Dagstripp till Romme Alpin med äldsta barnets klass och parallellklasser.
Prick kl 0510 hade jag och dottern släpat skidor och pjäxbagar till "vår" busshållplats för att vara säkra på att inte missa 0520-bussen till stan.
Resan till Romme Alpin gick bra och eftersom vi inte är busschaufförer så kunde vi sova på fyratimmarsresan upp.
Vädret i Romme idag var varmt och blåsigt. (9°C, 6(11) m/s) Inte idealiskt för varken snö eller skidåkning.
Jag hade tänkt ansluta några ungdomar och åka med dem men efter att vi kommit fram och vissa hämtat ut sina hyrutrustning splittrades alla rätt fort. Jag pratade med några killar men de var från en skola i Stockholm. Jag bestämde då att ge mig iväg på egen hand. Varför ödsla tid med att stå och vänta?
Första åket var dock miserabelt. Valde som uppvärmning en grön backe i tron att snön skulle vara ok på morgonen. Men det var fel. Snön var usel, blöt och tung, och gröna backar har typ ingen lutning så i princip fick jag staka mig nedför berget.
Det är rätt trist att åka ensam, men det har faktiskt också sina fördelar. Till fördelarna hör att man inte behöver vänta på andra som ska fippla med sin utrustning. Det är bara att ge sig iväg efter att man glidit av liften.
Men som jag sa, lite ensamt och social som jag är så börjar jag ju prata med de som sitter bredvid mig i liften. En salig blandning människor där några kom från min födelsestad Karlskrona och andra från Stockholm. Somliga var utlänningar, Ukraina och England. Killen från Ukraina säsongsarbetade i Våffelstugan men var ledig just idag. På sommaren säsongsarbetade han på Astrid Lindgrens värld.
Det var dock två "lokala" herrar (Robert och Torbjörn), något äldre än jag, som jag åkte med ganska länge. Ja, faktiskt hela förmiddagen. De höll ett bra tempo ner för backarna och de var förvånade över min hastighet på skidor. De sa att det var mycket ovanligt att träffa de, och speciellt damer, som höll deras tempo. De blev som mina privata guider.
Första åket var dock miserabelt. Valde som uppvärmning en grön backe i tron att snön skulle vara ok på morgonen. Men det var fel. Snön var usel, blöt och tung, och gröna backar har typ ingen lutning så i princip fick jag staka mig nedför berget.
Det är rätt trist att åka ensam, men det har faktiskt också sina fördelar. Till fördelarna hör att man inte behöver vänta på andra som ska fippla med sin utrustning. Det är bara att ge sig iväg efter att man glidit av liften.
Men som jag sa, lite ensamt och social som jag är så börjar jag ju prata med de som sitter bredvid mig i liften. En salig blandning människor där några kom från min födelsestad Karlskrona och andra från Stockholm. Somliga var utlänningar, Ukraina och England. Killen från Ukraina säsongsarbetade i Våffelstugan men var ledig just idag. På sommaren säsongsarbetade han på Astrid Lindgrens värld.
Det var dock två "lokala" herrar (Robert och Torbjörn), något äldre än jag, som jag åkte med ganska länge. Ja, faktiskt hela förmiddagen. De höll ett bra tempo ner för backarna och de var förvånade över min hastighet på skidor. De sa att det var mycket ovanligt att träffa de, och speciellt damer, som höll deras tempo. De blev som mina privata guider.
Tiden får fort när man har roligt och vi tog in på värdshuset för en lunch. Jag hade verkligen vinstlotten i och med att jag blivit förärad en lunchkupong, som kunde lösas in på valfri restaurang.
Vinstlotten låg i att jag kunde välja vad jag ville från menyn.
Hade jag inte haft lunchkupongen hade jag inte ens stannat för lunch. Min ekonomi tillåter inte ens den billigaste rätten. Och i ärlighetens namn tycker jag det är mycket överprisat att ta 175 kr för en gulaschsoppa.
Vad jag valde?
Jag passade naturligtvis på att äta älggrytan. Jag valde inte den för att den var dyrast. Jag valde den för att det var typ 35 år sedan jag åt älgkött senast och älgkött är verkligen inget jag äter ens till fest.
Den var delikat och mycket mättande. Orkade faktisk inte äta upp allt så jag åt köttet och det utsökta potatismoset men lämnade morrötter och champinjoner.
Efter festmåltiden på Värdshuset skulle Robert och Torbjörn åka hem. Jag tog mig då till Snöberget och unnade mig en efterrätt i Våffelstugan. (De var inte heller helt billiga.) Vet inte om det skulle vara så men jag fick faktiskt två våfflor på min tallrik.
När jag hade fikat färdigt satte jag på skidorna och då ringde pappa. Jag hade inte lust att stå i blåsten och prata så jag satte fast mobilen under hjälmen. Innan samtalet var slut hade jag hunnit åka ner till liften OCH åkt hela vägen upp för ett nytt åk.
På eftermiddagen blev åken lite ryckiga för det låg ungdomar lite här och var, och då måste man kolla hur de mår. Vid första stoppet fanns det redan vuxen hjälp på plats. Det var ett barn som hade ont i knät efter en vurpa. Istället hjälpte jag då till att sätta upp skidorna i ett kryss som varning för andra. Något de inte hade koll på att man bör göra. Vidare stopp var det mest typ skrapsår och tappade skidor.
Vid sista liften upp samtalade jag med en trevlig man från Växjö. Han hade fått ett infall och åkt upp med sin husbil. Vilken lyx! Fast tillsammans bestämde vi att det inte var sista åket utan istället näst sista åket.
En fantastisk skiddag även om underlaget i mitt tycke kunde varit bättre.
Kuriosa:
Totalt var jag i Rommes backar i 5 timmar. Av dessa fem timmar hann jag åka 28 åk som tillsammans varade i 1 timme och 37 minuter och 30 sekunder. Men jag åkte mer lift än skidor, sett i tid, eftersom jag åkt lift i 2 timmar och 6 minuter och 29 sekunder. Jag stod still och snacka samt hjälpte människor i 12 minuter och 35 sekunder.
(Den timmen och en kvart som återstår, till fem timmar, hade jag pausat klockan för jag åt.)
Jag åkte totalt 40 km.
(Den timmen och en kvart som återstår, till fem timmar, hade jag pausat klockan för jag åt.)
Jag åkte totalt 40 km.
