Göteborgsvaret marathon/ Jubileumsmarathon 2023 - race report

Bilder 3/9-23  

 Det var lång väntan på detta Jubileumsmaraton (aka Göteborgsvarvet Marathon (sic)). Jag anmälde mig redan 2019. Detta jubileum var för att fira Göteborg 400 år, vilket skedde 2021. Firandet av staden skulle krönas med ett maratonlopp. Av anledningar vi redan känner till (coronapandemi) så fick det skjutas på loppet några år.

 Efter många turer om att det inte skulle bli nåt lopp, till att bli virtuellt (att springa hemma på egen hand) till att slutligen faktiskt bli av. Nu var det äntligen dags, och jag var inte så förberedd som man kanske skulle kunna tro med så lång tid att träna.

Lördag 2/9 (dagen före)
 Sprang Parkrun i Billdalsparken. Det var mycket trevligt. Så trevligt att jag blev kvar ganska länge.  Följde nämligen med volontärerna och åt frukost på det närbelägna kafét. Detta gjorde att hela dagen blev flera timmar förskjuten. Skulle ju hämta nummerlapp vid 12. Kom dit strax efter 14 istället.

 Köpte mig ett till SPI-belt. Ett av de jag har har havererat, men jag behöver två, så det var ett planerat köp. Tittade också på en ny klocka. Jag är ganska nöjd med min Suunto, MEN jag har tröttnat jättemycket på att pulsbältet inte fungerar. Jag kan träna och springa utan att veta min puls men jag vill väldigt gärna veta min kondition vilken mäts bl a genom puls. Är VÄLDIGT sugen på att köpa en Garmin Forerunner 265. 

 När jag drömt färdigt om en ny klocka lämnade jag mässan. Jag hade ett annat viktigt uppdrag att utföra.

 Jag hade upptäckt att jag glömt packa ner en viktig energikälla: mina Nötcreme, men jag tänkte att det måste ju finnas lite överallt i Göteborg. Ack så fel. Det var minsann inte så lätt att hitta. Men efter att ha åkt runt typ halva Göteborg hittade jag de till slut, till min lättnad, i Sisjön. Läxan: Glöm inte din Nötcreme! 

 Söndag 3/9

Före lopp

 Tog mig till Marklandsgatan och letade upp Mille. Vi hade bestämt att ses. Ofta brukar vi bara hitta varandra ändå, men jag tror inte att vi alltid kommer bumpa i varandra, så det är säkrast att bestämma mötesplats.

 Träffade denna kille första gången på Lidingöloppet 2021. Andra gången vi stötte på varandra, återigen av en slump, var när vi hamnade i samma startgrupp på Gbgvarvet 2022. Tredje gången vi slumpmässigt träffade på varandra var bara några veckor senare på Stockholm Marathon 2022. Sedan dess bestämmer vi att ses före (och efter) de lopp vi båda deltar i.

 Jag hade glömt ta med något ätbart att äta före start, men Mille räddade mig med en banan. Han hade två. Det visade sig vara en riktig bra banan.

 När jag lämnade in min överdragspåse lyckades jag slarva bort en magnet... igen. Jag tänkte inte på att magneter fäster bra på kravallstaket och vips var en borta. Killen bakom stängslet fattade ingenting när jag stod där och letade febrilt efter min nyckelpiga. Ja, det är nyckelpigor på. Men jag var envis och hade tur och fann den. Den hade sprätt iväg mot raderna med väskor (Baksidan hade fastnat på stängslet, konstigt nog.)

 Gick mot startområdet. Detta lopp hade "flytande" startgrupper. Man fick uppskatta sin sluttid och ställa sig i rätt fålla helt enkelt. Vi tänke 4:30-4:45 men hur det kom sig valde vi att starta längst bak i 4:15-4:30 istället. Då helt plösligt dök en ny bekantskap upp. Det var en herre vid namn Jan. Jag lärde känna honom på Billdalsparkens Parkrun igår. Mycket trevligt. Vi stod och språkade lite alla tre. Lite pepp, taktik och löpartips samt lite allmänt småprat och huxflux var det dags för start.

Loppet

 Startskottet ljöd och massan rörde sig framåt... iaf vid startbågen. Hos oss rörde det sig inte så fort framåt dock. Det var ju ingen idé att starta klockan eftersom tiden ändå mäts netto, dvs från när jag passerar startlinjen (jmfr brutto, då startskottet går). Efter 17 minuter hade jag nått startportalen och kunde börja jogga igång.

 Redan efter 450 meter började min knän göra ont. Hade inget val än att ignorera och fortsätta, det hade ju precis börjat, 41,8 km kvar liksom.

 Mina tre mål:
1. Inte bli varvad av eliten före andra varvet (19k).
2. Inte låta farthållarna för 4:45 passera mig.
3. Komma i mål.

 Banan bestod av typ två varv på Göteborgsvarvetbanan fast (tack o lov) motsols. Varven var på "centrumsidan" (tack och lov) inte identiska. Banan gick på det andra varvet längs Strandpromenaden och kajen; från Röda Sten (under Älvsborgsbron) förbi Fiskehamnen, Pustervik och ända bort och förbi Operan. 

 Innan banan var spikad hade arrangören planerat, och tyckt det var bra, med nästan identiska Varvetbanan, i och med samma löpriktning, dvs medsols. (Se bild nedan.) Jag är MYCKET glad att de hade förnuft att ändra åt andra hållet.

Varv 1, 0-19 km

 Det var lite trångt i början, men det gjorde inget. De första kilometerna är ändå som uppvärmning.

 Det var lite spännande att sätta av genom Slottsskogen och sedan inte svänga runt för att ta sig an Säldammsbacken. Istället fortsatte banan in i Linnéstaden och senare förbi Haga.

 I Haga hittade jag Elin Ragnarsson, en person jag följer på instagram (elinr89). Hon har inte bara en imponerande lång runstreak utan är en person med gott självförtroende och är en färgstark personlighet. Hon sprang Helsingborgs Marathon igår och springer alltså ett till idag.

 Rätt var det var så var vi på Avenyn. Det var RIKTIGT nice att springa den åt andra hållet. Vi slapp det evighetslånga motlutet och kunde istället njuta av nedförslöpning. MYCKET trevligare. Vad skulle hända om man vänder på Göteborgsvarvets bana?  Rent teoretiskt skulle det vara möjligt i alla fall. Det kommer dock aldrig hända men en  spännande trevlig tanke är det.

 När Avenyn tar slut svänger vi in på Postgatan. Detta är en av Göteborga äldsta  gator. Hit kom, i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, många av de emigranter som ville söka lyckan i Amerika. Här låg nämligen emigrantagenturerna. Gatan hette då Sillgatan, en förvanskning av det tidigare namnet Heringsgatan. (Tyska ordet Hering betyder sill.)

 På Postgatan tyckte jag mig känna igen en annan löpare. Jag konfronterade personen och hade rätt. Det var Johanna Gren (johanna_running), en annan imponerande person löparmässigt. Hon och hennes familj är en riktig löparfamilj, de springer MÅNGA maraton. Bara Johanna ensam har sprungit över 500 stycken. (Detta var hennes 570:e maraton.) Då ska man veta att Johanna är runt 30 år. Även hon sprang Helsingborg Marathon igår, men då som farthållare.

 Hon hade sällskap av sin far och någon till som jag inte minns vem det var. Vi tre sprang och snackade en bra bit och jag fick äntligen möjlighet att fråga i person vad ett "cannonball" verkligen är. Och eftersom jag pratar löpning så har det inget med bilar att göra. Det är som ett enkelt, snabbt uppsatt och arrangerat maraton- eller ultralopp på hemmaplan, fick jag veta.

 Så kom vi till Hisingsbron. Den var egentligen ingen match vid första besöket, men, efter lite samspråkande med just Johanna, valde jag ändå att ta en powerwalk uppför. Hit skulle jag ju återvända och vi hade ju bara sprungit nästan 7 km än så länge.  Johanna sa dessutom att man inte förlorar så mycket i tid att gå uppför istället för att springa. 

 Efter bron hittade jag Nathalie. (Min vän från New York-resan.) Hon hade av strategiska skäl startat långt fram i startledet för hon ansåg sig behöva lite mer tid för att lyckas komma förbi reptider etc. Det som var lite oroande var att hon redan visade tecken på att vara trött. Så särdeles långt hade vi inte kommit ännu (8 km). Men oavsett så visste jag att hon kommer fixa det. Sprang jämsides och pratade lite och tappade samtidigt Johanna m fl.

 Vid Västra Sannegårdshamnen, på Hisingen, fanns flaggor med budskapet "Fika".

 Det var här man fick chokladbollar. Vi hade sprungit ynka ca 12 km (skriver cirka, för min klockas kilometerangivelse stämde inte med loppets dito) så att trycka i sig socker redan nu var för tidigt. Så såg jag Mille strax framför mig, gåendes mumsande på en chokladboll. Jag ropade högt till honom:

-Men va fan, Mille!? Äter du redan chokladboll?! Lyssnade du inte på (Jan) löpcoachen?

 Sen sprang jag om honom. (Jag trycker endast i nödfall i mig socker på första halvan av ett lopp.)

 Jag och Mille följdes åt, i princip, hela loppet. När det blev uppförsbacke så sprang han om mig, jag gick nämligen i alla uppförsbackar. Men när det var nerför eller flackt segade jag ikapp och om honom.

 Att springa motsols var som att springa en ny bana. Man kände igen sig och visste var man var men ändå var allt nytt. Det var nya vyer och perspektiv på alla byggnader.

 Att komma upp på Älvsborgsbron är brant även på Hisingssidan. Detta visste jag ju eftersom vi på Varvet brukar ha en brant nedförslöpa där. De hade inte ändrat så att vi anslöt bron på någon annan plats.

Stannade till och fotat på bron men fotot blev inte så bra.

 Nerför bron går det enkelt att springa. Efter bron hade vi avverkat 16 km. Nu var siktet inställt på Slottskogsvallen och varvningen, ynka 3 km dit.

 Vägskälet för varv 2 och målet kom, som sagt, strax före 19 km och jag passerade på tiden 1:58:30. Eliten var inte ens i hälarna på mig. Vinnaren sprang i mål på 2:19:56. Efter lite snabb kalkylering så borde de varit 6-7 km bakom mig, fast på andra varvet, dvs ha 6-7 km kvar till mål.

Varv 2, 19-42,2 km

 Varv 2 börjar med en lov i Slottskogen, på välkända gator. Hade en liten förhoppning om att slippa Säldammsbacken, men icke. Där dök den upp och det vara bara att ta tjuren vid hornen. För överlevnadens skull gick jag uppför. Ja, jag hade hittills faktiskt gått uppför alla broar och brantare motlut. Varför ändra på det?

 Ja, banan var välkänd från varvningen fram till Ostindiegatan i Majorna. Det var samma som på Varvet. 

 På vattenstationen på Ostinidiegatan, 23 km, bjöds på Coca cola. Det var gudomligt för cellerna i kroppen med detta sockertillskott. Arragören ska ha en stor eloge för att föredömligt valt att servera Coca Cola istf något obskyrt äckligt märke typ Freeway(Lidl) Cola eller Organics'(Red Bull) Simply cola. Nä, ska man bjuda på cola är det Pepsi Cola, Cuba Cola eller Coca Cola som är bästa. Och såklart INTE lightversionen. 

 Vid 24 km, efter vändning vid Röda Sten under Älvsborgsbron, såg jag Mille igen. Jag närmade mig honom ganska raskt. När jag var tre-fyra meter bakom ropade jag med mörk skämtsam röst:

-Spring Mille!

Nu kommer jag och tar dig!

 Där och då slog vi följe en bit och pratade. Sen råkade det bli så att jag höll något högre tempo eftersom det var platt och då drog jag ifrån. Sen såg jag inte Mille igen förrän efter målgång. Han berättade dock efter målgång att han sett mig och bara väntade på att jag skulle börja gå (i uppförsbacke) så han kunde springa om. Men det hände ju aldrig, sa han. Jag tyckte det var konstigt eftersom jag faktiskt gick i alla motlut, även på andra varvet.

 Där på det platta partiet på södra sidan av älven; Strandpromenaden, Fiskehamnen, Pustervik osv kände jag mig ganska stark. Jag matade på meter för meter och tänkte, när jag kommer till Hisingsbron då får jag gå, inte före dess.

 Vid Fiskehamnen, (nästan 26 km) bjöds man på salta (godis)fiskar. Salta fiskar är ju gott. Jag älskar lakrits- och salmiakgodis. (Varför tror ni bloggen heter som den gör?) MEN inte när man springer maraton. Lakrits är helt fel salt att trycka i sig. Man behöver NaCl - natriumklorid - salt, inte NH4Cl - ammoniumklorid - salmiak. Jag tog förstås ändå en näve, bet av stjärten på en fisk och la resten i fickan. De kan jag ju mumsa på efter mål, tänkte jag.

 Där på "platten" försökte jag också komma ikapp killen (han hette visst Max) som hade lika snygga rosa kompressionssleevs som jag. Jag hade kommenterat dessa redan i Slottskogen då jag sprang jämsides med honom första gången. Nu snackade vi lite mer med varandra. Jag minns däremot inte vad vi pratade om.

 Så kom (Hisings)bron, igen. Jag gick, som planerat, men Max fortsatte springa. På bron passerade vi 30 km. Det är där maratonet börjar. Det var någonstans där jag också märkte lite tydligare att många var trötta eftersom jag sprang om allt fler som gick. 

 På andra passeringen av fikastället med chokladbollar, då vi sprungit 35 km, tog jag två, en för varje varv. Hade fortfarande ingen lust att äta chokladboll så de hamnade i fickan tillsammans med de salta fiskarna.

 Usch för branta stigningar, speciellt upp på Älvsborgsbron. Gick såklart igen. Rullade fint nerför och sprang om många som envisats med att springa uppför, de var trötta. 

 Matade på sista biten men det var motigt i svaga uppförslut vid bl a Ostindiegatan. Tillät mig faktiskt att gå, eftersom det också var vätskekontroll. Sedan gick jag inte förrän uppförsbacken in i Slottskogen. 

 Härlig känsla på sluttampen. Ärevarvet inne på Slottskogsvallen innan målgång var medsols och jag sprang med ett stort leende. Bara för att jag var så glad så ökade jag tempot en hel del på vallens röda bana. Från tidigare dryga 6 min/km till 5:30 min/km. Det var en och annan som blev omsprungen där. 

 Mål! Armarna i luften. Wohoo!

 Mållinjen korsade jag i tempot 4:32 min/km. Lyckades med en sluttid på 4:36:57. Det måste, som jag skrev i början, ha varit en superbanan som jag fick av Mille. Med den smuttiden gjorde det inget att jag gick uppför samtliga branta backar, det blev ändå en bra tid.

 Jag tog mig i mål på min tredje bästa tid på maratondistansen. Väldigt förvånad att det gick så snabbt. Jag sprang på känsla, dvs kändes det bra sprang jag, annars sprang jag inte. Allt, utom träningen inför samt hälsan, var på topp; banan (okej, inte backarna upp på broarna, de sög), staden, havet, folket. Träffade så många trevliga människor både de jag följer på Instagram och de jag lärt känna på annat sätt. Dessutom fick jag nya löparvänner denna helg. Jag trivdes helt enkelt. 

 Det dåliga, förutom branta uppförsbackar och hälsan, är fortfarande att ingen i (närmaste) familjen bryr sig. Fast de är i samma stad och inte har något planerat, vill de inte ta sig ut någonstans längs banan och heja på mig ens en gång. :(

 En till snygg maratonmedalj till samlingen. Jag har ju redan en identisk medalj sedan jag gjorde det virtuella loppet. Den hade svart band. Denna har vitt band.

 Vid tröjutlämningen tog jag min tröja, nu har jag två identiska, sedan väntade jag på Mille. (Han sprang i mål åtta minuter efter mig.) Då kände jag chokladbollarna i fickan. De mumsade jag upp. Fiskarna var jag inte sugen på. Glömde faktiskt bort dem och höll på att tvätta dem i tvättmaskinen. Efter sammanstrålning gick vi gemensamt iväg för att hämta överdragskläder etc. Sedan stod vi och snackade och tittade på löpare som nästan var i mål. Jag spanade lite extra efter Nathalie för att peppa henne inför slutspurten.

Tid 4:36:57

Placering 108 av 217 (K45)