Göteborgsvaret marathon/ Jubileumsmarathon 2023 - race report

3/9 -23

 Det var lång väntan på detta Jubileumsmaraton (aka Göteborgsvarvet Marathon (sic)). Jag anmälde mig redan 2019. Detta jubileum var för att fira Göteborg 400 år, vilket skedde 2021. Firandet av staden skulle krönas med ett maratonlopp. Av anledningar vi redan känner till (coronapandemi) så fick det skjutas på loppet några år.

 Efter många turer om att det inte skulle bli nåt lopp, till att bli virtuellt (att springa hemma på egen hand) till att slutligen faktiskt bli av. Nu var det äntligen dags, och jag var inte så förberedd som man kanske skulle kunna tro med så lång tid att träna.

Lördag 2/9 (dagen före)
 Sprang Parkrun i Billdalsparken. Det var mycket trevligt. Så trevligt att jag blev kvar ganska länge.  Följde nämligen med volontärerna och åt frukost på det närbelägna kafét. Detta gjorde att hela dagen blev flera timmar förskjuten. Skulle ju hämta nummerlapp vid 12. Kom dit strax efter 14 istället.

 Köpte mig ett till SPI-belt. Ett av de jag har har havererat, men jag behöver två, så det var ett planerat köp. Tittade också på en ny klocka. Jag är ganska nöjd med min Suunto, MEN jag har tröttnat jättemycket på att pulsbältet inte fungerar. Jag kan träna och springa utan att veta min puls men jag vill väldigt gärna veta min kondition vilken mäts bl a genom puls. Är VÄLDIGT sugen på att köpa en Garmin Forerunner 265. 

 När jag drömt färdigt om en ny klocka lämnade jag mässan. Jag hade ett annat viktigt uppdrag att utföra.

 Jag hade upptäckt att jag glömt packa ner en viktig energikälla: mina Nötcreme, men jag tänkte att det måste ju finnas lite överallt i Göteborg. Ack så fel. Det var minsann inte så lätt att hitta. Men efter att ha åkt runt typ halva Göteborg hittade jag de till slut, till min lättnad, i Sisjön. Läxan: Glöm inte din Nötcreme! 

 Söndag 3/9

Före lopp

 Tog mig till Marklandsgatan och letade upp Mille. Vi hade bestämt att ses. Ofta brukar vi bara hitta varandra ändå, men jag tror inte att vi alltid kommer bumpa i varandra, så det är säkrast att bestämma mötesplats.

 Träffade denna kille första gången på Lidingöloppet 2021. Andra gången vi stötte på varandra, återigen av en slump, var när vi hamnade i samma startgrupp på Gbgvarvet 2022. Tredje gången vi slumpmässigt träffade på varandra var bara några veckor senare på Stockholm Marathon 2022. Sedan dess bestämmer vi att ses före (och efter) de lopp vi båda deltar i.

 Jag hade glömt ta med något ätbart att äta före start, men Mille räddade mig med en banan. Han hade två. Det visade sig vara en riktig bra banan.

 När jag lämnade in min överdragspåse lyckades jag slarva bort en magnet... igen. Jag tänkte inte på att magneter fäster bra på kravallstaket och vips var en borta. Killen bakom stängslet fattade ingenting när jag stod där och letade febrilt efter min nyckelpiga. Ja, det är nyckelpigor på. Men jag var envis och hade tur och fann den. Den hade sprätt iväg mot raderna med väskor (Baksidan hade fastnat på stängslet, konstigt nog.)

 Gick mot startområdet. Detta lopp hade "flytande" startgrupper. Man fick uppskatta sin sluttid och ställa sig i rätt fålla helt enkelt. Vi tänke 4:30-4:45 men hur det kom sig valde vi att starta längst bak i 4:15-4:30 istället. Då helt plösligt dök en ny bekantskap upp. Det var en herre vid namn Jan. Jag lärde känna honom på Billdalsparkens Parkrun igår. Mycket trevligt. Vi stod och språkade lite alla tre. Lite pepp, taktik och löpartips samt lite allmänt småprat och huxflux var det dags för start.

Loppet

 Startskottet ljöd och massan rörde sig framåt... iaf vid startbågen. Hos oss rörde det sig inte så fort framåt dock. Det var ju ingen idé att starta klockan eftersom tiden ändå mäts netto, dvs från när jag passerar startlinjen (jmfr brutto, då startskottet går). Efter 17 minuter hade jag nått startportalen och kunde börja jogga igång.

 Redan efter 450 meter började min knän göra ont. Hade inget val än att ignorera och fortsätta, det hade ju precis börjat, 41,8 km kvar liksom.

 Mina tre mål:
1. Inte bli varvad av eliten före andra varvet (19k).
2. Inte låta farthållarna för 4:45 passera mig.
3. Komma i mål.

 Banan bestod av typ två varv på Göteborgsvarvetbanan fast (tack o lov) motsols. Varven var på "centrumsidan" (tack och lov) inte identiska. Banan gick på det andra varvet längs Strandpromenaden och kajen; från Röda Sten (under Älvsborgsbron) förbi Fiskehamnen, Pustervik och ända bort och förbi Operan. 

 Innan banan var spikad hade arrangören planerat, och tyckt det var bra, med nästan identiska Varvetbanan, i och med samma löpriktning, dvs medsols. (Se bild nedan.) Jag är MYCKET glad att de hade förnuft att ändra åt andra hållet.

Varv 1, 0-19 km

 Det var lite trångt i början, men det gjorde inget. De första kilometerna är ändå som uppvärmning.

 Det var lite spännande att sätta av genom Slottsskogen och sedan inte svänga runt för att ta sig an Säldammsbacken. Istället fortsatte banan in i Linnéstaden och senare förbi Haga.

 I Haga hittade jag Elin Ragnarsson, en person jag följer på instagram (elinr89). Hon har inte bara en imponerande lång runstreak utan är en person med gott självförtroende och är en färgstark personlighet. Hon sprang Helsingborgs Marathon igår och springer alltså ett till idag.

 Rätt var det var så var vi på Avenyn. Det var RIKTIGT nice att springa den åt andra hållet. Vi slapp det evighetslånga motlutet och kunde istället njuta av nedförslöpning. MYCKET trevligare. Vad skulle hända om man vänder på Göteborgsvarvets bana?  Rent teoretiskt skulle det vara möjligt i alla fall. Det kommer dock aldrig hända men en  spännande trevlig tanke är det.

 När Avenyn tar slut svänger vi in på Postgatan. Detta är en av Göteborga äldsta  gator. Hit kom, i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, många av de emigranter som ville söka lyckan i Amerika. Här låg nämligen emigrantagenturerna. Gatan hette då Sillgatan, en förvanskning av det tidigare namnet Heringsgatan. (Tyska ordet Hering betyder sill.)

 På Postgatan tyckte jag mig känna igen en annan löpare. Jag konfronterade personen och hade rätt. Det var Johanna Gren (johanna_running), en annan imponerande person löparmässigt. Hon och hennes familj är en riktig löparfamilj, de springer MÅNGA maraton. Bara Johanna ensam har sprungit över 500 stycken. (Detta var hennes 570:e maraton.) Då ska man veta att Johanna är runt 30 år. Även hon sprang Helsingborg Marathon igår, men då som farthållare.

 Hon hade sällskap av sin far och någon till som jag inte minns vem det var. Vi tre sprang och snackade en bra bit och jag fick äntligen möjlighet att fråga i person vad ett "cannonball" verkligen är. Och eftersom jag pratar löpning så har det inget med bilar att göra. Det är som ett enkelt, snabbt uppsatt och arrangerat maraton- eller ultralopp på hemmaplan, fick jag veta.

 Så kom vi till Hisingsbron. Den var egentligen ingen match vid första besöket, men, efter lite samspråkande med just Johanna, valde jag ändå att ta en powerwalk uppför. Hit skulle jag ju återvända och vi hade ju bara sprungit nästan 7 km än så länge.  Johanna sa dessutom att man inte förlorar så mycket i tid att gå uppför istället för att springa. 

 Efter bron hittade jag Nathalie. (Min vän från New York-resan.) Hon hade av strategiska skäl startat långt fram i startledet för hon ansåg sig behöva lite mer tid för att lyckas komma förbi reptider etc. Det som var lite oroande var att hon redan visade tecken på att vara trött. Så särdeles långt hade vi inte kommit ännu (8 km). Men oavsett så visste jag att hon kommer fixa det. Sprang jämsides och pratade lite och tappade samtidigt Johanna m fl.

 Vid Västra Sannegårdshamnen, på Hisingen, fanns flaggor med budskapet "Fika".

 Det var här man fick chokladbollar. Vi hade sprungit ynka ca 12 km (skriver cirka, för min klockas kilometerangivelse stämde inte med loppets dito) så att trycka i sig socker redan nu var för tidigt. Så såg jag Mille strax framför mig, gåendes mumsande på en chokladboll. Jag ropade högt till honom:

-Men va fan, Mille!? Äter du redan chokladboll?! Lyssnade du inte på (Jan) löpcoachen?

 Sen sprang jag om honom. (Jag trycker endast i nödfall i mig socker på första halvan av ett lopp.)

 Jag och Mille följdes åt, i princip, hela loppet. När det blev uppförsbacke så sprang han om mig, jag gick nämligen i alla uppförsbackar. Men när det var nerför eller flackt segade jag ikapp och om honom.

 Att springa motsols var som att springa en ny bana. Man kände igen sig och visste var man var men ändå var allt nytt. Det var nya vyer och perspektiv på alla byggnader.

 Att komma upp på Älvsborgsbron är brant även på Hisingssidan. Detta visste jag ju eftersom vi på Varvet brukar ha en brant nedförslöpa där. De hade inte ändrat så att vi anslöt bron på någon annan plats.

Stannade till och fotat på bron men fotot blev inte så bra.

 Nerför bron går det enkelt att springa. Efter bron hade vi avverkat 16 km. Nu var siktet inställt på Slottskogsvallen och varvningen, ynka 3 km dit.

 Vägskälet för varv 2 och målet kom, som sagt, strax före 19 km och jag passerade på tiden 1:58:30. Eliten var inte ens i hälarna på mig. Vinnaren sprang i mål på 2:19:56. Efter lite snabb kalkylering så borde de varit 6-7 km bakom mig, fast på andra varvet, dvs ha 6-7 km kvar till mål.

Varv 2, 19-42,2 km

 Varv 2 börjar med en lov i Slottskogen, på välkända gator. Hade en liten förhoppning om att slippa Säldammsbacken, men icke. Där dök den upp och det vara bara att ta tjuren vid hornen. För överlevnadens skull gick jag uppför. Ja, jag hade hittills faktiskt gått uppför alla broar och brantare motlut. Varför ändra på det?

 Ja, banan var välkänd från varvningen fram till Ostindiegatan i Majorna. Det var samma som på Varvet. 

 På vattenstationen på Ostinidiegatan, 23 km, bjöds på Coca cola. Det var gudomligt för cellerna i kroppen med detta sockertillskott. Arragören ska ha en stor eloge för att föredömligt valt att servera Coca Cola istf något obskyrt äckligt märke typ Freeway(Lidl) Cola eller Organics'(Red Bull) Simply cola. Nä, ska man bjuda på cola är det Pepsi Cola, Cuba Cola eller Coca Cola som är bästa. Och såklart INTE lightversionen. 

 Vid 24 km, efter vändning vid Röda Sten under Älvsborgsbron, såg jag Mille igen. Jag närmade mig honom ganska raskt. När jag var tre-fyra meter bakom ropade jag med mörk skämtsam röst:

-Spring Mille!

Nu kommer jag och tar dig!

 Där och då slog vi följe en bit och pratade. Sen råkade det bli så att jag höll något högre tempo eftersom det var platt och då drog jag ifrån. Sen såg jag inte Mille igen förrän efter målgång. Han berättade dock efter målgång att han sett mig och bara väntade på att jag skulle börja gå (i uppförsbacke) så han kunde springa om. Men det hände ju aldrig, sa han. Jag tyckte det var konstigt eftersom jag faktiskt gick i alla motlut, även på andra varvet.

 Där på det platta partiet på södra sidan av älven; Strandpromenaden, Fiskehamnen, Pustervik osv kände jag mig ganska stark. Jag matade på meter för meter och tänkte, när jag kommer till Hisingsbron då får jag gå, inte före dess.

 Vid Fiskehamnen, (nästan 26 km) bjöds man på salta (godis)fiskar. Salta fiskar är ju gott. Jag älskar lakrits- och salmiakgodis. (Varför tror ni bloggen heter som den gör?) MEN inte när man springer maraton. Lakrits är helt fel salt att trycka i sig. Man behöver NaCl - natriumklorid - salt, inte NH4Cl - ammoniumklorid - salmiak. Jag tog förstås ändå en näve, bet av stjärten på en fisk och la resten i fickan. De kan jag ju mumsa på efter mål, tänkte jag.

 Där på "platten" försökte jag också komma ikapp killen (han hette visst Max) som hade lika snygga rosa kompressionssleevs som jag. Jag hade kommenterat dessa redan i Slottskogen då jag sprang jämsides med honom första gången. Nu snackade vi lite mer med varandra. Jag minns däremot inte vad vi pratade om.

 Så kom (Hisings)bron, igen. Jag gick, som planerat, men Max fortsatte springa. På bron passerade vi 30 km. Det är där maratonet börjar. Det var någonstans där jag också märkte lite tydligare att många var trötta eftersom jag sprang om allt fler som gick. 

 På andra passeringen av fikastället med chokladbollar, då vi sprungit 35 km, tog jag två, en för varje varv. Hade fortfarande ingen lust att äta chokladboll så de hamnade i fickan tillsammans med de salta fiskarna.

 Usch för branta stigningar, speciellt upp på Älvsborgsbron. Gick såklart igen. Rullade fint nerför och sprang om många som envisats med att springa uppför, de var trötta. 

 Matade på sista biten men det var motigt i svaga uppförslut vid bl a Ostindiegatan. Tillät mig faktiskt att gå, eftersom det också var vätskekontroll. Sedan gick jag inte förrän uppförsbacken in i Slottskogen. 

 Härlig känsla på sluttampen. Ärevarvet inne på Slottskogsvallen innan målgång var medsols och jag sprang med ett stort leende. Bara för att jag var så glad så ökade jag tempot en hel del på vallens röda bana. Från tidigare dryga 6 min/km till 5:30 min/km. Det var en och annan som blev omsprungen där. 

 Mål! Armarna i luften. Wohoo!

 Mållinjen korsade jag i tempot 4:32 min/km. Lyckades med en sluttid på 4:36:57. Det måste, som jag skrev i början, ha varit en superbanan som jag fick av Mille. Med den smuttiden gjorde det inget att jag gick uppför samtliga branta backar, det blev ändå en bra tid.

 Jag tog mig i mål på min tredje bästa tid på maratondistansen. Väldigt förvånad att det gick så snabbt. Jag sprang på känsla, dvs kändes det bra sprang jag, annars sprang jag inte. Allt, utom träningen inför samt hälsan, var på topp; banan (okej, inte backarna upp på broarna, de sög), staden, havet, folket. Träffade så många trevliga människor både de jag följer på Instagram och de jag lärt känna på annat sätt. Dessutom fick jag nya löparvänner denna helg. Jag trivdes helt enkelt. 

 Det dåliga, förutom branta uppförsbackar och hälsan, är fortfarande att ingen i (närmaste) familjen bryr sig. Fast de är i samma stad och inte har något planerat, vill de inte ta sig ut någonstans längs banan och heja på mig ens en gång. :(

 En till snygg maratonmedalj till samlingen. Jag har ju redan en identisk medalj sedan jag gjorde det virtuella loppet. Den hade svart band. Denna har vitt band.

 Vid tröjutlämningen tog jag min tröja, nu har jag två identiska, sedan väntade jag på Mille. (Han sprang i mål åtta minuter efter mig.) Då kände jag chokladbollarna i fickan. De mumsade jag upp. Fiskarna var jag inte sugen på. Glömde faktiskt bort dem och höll på att tvätta dem i tvättmaskinen. Efter sammanstrålning gick vi gemensamt iväg för att hämta överdragskläder etc. Sedan stod vi och snackade och tittade på löpare som nästan var i mål. Jag spanade lite extra efter Nathalie för att peppa henne inför slutspurten.

Tid 4:36:57

Placering 108 av 217 (K45)

Selfies

 Alltså, jag tar en del selfies, speciellt när jag springer lopp. Jag har svårt att tro att någon är intresserad och vill se dem, men det har iaf ett ett framtida värde för mig. Jag var där och så såg jag ut då. 

 Det blir en bunt men ingenting i jämförelse med hur dagens tonåringar "jobbar". Där kan jag faktiskt inte förstå värdet med alla foton.

 Min fjortonåriga dotter fotade och snappade med en vän och vännen snappade likadant tillbaka. Jag blev nyfiken och frågade hur många selfies hon postade till samma person igår. Hon räknade och kom fram till att hon hade skickat 44 stycken. Fyrtiofyra stycken!!! Olika bilder på sig själv från varierande platser och ur olika vinklar. 

 Idag är hon bara uppe i 24 än så länge,  men klockan är bara strax före 20:00. Jag tror inte det stannar vid 24.

Rapport från en fredag i New York

 Nu har jag äntligen tagit mig tid att redigera ihop vad jag gjorde i New York första dagen,  fredagen 4 november 2022. Det tar tid att skriva rätt samt välja samt märka de bilder jag vill visa.

Parkrun enl. chatgpt

 Jag avslutade Londonvsistelsen med att delta i ett Parkrun. Parkruns födelseland är ju Storbritannien. Detta kunde jag ju inte missa.

 I väntan på att jag ska skriva en liten rapport om det, testade jag ChatGPT. Det här blev resultatet, läs och skratta, jag har inte gjort några justeringar. 

"Lakritztrollet upptäcker Parkrun: Ett fenomen i London

Vår kära vän Lakritztrollet har nyligen fått uppleva en helt fantastisk händelse när han var på besök i London - nämligen Parkrun! För dem som inte är bekanta med Parkrun, är det en global rörelse som organiserar veckovisa löpevenemang runt om i världen. Lakritztrollet blev så oerhört förtjust i denna upplevelse att det var tvunget att dela med sig av sina intryck på sin blogg, låt oss ta en titt på vad som stod skrivet.

I sitt senaste inlägg fokuserar Lakritztrollet på den specifika Parkrun-händelsen som han deltog i under sin vistelse i London. Han skriver oerhört entusiastiskt om den energiska och välkomnande atmosfären som rådde på platsen. Lakritztrollet är van vid att leva i sitt eget trolldike, där lugn och ro är nyckeln, men här möttes han av en helt ny dimension av liv och glädje.

Det som verkligen imponerade Lakritztrollet var engagemanget och vänligheten hos de deltagande. Han nämner särskilt att oavsett vilken ålder eller förmåga man hade, fanns det alltid någon som hejade och uppmuntrade en längs banan. För ett trolldjur som Lakritztrollet, vars värld ofta är lite mer isolerad, var det verkligen upplyftande att vara omringad av sådana positiva människor.

Lakritztrollet beskriver också Parkrun-banan som en vacker rutt längs Themsen, och förundrades över det historiska landskapet som omgav honom. Det var som att springa genom en saga av populära brittiska berättelser och monument. Att springa i en sådan fantastisk miljö fick verkligen Lakritztrollet att känna sig som en del av något större.

I sitt inlägg nämner Lakritztrollet även glädjen i att delta i Parkrun som en möjlighet att stödja en bra sak. Han förklarar att Parkrun är gratis för alla att delta i, men att de frivilliga och donatorer spelar en viktig roll för att upprätthålla evenemanget. Lakritztrollet uppmanar sina läsare att överväga att bli frivilliga eller bidra ekonomiskt för att hjälpa till att hålla dessa fantastiska evenemang igång runt om i världen.

Avslutningsvis beskriver Lakritztrollet Parkrun i London som en minnesvärd och unik upplevelse. Det är tydligt att denna loppserie har tagit sig in i hjärtat på vårt älskade trolldjur, som nu ser fram emot att utforska fler Parkruns runt om i världen. Lakritztrollet uppmanar också sina läsare att prova på denna fantastiska gemenskapsevenemang, oavsett var i världen de befinner sig.

Vi är så glada att Lakritztrollet fick möjlighet att uppleva Parkrun i London och dela sina intryck. Det är verkligen en bekräftelse på den positiva inverkan som Parkrun har på människor i alla åldrar och bakgrunder runt om i världen. Så om du har möjlighet att delta i ett Parkrun-evenemang, så gör det! Du kommer inte bli besviken, och kanske får du även chansen att träffa vårt vänliga Lakritztroll längs banan.

Highbury Fields Parkrun, London, UK - race report

 12/8 2023

 Sista loppet i London för denna resa och krönte det med ett parkrun, i landet där parkrun skapades/uppfanns för nästan exakt 19 år sedan. (Oktober 2004.)

 Ville göra det till ett familjeevent där vi gjorde något tillsammans allihop. Tanken var god men föll ut till det motsatta. De var inte glada alls fast det skulle vara en gemensam sak.

 Det började med att vi skulle upp på morgonen:

 För att komma till närmaste parkrun, Highbury Fields, fick vi ta buss till Highbury & Islington och sedan en kort promenad in i parken. I världen, utom Sverige Norge och Finland, startar parkrun 0900. På grund av solljuset i våra nordliga länder startar parkrun 0930 hos oss.

 I väntan på briefing satte vi oss på en bänk. Det kom sjukt många deltagare. Det är man inte van vid hemifrån. Kändes nästan som ett annat slags lopp, fast utan nummerlapp.

 Briefing om loppet. Idag var det lopp nummer 545. Gjorde lite research att första loppet var 12 nov 2011. Det betyder att de haft loppet över elva år. Wow! Själva banan är fem varv runt parken. Vi var såklart inte de enda turisterna.

 Vi började springa tillsammans alla i familjen. Vart efter delade vi upp oss två och två. Ibland sprang jag med äldsta och ibland med yngsta. Vart efter blev också alla var rätt sura och gnällde mest hela tiden. Jag försökte peppa bäst jag kunde. Helt klart var det också mentalt påfrestande att det var varvbana och att alla passerade oss hela tiden.

 Men efter mycket gnäll, om och men kom alla till slut runt alla fem varv. Jag råkade visst spurta från dottern lite på slutet.

 Volontärerna hade just packat in skylten då jag kom på att jag ville ha foto. Så lånade den och sprang ut på fältet där familjen var. Fick hjälp av en förbipasserande att fota hela familjen.

Så tog vi bussen tillbaka till vårt airbnb. En dag kanske de är glada över att jag släpade med de och att de har deltagit i ett parkrun i England, hemlandet för parkrun... men inte idag. 

Statistik:

Detta var mitt 9:e parkrun. Mitt första på Highbury Fields och första både utomlands och i UK.

 Jag korsade mållinjen med placeringen 511. Antal deltagare idag var 523 inkl. sistagångare. Jag kom i mål på en tid av 40:33. Blev 206 kvinnan i mål, 14:e i åldersklassen och en åldersgradering på 39:64%.

 De andra kom i mål på plats 512 (äldsta), 515 (yngsta) och förmodligen 516. Den andra vuxna i familjen var tråkig och anmälde inget konto och sprang i mål utanför måmålfållan. Typiskt honom på något sätt.

 Såhär skrev jag på Instagram samma dag:

"Last run in UK and crowned it with Parkrun at Highbury Fields, London.🇬🇧🌳🏃‍♀️🌲

This was their 545th arrangement and my 9th parkrun, 1st one abroad.🙂

Not used to participate in a park run with over 500 participants. It sure is something different here. I like it. 😮🤗🥰

Where I live it's many participants if we are over 20 runners. 🙃

Made this a family event and I  thought it would be fun for everyone. Sadly the children were at a bad mood and my first born was negative from when she woke up to .... well ... she's still in a bad mood. 😡

Next time I do this by my own because this was my most negative run ever. I cheered and was positive. In return I only got more negativity back.🖕

Instead of focusing on everything that was good; sun was shining, holiday, with the family, cute dogs in the park etcetera. I heard everything negative; hurting feet, hurting legs, wrong shorts, wrong shoes, boring...🖕

Next time I run (without my family) instead of jogg and walk. This might have been my slowest 5K ever."

https://www.parkrun.org.uk/highburyfields/

Tvagning och sen ut i London. Alla utom yngsta följde med. Vi åt pannkakslunch och letade upp fiket i den gamla pissoaren.

Statistik 2023-08-06

I väntan på race report frå  gårdagens lopp uppdaterar jag min utlandsstatistik.

 Antal olika länder jag sprungit lopp: 5.

Schweiz, Storbritannien Sverige, USA och Österrike.

 Antal sprungna maraton: 8

Helsingborg Marathon 

New York City Marathon 

Stockholm Marathon x5

Stockholm Marathon Virtuellt 

 Antal länder jag sprungit maratonlopp: 2
Sverige och USA.

Regent's Park 5k & 10k 5/8 2023 (#runthroughuk) - race report

 Före resan:

 Fick ett infall hemma att om jag nu är i London måste det finnas ett lopp som inte är Parkrun. Och visst hittade jag det, dessutom i London, som gick av stapeln under vår vistelse där. Jag anmälde mig. Det är en serie av lopp i olika parker i landet. Loppen  arrangeras av RunThroughUK. Denna första helg av vår vistelse i London var det Regent's Park. Andra helgen skedde ett liknande lopp i Battersea Park, men den avstod jag från till förmån för Parkrun. Park Run är stort i England. Det var ju här som konceptet skapades.

 Dagen före:
 Gick massor dagarna före loppet och var riktigt trött i ben och kropp på grund av det. Fast klarar jag maraton fixar jag nog 10k med trötta ben också.

 La ut en påminnelse på ett forum för loppet, att man skulle hålla till höger om man sprang långsamt/gick och till vänster för de som ville springa om. La även till den här bilden som tunnelbanan haft som påminnelse:

 Fick genast mothugg att så är det inte i UK. "Tänk vänstertrafik" var det de flesta påpekade och menade att då kör de långsammare till vänster och snabba till höger. De har en poäng i det, förstås.
MEN, vad jag genast då undrar är: Om nu detta gäller i trafik och löpning VARFÖR gäller det inte i rulltrapporna när man går?
Lika förvirrande som att de i övrigt mäter längre sträckor i miles men har kilometerangivelser i löplopp.

 Loppdag
 Kvart över åtta gick jag mot tunnelbanan i ett regnigt London. Till skillnad mot tidigare dagar då vi åkt buss, tog jag idag Jubilee line från Southwark till Baker Street.

 Fick ett infall och bytte till Bakerloo line och åkte en station till Regent's Park station. Då blev det kortare att gå till startområdet/ nummerlappsutdelningen också. Det är härligt när man känner sig bekväm och hemma så man hittar rätt även om man byter resplan.

 När jag gick till start-/målområdet regnade det inte så mycket. Hämtade ut en föredömligt liten nummerlapp. Kom dessutom fram med bra timing då utdelningen av nummerlapp var mellan 0830 och 0930.
 I  väntan på start öste regnet ner. Vad annat kan man vänta sig av England?! Skämt åsido, vi hade fina dagar fram till lördagen, detta var mest otur. Jag springer i alla väder så regn stoppar inte mig.

 De flesta tog skydd under träden, så ock jag, och där satt jag och väntade i knappt en timme. För att fördriva tiden pratade jag med folk bla med en herre (3984) som hade sprungit sthlm maraton 2022. Vi pratade lite om banans förskaffning. Två ungdomar bredvid mig pratade italienska, de jobbade dock i London sedan åtta månader tillbaka och hade anmält sig till loppet för att ha en morot för att träna. En annan tejej berättade att detta var hennes absolut första lopp. Stor kontrast mot mig som sprungit många lopp samt 3,5+år runstreak.

 Uppvärmning (utan musik). Lite blandade småhopp och stretchövningar men regnet hade dämpat sig.

 Klockan 10 gick starten för första "Wave". En kvinna stod och ropade upp så man kunde ställa sig i rätt "ordning" i startfållan. Först ut sub 18 min (5 km) resp 35 min (10 km). Sedan annonserades sub 20/40.
Jag hakade på när de sa sub 50 för 10K. Lite orealistiskt tyckte jag med tanke på att jag inte sprungit några längre pass de senaste månaderna. Endast något långsamt 6 km. Men ställde mig långt bak och där fanns sub 55, vilket spontan kändes mer rätt.

Varv 1

  Starten gick och jag löpte iväg i "wave 2" 3 min och 10 sek efter första startskottet. Full av glädje, energi och adrenalin blev tempot alldeles för högt. Försökte sakta ner men det gick ju inte när det fanns andra att följa/jaga.

 Banan, som i 10K loppet bestod av två varv, hade många skarpa kurvor samt en U-sväng, platser som tempot måste sänkas för att inte "spåra ur".

 Jag gillar inte lopp med varvbanor. Brukar lösa det genom att välja distansen som gör att man bara springer ett varv. Ibland gör jag undantag, som detta lopp, för att jag tyckte 5 km var lite kort. Dessutom var det bra mentalträning inför Oslo maraton, som jag ska delta i om 1,5 månad. (Där är det två varv á 21,1 km.)

 Regnet som försvann inför uppvärmning och start återkom tjugo minuter in i loppet. Denna gång regnade det inte lika intensivt och därför störde det inte alls.

 I övrigt var det en mycket flack bana. De små motluten var ändå rätt jobbiga när man sprungit lite över sin förmåga.

 Det är en vacker park med fina planteringar och ett zoo. Vi sprang bl a förbi zoo:t och de öppna ytorna för sportutövning. Såg även vatten, alltså någon form av sjö. De fina planteringarna och de 10(!) tennisbanorna beskådade jag på på promenaden till och från loppet.

Varv 2
 Vid varvningen tillät jag mig att gå. Det var ju inte helt enkelt att dricka ur den lilla söta vattenflaskan man fick vid vattendepån. Korken hade funktionärerna slängt, så det gick tyvärr inte att ta med sig resterna på andra varvet.

  På andra varvet kände jag till banan och tillät mig att fota lite, vilket jag inte gjorde på första varvet.

 I en snäv kurva i början på andra varvet stod en funktionär. På andra varvet hejade hon "Go Switzerland!" Jag hann reagera och sa högt och förvånat till tjejen som sprang strax framför mig (hon hade just sprungit om mig) Switzerland!? I'm from Sweden. I samma stund korrigerade sig funktionären: "No I'm sorry, Sweden. I mean Sweden."

 Löparna i detta lopp pratar inte så mycket med varandra, möjligtvis om de redan känner varandra. Endast två medlöpare svarade på tilltal idag. En herre som startade i första "vågen", som varvade mig vid 7,5 km samt en tjej, som jag pratat med före start. Funktionärerna försökte vara peppande men de var ganska försiktiga. Många hade dock en tamburin i handen, som de kunde pingla med som pepp. Bra grej som ändå gav lagom med ljud (jmfr koskälla).

 Jag sprang hela första varvet men kroknade lite på andra. Trots detta ser jag på statistiken att jag bara gick två gånger under hela loppet, strax efter 5 km, då vi fick vatten samt vid 7 km. Överraskande med tanke på min usla träningsmängd.

 I mål blev jag uppmärksammad av speakern, man utmärker sig rätt bra i Sverigetröja och två flaggor på huvudet.

 Fick medalj och "treats". Tog några selfies och bytte sedan till torr tröja. Där under trädet språkade jag med en trevlig Geoff. Han lärde mig att Southwark uttalas typ Sa-dork.

 Promenerade förbi tennisklubben vidare ner mot Oxford Str., därifrån tog jag buss till hotellet. Det var riktigt skönt med en varm dusch vid det laget även om jag varken var blöt (förutom om strumpor och skor) eller frös (tack vare torr tröja, vindjacka och regnjacka).

 Nu har jag checkat av att ha sprungit lopp i Storbritannien. :D Tror jag ska samla på utlandslopp. ;) Om några år fyller jag 50 år.   Nu vet ni vad jag önskar mig om jag fortfarande kan springa då.

Placering:
3 av 6 (kvinnor 45)
40 av 176 (alla kvinnor)
145 av 357 (alla deltagare räknat på "gun shot". Startade ju 3:10 efter den.)

 Sedan läste jag att några signat upp för 10 km men bara sprungit ett varv = 5 km. De får ju fantastiskt bra tid på 10 km även om de var långsamma på 5 km. Därför kan placeringen för alla kvinnor resp. alla deltagare vara fel.*

 *Sedan jag skrev det ovan har resultatlistan justerats. Jag flyttades fram till plats 40 av 176 istf 43/165 samt plats 145/357 istf 148(356).

Första besked placering:
3 av 6 (kvinnor 45)
43 av 165 (alla kvinnor)
148 av 356 (alla deltagare räknat på "gun shot".)