Ett riktigt löparår där jag gått från att springa som komplement till annan idrott till att ha löpningen som min huvudsport. Jag har aldrig klassat mig själv som löpare, men nu gör jag det. Jag är en sån som springer.
Jag har lärt mig tycka om löpning, bade asfalt, terräng och trail. Det har blivit ett behov. För första gången i mitt liv har jag fått känslan av att "de var evigheter sedan jag sprang", fast det i själva verket bara var blott en dag sedan.
I och med att jag sprungit kontinuerligt och i större mängder har jag sett att jag fått bättre hållning när jag springer. Förut sprang jag framåtböjd. Nu har jag en mer erekt hållning. Det har kommit av sig självt och är inget som jag övat särskilt på, trots att jag deltog i en kurs i löpskolning.
Jag har gjort många fina prestationer på lopp.
● Sprang mitt 10:e Göteborgsvarvet. Jag hade en vision om att jag skulle "persa" på det, men så blev det inte.
● Gav mig på Stockholm Marathon iår igen. Jag hade revansch att utkräva. Denna gång gick allt bra och jag njöt av både folkfest och pb-tid.
● Swiss Irontrail i Davos, Schweiz kommer jag att försöka få uppleva igen. Det var både långt och tufft men utsikten och vyerna gjorde att smärtan fort glömdes.
● Genomförde Helsingborg Marathon med Å.W. i nära 30-gradig värme. Värmen var tuff men inga missöden skedde och vi tog oss i mål inom maxtiden.
Det som toppar allt under 2019 är att jag sprungit SUB 2 på ett halvmaraton. Sub2 innebär att man klarar något idrottsligt på under två timmar. Sjukt stolt är jag. Det kommer vara en fröjd varje gång jag ser Slottskogsvallen, för den kommer påminna mig om min prestation även om det inte var på Göteborgsvarvet jag satte mitt PB.
En annan viktigt sak jag uppnåt iår är att jag inte längre måste springa för att prestera. Jag kan numer ge mig ut på löprundor utan att jaga tider. Det behöver inte gå fort. Det räcker att jag mår bra och kan njuta av naturen. En löprunda för upplevelsen och välmående helt enkelt.
Nästa år ska jag inte dubbla mitt löparmål ytterligare. Nästa år ska jag fortsätta springa för att jag mår bra av det. Når jag 1000 km är det bra, men inget måste. Det stora löparmålet 2020 är New York City Marathon. Tills dess är det exakt tio månader. Tio månader som jag ska fortsätta träna förnuftigt på. Den största skräcken vore om jag skulle skada mig, t ex av överträning, att jag då inte kan delta.
Hej 2020! Här kommer jag!
31 december 2019
29 december 2019
Träningsmålet 2019
Mitt träningsmål under året har varit att springa en MEGAmeter, dvs 1000 km, före 31/12 -19. Hur har det gått med det?
Sista juni när halva året gått låg jag nästan åtta mil "back". Jag hade med andra ord sprungit 42 mil. Här finns en summering av första halvåret.
Andra halvåret blev såhär:
I juli är det semestertider vilket innebar att vi inte var hemma så mycket. Fick ihop en del träningspass iaf. Dock hade jag problem med andningen. Det var svårt att andas ut när jag sprang. Orsak okänd. Kanske höjden, kanske formen men mest troligt pga min nya medicinering. Hittade ett traillopp i Schweiz som jag tog chansen att uppleva. Fantastiskt!
Månadens lopp:
• SwissAlpine Irontrail, 24 km.
Totalt: 79,2 km. Kvar: 498,5 km.
Fortfarande semestertider i augusti men hemma igen från resor och dylikt. Tränade bade distans och intervaller. I augusti inleddes en intensive period av långlopp, några planerade men också ett par jag vunnit startplatsen till. City Run tvekade jag om jag skulle delta i, men som sagt, en gratisplats tackar jag inte nej till.
Månadens lopp:
• City Run -Linköping, 21,1 km.
• Helsingborg Marathon, 42,2 km.
Totalt: 126,9 km. Kvar: 371,5 km.
I övergången till september var det två långlopp tätt inpå och jag var lycklig över att ha klarat dessa. Fortsatte att springa på hemmaplan och laddade för ännu fler långlopp. Stockholm Halvmarathon var jag också lycklig att vinna startplats till. Denna gång vann jag genom #kexchokladrunning . Lidingöloppshelgen var fantastisk trots att det var det blötaste jag någonsin upplevt. Det regnade hela lördagen. Dagen efter var det bättre väderlek. I och med Rosa Bandet-loppet och slutförde jag min andra Tjejklassiker.
Månadens lopp:
• Ramboll Stockholm Halvmarathon, 21,2 km.
• TCS Lidingöloppet, 30 km.
• Rosa Bandet-loppet, 10 km.
Totalt: 131,7 km. Kvar: 239,8 km.
Nu blev det höst och oktober med det började temperaturen sjunka men jag fortsatte springa så mycket jag orkade. Spontananmälde mig till Goteborg Marathon (fast halva distansen). Det blev ett lopp jag sent glömmer. Tack vare farthållare och trevliga medlöpare lyckades jag med SUB-2 för första gången i livet. Något som känts ouppnåeligt var nu uppnåt. Efter halvamaran byttes asfaltssko mot trailsko.
Månadens lopp:
• Göteborgs (Halv)Marathon, 21,1 km.
• XC-race, 10 km.
• Kolmårdrundans Hösttrail, 10 km.
Totalt: 121,6 km. Kvar: 118,2 km.
I tråkmånaden november stagnerar i min löpträning pga olika saker. Får ändå ihop åtta mil tack vare några Parkrun. Jag var registrerad på Parkrun redan före första tilllfället i våras, men det var alltså först nu jag hade möjlighet att delta. Trevligt koncept.
Månadens lopp:
• Skanneloppet, 17 km.
• Vallaskogens Parkrun #26, 5 km.
• Vallaskogens Parkrun #27, 5 km.
• Vallaskogens Parkrun #28, 5 km
Totalt: 83,1 km. Kvar: 35,1 km.
December kom men inte snön. Hade inte så många mil kvar nu och lika mycket som jag låg efter i början av året låg jag nu före min planering. Succesivt minskade "veckobetinget". Bestämde mig för att "gå i mål"på Vallaskogens Parkrun, som även var ett Tomte-Run. Jag var utklädd till Rundeer. 14/12 nådde jag målet och sprang årets hundrade mil. Men bara för att jag lyckats klara mitt mål med 1000 km så slutade jag inte springa. Dock behövde jag nu inte planera längden på passen. Nu kunde jag springa hur kort eller långt jag ville, allt var bonus.
Månadens lopp:
• Vallaskogens Parkrun #30, 5 km.
• Xmas with Parkrun Skatås, 5 km.
Totalt: 71,6 km. Bonus: 36,5 km.
~Sammanställning~
Januari: 33,4 km.
Februari: 12 km.
Mars: 52,6 km.
April: 85,9 km.
Maj: 89,4 km.
Juni: 149 km.
Juli: 79,2 km.
Augusti: 126,9 km.
September: 131,7 km.
Oktober: 121,6 km.
November: 83,1 km.
December: 71,6 km.
Summa: 1036,5 km.
Kvar: 0 km.
Bonus: 36,5 km.
Jag är jättejättenöjd med min presentation iår. Förra året sprang jag 500 km med ett åh-jag-kan-nå-500-kilometer-före-nyår-pass dagen före nyårsafton. Det var nog då ideén om att dubbla distansen ploppade upp i mitt huvud.
Att dubbla kändes som ett ganska högt men realistiskt mål. Något som inte skulle komma av sig själv men som jag hoppades kunna kämpa för att nå.
Sista juni när halva året gått låg jag nästan åtta mil "back". Jag hade med andra ord sprungit 42 mil. Här finns en summering av första halvåret.
Andra halvåret blev såhär:
I juli är det semestertider vilket innebar att vi inte var hemma så mycket. Fick ihop en del träningspass iaf. Dock hade jag problem med andningen. Det var svårt att andas ut när jag sprang. Orsak okänd. Kanske höjden, kanske formen men mest troligt pga min nya medicinering. Hittade ett traillopp i Schweiz som jag tog chansen att uppleva. Fantastiskt!
Månadens lopp:
• SwissAlpine Irontrail, 24 km.
Totalt: 79,2 km. Kvar: 498,5 km.
Fortfarande semestertider i augusti men hemma igen från resor och dylikt. Tränade bade distans och intervaller. I augusti inleddes en intensive period av långlopp, några planerade men också ett par jag vunnit startplatsen till. City Run tvekade jag om jag skulle delta i, men som sagt, en gratisplats tackar jag inte nej till.
Månadens lopp:
• City Run -Linköping, 21,1 km.
• Helsingborg Marathon, 42,2 km.
Totalt: 126,9 km. Kvar: 371,5 km.
I övergången till september var det två långlopp tätt inpå och jag var lycklig över att ha klarat dessa. Fortsatte att springa på hemmaplan och laddade för ännu fler långlopp. Stockholm Halvmarathon var jag också lycklig att vinna startplats till. Denna gång vann jag genom #kexchokladrunning . Lidingöloppshelgen var fantastisk trots att det var det blötaste jag någonsin upplevt. Det regnade hela lördagen. Dagen efter var det bättre väderlek. I och med Rosa Bandet-loppet och slutförde jag min andra Tjejklassiker.
Månadens lopp:
• Ramboll Stockholm Halvmarathon, 21,2 km.
• TCS Lidingöloppet, 30 km.
• Rosa Bandet-loppet, 10 km.
Totalt: 131,7 km. Kvar: 239,8 km.
Nu blev det höst och oktober med det började temperaturen sjunka men jag fortsatte springa så mycket jag orkade. Spontananmälde mig till Goteborg Marathon (fast halva distansen). Det blev ett lopp jag sent glömmer. Tack vare farthållare och trevliga medlöpare lyckades jag med SUB-2 för första gången i livet. Något som känts ouppnåeligt var nu uppnåt. Efter halvamaran byttes asfaltssko mot trailsko.
Månadens lopp:
• Göteborgs (Halv)Marathon, 21,1 km.
• XC-race, 10 km.
• Kolmårdrundans Hösttrail, 10 km.
Totalt: 121,6 km. Kvar: 118,2 km.
I tråkmånaden november stagnerar i min löpträning pga olika saker. Får ändå ihop åtta mil tack vare några Parkrun. Jag var registrerad på Parkrun redan före första tilllfället i våras, men det var alltså först nu jag hade möjlighet att delta. Trevligt koncept.
Månadens lopp:
• Skanneloppet, 17 km.
• Vallaskogens Parkrun #26, 5 km.
• Vallaskogens Parkrun #27, 5 km.
• Vallaskogens Parkrun #28, 5 km
Totalt: 83,1 km. Kvar: 35,1 km.
December kom men inte snön. Hade inte så många mil kvar nu och lika mycket som jag låg efter i början av året låg jag nu före min planering. Succesivt minskade "veckobetinget". Bestämde mig för att "gå i mål"på Vallaskogens Parkrun, som även var ett Tomte-Run. Jag var utklädd till Rundeer. 14/12 nådde jag målet och sprang årets hundrade mil. Men bara för att jag lyckats klara mitt mål med 1000 km så slutade jag inte springa. Dock behövde jag nu inte planera längden på passen. Nu kunde jag springa hur kort eller långt jag ville, allt var bonus.
Månadens lopp:
• Vallaskogens Parkrun #30, 5 km.
• Xmas with Parkrun Skatås, 5 km.
Totalt: 71,6 km. Bonus: 36,5 km.
~Sammanställning~
Januari: 33,4 km.
Februari: 12 km.
Mars: 52,6 km.
April: 85,9 km.
Maj: 89,4 km.
Juni: 149 km.
Juli: 79,2 km.
Augusti: 126,9 km.
September: 131,7 km.
Oktober: 121,6 km.
November: 83,1 km.
December: 71,6 km.
Summa: 1036,5 km.
Kvar: 0 km.
Bonus: 36,5 km.
Jag är jättejättenöjd med min presentation iår. Förra året sprang jag 500 km med ett åh-jag-kan-nå-500-kilometer-före-nyår-pass dagen före nyårsafton. Det var nog då ideén om att dubbla distansen ploppade upp i mitt huvud.
Att dubbla kändes som ett ganska högt men realistiskt mål. Något som inte skulle komma av sig själv men som jag hoppades kunna kämpa för att nå.
23 december 2019
Hjärntrötthet och dygnet
Jag kan vara så jäkla trött på dagen att det enda jag vill är att sova. Jag är trött i hjärnan och rent fysiskt att jag gäspar. Men oavsett om jag sover på dagen eller inte blir jag trött igen i cykler. Det är inte ovanligt att jag piggnar till vid 22-23-tiden.
Jag har funderat mycket på detta och har kommit fram till en teori om varför det blir så. Svaret är ganska enkelt.
På dagen störs hjärnan av precis allt och går på högvarv och lite till för att försöka kompensera.
På kvällen blir det däremot ett naturligt lugn. Inget samhällsbrus i form av fåglar, cyklister, fotgängare, lekande barn, bilar, trampande fötter, bilar, trädgårdsredskap som väsnas, renoveringar etc etc.
På kvällen kan hjärnan jobba ostört varför den kan koncentrera sig bättre och orka mer.
Jag har funderat mycket på detta och har kommit fram till en teori om varför det blir så. Svaret är ganska enkelt.
På dagen störs hjärnan av precis allt och går på högvarv och lite till för att försöka kompensera.
På kvällen blir det däremot ett naturligt lugn. Inget samhällsbrus i form av fåglar, cyklister, fotgängare, lekande barn, bilar, trampande fötter, bilar, trädgårdsredskap som väsnas, renoveringar etc etc.
På kvällen kan hjärnan jobba ostört varför den kan koncentrera sig bättre och orka mer.
21 december 2019
18 december 2019
Träning och fatigue
"Svår trötthet, även kallad fatigue eller hjärntrötthet, är vanligt hos personer med neurologiska diagnoser, till exempel MS, Parkinson och stroke. Det som hjälper bäst mot tröttheten är oftast fysisk träning. Samtidigt kan tröttheten vara det största hindret för att orka träna."
Artikeln nämner fem faktorer att arbeta med, bland annat att "göra det lätt att träna".
"Göra det lätt att träna – genom att inkorporera träningen i sina dagliga rutiner, till exempel cykla till och från jobbet. Att hitta sin grej, kanske man har ett gym eller en simhall i närheten. Planera in fysisk aktivitet, genom att till exempel packa träningsväskan kvällen innan så den bara är att ta med sig på morgonen."
https://neuro.se/artiklar/vaard-och-rehabilitering/traening-hjaelper-men-svaart-att-orka-med/?fbclid=IwAR3Mg95LmUdsGK2bRZcfQeWYE-U_XROcerZs2hkWZ_XirfUu7uenNUHgkAs
Det lät ju som lätta och enkla interventioner. Men för den med fatigue är det inte så enkelt. För det är just så som i citatet ovan, tröttheten ÄR det största hindret att orka träna, men träning hjälper mot trötthet. Det händer t ex ganska ofta att jag till och med är ombytt till träningskläder. Det är bara att ge sig ut. Men ändå inte kommer ut att träna. Komplext och obegripligt, detta som jag dessutom i förväg planerat före jag ens bytte om.
Läs gärna artikeln "Träning som medicin":
https://www.skogssport.se/9-2018/orientering-som-medicin-hjarntrotthet/
Jag har bloggat om detta förut i inlägget "Moment 22".
Artikeln nämner fem faktorer att arbeta med, bland annat att "göra det lätt att träna".
"Göra det lätt att träna – genom att inkorporera träningen i sina dagliga rutiner, till exempel cykla till och från jobbet. Att hitta sin grej, kanske man har ett gym eller en simhall i närheten. Planera in fysisk aktivitet, genom att till exempel packa träningsväskan kvällen innan så den bara är att ta med sig på morgonen."
https://neuro.se/artiklar/vaard-och-rehabilitering/traening-hjaelper-men-svaart-att-orka-med/?fbclid=IwAR3Mg95LmUdsGK2bRZcfQeWYE-U_XROcerZs2hkWZ_XirfUu7uenNUHgkAs
Det lät ju som lätta och enkla interventioner. Men för den med fatigue är det inte så enkelt. För det är just så som i citatet ovan, tröttheten ÄR det största hindret att orka träna, men träning hjälper mot trötthet. Det händer t ex ganska ofta att jag till och med är ombytt till träningskläder. Det är bara att ge sig ut. Men ändå inte kommer ut att träna. Komplext och obegripligt, detta som jag dessutom i förväg planerat före jag ens bytte om.
Läs gärna artikeln "Träning som medicin":
https://www.skogssport.se/9-2018/orientering-som-medicin-hjarntrotthet/
Jag har bloggat om detta förut i inlägget "Moment 22".
3 december 2019
Nya dojjor
Jag har köpt nya löparskor. Det är alltid lika roligt att köpa nya löparprylar.
Mitt minne är dåligt men inte så dåligt att jag glömt att det kan vara halt att springa på vintern. Förra vintern klarade jag förvisso att springa i mina Saucony Peregrine 7, men jag behöver något säkrare. Så iår investerade jag i skor med dubbar.
Efter samtal med andra löpare och en del jämförelser föll valet på Icebug Pytho4 BUGrip.
Det ska vara en sko som fungerar för både trail, terräng och asfalt. Verkar perfekt för mig som är en variationslöpare. En stor bonus är ju också att de är riktigt snygga. Rena kommer de dock inte vara så länge till. ;)
Mitt minne är dåligt men inte så dåligt att jag glömt att det kan vara halt att springa på vintern. Förra vintern klarade jag förvisso att springa i mina Saucony Peregrine 7, men jag behöver något säkrare. Så iår investerade jag i skor med dubbar.
Efter samtal med andra löpare och en del jämförelser föll valet på Icebug Pytho4 BUGrip.
Det ska vara en sko som fungerar för både trail, terräng och asfalt. Verkar perfekt för mig som är en variationslöpare. En stor bonus är ju också att de är riktigt snygga. Rena kommer de dock inte vara så länge till. ;)
23 november 2019
Dåliga november
Jag gillar inte november... Har dålig erfarenhet av november nuförtiden.
2016: Skiftade däck vilket resulterade i "syjunta" i pannan.
2017: Dubbelsidig lunginflammation.
2018: Inte en, inte två, inte tre men FYRA ögoninflammationer tätt i rad trots antibiotika på de två sista.
2019: Lite chockerande upplevelse men tack och lov inte jag som behövde åka ambulans. Läskigt dock att vara ensam och först på en olycksplats där en bil voltat. Dagligen tänker jag fortfarande på händelsen... försöker bearbeta allt helt enkelt.
2016: Skiftade däck vilket resulterade i "syjunta" i pannan.
2017: Dubbelsidig lunginflammation.
2018: Inte en, inte två, inte tre men FYRA ögoninflammationer tätt i rad trots antibiotika på de två sista.
2019: Lite chockerande upplevelse men tack och lov inte jag som behövde åka ambulans. Läskigt dock att vara ensam och först på en olycksplats där en bil voltat. Dagligen tänker jag fortfarande på händelsen... försöker bearbeta allt helt enkelt.
12 november 2019
Blåljus
Jag hittade glassplitter när jag schamponerade håret och nu efter den långa varma duschen har jag äntligen tinat upp. Jag var liksom inte klädd för räddningsarbete i nära nollgradig temperatur. Som tur var hade jag iaf bytt till en torr t-shirt och en fleecetröja direkt efter träningen, men jag frös ändå som ett as.
När jag körde hem från min löpträning med Team Nordic Trail såg jag plötsligt ett konstigt ljus i motsatt färdriktnings vägkant. Jag trodde det var en person som stod och behövde hjälp och signalerade likt en semafor med röda ljus. Jag saktade in för att se vad det var och sen blev det mörkt. Så insåg jag på en splitsekund att jag just sett en bil volta ner i diket.
Jag stannade bilen helt sonika på vägen (jag hade ingen bakom mig) och tittade noggrannare och fann mycket riktigt en bil i diket...och det rykte om den. Då backade jag in på avfarten och larmade omedelbart SOS Alarm.
Blev ett stressat och smått konstigt samtal. För medan jag klev ur min bil, för att ta mig till olycksplatsen, insåg jag att jag behövde ficklampa för att se in i bilen och kunna svara på larmoperatörens frågor. Men jag missade att samtidigt slå på högtalaren. Så jag hörde helt enkelt inte vad larmoperatören frågade. 🙈 Jag förmedlade iaf vad jag såg. Så fumlade jag till slut på högtalaren och kunde kommunicera och se olycksplatsen.
Alla sidorutor hade splittrats och samtliga airbags hade lösts ut men jag kunde snabbt se att det bara var en person i bilen. Jag ropade och försökte instinktivt ta kontakt med föraren, men denne svarade inte. Shit! Tog mig snabbt runt bilen till förarsidan för att se i vilken omfattning föraren skadats och hoppades för allt i världen att denne fortfarande var i livet.
Väl vid förardörren fick jag kontakt med mannen som kört. Han började gråta och var naturligtvis chockad. Efter att ha sett otaliga "olycksprogram" på TV tyckte jag att det var rätt prioriterat att försökte få killen att sitta så still han kunde, man vet ju inte om nacke/rygg är skadad. Jag är inte sjukvårdsutbildad men vet att detta är viktigt till "experterna" anlänt. Enda gången jag skulle strunta i det är om bilen brann... men det gjorde inte denna. Hur som helst så var typ det enda jag sa: "Sitt still!" och "Hjälp är på väg.", medan jag också försökte svara på larmoperatörens frågor. Lite för mycket samtidigt och resultatet blev, i mitt tycke, halvhjärtad insats gentemot både den chockade killen och infoförmedling i telefonen.
Men räddningstjänsten kom och det ganska snabbt. Först kom ett mindre utryckningsfordon, jag tror det var en deltidsbrandman från vår lokala station. Jag berättade vad jag sett och frågade om han hade en filt. Jag frös och huttrade ordentligt nu.
Det kom två ambulanser följt av två brandbilar från räddningstjänsten. Ungefär samtidigt anslöt polisen och spärrade av vägen. Jag minns inte riktigt i vilken ordning alla kom men det blev fort mycket folk och det var ett rejält blinkande överallt. Jag stod i bakgrunden med min filt och iakttog arbetet. Frös gjorde jag fortfarande men filten hjälpte en hel del att frysa mindre. Inte helt oväntat fick jag frågan om jag varit med i bilen. Så kom ytterligare en polisbil och för en vänlig polis berättade jag igen vad jag sett och upplevt.
Medan jag pratade med polisen kunde faktiskt föraren själv men med lite assistans (bilen var ju hemskt tillknycklad) ta sig ut ur bilen. Mannen gick själv till ambulansen. En kort stund senare kunde jag åka hem.
Olyckan skedde kl. 20:32-20:33. Det vet jag för mitt samtal till SOS ringdes 20:33. Tjugofem minuter senare, 20:58, körde jag äntligen hem till värmen.
Jag prenumererar inte själv på lokaltidningen men jag fick en skärmdump av notisen av en vän. Det var en lättnad att läsa att det gått bra för mannen.
När jag körde hem från min löpträning med Team Nordic Trail såg jag plötsligt ett konstigt ljus i motsatt färdriktnings vägkant. Jag trodde det var en person som stod och behövde hjälp och signalerade likt en semafor med röda ljus. Jag saktade in för att se vad det var och sen blev det mörkt. Så insåg jag på en splitsekund att jag just sett en bil volta ner i diket.
Jag stannade bilen helt sonika på vägen (jag hade ingen bakom mig) och tittade noggrannare och fann mycket riktigt en bil i diket...och det rykte om den. Då backade jag in på avfarten och larmade omedelbart SOS Alarm.
Blev ett stressat och smått konstigt samtal. För medan jag klev ur min bil, för att ta mig till olycksplatsen, insåg jag att jag behövde ficklampa för att se in i bilen och kunna svara på larmoperatörens frågor. Men jag missade att samtidigt slå på högtalaren. Så jag hörde helt enkelt inte vad larmoperatören frågade. 🙈 Jag förmedlade iaf vad jag såg. Så fumlade jag till slut på högtalaren och kunde kommunicera och se olycksplatsen.
Alla sidorutor hade splittrats och samtliga airbags hade lösts ut men jag kunde snabbt se att det bara var en person i bilen. Jag ropade och försökte instinktivt ta kontakt med föraren, men denne svarade inte. Shit! Tog mig snabbt runt bilen till förarsidan för att se i vilken omfattning föraren skadats och hoppades för allt i världen att denne fortfarande var i livet.
Väl vid förardörren fick jag kontakt med mannen som kört. Han började gråta och var naturligtvis chockad. Efter att ha sett otaliga "olycksprogram" på TV tyckte jag att det var rätt prioriterat att försökte få killen att sitta så still han kunde, man vet ju inte om nacke/rygg är skadad. Jag är inte sjukvårdsutbildad men vet att detta är viktigt till "experterna" anlänt. Enda gången jag skulle strunta i det är om bilen brann... men det gjorde inte denna. Hur som helst så var typ det enda jag sa: "Sitt still!" och "Hjälp är på väg.", medan jag också försökte svara på larmoperatörens frågor. Lite för mycket samtidigt och resultatet blev, i mitt tycke, halvhjärtad insats gentemot både den chockade killen och infoförmedling i telefonen.
Men räddningstjänsten kom och det ganska snabbt. Först kom ett mindre utryckningsfordon, jag tror det var en deltidsbrandman från vår lokala station. Jag berättade vad jag sett och frågade om han hade en filt. Jag frös och huttrade ordentligt nu.
Det kom två ambulanser följt av två brandbilar från räddningstjänsten. Ungefär samtidigt anslöt polisen och spärrade av vägen. Jag minns inte riktigt i vilken ordning alla kom men det blev fort mycket folk och det var ett rejält blinkande överallt. Jag stod i bakgrunden med min filt och iakttog arbetet. Frös gjorde jag fortfarande men filten hjälpte en hel del att frysa mindre. Inte helt oväntat fick jag frågan om jag varit med i bilen. Så kom ytterligare en polisbil och för en vänlig polis berättade jag igen vad jag sett och upplevt.
Medan jag pratade med polisen kunde faktiskt föraren själv men med lite assistans (bilen var ju hemskt tillknycklad) ta sig ut ur bilen. Mannen gick själv till ambulansen. En kort stund senare kunde jag åka hem.
Olyckan skedde kl. 20:32-20:33. Det vet jag för mitt samtal till SOS ringdes 20:33. Tjugofem minuter senare, 20:58, körde jag äntligen hem till värmen.
Jag prenumererar inte själv på lokaltidningen men jag fick en skärmdump av notisen av en vän. Det var en lättnad att läsa att det gått bra för mannen.
11 november 2019
Lopprapport
Sådär.
Två och nästan en halv månad senare så är min lopprapport från sommarens maraton i Helsingborg färdigskriven och publicerad.
Två och nästan en halv månad senare så är min lopprapport från sommarens maraton i Helsingborg färdigskriven och publicerad.
2 november 2019
Skanneloppet 2019 - race report
2/11
Försökte få tag på en start till Kullamannen Svart bana. Men efter flertalet misslyckade försök gav jag upp. Men så hittade jag Skanneloppet som går samma dag. Sprang detta 2003. Och då korta banan på 4,x km. Iår valde jag långa på 17,3 km.
Annorlunda startprocedur med 10 startande varje minut och med deltagare från olika klasser.
Jag startade tidigt, redan 10:05. Detta betydde att jag endast hade 49 person framför mig.
Bara lite mentalt knäckande att starta med nio långbenta vältränade män som satte av i 4:00 tempo från start. Men det tog nästan en kilometer före jag blev omsprungen av första bakom mig.
Banan var något kuperad i starten för att sedan övergå i långa evighetsrakor. Det positiva med raksträckorna var att jag kunde se att jag inte låg evighets långt bakom de andra. Nä faktiskt lyckades jag springa om typ fem personer. Fast å andra sidan kändes det som om jag blev omsprungen av typ 50. De långa raksträckorna var ju förresten bra övning inför NYCM om ett år. ;)
Tots dåligt väder var det vackert. Faktiskt så var det perfekt för att springa i. Det blåste nästan ingenting i skogen, vilket var skönt. Inte förrän jag närmade mig mål kände jag att det börjat duggregna.
Konceptet att starta i tiominutsintervaller gör att fältet är utspritt från början, det är aldrig trångt och du slipper kryssa mellan andra deltagare. Å andra sidan så är det svårt att hitta någon jämnstark, någon att följa och som kan dra i lagom tempo. Antingen blir du omsprungen av snabbare löpare (mest troligt i mitt fall) eller så springer du själv om de som är långsammare än du. Allt beror på när du startar.
Försökte få tag på en start till Kullamannen Svart bana. Men efter flertalet misslyckade försök gav jag upp. Men så hittade jag Skanneloppet som går samma dag. Sprang detta 2003. Och då korta banan på 4,x km. Iår valde jag långa på 17,3 km.
Annorlunda startprocedur med 10 startande varje minut och med deltagare från olika klasser.
Jag startade tidigt, redan 10:05. Detta betydde att jag endast hade 49 person framför mig.
Bara lite mentalt knäckande att starta med nio långbenta vältränade män som satte av i 4:00 tempo från start. Men det tog nästan en kilometer före jag blev omsprungen av första bakom mig.
Banan var något kuperad i starten för att sedan övergå i långa evighetsrakor. Det positiva med raksträckorna var att jag kunde se att jag inte låg evighets långt bakom de andra. Nä faktiskt lyckades jag springa om typ fem personer. Fast å andra sidan kändes det som om jag blev omsprungen av typ 50. De långa raksträckorna var ju förresten bra övning inför NYCM om ett år. ;)
Tots dåligt väder var det vackert. Faktiskt så var det perfekt för att springa i. Det blåste nästan ingenting i skogen, vilket var skönt. Inte förrän jag närmade mig mål kände jag att det börjat duggregna.
Konceptet att starta i tiominutsintervaller gör att fältet är utspritt från början, det är aldrig trångt och du slipper kryssa mellan andra deltagare. Å andra sidan så är det svårt att hitta någon jämnstark, någon att följa och som kan dra i lagom tempo. Antingen blir du omsprungen av snabbare löpare (mest troligt i mitt fall) eller så springer du själv om de som är långsammare än du. Allt beror på när du startar.
30 oktober 2019
Halloween 2019.
Det tog åtskilliga timmar att göra den och jag blev ganska nöjd med resultatet. En Jack O'lantern/ pumpalykta i löpningens tecken.
Trevlig Halloween alla löparvänner samt alla som inte springer!
Trevlig Halloween alla löparvänner samt alla som inte springer!
27 oktober 2019
Kolmårdsrundans Hösttrail 2019 - race report
27/10
Förra året var första gången för detta loppet Då var det fantastisk väder.
Förra året och jag dit ensam och kände egentligen inte en enda människa i dessa kretsar. Det var annorlunda i år, för förra hösten började jag springa med Team NordicTrail. Genom TNT har jag lärt känna massor nya löparvänner och några av de var också med på loppet idag.
Vädret iår var inte lika vackert som 2018. Det hade regnat och arrangören rekommenderade ståldubb. Några sådana har jag inte så det fick bli mina vanliga trailskor.
När jag lämnade hemmet vard det grått, mulet och duggregnade. Vartefter jag närmade mig Kvarsebo så regnade det mer och mer.
När jag hämtade min nummerlapp och insåg jag att jag inte fått med min vindjacka utan bara vinterjackan. Skit händer. Jag kommer inte frysa iaf.
Träffade min vän Dennis från TNT före start och stod och småpratade. Ingen av oss hade andra målsättningar än att ta oss runt. Så gick starten för eliten, jag som inte lyssnat på infospeakern tänkte att nu gick starten men så var det inte. Jag vände kvickt och ställde mig bland likasinnade motionärer.
Första kilometern var tung, men efter 1,5 km kom jag in i andra andningen.
Banan var betydligt halare och lerigare iår. Efter XC-race så sa erfarenheten att jag skulle knyta skorna ordentligt, så det gjorde jag. Men hur det kom sig så tvingades jag stanna två gånger för att knyta om samma sko (1,86 km och 3,13km).
I en gyttjepöl kände jag suget och att leran ville behålla min sko. Tack och lov tappade jag den inte.
Följde två tjejer från Stockholm rätt länge för vi höll samma tempo. Nästan så de var lite snabbare än jag och att jag försökte hålla jämna steg. Men så kom nedförslöpning och där är jag stark och då passade det bra att ta sig förbi. Detta var strax före vattenkontrollen. Sen såg jag inte de tjejerna mer, trots att jag stannade och fotade på ett par ställen.
Om jag förra året fick hjälp att inte springa fel så var det iår jag som hjälpte andra. En kille sprang ikapp och förbi men iom att han irrade vid två ställen hann jag ikapp honom igen.
Blev ett snabbstopp uppe på "klinten"!!!??? för att ta ett foto. Nu har det blivit tradition.
Någonstans runt 8 km, på ett stenigt parti, fastnade jag med ena foten och snubblade. Tur i oturen föll jag i den mjuka mossan bredvid isället för på stenarna.
Efter sista branta stigningen runt 8 km var det enkel löpning kvar. Jag peppade de framför mig sedan ökade jag tempot och sprang om, nu var det ju bara en kilometer kvar. Sista biten är ju dessutom nerför vetja (förutom målsvängen).
När jag tog ut mina sista krafter på arenan, jag hade ju lite krafter kvar, så fick jag härlig pepp av en annan TNTare i gruppen.
Medalj. Kolla statusen på Dennis på Raceone. Han skulle minsann också peppas in i mål. Sen blev det löksoppa och då kom solen fram och värmde oss. Tyvärr försvann solen igen och då fick duschen värma mig. Jag tyckte inte att soppan var så god så efter tvagning kompletterade jag med en korv.
Tid: 1:16:56. Fyra sekunder snabbare än förra året. Iår inga felspringningar men stopp för skosnörknytning och fotografering.
Förra året var första gången för detta loppet Då var det fantastisk väder.
Förra året och jag dit ensam och kände egentligen inte en enda människa i dessa kretsar. Det var annorlunda i år, för förra hösten började jag springa med Team NordicTrail. Genom TNT har jag lärt känna massor nya löparvänner och några av de var också med på loppet idag.
Vädret iår var inte lika vackert som 2018. Det hade regnat och arrangören rekommenderade ståldubb. Några sådana har jag inte så det fick bli mina vanliga trailskor.
När jag lämnade hemmet vard det grått, mulet och duggregnade. Vartefter jag närmade mig Kvarsebo så regnade det mer och mer.
När jag hämtade min nummerlapp och insåg jag att jag inte fått med min vindjacka utan bara vinterjackan. Skit händer. Jag kommer inte frysa iaf.
Träffade min vän Dennis från TNT före start och stod och småpratade. Ingen av oss hade andra målsättningar än att ta oss runt. Så gick starten för eliten, jag som inte lyssnat på infospeakern tänkte att nu gick starten men så var det inte. Jag vände kvickt och ställde mig bland likasinnade motionärer.
Första kilometern var tung, men efter 1,5 km kom jag in i andra andningen.
Banan var betydligt halare och lerigare iår. Efter XC-race så sa erfarenheten att jag skulle knyta skorna ordentligt, så det gjorde jag. Men hur det kom sig så tvingades jag stanna två gånger för att knyta om samma sko (1,86 km och 3,13km).
I en gyttjepöl kände jag suget och att leran ville behålla min sko. Tack och lov tappade jag den inte.
Följde två tjejer från Stockholm rätt länge för vi höll samma tempo. Nästan så de var lite snabbare än jag och att jag försökte hålla jämna steg. Men så kom nedförslöpning och där är jag stark och då passade det bra att ta sig förbi. Detta var strax före vattenkontrollen. Sen såg jag inte de tjejerna mer, trots att jag stannade och fotade på ett par ställen.
Om jag förra året fick hjälp att inte springa fel så var det iår jag som hjälpte andra. En kille sprang ikapp och förbi men iom att han irrade vid två ställen hann jag ikapp honom igen.
Blev ett snabbstopp uppe på "klinten"!!!??? för att ta ett foto. Nu har det blivit tradition.
Någonstans runt 8 km, på ett stenigt parti, fastnade jag med ena foten och snubblade. Tur i oturen föll jag i den mjuka mossan bredvid isället för på stenarna.
Efter sista branta stigningen runt 8 km var det enkel löpning kvar. Jag peppade de framför mig sedan ökade jag tempot och sprang om, nu var det ju bara en kilometer kvar. Sista biten är ju dessutom nerför vetja (förutom målsvängen).
När jag tog ut mina sista krafter på arenan, jag hade ju lite krafter kvar, så fick jag härlig pepp av en annan TNTare i gruppen.
Medalj. Kolla statusen på Dennis på Raceone. Han skulle minsann också peppas in i mål. Sen blev det löksoppa och då kom solen fram och värmde oss. Tyvärr försvann solen igen och då fick duschen värma mig. Jag tyckte inte att soppan var så god så efter tvagning kompletterade jag med en korv.
Tid: 1:16:56. Fyra sekunder snabbare än förra året. Iår inga felspringningar men stopp för skosnörknytning och fotografering.
19 oktober 2019
XC-race 2019 - race report
19/10
Härlig höstdag med 11 grader i luften och solen som sken. En del vind som störde men i skogen skulle den ändå inte kännas visste jag.
Planen var att ta det lugnt. Det var ju trots allt bara en vecka sedan urladdningen i Göteborg då jag äntligen lyckdes med sub-2 på halvmaran. Dessutom var jag ju ute igår på ett kort men snabbt pass med sonen. Benen var lite trött ty jag glömde att stretcha.
Anslöt Vidingsjö motionscentrum och kvitterade ut nummerlappen. Fotograferade de fina höstträden och lämnade mobilen i bilen. Av tidigare års lopp så visste jag att det kunde bli både lerigt och blött. Ingen vattenkänslig elektronik med alltså.
[BILD] höstträd
Satte mig i omklädningsrummet för att vänta in starten. Pratade med ett gäng glada trevliga människor bl a en fotbollstjej från BK Zeros.
Så gick jag ut och träffade träningsvänner från TNT (Team Nordic Trail).
Så gick starten och planen gick ju åt helvete. Skulle ta det lugnt och njuta så jag ställde mig sist i startledet. Men det är något konstigt med nummerlappar, de får tävlingsmänniskan att vakna. Blev hyfsat frustrerad med så mycket människor framför och med singeltrack stod det i början stundom nästan still.
Det var lerigt, halt, trångt (första varvet) men helt UNDERBART!😍🏃♀️
Och trots att jag knutit skorna lite tightare än vanligt, för jag visste ju att det skulle vara lerigt efter några dagars regnande. Trots detta fastnar ena skon i det leriga kärret på första varvet. Detta efter bara 700 meter. 🙈 Jag försökte ta mig förbi vid sidan av kärret, som de flesta andra men så, plopp! så satt skon fast medan jag var påväg framåt. Efter det var det ju bara att forcera och klafsa sig igenom resten av leran.
👟Skorna var blöta och leriga men vartefter jag sprang så tappade jag leran och fötterna värmde upp det kalla vattnet. Så det blev inte så besvärande som man kan föreställa sig.
Resten av banan var riktigt torr i jämförelse och vattenpölar och leriga diken var inget att bry sig om. På några ställen var det tekniskt svårare att springa med stenpartier, nedfallna träd och backar. Ja, den branta pulkbacken slapp vi inte undan iår heller. Iår fick vi nöjet att ta oss an backen från andra hållet och backen var riktigt hal.
Det var som sagt trångt på första varvet. Singeltrack och både snabba och långsamma löpare skulle samsas. Jag tyckte med andra ord att det sniglade sig fram första varvet. Jag hade ju spring i benen trots gårdagens snabbpass. Första varvet sprangs på 37 min.
Andra varvet sprang jag praktiskt taget ensam. Jag kunde springa i mitt eget tempo... men nu var jag å andra sidan tröttare.
När jag kom till kärret igen hade jag äntligen lyckats komma ikapp två tjejer, som var rätt kvicka. Jag klafsade igenom träsket rätt raskt. Jag hade gjort det tidigare och vad hade jag att spara på liksom. Det gjorde inte tjejerna. Detta gjorde att jag vann tid gentemot dem, vilket de inte tog igen. Det kändes gött!
Det var jätteskönt att halka omkring i skogen på egen hand. Tyst, vackert och harmoniskt.
Andra varvet sprangs inte helt oväntat snabbare, 37 min resp. 34 min.
Tiden var egentligen oviktig men såhär efteråt förbannar jag mig över att första varvet gick så långsamt. 🐌
Note to self: Starta längre fram och låt andra springa om mig istället för tvärtom.
På målområdet tog jag chansen att plaska i de sista vattenpölarna, mest för att få skorna lite renare. (Genomblöt var jag ju redan.) För den som inte redan räknat efter: jag kom i mål på 1:10:51. En okej tid, jag hade kunnat vara lite snabbare om jag sluppit att springa på led.
Strax efter mål stod träningsvännerna och hejade. Tusen tack för ett trevligt mottagande. Även fotbollstjejen var där, hon hade också tappat skon i träsket. Hon hade dock inte hittat sin sko så hon sprang ett varv med bara en sko. Imponerande! Jag erbjöd mig att följa med och leta efter skon. Det visade sig inte vara helt enkelt att gräva runt i geggan men jag började traska runt lite försiktigt och sonderade med en pinne. Och ta mig tusan att vi hittade skon. Helt otroligt egentligen. Den var ju rätt bra kamouflerad i leran.
Nästa lopp: 27/10, KolmårdRundans Hösttrail 10 km.
Härlig höstdag med 11 grader i luften och solen som sken. En del vind som störde men i skogen skulle den ändå inte kännas visste jag.
Planen var att ta det lugnt. Det var ju trots allt bara en vecka sedan urladdningen i Göteborg då jag äntligen lyckdes med sub-2 på halvmaran. Dessutom var jag ju ute igår på ett kort men snabbt pass med sonen. Benen var lite trött ty jag glömde att stretcha.
Anslöt Vidingsjö motionscentrum och kvitterade ut nummerlappen. Fotograferade de fina höstträden och lämnade mobilen i bilen. Av tidigare års lopp så visste jag att det kunde bli både lerigt och blött. Ingen vattenkänslig elektronik med alltså.
[BILD] höstträd
Satte mig i omklädningsrummet för att vänta in starten. Pratade med ett gäng glada trevliga människor bl a en fotbollstjej från BK Zeros.
Så gick jag ut och träffade träningsvänner från TNT (Team Nordic Trail).
Så gick starten och planen gick ju åt helvete. Skulle ta det lugnt och njuta så jag ställde mig sist i startledet. Men det är något konstigt med nummerlappar, de får tävlingsmänniskan att vakna. Blev hyfsat frustrerad med så mycket människor framför och med singeltrack stod det i början stundom nästan still.
Det var lerigt, halt, trångt (första varvet) men helt UNDERBART!😍🏃♀️
Och trots att jag knutit skorna lite tightare än vanligt, för jag visste ju att det skulle vara lerigt efter några dagars regnande. Trots detta fastnar ena skon i det leriga kärret på första varvet. Detta efter bara 700 meter. 🙈 Jag försökte ta mig förbi vid sidan av kärret, som de flesta andra men så, plopp! så satt skon fast medan jag var påväg framåt. Efter det var det ju bara att forcera och klafsa sig igenom resten av leran.
👟Skorna var blöta och leriga men vartefter jag sprang så tappade jag leran och fötterna värmde upp det kalla vattnet. Så det blev inte så besvärande som man kan föreställa sig.
Resten av banan var riktigt torr i jämförelse och vattenpölar och leriga diken var inget att bry sig om. På några ställen var det tekniskt svårare att springa med stenpartier, nedfallna träd och backar. Ja, den branta pulkbacken slapp vi inte undan iår heller. Iår fick vi nöjet att ta oss an backen från andra hållet och backen var riktigt hal.
Det var som sagt trångt på första varvet. Singeltrack och både snabba och långsamma löpare skulle samsas. Jag tyckte med andra ord att det sniglade sig fram första varvet. Jag hade ju spring i benen trots gårdagens snabbpass. Första varvet sprangs på 37 min.
Andra varvet sprang jag praktiskt taget ensam. Jag kunde springa i mitt eget tempo... men nu var jag å andra sidan tröttare.
När jag kom till kärret igen hade jag äntligen lyckats komma ikapp två tjejer, som var rätt kvicka. Jag klafsade igenom träsket rätt raskt. Jag hade gjort det tidigare och vad hade jag att spara på liksom. Det gjorde inte tjejerna. Detta gjorde att jag vann tid gentemot dem, vilket de inte tog igen. Det kändes gött!
Det var jätteskönt att halka omkring i skogen på egen hand. Tyst, vackert och harmoniskt.
Andra varvet sprangs inte helt oväntat snabbare, 37 min resp. 34 min.
Tiden var egentligen oviktig men såhär efteråt förbannar jag mig över att första varvet gick så långsamt. 🐌
Note to self: Starta längre fram och låt andra springa om mig istället för tvärtom.
På målområdet tog jag chansen att plaska i de sista vattenpölarna, mest för att få skorna lite renare. (Genomblöt var jag ju redan.) För den som inte redan räknat efter: jag kom i mål på 1:10:51. En okej tid, jag hade kunnat vara lite snabbare om jag sluppit att springa på led.
Strax efter mål stod träningsvännerna och hejade. Tusen tack för ett trevligt mottagande. Även fotbollstjejen var där, hon hade också tappat skon i träsket. Hon hade dock inte hittat sin sko så hon sprang ett varv med bara en sko. Imponerande! Jag erbjöd mig att följa med och leta efter skon. Det visade sig inte vara helt enkelt att gräva runt i geggan men jag började traska runt lite försiktigt och sonderade med en pinne. Och ta mig tusan att vi hittade skon. Helt otroligt egentligen. Den var ju rätt bra kamouflerad i leran.
Nästa lopp: 27/10, KolmårdRundans Hösttrail 10 km.
18 oktober 2019
Kalsong, dammsugare eller bandyklubba
Studiedag och både jag och Lilla behövde komma ut i friska luften. Vädret var bra. Solglimtar nästan 10 grader och typ vindstilla. Jag snörade på mig löparskorna och Lilla tog cykeln.
Men före vi gav oss ut tittade vi på kartan och ungefär vart vi skulle cykla/springa. Jag mätte först en hypotetisk milrunda för framtida löpning sedan fick Lilla prova mätverktyget för löprundor. Det blev en löjlig kort runda runt kvarteret men så utbrast han: Det ser ut som en kalsong! Den springer vi.
Sagt och gjort. Det måste ju vara roligt för båda. Det mest spännande för Lilla var att se resultatet på klockan.
Före "Kalsongrundans" ynka 750 meter förklarade jag att vi måste ta en längre tur också. Så vi gav oss ut på dagens andra pass. Det blev slumpvis vägar i samhället som Lilla valde. Ganska tidigt insåg jag att han inte ville vara ute länge. Så istället för att springa långt satsade jag på att springa fort. Det blev sedermera ett stegringspass där varje kilometer sprangs lite snabbare än den före. Väl hemma landade vi på knappa fyra kilometer med medelhastigheten 5:22 min/km
Jag tycker det ser ut som en dammsugare, sonen var mer inne på bandyklubba med mål. Tänk vilka olika preferenser man har som vuxen respektive sjuåring. ;)
Men före vi gav oss ut tittade vi på kartan och ungefär vart vi skulle cykla/springa. Jag mätte först en hypotetisk milrunda för framtida löpning sedan fick Lilla prova mätverktyget för löprundor. Det blev en löjlig kort runda runt kvarteret men så utbrast han: Det ser ut som en kalsong! Den springer vi.
Sagt och gjort. Det måste ju vara roligt för båda. Det mest spännande för Lilla var att se resultatet på klockan.
Före "Kalsongrundans" ynka 750 meter förklarade jag att vi måste ta en längre tur också. Så vi gav oss ut på dagens andra pass. Det blev slumpvis vägar i samhället som Lilla valde. Ganska tidigt insåg jag att han inte ville vara ute länge. Så istället för att springa långt satsade jag på att springa fort. Det blev sedermera ett stegringspass där varje kilometer sprangs lite snabbare än den före. Väl hemma landade vi på knappa fyra kilometer med medelhastigheten 5:22 min/km
Jag tycker det ser ut som en dammsugare, sonen var mer inne på bandyklubba med mål. Tänk vilka olika preferenser man har som vuxen respektive sjuåring. ;)
12 oktober 2019
Göteborg Marathon 2019 - race report
Jag passade på att delta i detta lopp eftersom vi ändå var i stan. Eller var det så att jag passade på att vara i stan för att kunna delta i detta lopp...? Det låter jag vara osagt. Jag ångrar i vilket fall inte att jag deltog i detta lopp.
Hade haft jobbiga dåliga dagar både torsdag och fredag. På torsdagen var jag på bak- och chokladfestivalen i Stockholm, något jag länge velat besöka.
Fredagen blev payback för mässan plus ljudmässigt jobbigt mingel på kvällen.
På lördagen vaknade jag till bra temperatur och vackert väder, 12 grader, 8 m/s. Perfekt för en längre löptur, eller lite mycket vind kanske men okej i alla fall. Det kunde varit värre.
Tog mig till fina Slottskogsvallen och knäppte fast nummerlappen. Gick till startplatsen och hade ingen lust att uppvärmningsspringa. Jag ställde mig på läktaren och gjorde lite blandade funktionella övningar.
Väl nere i startfållan frågade jag farthållaren för 2 tim vilken fart han skulle hålla. Tackade för svaret och berättade att jag nog satsade på 2:10 ändå och backade sakta bakåt i startledet.
Jag hade jag funderat och klurat på ett annat mål än sub2, att komma i mål före vinnaren på maratondistansen. Banrekordet där är 2.19.42. Maratonlöparna startade dock 30 min före halvmaralöparna. Efter lite snabbt kalkylerande kom jag fram till att jag då skulle behöva springa på 1:49. Och det mina vänner är INTE realistiskt.
Kl 11 + 2:19 = kl 13:19
Kl 1130 +? = kl 13:18
När startskottet small av befann jag mig som sagt långt bak i fältet. Men jag hade visst spring i benen och rätt snart hade jag sprungit ikapp farthållaren för 2:00, sen höll jag mig där. Vi var en ganska stor skara som följde farthållaren och jag pratade framförallt med en go kvinna vid namn Rosemarie.
Efter 6 km kände jag att det tempo vi höll fan inte går att hålla i två mil, men jag fortsatte pinna på och hängde med gruppen iaf. Tänkte och diskuterade med mig själv, att till hälften (10 km) skulle jag nog orka, sen får vi se hur det blir. Det var som om man hade en liten djävul på ena axeln som sa: Nu jävlar ska du fixa detta. Och en liten ängel på andra som tyckte motsatsen: Tänk på din hälsa, sakta ner. Just då lyssnade jag på djävulen... även om ängeln hade fina mutor på lager. Det var mest nerförslöpning söder ut men också lite motvind.
Sen kom mitten, tack för titten!
Banan vände vid Lilla Amundöns småbåtshamn. Nu väntade medvind och typ uppförsbacke tillbaka. Stärkt av att ha avverkat hälften fortsatte jag i övertempo. Gruppen jag sprang med var trots allt jättetrevlig. Vi skojade friskt med varandra och det underlättade helt klart.
Kilometer 13 var seg och jag visste att vi närmade oss min akilleshäl 15 km. Det är alltid tufft vid 15 km. Femton kilometer kom, och visst var jag trött, men jag fick bästa peppen av gänget som höll 2:00-fart. Gruppen hade dock decimerats betydligt. Flåset var det aldrig någon fara med, det var benen som inte orkade. Knegade trots det på. Jag ville inte släppa gruppen. Ibland sprang jag främst och drog. Lite problematiskt då jag gärna ville dra iväg med resultatet att sen inte orka mer. Denna gång fick jag öva mig på att tyglade min fart och höll mig till farthållargruppen.
Vid 2 till 3 km kvar var det riktigt motigt. Jag kände att väggen var nära och jag ville inget annat än att gå, men det var ju så lite kvar. Bet ihop och pressade mig. Att komma i mål på under två timmar var så orealistiskt för mig att jag funderade på vad jag skulle göra, (belöna mig med) om jag trots allt skulle lyckas. Men jag kom aldrig på nåt bra. Bara konstiga saker dök upp som typ att gå till grannstaden eller något annat dumt. Jag menar Sub 2 var så orealistiskt att uppnå att det är lätt att lova saker man ändå inte vill göra.
Så kom sista motlutet och det var skittungt. Sneglade på klockan och tyckte att tiden rusade iväg. Jag frågade farthållaren om det var säkert att vi skulle klara tvåtimmarsgränsen och det försäkrade han. Några ut gruppen hade superkrafter och drog iväg. Jag kämpade med att hänga med farthållaren.
Så uppenbarade sig målområdet och vilken lycka att korsa mållinjen på Slottskogsvallen och se på klockan att jag stannat den på 1:59:14. Att det blev personbästa tid var helt klart. Men vad blev den officiella tiden? Reflekterande dock över att jag faktiskt sprang HELA loppet och att jag sprang fort.
Jo då, den officiella tiden blev 1:59:13. Putsade med andra ord mitt PB med hela 3 min och 15 sekunder. Men det bästa, jag kom i mål UNDER TVÅ TIMMAR!!!!! Min drömgräns är sprängd. Iof en lättlöpt bana men ändå. Så jävla magiskt!💪🏼
Och regnet slapp jag. Strax efter målgång tog vi gruppbild på "2:00-gruppen", vi som skojat, kämpat och peppat varandra. Sedan började det däremot regna. Skyndade mig att ta bullar och dryck sen kom ösregnet, men då satt jag på läktaren under tak och njöt av min prestation. 😊 Jag fick till och med se maratonvinnaren springa i mål, då vinnaren sprang in på 2:42. Så jag uppfyllde till slut två målsättningar... som egentligen inte var målsättningar.
Mitt tidigare PB var från Stockholmsloppet 1998 (numer Stockholm Halvmarathon) och var 2:02:38. Att prestera under två timmar har känts ouppnåeligt och varit en drömgräns. Jag har sprungit in på runt 2:15 på halvmaradistansen sedan många år tillbaka. Senast var Stockholm Halvmarathon på 2:13:xx, vilket iof också var en framgång efter alla 2:18-tider.
😀🤗 Jag är så jävla lycklig, rent ut sagt! 🤗😀🤩
I flera dagar efteråt var jag i en euforisk chock och naturligtvis jättelycklig. Jag kollade resultatlistan flera gånger för att se om det verkligen var sant, eller om det var något jag drömt.
När jag begav mig hemåt fick jag reda på att Eliud Kipchoge lyckades med sitt rekordförsök på marathon. Han klarade 42,2 km sub 2 timmar. Han sprang med andra ord dubbelt så fort som jag. Två historiska händelser samma dag.
,
Hade haft jobbiga dåliga dagar både torsdag och fredag. På torsdagen var jag på bak- och chokladfestivalen i Stockholm, något jag länge velat besöka.
Fredagen blev payback för mässan plus ljudmässigt jobbigt mingel på kvällen.
På lördagen vaknade jag till bra temperatur och vackert väder, 12 grader, 8 m/s. Perfekt för en längre löptur, eller lite mycket vind kanske men okej i alla fall. Det kunde varit värre.
Tog mig till fina Slottskogsvallen och knäppte fast nummerlappen. Gick till startplatsen och hade ingen lust att uppvärmningsspringa. Jag ställde mig på läktaren och gjorde lite blandade funktionella övningar.
Väl nere i startfållan frågade jag farthållaren för 2 tim vilken fart han skulle hålla. Tackade för svaret och berättade att jag nog satsade på 2:10 ändå och backade sakta bakåt i startledet.
Jag hade jag funderat och klurat på ett annat mål än sub2, att komma i mål före vinnaren på maratondistansen. Banrekordet där är 2.19.42. Maratonlöparna startade dock 30 min före halvmaralöparna. Efter lite snabbt kalkylerande kom jag fram till att jag då skulle behöva springa på 1:49. Och det mina vänner är INTE realistiskt.
Kl 11 + 2:19 = kl 13:19
Kl 1130 +? = kl 13:18
När startskottet small av befann jag mig som sagt långt bak i fältet. Men jag hade visst spring i benen och rätt snart hade jag sprungit ikapp farthållaren för 2:00, sen höll jag mig där. Vi var en ganska stor skara som följde farthållaren och jag pratade framförallt med en go kvinna vid namn Rosemarie.
Efter 6 km kände jag att det tempo vi höll fan inte går att hålla i två mil, men jag fortsatte pinna på och hängde med gruppen iaf. Tänkte och diskuterade med mig själv, att till hälften (10 km) skulle jag nog orka, sen får vi se hur det blir. Det var som om man hade en liten djävul på ena axeln som sa: Nu jävlar ska du fixa detta. Och en liten ängel på andra som tyckte motsatsen: Tänk på din hälsa, sakta ner. Just då lyssnade jag på djävulen... även om ängeln hade fina mutor på lager. Det var mest nerförslöpning söder ut men också lite motvind.
Sen kom mitten, tack för titten!
Banan vände vid Lilla Amundöns småbåtshamn. Nu väntade medvind och typ uppförsbacke tillbaka. Stärkt av att ha avverkat hälften fortsatte jag i övertempo. Gruppen jag sprang med var trots allt jättetrevlig. Vi skojade friskt med varandra och det underlättade helt klart.
Kilometer 13 var seg och jag visste att vi närmade oss min akilleshäl 15 km. Det är alltid tufft vid 15 km. Femton kilometer kom, och visst var jag trött, men jag fick bästa peppen av gänget som höll 2:00-fart. Gruppen hade dock decimerats betydligt. Flåset var det aldrig någon fara med, det var benen som inte orkade. Knegade trots det på. Jag ville inte släppa gruppen. Ibland sprang jag främst och drog. Lite problematiskt då jag gärna ville dra iväg med resultatet att sen inte orka mer. Denna gång fick jag öva mig på att tyglade min fart och höll mig till farthållargruppen.
Vid 2 till 3 km kvar var det riktigt motigt. Jag kände att väggen var nära och jag ville inget annat än att gå, men det var ju så lite kvar. Bet ihop och pressade mig. Att komma i mål på under två timmar var så orealistiskt för mig att jag funderade på vad jag skulle göra, (belöna mig med) om jag trots allt skulle lyckas. Men jag kom aldrig på nåt bra. Bara konstiga saker dök upp som typ att gå till grannstaden eller något annat dumt. Jag menar Sub 2 var så orealistiskt att uppnå att det är lätt att lova saker man ändå inte vill göra.
Så kom sista motlutet och det var skittungt. Sneglade på klockan och tyckte att tiden rusade iväg. Jag frågade farthållaren om det var säkert att vi skulle klara tvåtimmarsgränsen och det försäkrade han. Några ut gruppen hade superkrafter och drog iväg. Jag kämpade med att hänga med farthållaren.
Så uppenbarade sig målområdet och vilken lycka att korsa mållinjen på Slottskogsvallen och se på klockan att jag stannat den på 1:59:14. Att det blev personbästa tid var helt klart. Men vad blev den officiella tiden? Reflekterande dock över att jag faktiskt sprang HELA loppet och att jag sprang fort.
Jo då, den officiella tiden blev 1:59:13. Putsade med andra ord mitt PB med hela 3 min och 15 sekunder. Men det bästa, jag kom i mål UNDER TVÅ TIMMAR!!!!! Min drömgräns är sprängd. Iof en lättlöpt bana men ändå. Så jävla magiskt!💪🏼
Och regnet slapp jag. Strax efter målgång tog vi gruppbild på "2:00-gruppen", vi som skojat, kämpat och peppat varandra. Sedan började det däremot regna. Skyndade mig att ta bullar och dryck sen kom ösregnet, men då satt jag på läktaren under tak och njöt av min prestation. 😊 Jag fick till och med se maratonvinnaren springa i mål, då vinnaren sprang in på 2:42. Så jag uppfyllde till slut två målsättningar... som egentligen inte var målsättningar.
Mitt tidigare PB var från Stockholmsloppet 1998 (numer Stockholm Halvmarathon) och var 2:02:38. Att prestera under två timmar har känts ouppnåeligt och varit en drömgräns. Jag har sprungit in på runt 2:15 på halvmaradistansen sedan många år tillbaka. Senast var Stockholm Halvmarathon på 2:13:xx, vilket iof också var en framgång efter alla 2:18-tider.
😀🤗 Jag är så jävla lycklig, rent ut sagt! 🤗😀🤩
I flera dagar efteråt var jag i en euforisk chock och naturligtvis jättelycklig. Jag kollade resultatlistan flera gånger för att se om det verkligen var sant, eller om det var något jag drömt.
När jag begav mig hemåt fick jag reda på att Eliud Kipchoge lyckades med sitt rekordförsök på marathon. Han klarade 42,2 km sub 2 timmar. Han sprang med andra ord dubbelt så fort som jag. Två historiska händelser samma dag.
,Drömtiden spräckt!
Jag har klarat det!!!
Jag har sprungit ett halvmarathon på en för mig drömtid under två timmar! En tid som länge känts ouppnåelig.
Mitt förra personbästa på halvmaran satte jag på det som då hette Stockholmsloppet (nu Stockholm Halvmarathon) 1998, då blev tiden 2:02:38.
Idag sprang jag Göteborg Halvmarathon och kom i mål på 1:59:13.
Längre referat från loppet kommer om några månader... när jag först skrivit om Helsingborg Marathon, Stockholm Halvmarathon, ett inofficiellt backyard, Lidingöloppet samt Rosabandet loppet.
Sen vet jag att kenyanen Eliud Kipchoge idag satte historiskt rekord på maradistansen genom att springa under två timmar. Han kom i mål på 1:59:40. Han sprang mao dubbelt så fort som jag.
Jag har sprungit ett halvmarathon på en för mig drömtid under två timmar! En tid som länge känts ouppnåelig.
Mitt förra personbästa på halvmaran satte jag på det som då hette Stockholmsloppet (nu Stockholm Halvmarathon) 1998, då blev tiden 2:02:38.
Idag sprang jag Göteborg Halvmarathon och kom i mål på 1:59:13.
Längre referat från loppet kommer om några månader... när jag först skrivit om Helsingborg Marathon, Stockholm Halvmarathon, ett inofficiellt backyard, Lidingöloppet samt Rosabandet loppet.
Sen vet jag att kenyanen Eliud Kipchoge idag satte historiskt rekord på maradistansen genom att springa under två timmar. Han kom i mål på 1:59:40. Han sprang mao dubbelt så fort som jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
