I söndags skidade jag Öppet Spår, igår var det en välbehövlig vilodag, men idag var jag på det igen. Nu var det dags för andra momentet i vår Halvklassiker.
Inte helt otippat var jag förbannat trött på morgonen trots vilodagen igår. Men trött är inte en känsla längre utan en livsstil. Dock var den vanliga tröttheten kryddad med fysisk trötthet. Kroppen ville egentligen inte ut och motionera, speciellt inte tidigt på morgonen. Men det var bara att förbise och intala sig själv att det skulle bli en trevlig dag i snön. Temperaturen var inte den mest angenäma denna dag heller. Med målgången från i söndags i färskt minne och hur mina fingrar kändes då packade jag raskt om min midjeväska. Jag skrotade allt jag fann onödigt och proppade ner mina vinterhandskar istället.
I mitt sällskap var det jag som var minst hurtig ner till frukosten, men ner hasade jag mig och frukost fick jag i mig.
Precis som till Öppet Spår så åkte jag förbokad buss och det var exakt lika skönt denna gången. Det var ursmidigt med bussen från hotellet direkt till starten i Oxberg. Eftersom vinden ven ute, det var egentligen inte så kallt, -12 grader med blåsten (runt 5-7 m/s) kändes det som -25 pga kyleffekten. Då kan ni förstå att bussen var ett skönt tillhåll i väntan på start.
Vi satt och samtalade och tog det lugnt, åt en banan, pratade med andra i bussen, smidde strategier och fixade med de sista med nummerlapp, telefoner etc. Min strategi var att ta mig i mål. Jag var trött i kroppen, fast jag vet ju att när kroppen väl kommer igång så kickar tävlingsmänniskan i mig igång och jag glömmer till viss del tröttheten och bara kör. Jag vill överträffa mig själv.
Så var det dags för start. Alla fyra startade i samma startgrupp, mycket trevligt även om vi sedan inte håller samma tempo. (När jag tänker efter så är det bara i Lidingöloppet vi inte kommer att starta i samma startled.) L.W. sprintade iväg i ett rasande tempo, men är man skidinstruktör, vallar sina egna och andras skidor och håller på med skidlöpning på ett mer seriöst sätt än vi andra så får man sprinta iväg. Vi andra skidade iväg gemensamt. Det visade sig att C.B. och jag höll ett ganska jämnt tempo så då tänkte jag att vi kommer nog skida alla 45 km tillsammans. Trevligt trevligt. Efter ca 2 km skidade vi ikapp V.K. Det var ganska trångt i starten och flera "flaskhalsar", V.K. hade bevisligen hittat ett bättre spår än vi.
Vid 3 km tröttnade jag, inte på sällskapet men på farten. Jag ville lägga till ytterligare en växel. Sagt och gjort. Jag sa hej till C.B. och fortsatte ensam.
Det var kallt att skida på sjön, öppet och blåsigt, men otroligt vackert. Så fint att se skidåkarna på ett långt "led". Det upplever man inte i skogen på samma sätt.
Även detta lopp hade jag fantastisk valla och jag fick köra samma taktik som tidigare lopp; att stanna på krön för att den framför i spåret skulle hinna undan. Ja annars hade jag glidit in i dem. De bakom mig trodde nog att jag var knäpp som bara stod och avvaktade. Hade de inte tid att vänta så fick de gå om mig. Det mest irriterande var när de gick förbi för att sedan gå tillbaka. Det gjorde ju att jag tvingades vänta längre tid innan det blev fritt. Som tur var hände inte det så ofta.
I kontrollerna gällde det att vara kvick annars blev det kallt. Jag kände rätt fort att den värme man jobbat upp under skidåkningen snabbt försvann. Stannade man för länge fanns risk för förfrysning. Det var bara att staka på, banan och kontrollerna hade jag ju nyss sett. I Hökberg vände det vackra soliga vädret till snöfall.
Huxflux var jag i Eldris, loppens sista kontroll. Det var en trevlig syn i dagsljus. Brukar nämligen vara ganska mörkt när jag kommer dit efter 81 km. Och ni som räknar snabbt, eller själva åkt, vet att nu är det bara ynka 9 km kvar. Nu var det dags att ta ut det sista ur mage, armar och ben.
Väl på upploppet blev jag så ivrig att ta mig om andra åkare och snabbt ta mig i mål att jag trillade precis där målrakan började. Bara lite pinsamt, men jag trasslade mig upp och borstade av snön. Lycklig kom jag i mål i min första Halvvasan. Lika stor lycka som målgång i Öppet Spår.
Väl i mål så började mina fingrar mycket riktigt frysa till is. Jag bytte skyndsamt till de tjocka alpina skidhandskarna jag packat ner. Bra och klokt gjort, fingrarna blev iaf inte kallare även om de hunnit bli stela och obrukbara. Kanske var bytet av vantar skillnaden mellan att förfrysa fingrar eller inte?
Hastade mig skyndsamt till buss, väskutlämning och den hägrande duschen. I omklädningsrummet satt jag och jäste i värmen. Åt medhavd godis...och gudarna ska veta att det var riktigt gott... Jag gjorde mig ingen brådska för jag visste att förr eller senare så skulle fler i sällskapet komma.
Jag sökte i resultatlistan och blev mycket förvånad över min placering i loppet:
Plac 55 av 255, D40.
Plac 324 av 1865, D (alla)
Jag är stolt och nöjd. Jag en fjösig tjock otränad motionär liksom.
Eftersom man tyvärr inte får någon medalj på Halvvasan så var målet nu att köpa ett dalahästhuvud med inskription. Något fysiskt minne att ha bland de övriga klassikermedaljerna ville tre fjärdedelar av oss ha. Vi hade diskuterat denna tidigare, om vi skulle köpa den redan på måndagen då vi flanerade i Mora. Vi beslutade dock att köpa den efter loppet. Ett dumt beslut visade det sig. När jag kom bort till marknadsståndet hade de packat ihop för länge sedan. Så det blev ingen "hästjävel", som vi benämnde den.
Nu föll det sig emellertid så att jag visste att en bekant senare i veckan skulle skida Vasastafetten. Jag frågade vänligt om hon kunde hjälpa oss att köpa dessa "hästjävlar" till oss. Det gjorde hon gärna. Så några veckor efter Halvvasan fick vi våra "medaljer" tack vare en hjälpsam Hallänning och mina föräldrar i Skåne som fick agera postombud.
Nästa lopp i Halvklassikern: Halvvättern, cykling 150 km, 10 juni.
Nästa lopp: 24/3 Varvet Milen, Mantorp Park (seedningslopp för Göteborgsvarvet)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar