mer och mer inställd på att ställa in men tänkte att jag avvaktar morgondagen före jag bestämmer något definitivt.
Jag tror inte riktigt på gud, men "bad" före jag somnade att han skulle vara frisk. När morgonen kom var han sitt vanliga jag och termometern signalerade grönt i örat. Frisk!!! Nu tror jag att det finns en gud iaf. Han sov typ 12 timmar (17-06).

Lämna
Med fyra burkar godis (ett till varje barn) lämnade jag mina två på förmiddagen hos snälla vänner, vilka jag hade avtalat med tidigare. Det gick problemfritt och bra. Barnen började leka direkt. En kram, puss och hej samt Ses imorgon sen åkte jag. Barnen skulle sova över, Lillas första översovning.

Resa
Snabbtankning av bil annars hade vi aldrig kommit fram. Hämtade Å.W och sedan var vi iväg på riktigt. Ytterst trevlig resa. (Jag brukar göra sådant här på egen hand.) Vi samtalade om allt möjligt intressant och ointressant. Vips var vi framme i Stockholm. Hittade förvånansvärt enkelt en parkeringsplats. Åt medhavd mat. Ingen stress. Tog oss till T-banan och åkte till startområdet. Beundrade Gamla Stan och när vi nästan var framme vid nummerlappsutlämningen kom jag på att jag ju inte betalade någon parkeringsavgift. Bajs! Hur gör vi nu? Skulle vi behöva åka tillbaka? Men det löste sig tack vare att Å.W. hade en passande app. Den var inte helt intuitiv men efter typ 10 min redde vi ut det. Hoppas bara vi inte hunnit få böter däremellan.

Hämta
Nummerlapp hämtad och vi studerade utbudet på kläder. Jag var så kissnödig att jag var tvungen att gå på holken först. Sagt och gjort. Passade på att skifta tröja också så jag hade min långärmade lager 1 på mig, det blåste lite kyligt (ca 5 m/s) trots 16 grader och sol. Tillbaka till expo och shop. Hittade till slut en snygg vindjacka på herravdelningen, dammodeller sitter för tight på mig. Skulle betala och fann till min fasa att min mobilhållare för armen var borta ur väskan. I den hade jag bankkort, körkort och SL-kort. FAN! La undan jackan vid kassan och sa att jag återkommer...

Blev smått panikslagen inombords men behöll lugnet utåt sett. Jag erinrades ändå att det måste varit på toa jag lagt ur den, när jag bytte kläder. Snabbt tillbaka till toan. Vänta tills den blev ledig. Titta. Nej, den fanns inte där. Jävla skit! Stressen ökade till maximus!
Letade upp informationen, men de hade inte fått in det. I samma veva plingade messenger till och en annan vän hemifrån, som också skulle springa, meddelade att speakern på startbron efterlyste mig för att de har mina kort. Tack gode gud, jag kommer få tillbaka det. Vilken lättnad. Nu börjar jag snart bli övertygad om att det finns en gud iaf.

Det tråkiga var att min mobilhållare för armen var stulen. Någon tyckte den var snygg. Var lite arg för det men ytterst kort tid. Jag kan köpa en ny. Det är jobbigare att fixa nytt körkort och spärra bankkort. Tillbaka till shopen en tredje gång, nu höll de på att stänga. Köpte jackan och en mobilhållare som var för liten för telefonen, men bättre än inget. Att springa med mobilen i handen i två mil hade varit jobbigt.

Loppet
Så mycket stress och förvirring före loppet. Det var knappt om tid kvar men jag hade ändå tid att fotografera mig själv samt lämna in väskan utan att stressa mig igenom väskinlämning etc. Letade upp och ställde mig i startgruppen och fick faktiskt stå och vänta en stund. Det var bra och dämpade det stresspåslag jag lyckats bygga upp.

Så gick startskottet för min grupp. Heja oss! Taktiken ett-lugnt-fint-tempo-genom-hela-loppet sprack direkt... som vanligt. Är så ivrig att komma i väg och mina medlöpare sätter av i en sådan fart att jag ju inte vill vara sämre. Att jag aldrig lär mig. Discot i tunneln peppade också fast jag trodde jag skulle svettas ihjäl där inne. Det var inte rätt med långärmat där. Men tunneln tog slut och jag kunde andas ut.

Matade på utan vidare eftertanke och kände faktiskt igen mig när jag kom till Kungsholms strand. Här insåg jag att jag verkligen inte kunde fortsätta i samma tempo även fast hjärnan ville. Försökte slå av på takten men det var svårt...tills jag kom till 7,5 km...då tog det stopp. Jag hade kört så hårt så när jag kom till knappt halva loppet orkade jag inte mer och tempot sjönk betydligt.

Jag tyckte banan var jobbig, den var mer kuperade än jag hade väntat mig. Jag menar på Lidingöloppet VET man att det är backigt och planerar löpningen därefter. Men ett lopp i stadsmiljö... ja då kanske det inte är lika backigt...trodde jag. Jag kan inte Stockholm utan och innan och jag ska erkänna att jag inte studerade banprofilen särskilt ingående före loppet. Så jag får nog skylla mig själv för ett illa disponerat lopp.

Försökte intalade mig flera gånger att det är ju det här du tycker är roligt, kör! Njut! Och då fick jag lite mer energi... en stund... för att sedan gå igen. Varje puckel kändes som ett berg. Jag är för dåligt tränad helt enkelt.

Drack såklart på varje vätskestation, en halv till en mugg. Till slut blev det en stor sjögång i magen och jag kunde (nästan) höra hur det skvalpade.

På Söder Mälarstrand blev jag omsprungen av en blind tjej. Med tanke på alla gropar, trottoarkanter och andra hinder så är jag som seende rädd att trampa snett eller snubbla. Hur läskigt är det inte då att springa utan att se!? Fantastiskt!

Norr Mälarstrand denne despot... orkade inte hela. I slutet stod däremot "Raz" med sin skylt. Ny energi. En kram, en selfie och iväg igen. Stärkt. Sedan stod ett gäng och delade ut russin. Gott gott. Fler borde avveckla den äckliga saltgurkan och satsa på energirika russin. Jag fick en rosa ask i min hand. Min första reaktion var: Vad är det här? Ge mig en röd ask! Närmade mig nästa utdelare och fick ytterligare en rosa ask. Suck! Smakade på de "rosa russinen" och de var inte så dumma i smaken. De hade en smak av jordgubbe. Jag bestämde mig för att spara askarna, så jag fortsatte loppet med två russinmarackas i händerna.

Dags att springa förbi Stadshuset för, vad blir det..., fjärde gången iår. Inte samma wow-känsla som första gången. Efter Stadshuset kommer passagen under centralbron, ingen kaffelukt denna gång heller, tack o lov. Generellt i loppet så luktade det mycket bajs och mycket matos. Jag hade svårt för båda just idag. Jag brukar inte ha problem med matos ska tilläggas och jag förstår inte varför det var irriterande detta lopp.

Någonstans längs banan stod kexchokladhejartjejerna. (Jag vill minnas att det bara var flickor, ursäkta om jag har fel.) Detta lopp blev det high fives på de flesta.

Strax före Tantolunden gick det uppför och det var tungt. Och den där ice-grejen luktar för jävla illa. Vis av erfarenhet från maran höll jag inte till höger och slapp således att springa i ett moln av stank. När det sedan gick slättförs igen sprang jag...eller sprang och sprang... lunkade. Nu var det ju bara Söder och nedförsbacken vid Slussen kvar sedan var vi ju tillbaka där loppet startade. Äntligen i mål! Kan inte fatta att jag tagit mig runt det dubbla för jag tyckte detta var långt. Det tog lite längre tid än jag ville och jag var inte särdeles nöjd med tiden.

Efter målgång
Å.W. tog emot mig i mål och alla var lyckliga på sitt sätt. Jag visste att tävlingsläkaren på detta lopp var samma som under Stockholm Marathon för jag har haft kontakt med henne via sms. Så vi gick till sjukvårdstältet för att prata lite. Jättetrevligt att träffas igen när alla mår bra. Kul också att Å.W. fick återkoppla sina upplevelser.

Som jag sa var jag inte nöjd med tiden 2:20:33, men efter diskussion med min vän Å.W. kom vi fram till att det nog är bra trots allt. Jag tränar ju liksom inte mellan loppen.

Väderleken var mest soligt med en temperatur på 16-17 grader. Vinden på 5-6 m/s gjorde att det blev lite kyligt speciellt när vi sprang längs med vattnet där vinden kändes mer. Kände dock att jag var rätt klädd med en långärmad lager 1 tröja samt en t-shirt på det. Undertill cykelbyxor och shorts och kompressions sleeves.

Vi hade ju strategiskt parkerat på Valhallavägen för vi behövde duscha efter loppet. Lite äckligt att åka bil två timmar och lukta mög. Duscharna fanns på Stockholm Stadion så i och med det blev cirkeln från marathon sluten. Jag kunde promenera ut själv genom klocktornet. Passade på att ta en vacker bild före vi gick ut ur Stadion för att bege oss hemåt.

Nästa lopp: 29/9 Lidingöloppet 15 km, sista momentet i min Halvklassiker.
30/9 Rosabandetloppet (aka Lidingö Tjejmil)

PS Vi fick inga parkeringsböter.

* Man barnvaktar inte sina egna barn, men jag fann inget bättre ord.

Senare än vanligt

Idag fick jag förskjuta min arbetstid. Istället för att börja jobba klockan 12 började jag 14. Det fick till följd att jag hann göra så mycket bra.

En normal dag, då jag börjar jobba 12, är tiden fram till jag åker till jobbet en lång väntan på att åka till jobbet. Jag kan inte äta lunch heller, den skulle jag behöva inta typ klockan 11 vilket är väl tidigt när jag äter frukost vid åtta. Äta på jobbet går inte heller för när jag kommer är lunchen över och barnen ska göras redo för vilan. Ofta är jag rätt mosig i huvudet när jobbet startar för att min vila blir konstig.

Idag hann jag springa 12 km, duscha, sova några timmar och äta lunch i lugn och ro före det var dags att åka till jobbet. Jag var förvisso trött i kroppen (av löpningen) men hyfsat pigg i övrigt.

En bra dag således. MEN jag vill inte stänga på jobbet varje dag.

(PS Efter mina jobbtimmar var jag lika trött som vanligt.)

Tjejmilen 2018 - race report

Samma rutiner som senaste åren. :)
Samma frukost. :)
Samma sällskap. :/
Samma tjejmilenbussar på E4.
Bättre musik på radion...Vinyl FM. :D
Nytt expoområde. :|
Uppvärmningssprang dit. :)
Köpte tröja för hösten, lager ett. :D
Ny ryggsäck och tröja (MS Fighters). :)

Omorganiserat på Gärdet. Mitt ställe för väskförvaring försvann. Träffade således inte mina vänner från grannstaden. :(
Samma startgrupp (#2). :)
Samma härliga stämning. :D
Samma bana. :)
Lika otränad. :/
Sista backen lika jobbigt, men sprang. :( :)
Kamp mot klockan sista km. Jag förlorade. :(
Ny bansträckning iaf kändes det som att upploppet var längre.
Sämre tid än 2017, men bättre än förra helgens Midnattsloppet. :( :)
Snyggare medaljband. :D
Hittade ingen massage. :(
Trevligt folk på området. Tips om träning. :)
Tomt i duschen. Skönt. :)
Nöjd med dagen. :)
Mår bra efter löplopp. :)

Idag

Tisdag 28/8-18

0630 Väckarklockan ringde.

07 Gick upp. (Lika trött som när jag la mig.)

0745 Färdiga med morgonstressen och barnen skickas till skolan.

0810 Äter frukost.

0820 Redo för att sova igen.

0840 Åker till jobbet.

09-13 Jobbar.

1315 Åker hem från jobbet. Trött. 

14xx Går och lägger mig.

15xx Vaknar (typ lika trött som när jag somnade).

Familjeliv.

1730 Egentid, idag se på fotboll med laget. 

2000 Åker hem. Trött igen.

Familjeliv.

23xx Lägger mig för natten.

Midnattsloppet Göteborg 2018 - race report

Det var första gången jag deltog på Midnattsloppet och visst hade jag lite förväntningarna på loppet. Jag har ju i många år velat delta i detta lopp. Nu äntligen fick jag chansen och de var Göteborgs gator som fick äran att känna mina löparskor mot asfalten i natten. Midnattsloppet har iår marknadsfört sig som festivalloppet med all rätt. Jag kallar det från och med nu "Discoloppet". Det var disco i stort sett från start till mål. Det var ett kul lopp!

Inför loppet
Under dagen borde mina förväntningar byggts upp, men ärligt jag så hann jag inte tänka på loppet under dagen. Inga optimala förutsättningar för ett lopp. Jag laddade nämligen genom att spendera hela dagen på Liseberg. Ni som har varit på nöjesfält vet hur tyst och fridfullt det är där. En riktig oas för kontemplation och mindfulness... Så jag var verkligen inte pigg och alert när jag lämnade Liseberg.

Det var inte helt lätt att övertyga barnen att vi faktiskt var tvungna att åka från Liseberg, de ville såklart åka mer karusell. Men vi fick ut de till parkeringen till slut. Snabbt ombyte till löparstassen och sedan iväg till Nya Ullevi, där både start och mål för loppet var. När jag kom in på Nya Ullevi så kände jag bara Wow! Jag insåg där och då att jag inte varit inne på Ullevi förut. Vilken häftig arena! Bra mycket snyggare än den i Linköping.

Siktade direkt mot toaletterna där det ännu inte hunnit bli så lång kö. In i en holk som jag ockuperade ett bra tag för att justera utrustningen, kläder, packning och nummerlapp samt bara skärma av mig från allt ståhej och stimuli. Kvällen var ganska sval och jag kände att det hade varit trevligt med en underställströja men någon sådan hade jag inte med mig. Jag tog ett snabbt beslut att skippa t-shirt och istället springa i min överdragströja. Den är lite för tjock så här års men den var i alla fall långärmad. Ovanpå hade jag den obligatoriska Midnattsloppet-tröjan. Plötsligt gick tiden ganska fort. Jag fick skynda mig att lämna väskan på läktaren om jag skulle hinna till min startgrupp. Jag hade en GTG-tid (Go To Gate) att passa.

Loppet 1-5 km
Jag hann i tid till startgruppen och nu hade det blivit mörkt. Detta gjorde att alla discoljus syntes bra. Vi värmde upp. Passade på att byta några ord med löparen till vänster och sedan var det dags för startgrupp 3A att gå mot startlinjen. Redan här kände jag att det kommer bli ett trevligt lopp, högljutt men kul. Vi svor Midnattsloppets "löpared":

"Midnattsloppet är ett lopp som ska präglas av trivsel och glädje.
Det medför att Du som deltagare har ett stort personligt ansvar här i loppet.
Självklart så ska Du inte knuffas eller armbågas. Ditt deltagande ska vara vänligt, trevligt och omtänksamt. Vi ska ju ha KUL TILLSAMMANS, eller hur?!
-Jaaaa!
Och det innebär att Du kan lova oss detta?
-Jaaa!"

Till discomusik klockan 21:42 släpptes vi iväg pö om pö för att sprida fältet. Jag var trött som svärord men det skulle bli kul att springa detta lopp så det var bara att fokusera på var jag satte fötterna.

När vi kom utanför Ullevi kom första peppningen, utanför stod massor med tjejer med pompoms och hejade till tonerna av en DJs discomix. Vilken skjuts in i loppet. Såklart öppnar man (läs: jag) för hårt av denna glädjekick. Vi sprang hela varvet runt Ullevi och när vi kom tillbaka till pompomtjejerna hade vi avverkat första kilometern. Nu blev det löpning på Skånegatan, den har jag sprungit förut...fast åt andra hållet. Nu var det lätt uppförslut hela vägen till Korsvägen. Men det var ju i början av loppet så ännu var benen fräscha. Nåja, så fräscha som de kan vara efter en dag på nöjesfält. Vid Korsvägen/Gothia Towers/Örgrytevägen passerade vi kilometer två. Sen blev det inomhuslöpning när vi sprang ner i garaget under Svenska Mässan. Lite knixar längs Mölndalsån i riktning mot Ullevi igen. Strax före arenan fanns fina upplysta bågar i sann festivalanda.

Väl framme vid arenan sprang vi ner och in i garage igen. Spännande! Väl ute var det dags att vända tillbaka mot Örgrytevägen denna gång hela vägen längs ån. Även detta är bekant terräng eftersom Sylvesterloppets bansträckning går där. Helt överraskande stod en lång rad kexchokladklädda människor och hejade för full hals. Här fanns möjlighet att göra säkert 50 high fives på rad. Jag orkade göra två på slutet. För nu vid fem kilometer reagerade kroppen med stumma ben. Inget överraskande egentligen. Jag brukar orka springa fem kilometer bra tempo sedan tryter orken och farten blir långsammare. (Jag borde träna på att hitta min tröskelfart och sedan hålla den.) Så vände vi tillbaka ytterligare en gång. Det var en snurrig bana. ;)

5-10 km
Andra halvan av loppet minns jag inte lika bra som första, förmodligen på grund av trötthet på många plan. Strax före 5k började jag springa om fler och fler maskeradklädda deltagare som startat i startgruppen före mig (sex minuter). Tillbaka längs ån, fast på andra sidan och en större loop i Gårda, precis som i Sylvesterloppet... fast även denna gång i motsatt riktning. Nu sprang jag på ren envishet. Benen var trötta men inte flåset. Jag orkade men inte kroppen. Det är jobbigt att springa när huvudet säger öka men benen stanna. Jag fortsatte.

Bild lånad från midnattsloppet.se

Det var strax före 8k som jag resignerade. Trots NRJs peppande ord på megastor skärm gick det inte att ens springa långsamt. För att orka springa var jag tvungen att gå. Efter att ha gått springer jag snabbare. Så blir det när man är skolade fotbollsspelare Intervallöpning is the shit… typ. Nåja, banan gick tillbaka i samma garage som förut och det var lite peppande att möta massor med löpare och veta att de faktiskt hade längre kvar att springa än jag. Ut ur arenans undre värld och ut i friska luften. Vi genade över en konstgräsplan. Det kändes ovanligt tungt trots att gräs borde vara mitt rätta element att springa på. Mysiga marschaller lyste upp och kantade banan på den sista skälvande 1,5 km. Nu gällde det att bita ihop och ta sig i mål.  En liten puckel precis före Ullevi men jag orkade inte utan gick... Nederlag. Tog revansch på mig själv och körde skiten ur mig när nedförsbacken väl kom. Det blev en spurt i mål.

Efter loppet
Jag klarade inte mitt tidsmål på under 55 min men jag är nöjd ändå. Har man varit på Liseberg hela dagen och det senaste man åt var en våffla klockan 18 (starten gick 2142). Då är det faktiskt en bra prestation. Och regnet slapp jag. Inte förrän sista 500 m kände jag av det, då kom det några droppar.

Jag bytte om till en torr tröja och tittade på alla fina peppande mess jag fått på Raceone. Jag såg de inte på min klocka under loppet, det var för mörkt. Maken sms:ade att han var på väg ut i nattlivet för att dricka öl med en nära släkting. Han sa att barnen redan sov. Trots trötthet så lockade det mycket att ansluta, så då gjorde jag det. Jag var ju redan i stan. Gensköt make och hans systerson på Avenyn. Tog några öl...eller ja det blev cider för mig för jag var inte alls sugen på öl. Satt på olika uteställen till ganska sent. Så nån stretching blev det icke. Jag brukar inte sitta på puben svettig och äcklig men jag var inte ensam. Det var fler midnattslöpare som ville ha "en kall" efteråt.

Vi hade det riktigt trevligt och tiden gick fort. Huxflux var klockan 03 och vi höll på att missa sista bussen. Tack och lov gjorde vi inte det utan vi kom till vår bostad som vi skulle. Klockan var ju tokmycket och jag hade suttit i mina svettiga kläder i över fyra timmar. Det är rätt äckligt att sitta i svettiga byxor, sport-BH och trosor flera timmar. (Tröjan bytte jag direkt efter loppet.) Men som tidigare sagts, det var livsnjutning. Hemma kom maken skyndsamt i säng och jag fick äntligen ta av alla mina svettiga kläder och duscha . Att jag var tröttare än tröttast vid det här laget behöver jag nog inte säga, men jag gör det ändå. Somnade inom en halv minut när jag väl kom i säng.

En fantastisk dag på många sätt. Utmattande men rolig så in i bomben.

Placering
K40: 119 av 406.
Alla kvinnor: 879 av 3045

Nästa lopp: 1/9, Tjejmilen.

Spontanlopp

Det blev två oplanerade lopp till iår. 

Det första är Midnattsloppet i Göteborg. Midnattsloppet har jag i många år tittat på och längtat efter att få springa, men det passar aldrig tidsmässigt. Jag har inte haft möjligheten att vara i Göteborg, Stockholm eller Malmö när loppen varit. Det ligger fel i tiden för mig helt enkelt. Men nu ska det bli av och jag tror det blir roligt och häftigt trots att banan är snurrig.

Det andra oplanerade loppet är Ramböll Stockholm Halvmarathon. Jag vann helt otippat två startplatser till årets lopp. Jag kommer att åka upp med min löparvän Å.W. Samma fantastiska människa jag åkte med till ASICS Stockholm Marathon. Denna gången har vi lovat varandra att inte åka sjuktransport. Eftersom man aldrig vet om olyckan ändå är framme trots löften så tar vi bilen upp denna gång. Då behöver ingen av oss passa tåg eller buss och riskerar inte att missa sista avgången.

14 dagar

Min vecka har fjortan dagar. Jag jobbar varannan av dem... kan man säga. Men dagarna är väldigt korta. När det är måndag eftermiddag känns det som tisdag fast då är det måndag nr 2.

Jag sover. Det blir måndag, jobbar, sover efter jobbet (efter lunch), har en "ledig dag", sover för att ta mig an jobbet på tisdagen osv.

Får jag inte vila på eftermiddagen är det inte säkert att jag fixar familjen. Rent fysiskt är jag vaken men huvudet är inte med mig.

C'est ma vie!

Baksmälla

Nej, jag har inte varit ute och festat eller varit på kalas. Jag har jobbat två dagar och det gick väl bra när jag var där, men baksmällan har redan kommit.

Jag jobbar fortsatt halvtid, dvs fyra timmar per dag, men efter det så är jag slut. Efter två dagar på jobbet känns semestern jag nyss haft mycket avlägsen. Faktiskt inte ett dugg utvilad.

Igår åkte dessutom min friska hälft iväg till sin familj i Göteborg. (Det var tvunget pga hälsoskäl.) Eftersom han har semester så får barnen inte vara på fritids och då kan jag inte vila vilket jag behöver. (Jag är ju sjukskriven av den anledningen.) Så jag hämtade barnen direkt efter jobbet...plus en kompis till Stora. Alla var snälla och skötsamma och jag förklarade varför jag behövde lägga mig. Sagt och gjort. Jag la mig i sängen för att vila (läs: sova). Välbehövligt. Trodde inte jag skulle få min vila så det var positivt.

Vaknade med lite mer energi och eftersom det var fredag så poppa jag popcorn, på gammalt vis i kastrull. När jag och Lilla stod och gjorde jordgubbssmoothie så tittade en vän förbi lite spontant med nyköpt gofika. Vi hade en jättetrevlig fikastund.

I morse kom baksmällan med eftertryck. Jag hade ont lite varstans i kroppen ffa i händer och huvud. Stel som en pinne och astrött både fysiskt och psykiskt trots att jag sovit massa timmar (och fick mitt-på-dagenvilan igår). Så j**la trött att jag inte orkar kliva ur sängen. Det dåliga samvetet över att barnen pga detta tvingas klara sig själva sköljde över mig. Tack och lov är de så intelligenta att de till slut själva fixar sig en smörgås eller två. Men det är så dåligt av mig att inte orka gå upp och fixa frukost till dem. Känner mig så värdelös som inte orkar.

Jag kom ju upp till slut ändå och förhörde mig om de ätit något, och jo då de hade ätit ...även de kvarvarande popcornen från igår. Efter att jag petat i mig lite yoghurt, eftersom min medicin ska tas till mat, var jag redo att gå och lägga mig igen. Det gjorde jag förstås inte eftersom barnen redan börjat tjata om sitt lördagsgodis... (som om de bara äter godis på lördagar, vilket inte är fallet).

Dagens mål blev mao att åka och köpa lördagsgodis. Jag var ju lortig så om det skulle åkas någonstans så behövdes en tvagning före avfärd. För att inte känna mig helt värdelös samlade jag ihop en hög smutstvätt och satte på en tvättmaskin. Så åkte vi. Köpte godis. Åkte omväg hem för att "ha gjort" något idag. Senlunchen blev en soppa, det fanns ingen ork för mer. Eller ja, barnen åt soppa på begäran. Laga multipla maträtter finns inte på världskartan så jag nöjde mig med två smörgåsar. Sen var jag färdig för sängen igen.

Ska det vara såhär? Att man vaknar som en zombie och knappt orkar göra någonting? Ska en (två) vanliga (halva) arbetsdagar och vanligt familjeliv ta musten ur en så att man inte orkar med sig själv och sin familj? Livskvaliteten sjönk från 80% till 10% i ett nafs. Något är mycket fel och det är så svårt att acceptera att jag inte orkar med livet. Jag mådde jättebra under semestern. Jag var glad och hade förhållandevis mycket ork. Jag kände mig stark. Funderade till och med på att planera den där fyrtioårsfesten vi borde haft för ett och två år sedan. Nu, två arbetsdagar senare, är jag tveksam. Känner mig körd i botten och svag. I'm not made for this kind of life.

Vardag

Nu är det vardag igen.
Barnen hade sin första skoldag och jag började jobba. Barnen var glada och jag trött. Under solen intet nytt... Jag funkar bäst med min egen dygnsrytm och inte samhällets.

STHLM Urban Trail 2018 - race report

Vi har anmält oss till hela STHLM Challenge och då får man tydligen starta i en tidig startgrupp. Vår start var redan klockan 07:50. För att slippa gå upp klockan 0400 och knappt sova något valde vi iår att boka hotell och åka upp till Stockholm redan på fredags kvällen.

Det blev en mycket trevligt resa upp och vi hittade hotellet nästan direkt. Checkade in, lämnade våra saker för att sedan reka var och hur lång tid det tog att ta sig till T-banan. En handfull minuter visade det sig. Vi traskade tillbaka till hotellet igen och förberedde för morgondagen, dvs la fram våra löparkläder. Sen var det bara att slappna av och somna...trodde vi. Det visade sig vara lite knepigare än vi trott. På gatan utanför vårt fönster var det tydligen en nattklubb eller något. I alla fall så var det många ungdomar som väsnades och levde rövare där ute. Det är inte lätt att sova i ett disco.

Loppdagen
Vaknade med stel nacke, en lightversion av det jag upplevde på maran före sommaren. Sådär bra. (Hade samma problem för en vecka sedan. Den blev bättre under dagen och var borta dagen efter. Varför vet jag inte.)

Vi tog oss till tunnelbanan och mot startområdet i Galärparken. Hämtade våra nummerlappar och var allmänt nöjda med tillvaron. Passade på att göra ett obligatoriskt toabesök. Denna gång fick vi stå i en lång kö, men kön gick förvånansvärt snabbt. Sen var det dags för start.

Detta år visste vi vad loppet gick ut på och taggade tog vi det lugnt redan vid första sevärdheten. Här skulle upplevas maximalt, ingen stress och ingen tidsjakt.

Vikingaliv
Hej hopp vi är igång. Selfiestopp i hela museet för oss; puss på farbrorn. kontemplera på tronen och test av vikingahjälm.

Skansen
Att springa genom Skansen var en repris från förra året. Detta år sprang vi dock in genom huvudentrén och ut bakvägen.
Träffade på loppets första trappa - den långa rulltrappan, såklart avstängd. Jag bestämde mig för att springa upp för hela och det var ju inga problem. Väl uppe blev det två positiva möten. Det första var att någon kände igen mig. Jag kände inte igen henne, men det fanns det ju förklaringar till. Det var nämligen den läkare som tog hand om mig vid Stockholm Marathon och skickade iväg mig med ambulans. Det var väldigt kul att träffa henne och kort berätta mer om vad som hände och vad proverna visade etc.
Det andra positiva mötet var Vevpositivt. Det var nya spännande selfiestopp på Skansen iår.
Trots avspärrning tog vi en liten detour förbi Sollidenscenen, jag har inte varit på Skansen sedan 1986 (bortsett från förra årers Urban Trail), så det var nödvändigt.
Styltor, säckhoppning och Tunnband. Jag testade det sista. Verkligen kul att ha testat. Kom på tekniken. Tunnbandet var liksom lite vinklat.

Armémusem
Jättelänge sedan jag var där...nån gång på 90-talet när min fader arbetade för och med de statliga museumen. På selfiestoppet slappade jag lite i tältet. Stela killar dock.

Rigoletto
Repris från förra året nu med uppbyggt selfistopp. På bioduken visades Mission impossible när vi kom in. Det blev Popcorn bonanza.

Mood
Repris från förra året och nästan samma upplevelse. Affärerna var stängda. Dock fick vi springa ner två rulltrappor iår (jmfr in och ut på samma plan).

Downtown Camper
Ett hotell mitt i stan jag aldrig hört talas om. Där fanns förvånade människor som faktiskt bodde på hoteller eller var på besök. De undrade nog varför hundratals  människor i likadana tröjor sprang in just där. V.K hade en stund tidgare sagt att hon behövde dricka och där på bordet stod ett oanvänt glas och en flaska vatten. Skål och tack sa V.K.

Musikaliska
Ytterligare en repris från förra året. Iår satt en humorlös pianist och en tjej med oboe och spelade vackert. Iår gick banan upp på scenen istf framför.

Nordiska museet
Denna fantastiska byggnad...
Sprang genom 50-talet samt traditionsdelen. På väg ut smög V.K. och jag in i en uppbyggd spännade makapär. När vi kom in var det bäcksvart...och där fick vi stå flera minuter och vänja ögonen. Vi skulle nämligen titta på aurora borealis dvs norrsken. Jättehäftig!

Josefina
Loppet sista selfiestopp. Här ifrån kunde vi se målet men dessförinnan ville vi fotografera oss med den jättestora uppblåsbara enhörningen. Jisses vad kul vi hade. Någon sa att det gick att klämma in sig två i hålet. Vi försökte och det gick väl sådär. Det resulterade i genuint gapskratt, kul foton och förevigad i reklamfilmen för loppet.

Mål
Nu var det bara att nöjda och glada studsa in i mål och motta våra medaljer. Där i målfållan stod min räddare (aka läkaren från Sthlm Marathon) och delade ut dryck och energibar. Kändes som en bra avslutning att i lugn och ro stå och prata om händelsen jag inte har så mycket minne från, dvs det som skedde inne i tältet samt vad mina läkare hemma sagt. Så hämtade vi överdragen och inte långt efter det så öppnade himlen sig i ett riktigt ösregn. Jag tog skydd i en bajamaja och kunde i lugn och ro byta om samt ta på medhavda regnkläder. Sedan slutade det regna och vi kunde sätta oss och äta frukost med utsikt över fjärden.

STHLM Urban Trail var återigen en fantastisk upplevelse.

Nästa lopp: 25/8 Midnattsloppet Göteborg, 10 km.

Barnkalas

Idag har dottern sitt kompiskalas. Hon väljer att ha det hemma "för då får man den tårta man vill ha och så är det bara ens kompisar inte en massa andra barn".

Jag har noterat att det är ganska ovanligt att ha kalas hemma nuförtiden. Väldigt många köper sig fria på något lekland e. dyl. Även vi har gjort det några år. Det är enkelt, man slipper fixa, handla och framförallt slipper man städa både före och efter.

Även fast det är ganska jobbigt att ha "en halv skolklass" här pga ljudnivå etc så offrar jag mig. Jag gör (nästan) allt för mina barn.

Det känns som jag stått i köket flera i dagar i sträck. Jag satte dotter på att göra chokladbollar... lite måste hon anstränga sig själv. Annars har jag ansträngt mig och gjort en tårta. Jag brukade vara bra på det men nu har jag lagt av mig. Men det var roligt att smeta och kladda. Jag har gjort godisstrutar istf godispåse. På begäran av nioåringen har jag kladdat ihop marängklubbor, mycket populära bland barnen förra hemmakalaset. Dessutom har jag målat (av en bild på) en enhörning. Det är tänkt att tjejerna ska få sätta hornet på den, likt sätta knorren på grisen... om det vill. Jag hoppas de vill, för det tog en god stund att göra den. Vill de inte så fick jag mig iaf en terapistund.

Nu hoppas jag att det blir ett roligt kalas och att alla kalasbarn är nöjda när de går hem.

Fotbollsträning

Liten loj fotbollsträning är bättre än ingen träning. Rörde på mig iaf även om det kändes som att uppvärmningen, som jag gjorde på egenhand, var mest ansträngande.

Insikt

Jag ska göra en tårta till helgens kalas. När jag kom ut i köket hade resterande familj gjort en sockerkaka. Inget ont om sockerkakor, de är goda. Inget ont om att de faktiskt åstadkommit detta tillsammans utan att väcka mig pga osämja. Nej, jag ser fram emot att njuta av den senare idag. Men jag kom till insikt om varför jag delvis inte orkar, varför "allt är så jobbigt" och varför jag hellre sitter i soffan än tar mig för att göra något. Detta gäller inte bara i köket.

När jag gör något så brukar jag återställa saker, lägga det där det hör hemma Jag vet var adressen är, så att säga. Jag lägger saxen den brukar ligga, efter fotbollsträning lägger jag skor och benskydd på avsedd plats, fjärrkontrollerna i avsedd låda, köksprylar sköljer jag av så att inte resterna ska torka in (om diskmaskinen inte är tömd på ren disk), badkläder på ett ställe och så vidare. Jag gör detta för att det ska var lätt för mig (och andra) att hitta sakerna när de behövs nästa gång.

Nu  kom det till min insikt att resten av familjen inte jobbar på detta sätt, att underlätta för andra. Detta får till följd att jag upplever att jag alltid får leta efter allt... eller återställa (läs: diska) före jag kan göra det jag hade för avsikt att göra. Detta gör mig stressad, irriterad och tröttare.

Idag kom jag som sagt ut i köket för att börja preppa för helgens kalastårta. När jag hade diskat och städat av efter sockerkaksbaket fanns ingen orka kvar att börja baka tårtan. Jag satte mig istället i soffan och skrev detta blogginlägg.

C'est ma vie!

Ingen progress

I flera dagar har jag tänkt att jag ska ut och springa. Tyvärr har det inte blivit av. Det dåliga samvetet gnager och för varje dag jag inte motionerar så känns det som jag tappar jag det jag byggt upp. Nu är det en vecka sedan jag sprang senast.

Jag hatar det. Tänker att till nästa lopp ska jag vara riktigt förberedd så att jag kan prestera en bättre tid. Verkligheten är annorlunda. Jag underhållsspringer mest. Jag blir inte snabbare eller uthålligare, jag har bara kvar det jag redan byggt upp i kombination med en liten försämring eftersom jag går upp i vikt när jag inte rör på mig.

Det är tur att helgens lopp (STHLM Urban Trail) är ett upplevelselopp där tiden inte mäts och inte heller spelar någon roll.

Kläder skiljer oss åt

Idag fyllde mitt Stora barn nio år. Och jag reflekterade imorse över att hon ibland är så olik mig.

Eftersom hon redan i treårsåldern intresserade sig för sjukhuslekar och intresset faktiskt sitter kvar hade jag och min make (Storas far) beställt ett rosa stetoskop i födelsedagspresent. Ja, det var ungefär vad vi hade att ge. Jag tyckte det var lite mesigt så vi bestämde att jag skulle handla lite kläder till henne också.

Jag tog (igår) med mig Lilla och drog till köpcentrat. Två filurer på vift och ingen av oss gilllar att shoppa kläder. Dömt att misslyckas kan man tycka. Med en påse godis lyckades jag iaf hålla Lillas engagemang. Jag lyckades till och med med konststycket att få honom att prova kläder. (Maken undrade senare hur jag gjorde.) Nåja, vår shoppingrunda slutade med ett gäng kläder till både Stora och Lilla.

Så idag när Stora öppnade alla paket med kläder blev hon så lycklig. Det är här vi skiljer oss åt, jag och min dotter. Jag har aldrig haft något särdeles intresse av kläder och mode och ser det mest som ett ont måste. När jag ska handla kläder ser jag inte skogen för alla träd, vilket gör att jag tröttnar väldigt fort på att bläddra bland alla galgar. Jag klär mig bekvämt framför snyggt.

Min dotter är precis tvärtom, hon byter kläder fem-sex gånger på en dag och blev som sagt överlycklig för ett par jeans, ett gäng tröjor, nya trosor, en klänning samt en enhörningsonepiece.

Jo, hon blev minst lika lycklig över stetoskopet och alla i familjen har varit patienter med olika åkommor idag. Hon säger att hon ska bli doktor när hon blir stor. Hon har stor potential att bli det för hon är klipsk och omtänksam. Framtiden får utvisa det. Hon får bli vad hon vill...nästan...bara hon inte går i mina fotspår karriärsmässigt.

Road trip

Idag åkte jag på road-trip till Gränna för att träffa ett gäng Mycket Speciella vänner. En grupp människor jag aldrig träffat förut men "pratat" med via en sluten grupp på facebook. Det enda vi allihop har gemensamt är att vi har MS.

Vid 11 tog vi färjan över till Visingsö. Några av oss åkte remmalag medan andra tog en utflykt till fots och hjul upp till Brahekyrkan. Lite otippat hittade vi en julgran på väg upp till kyrkan. Brahekyrkan är en fin kyrka från 1100-talet byggd i renässans och barock stil.
Efter kyrkobesöker fortsatte jag och sällskapet inåt ön. Halvvägs till orten Tunnerstad fanns ett trevligt litet nostalgimuseum. Det som fångade mitt intresse först var den gamla telefonkiosken. Det visade sig sedan finnas bl a  en hel gammal bensinmack och bilverkstad.

Före tillbakafärd till Gränna satt vi på en restaurangterrass och beskådade ett stort regnoväder med tillhörande blixtar. Som tur var rörde det sig inte åt vårt håll. Vi hann förstås även ta en titt på Visingsborg som låg nästgårds med restaurangen.

Väl i Gränna hamn hade vi svettats så mycket att det var dags att fylla på vätskenivåerna igen. Vi satte oss och njöt av kall dryck och kom på att en promenad upp till centrum vore på sin plats. Vi måste ju inspektera alla polkagriskokerier... eller... det blev ju så när Mrs. Kan-inte-bestämma-sig (dvs jag) skulle handla karameller.

Att fatta beslut vilken karamellsmak som ska inhandlas tar på krafterna så till den milda grad att hela sällskapet nu var hungriga. Så vi tog oss ner till hamnen igen och dinerade i solnedgången. Tiden går fort när man har trevligt så vid 21-tiden tyckte jag det var dags att dra mig hemåt.

Tusen tack MS-kämpar-vänner för en oförglömligt trevlig dag.

Semester

Bloggen har stått still ett tag nu. Jag har semester och gör det bästa av den. Tyvärr tar inte kroniska sjukdomar semester. Värmen gör att mina händer mår sämre än tidigare men trots det gillar jag värmen. Rent generellt mår jag bättre eftersom jag kan ta allt i min takt och min dygnsrytm. Jag kan pausa och dra mig undan när det behövs. Detta gör att jag orkar mer och är en piggare och gladare person.

Taket på huset har blivit omlagt. Mycket välbehövligt och snyggt.

Vi har varit i Vansbro och simmat och tredje klassikern bärgades.

Även en utlandsresa till Grekland har hunnits med. Vi var på den fordonsfria ön Hydra och hade det gött! Det fanns många åsnor och katter på ön istället. Utanför Athen rasade en läskig brand som skördade många dödsoffer. Vi var aldrig närheten mer än att vi såg det drabbade området från flygplanet när vi reste hem.

Nu jobbar maken med ett nytt projekt som tillhör huset. Vi byter staket. Det gamla var ruttet, snett och fallfärdigt. Jag är inte jättebra på snickeriarbeten men jag är ganska säker på att jag får måla sen.

Vi har några att-göra-saker kvar före vardagen tar vid igen.

Ha det gött!

En Svenska Klassiker #3

Jag har fullbordat min tredje En Svensk Klassiker, men det är inte min sista.

Mina tidigare två klassiker har avslutats med Vätternrundan men denna, min tredje, avslutades med Vansbrosimningen.

Lidingöloppet, 30 km, personbästa tid 3:44:48.
Öppet Spår Söndag, 90 km, 10:53:42.
Vätternrundan, 300 km, 18:20:02
Vansbrosimningen, 3 km, personbästa tid 1:05:18.

Eftersom jag parallellt gör/gjort Halvklassikern med goda vänner började denna Helklassiker med Lidingöloppets 30 km redan förra året, hösten 2017. Jag kände mig inte riktigt kapabel att dubbla löpningen på Lidingö, 15-kilometersloppet och 30-kilometersloppet går nämligen av stapeln samma dag, så därför är det en liten förskjutning när jag blir färdig med Hel- resp. Halvklassikern.

Nu när jag klarat av att dubbla först Tjejklassikern och Helklassikern och nu Halvklassikern och Helklassikern snurrar ändå tanken att göra en trippel. Det känns lite som att jag måste höja ribban på utmaning lite iaf. Visst, jag gör inga supertider på mina lopp och ett mål kunde vara att pressa tiderna, men jag vill hellre utöka prestationen i tid istället.

Jag läser om många som genomför alla lopp i t ex Vasaloppsveckan eller Vansbrosimningen och jag har sett många som på facebooksidan, för oss som gör klassiker av olika slag, är stolta över sina tripplar. Så det går att göra. Varför skulle inte jag kunna vara en av dem? Om andra överlevt dubbelt lopp på Lidingö borde även jag göra det.

Jag borde prova innan det är för sent. Det blir nog inte nästa år, men vem vet, kanske redan 2020!?

Vansbrosimningen 2018 - race report

Vansbro till start.
Fick skjuts in till Vansbro i god tid. Jag tog det varligt genom stan och beskådade alla fina gamla neonskyltar. Jag hoppas de är K-märkta för sådana tillverkas vad jag vet inte längre. Ett litet fotostopp sen promenerade jag vidare.

Stannade på det gamla järnvägsspåret för att fotografera lite igen...eller iaf försökte ta några hyfsade bilder. Blev inte helt nöjd med resultatet, så jag fortsatte till starten. Väl på startområdet hade jag fortfarande gott om tid till start... tills jag ställde mig i toakön, då rusade tiden iväg något vansinnigt. Jag kände mig ganska stressad där i toakön, men till slut var det min tur.

Krängde på mig våtdräkten och lämnade överdragspåsen på avsedd plats och gick till starten.

Loppet
Lite uppvärmning som gjorde gott för allt utom fötterna. Till kommande lopp måste de eliminera de stora gruset/stenarna, iaf på uppvärmningsplatsen, det är smärtsamt att röra sig på. Nåja, starten gick och jag gjorde inte samma ner-i-vattnet-misstag som på halvsimmet.

Iår investerade jag i nya fina dyra simglasögon i hopp om att slippa problemet med att de immar igen...fel. Nya fina simglasögon immar också igen i mitt ansikte. Dock stannade jag inte och putsade dem en enda gång under loppet denna gång. Jag lyfte och sköljde ur dem med jämna mellanrum. Under loppets gång kom jag dock på en teknik som gjorde att jag slapp ursköljandet. Jag lät några få droppar vara kvar i glasögat, när det sedan immade igen ruskade jag bara på huvudet lite så tjänstgjorde dropparna som "vindrutetorkare".

Vissa simmare hade svårt med navigeringen. De kryssade sig fram och speciellt en gjorde det precis framför mig flertalet gånger. När han, för det var en man, precis passerat åt ena hållet, ganska nära, bytte han kurs igen för att återigen korsa precis framför. Mycket irriterande eftersom jag tvingades sakta in för att inte boxa ner honom med mina armtag.

Efter 20 min hade jag simmat 1 km och det kändes bra. Det kunde kanske bli en rekordtid iår, tänkte jag. Vid halva loppet, dvs 1,5 km, simmade jag om de sista i startgruppen före. Det gav extra energi. Då visste jag ju att jag simmat in 10 min på dem. Kände mig stark men det kändes inte som att det gick så snabbt. Medströmmen jag mindes från förra året kändes knappt. Eller jo, det fanns en ström som hjälpte till men den var inte alls lika stark som tidigare år. Men det var bara att göra enligt Doris'  mantra... "fortsätt simma!".

Vid 2 km hade klockan tickat till 43 min. Nja, blir nog inget rekord ändå. Jag orkade inte hålla farten för rekord. Men jag simmade om fler och fler från tidigare startgrupper vilket fick hjärnan att tänka tävling och kroppen att fortsätta. Pratade lite med en med simmare strax före "svängen". Vet inte varför jag började prata med henne men hon var trevlig. Kanske var det så att jag tyckte hon såg trött ut och behövde lite pepp. Jag är bra på att peppa när jag själv har mycket krafter kvar.

Så simmade jag runt svängen och var förberedd på motströmmen och temperatursänkningen som brukar vara. Men icke. Skillnaden var så marginell att det knappast märktes. Om man inte hamnar bakom fel personer förstås...

När det var kanske 500 meter kvar hamnade jag bakom en "Valross". Att simma bakom honom (ja det var också en man, en storvuxen man) blev det som att simma i den motström som brukar vara i Västerdalälven. Trots storlek så simmade han ändå ganska fort så vi höll typ samma tempo. Efter en liten stund bestämde jag mig att jag måste om. Några krafttag med crawltag sen var jag om. När jag väl var om så simmade jag bröstsim och noterade att jag trots allt var snabbare... det var motströms pga "valrossen" med andra ord.

Mina supporters stod och hejade på strandpromenaden. Så härligt och energigivande. Nu på upploppet fanns ingen anledning att spara på krafterna. Bam! och handen slog i väggen och äntligen var jag i mål. Nu hade jag inte bara klarat Vansbrosimningens 3 kilometer utan även avslutat min tredje En Svensk Klassiker. Sjukt nöjd med att sportat hem en guldmedalj.

Familjen och bästa vännerna gratulerade vid målgången och alla var lyckliga, kanske mest jag.

Hur det gick med tiden? Blev det rekordtid? Jo då, jag putsade förra tiden med 6,5 minuter. Har bara simmat Vansbro 3 km två gånger, så nu blev det personbästa.

Placeringar:
Halvsimmet 1,5 km: 240 av 1427
Vansbrosimningen 3 km motion: 2287 av 6471

Nästa lopp: 12/8, Sthlm Urban Trail

Vansbro halvsim 2018 - race report

I år hade jag inte simtränat lika mycket som till mitt första sim 2014. Läste i min träningslogg på Svettig.se att jag hade simmat 18 km till mitt första Vansbrosim. Iår blev det modesta 6 km. Men jag fick ett långsim på tre kilometer och jag tror det räcker.
Precis som förra gången hyrde vi ett flygplan på klubben och vi flög upp till Dalarna.

Startkuvertet hämtade vi dagen vi anlände. Alltid skönt att ha allt på plats loppdagen och slippa stressen som kan uppstå om det är långa köer. Passade även på att köpa mig ett par nya fräsiga simglasögon. Dotterns simglasögon är förvisso bra och för stora för henne, men det är skönt att ha sina egna.

Race Day
En trevlig kvartett vandrade mot halvsimmets startplats, V.K., hennes svägerska C.B. och hennes syster L.W. samt jag. Vi var ute i god tid till startplatsen. Att stressa är inte vår melodi. Nu skulle vi beta av tredje momentet i vår Halvklassiker.

När vi kom fram kände jag dock inte igen mig, den fina gräsmattan jag bytte om på förra fyra år sedan var borta. Vi hittade en liten gräsfläck att byta om på. Jag parkerade mig först i en myrstack, det var mindre lyckat. Krängde på oss våra våtdräkter och gjorde oss redo för start. Trots att det var 19-20 grader i vattnet vågade jag inte riktigt simma utan extra fett på huden. Fick lite vaselin av V.K.

Så hörde jag att speakern annonserade att Arlett Ballnus skulle starta. Jag hade läst om henne och pratat lite på Facebook. Hon skulle simma nästan alla distanser för att öka folks kunskap om MS. Det är MS vi har gemensamt... och att vi skulle simma. Jag rusade ner till starten för att hälsa och önska lycka till.

Inte långt efter var det dags för oss att starta. Speakern uppmärksammade ett gäng startande i gruppen, bl a mig. Smickrande. Jag hade en plan för simmet och de var att ta mig i mål lite snabbare än 2014.

Jag gick i vattnet och hade totalt glömt av att man ska ta det lugnt och vänja sig vid temperaturen. Fick en smärre köldchock när jag snubblade i, som tur var gick det över ganska fort. L.W satte av i ett högt tempo att hålla jämna simtag med henne var döfött och jag tappade bort henne ganska fort. Men jag plaskade iväg i alla fall. Jag fick kryssa mig fram för jag har tydligen ännu inte lärt mig att jag borde ställa mig i de främre leden.

Den där medströmmen i Vanån jag mindes från tidigare år kändes knappt alls iår. Jo, visst lite medströms var det men inte alls samma skjuts som jag upplevt tidigare. Å andra sidan så var det inte lika mycket motström i Dalälven heller. När vi simmade runt tallen/kröken var temperaturskillnaden och motströmmen inte alls så tydlig.

Om själva simningen finns inte så mycket att säga. Jag simmade omväxlande crawl/frisim och bröstsim med övervikt för bröstsim.

Vid cirka 400 meter kvar såg och hörde jag familjen och serviceteamet (aka V.Ks make och familj) som stod på strandpromenaden och hejade. Mycket energigivande. Nu var det bara att spurta i mål...typ. Med cirka 100-150 meter kvar hörde jag en bekant röst bakom mig. Det var C.B. som sniffade mig i hälarna. Nu var det upp till bevis att visa att det fanns krafter kvar och hålla jämna steg med henne. Tävlingsmänniskan i mig kom fram. Jag orkade verkligen inte men på något vis hittade jag krafter och gjorde det ändå. Inte kunde jag låta henne korsa mållinjen före mig. Nej det gick inte. ;) Spurt med mina kraftfullaste crawltag och visst slog jag handen i plattan före henne. Men räckte det? Vi steg ju inte ner i vattnet samtidigt. När jag sedan kollade det officiella resultatet visade sig att jag var tre sekunder snabbare. Yes! 💪

Hur gick det då med tiden jämfört med 2014? Jo då, den blev bättre iår. Inte mycket snabbare men än dock personbästa på 1,5 km simning öppet vatten. Jag kapade tiden med 36 sekunder.

Då var tredje delen i Halvklassikern avklarad. Den absolut enklaste om du frågar mig.

PS Några timmar efter Halvsimmet simmade jag Vattenprovet med min dotter. Hon var lite orolig för att simma i öppet vatten för det hade hon inte gjort förut. "Fiskarna kan ju bita mig", tyckte hon. Så pedagogiskt jag kunde försökte jag förklara att fiskarna var räddare för oss än vi för dem... om de ens var i närheten när det var så många andra som också var i vattnet samtidigt.

Jag kan tala om att hon var jätteduktig. Det var inga problem att hoppa i vattnet och simma 200 meter varav 50 meter ryggsim. (För mig är det ju en barnlek.) Jag är såklart jättestolt att hon fixade det. Så fick vi ett fint vattenprovet-märke vid målgång, eller ja, barnen fick. Egentligen fick inte vi vuxna, men så föll det sig så att det inte var så många bakom oss i vattnet så märkena räckte till mig också. Ibland ska man ha tur. 🙂

Bild lånad från www.svensksimidrott.se

Nästa lopp i halvklassikern: 29/9 Lidingöloppet 15 km.
Nästa lopp: 7/7 (i morgon) Vansbrosimningen, 3km.