Ni vet ju redan att mina planer på att hålla igång hela vintern sket sig i och med att jag blev långtidssjuk. Men snön lyste länge med sin frånvaro och rullskidor har jag inga, så träna skidåkning gick inte iaf. Men det blev ju trots allt några löppass runt jul/nyår innan snön kom.
Första skidpasset på snö gjordes 19 januari, här på hemmaplan. Det var lite trevande men jag kom ganska snart in i det...förutom den enda vurpan jag gjorde då jag slog i svanskotan, typiskt.
De första träningarna fokuserade jag på teknik och att komma ihåg hur man gör. Sedan blev det mängdträning - samla kilometer och åka utanför spåren i nedförsbackarna. Fick riktigt bra kläm på utanför-spår-åkning tyckte jag, trillade inte en enda gång.
Totalt hann jag med 72 km på snö före Öppet Spår Söndag (ÖSS). Då var 20 km av dessa ett lokalt skidlopp jag ställde upp i och 10 km "höghöjdsträning" i Österrike. Jag bytte ut en sportlovseftermiddags alpinåkning mot längdåkning. Det blev dock så molnigt och kallt på 1600 m ö h att jag nöjde mig med en mil.
Resan 23-24/2
Resan till Mora blev ovanligt lång iår, den började som ni kanske redan förstått i Österrike. Det var ju sportlov och på sportlov ska åkas slalom/utförsåkning a k a riktig skidåkning. Vi kör bilen ner till alperna för vi behöver den då vårt hus ligger i en alpby. Således behöver vi också köra hem.
Resan började på fredag förmiddag. Jag körde först och det var taktisk riktigt för då hade jag privilegiet att kunna sova från färjan och hem. Taktiskt för jag skulle ju vidare mot Mora.
Vi anlände hemmet ca 06, i runda slängar sexton timmar senare. Vi packade ur en överfull bil. Jag packade om min väska med längdåkningskläder i dubbel uppsättning. La mig i min egen goda säng och sov 1,5-2 timmar innan väckarklockan sa att det var dags att fortsätta resan. Vid 09-tiden körde jag norrut igen.
Jag passerade Motala och skymtade strandpromenaden klädd i vitt. Tänkte tillbaka på cykelturen i somras och funderade lite över årets cykelresa. Så passerade jag vackra Hammarsundet och dess depå och erinrades att det inte bjöds några honungsbullar i depåstoppet i fjol. Synd, det sockret behöver man där.
Lyssnade på P3 Dokumentär på min resa norrut. Denna dag lyssnade jag bland annat på ett ämne som jag har nära relation till, bombningarna i London 2005. Jag var nämligen där då det hände. Jag och min make satt på ett kafé vid Euston Square och åt frukost. Bara några kvarter bort (ca 10 min promenad) vid Tavistock Square sprängdes bussen. Jag kan skriva mycket om den dagen för den glömmer jag aldrig, men den tillhör inte min Vasaloppshistoria.
Jag körde lite fel men kom på rätt spår igen. Så kom jag till Vansbro och det såg fruset ut. Jag kände att simma nu skulle bli rätt kallt, men drömde mig bort till sommarens äventyr med både hel- och halvsim.
Rätt som det var uppenbarades Mora. Drygt ett dygn och 191 mil från Österrike. Jag parkerade och förenades med min väninna V., som rest från sitt sportlovssportande, dock en närmare ort... nämligen Sälen.
Prepp
Vi intog Vasaloppsmässan och insöp atmosfären. Nummerlappar kvitterades ut och souvenirer köptes, i år blev det en t-shirt och en buff för min del. Övervägde att köpa nya varmare skidhandskar eftersom prognosen varnade om kyla, men jag avstod.
Efter alla obligatorium i Mora, drog vidare mot grannorten Rättvik där vi hade vårt boende. Jag lämnade in skidorna för proffsvallning. Jag var så grymt nöjd förra året. De måste man anlita igen. (Note to self: lämna skidor före kl 18.)
Checkade in, la fram allt för söndagens skidande, intog horisontalläge och tittade på Melodifestivalen. Ställde alarm och somnade lite för sent som alltid. Men det hör ju till att göra så, så man är sådär lagom halvdöd när man går upp mitt i natten.
Race day 25/2
När klockan ringde så kom jag upp, bara det var en seger. Att "gå upp innan jag gått och lagt mig" är inte min melodi, men på något sätt så fixar jag det i alla fall. Jag vet ju att jag ska göra något roligt.
Äta frukost är ett måste med en hel dags hårt arbete framför mig, vare sig jag är hungrig eller inte. Tog med mig en extra smörgås i bagaget, jag minns hur god den var i Smågarn förra året.
I år åkte jag inte privattaxi (a ka serviceteamet, aka föräldrarna) till Mora för att ta Vasaloppsbussen. Nä, i år köpte jag bussresa direkt från Rättvik till Berga By (med returresa från Mora). Mycket skönt och praktiskt, det gör jag igen. Det var tämligen kallt denna morgon, ner mot -20 så det var skönt att slippa omgruppera och stå och frysa nånstans i natten.
På bussen pratade jag med de andra "galningarna" som också skulle skida. En kille hade åkte ifrån sin överdragsjacka, inte så bra med tanke på kylan. Plånboken hade han inte heller med. Sov på bussen och vaknade lagom till vi var framme. Eftersom det var så ruskigt kallt så att vi kvar i bussen så länge som möjligt, också en fördel gentemot Vasaloppsbussen, där man går av direkt. Tyckte synd om den där killen så jag föreslog att vi skulle gå till den tillfälliga sportaffären. Jag kunde ju betala med kort så kunde han swisha mig, telefonen hade han med sig. Nu var det så bra att affären tog swish, så han fixade det själv medan jag gjorde mina förberedelser med toabesök etc.
Loppet
Kallt som tusan vid starten och det blev inte varmare när jag tog av täckbyxa och skidjacka. Men så gick startskottet och fältet började glida framåt. Då när kroppen aktiverades så var det inte lika kallt. Men så fick jag stanna nästan direkt efter start. Min midjeväska som satt så bra vid start började halka längre och längre ner. Jag drog upp den flera gånger men det hjälpte inte, den siktade mot hälarna oavsett. Så det blev att stanna och spänna åt.
Jag har minnen från första backen att det skulle stå mer eller mindre still och blev glatt överraskad att det i princip rörde på sig hela tiden. Det gick inte fort, men det gick framåt... eller ska jag säga uppåt. Har fortfarande uppfattningen att den backen ska åkas nedför medelst alpinskidor på.
Skidade på, det var det jag var där för. I Smågarn var jag inte så sugen på smörgåsen och tur var väl det för den var djupfryst vid det här laget. i ärlighetens namn tror jag att den blev djupfryst redan i första backen vid starten. Det var kallt att stanna i kontrollerna. Framförallt blev jag kalla om händer och fingrar. Jag stannade således inte längre tid än jag var tvungen. I Smågarn rättade jag till midjeväskan ordentligt. Det lustiga är att jag fick justera den vid fler kontroller. Jag måste ha minskat i omfång under loppet.
Under loppets gång ömsom njöt jag av omgivningarna och ömsom undrade jag vad fasiken jag gjorde här. I huvudet snurrade massa tankar samtidigt som det och var tomt och jag bara "matade på". Många gånger fick jag uppenbarelsen: Åh! Är jag redan här! och lika många gånger: Är jag inte framme snart? Blir lika förvånad varje år över hur många uppförsbackar det är. Av någon lustig anledning är det de jobbiga uppförsluten jag minns inte de härliga nedförsbackarna.
Någonstans efter Evertsberg skrek kroppen SOCKER! GE MIG SOCKER!!! I diverse forum har diskuterats vad som rekommenderas att ha med som extra energikälla. Vissa tycker energibars andra Snickers. Några föredrar kexchoklad andra ingenting eller langningsservice.
Jag skrotade idén med kexchoklad, den skulle nog bara smulas sönder. Snickers valdes också bort efter en klok replik att kola minsann blir stenhårt i kallt väder. Energibarer jag haft med tidigare år har jag inte ätit. Så erinrades jag ett tidigare lopp där några supporters delade ut smågodis längs spåret och jag mindes att det var så ruskigt gott vid det tillfället. På så sätt blev det en liten påse smågodis med i bagaget. I Oxberg tog jag därför fram mitt trumfkort ur midjeväskan. Min godispåse med smågodis. Så underbart gott även denna gång!
Tyvärr blev jag yr av mitt socker intag, men det var bara att ignorera. I Hökberg tryckte jag i mig fler godisbitar och då gick yrseln över.
Även detta lopp så åkte jag bara förbi Eldris utan att stanna. Det verkar som att jag funkar så, iaf på Vasaloppet och Vätternrundan. När det inte är så långt kvar, i förhållande till vad som redan är tillryggalagt då drabbas jag av adrenalinpåslag, eller vad det kan vara. Jag lägger in en extra växel. Jag ökar takten i vetskap om att jag snart är i mål. Kanske är det så att jag har hushållat med min krafter för att orka hela loppet att när det bara är lite kvar så är det dags att göra slut på allt. Vila kan jag ju göra sedan. :)
På upploppet tog bästa V. emot mig med hejarop och en jättefin krans. Jag är glad över att ha en så fin vän som peppar och gör galenskap med mig. Det är så kul att få dela upplevelserna med någon.
Jag är för övrigt nöjd med min tid strax under elva timmar. Det var många som gjorde sämre tider mot tidigare år, på grund av föret, så ock jag.
Väder/Före
Vädret var kaaaallt. Minus 17 grader vid starten har det sagts till mig. tack och lov nästintill ingen vind. Prognosen sa molnigt så jag blev glatt överraskad när jag faktiskt såg morgonsolen uppe vid myrarna. Temperaturen över myrarna var mellan -20 ner till -27. Vilken tur att jag inte visste om det. Framåt lunch kom molnen, men då var jag så inne i skidåkningen att jag inte brydde mig om vädret.
Vad finns att säga om föret, snön... sandpapper. Man fick jobba för varje meter. Fick inte mycket gratis inte. Friktionen var betydligt högre idag mot vad det har varit på de konstsnöspår jag har tränat på. Men det fanns inget att göra åt. Det var lika för alla. MEN, glidet nerför var precis lika bra som förra året. Jag gled ikapp och om i branterna. Vid några tillfällen när jag åkte i högra spåret vände jag mig till personen till vänster och sa "jag måste stanna och vänta, annars glider jag in i den framför". Personen till vänster bara tittade på mig och åkte. Jag avvaktade, tog sats och gleeeeeed om och förbi personen till vänster men inte in i den framför. Någon gång då jag gled förbi sa jag, vad var det jag sa!
Men som jag brukar säga: Vädret är det enda vi inte kan påverka.
Nästa lopp: Halvvasan, 27/2.
Nästa lopp i klassikern: Vätternrundan, 15/6.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar