100:e Vasaloppet 2024 - race report

 Ett långsiktigt mål jag jobbat mot i min "skidkarriär" var att skida Vasaloppet 100 år samt 100:e Vasaloppet. Vasaloppet fyllde 100 år 2022 och nu var det som sagt dags för 100:e loppet.

 Tack vare Vasloppets lojalitetsprogram hade jag förtur att köpa startplats, så det var enkelt att anmäla sig. Kan redan nu avslöja att jag endast nådde Evertsberg iår.

En liten film som Vasaloppet lagt ut på sin sida inför loppet:

Boende
 Förra gången jag skidade Vasaloppet, 2022, hyrde jag in mig hos en privatperson i Mora. Det var riktigt trevligt och bra. Så redan i mitten av mars förra året kontaktade jag värdinnan och bokade in oss. (Oss i detta sammanhang är jag och mina föräldrar som supportrar.)

 Tiden gick och jag kontaktade henne igen 3 januari för att bekräfta bokningen och meddela hur många vi blev. (Det var länge lite oklart om dottern skulle följa med eller inte.) Allt var under kontroll.

 Kontaktar igen 30 januari för att meddela att vi blir en färre, dottern har hittat annat att göra (födelsedagsfest med övernattning). Dagen efter får jag lite panik eftersom jag får svaret att det blivit en dubbelbokning och vi får inte plats. Om jag bara hade läst färdigt hela meddelandet så hade jag sluppit alla jobbiga tankar på att göra en B-plan om var jag/vi skulle bo.

 Hade jag läst färdigt så hade jag fått reda på att värdinnan varit vänlig och redan  kontaktat sin granne som snällt hyr ut sitt hus åt oss.

 Det hela grundade sig i en miss av båda egentligen. Jag hade tydligen inte betalat handpenningen och då hittade inte värdinnan mig som bokad. Jag hade inte fått någon hint/påminnelse om att jag skulle betala i förväg. (Att jag gjorde det för två år sedan minns jag ju inte.) Jag är oerhört glad över att den första värdinnan var så hjälpsam att hitta alternativt boende. Och jag är tacksam att grannen tar emot oss (mig och föräldrar).
 
100:e Vasaloppet 

 Vädrets makter kan vi inte rå på. Dessutom hade det varit uselt i flera dagar med plusgrader och regn. Jag hoppades innerligt att jag skulle ha krafter nog att ta mig i mål. Ett normalår är det tufft, iår skulle det ÄNNU tuffare. Jag överhörde deltagarna på stafettvasan på målområdet, att det var mycket tungt och svåråkt.

 Och jo, det var überjävligt. Äventyret tog slut i Evertsberg men jag är inte nedslagen. Det var faktiskt ganska skönt med tanke på de urusla förhållanden som var. Jag var inställd på att det skulle bli tufft och en kamp mot repen. Jag gav allt och det räckte till Evertsberg.

Men vi tar det väl från början...

Mitt lopp fram till Evertsberg:
 

 Tidig morgon, som alltid vid långlopp. Väckarklockan ringde 03. (Buss avgår från Prostgatan kl 04-0445.) Var ovanligt pigg när klockan ringde. Iår hade jag somnat ganska i tid och faktiskt somnat, även om jag vaknade till några gånger när de andra gick och la sig. Iår behövde jag inte försöka somna till tonerna av Melodifestivalen.

 Åt frukost och gick mot bussarna strax före 04. De skulle börja gå 04. Kön var då inte jättelång, men vartefter växte den sig superlång. Vi frukosten hade jag funderat på att lämna en kvart senare än jag brukar, men gjorde till slut inte det. Blev bara en handfull minuter sen. Jag bestämde att gå som jag brukar och gick med andra ord i rätt tid.

 Trots att jag sovit sju timmar och var piggare än vanligt så somnade jag på bussen.

 Anlände Vasaloppsstarten runt halv sju. Det var supergeggigt och jag mitt klant gick i den värsta lerfloden. Försökte torka bort så mycket jag kunde med hjälp av snö.

Tog inget eget foto av eländet,

så jag lånar ett från svt.

 Så satte jag upp mina skidor i en stilig pyramid. Det var enklare denna gång än förra.

Vad skulle jag göra nu i regnet? Ja, för det regnade och var trist. Jo, jag sprang för att upprätthålla min runstreak. Som traditionen bjuder som uppvärmning. Siktade upp mot elitledet och lite till, så vände jag och sprang tillbaka. 1,63 km blev det.

 När jag stod i toakön pratade meteorologen ut över området. Hon meddelade att vädret var "stabilt". Hon upprepade ordet stabilt många gånger. Både temperatur, vind, regn och molnighet var stabilt. Det hon egentligen menade var nog konstant. Att det inte var så mycket förändringar att vänta under dagen.

 Precis före startskottet fick vi höra klassisk kulning. Sa till killen bredvid att de är oss, här längst bak, i "cattle class" hon ropar på. Det var mitt bidrag till årets skämt i spåret. (Det riktiga skämtet var vädret och snöslushen.)

 Jag tog årets bild i första backen i början av backen iår. 

 För att fördriva tiden i första backen, där det alltid står mer eller mindre still för oss i bakre leden, så pratar jag med folk omkring. Iår hittade jag två trevliga tjejer från Kimstad GoIf, tre tjejer från Uppsala varav en pluggade på Linköpings universitet, två åkare från Estland (de hade sitt lands flagga på nummerlappen) för att nämna några. Till de från Estland sa jag kort och gott: Welcome to Sweden! We like to stand in lines. 

 Sen fanns det en person som jag inte pratade med. Denne fanns bakom mig. Vederbörande kila notoriskt fast mina stavtrugor under sina skidor. Jag ska precis kliva uppåt med skidorna och ska ta med stavarna som då sitter fast. Det var superirriterande för jag trillade någon gång och nästantrillade massor, eftersom tyngdpunkten ändras. Det blev bättre när jag lyckades få en annan person bakom mig.

 Fattar inte varför det tar sån tid uppför första backen? Eller jo, jag vet ju varför, men upp till högsta punkten där man kan börja åka tog det, för mig, förra gången 1 timme och 10 minuter. Idag tog det 1 timme och 36 minuter. 

Kuriosa: 42 min efter startskottet kl 0800 hade vi nåt 1-kilometersskylten.😳
 

 Var i Smågan kl 1032.😮 Jag åkte rakt igenom med endats en sportdryck som förfriskning. Det är inte normalt att det tar 2,5 timme att komma dit. Reptiden är normalt kl 1030. Jag hade läst på sociala medier att de hade förlängt reptider pga att folk som skulle starta satt i bilkö till att starta. Arrangören hade uppenbara problem med parkering etc. Logistiken för oss som åkte buss från Mora fungerade dock bra.

 Jag brukar jag kunna åka in tid, men det gick inte alls med årets slushsnö. Trots att de förlängde reptiderna blev jag mer och mer försenad för varje kontroll. Staktagen gav dålig utdelning. Två steg fram och ett tillbaka. Tappade hela tiden tid. I nedförsbackarna fick man t ex ingen fart. Det var som om det satt små hullingar under skidorna. Man kände hur de stora blöta iskristallerna bromsade en. Den energi man satsade framåt vid diagnolåkning gick åt sidorna på grund av den slush vi kämpade i. Där det borde funnits ordentliga spår fanns ingenting. Det var för varmt. Man fick försöka åka i någon annans spår så gott det gick.

Föret hade passerat bäst före för länge

sedan. Ser ni några vettiga spår?

Risbergsbackens fint upp-plogade fåror

för oss som kommer från bakre leden.👎

 Motvind mellan Smågan och Mångsbodarna gjorde inte skidåkningen lättare. Till slut kom jag dock in i kontrollen i Mångsbodarna, fyra minuter efter ordinarie reptid. Jag hade tappat tid istf att åka in dito. Ödslade ingen extra tid i kontrollen mer än att fylla på vatten i min flaska.

Siktade på Risberg men allt eftersom trodde jag faktiskt att jag skulle få kliva av rekordtidigt, nämligen i Risberg. Men jag nådde dit... fjorton minuter efter ordinarie reptid. Förstår du nu vad jag menar med att jag tappade tid mellan kontrollerna?

 Jag tänkte mig att sörpla i mig lite blåbärssoppa men det visade sig inte bli så lätt. Muggarna var slut. Så där stod jag och funderade på hur jag skulle göra, om jag skulle offra en vätskeblåsa eller inte. Så fann jag en mugg på marken. Jag är inte så känslig när det kommer till exv tappt godis på golvet eller dricka ur en använd mugg. När jag vae färdig gav jag muggen till en kille som verkligen var i behov av vatten, sa han.

 Speakern i kontrollen var de tydlig med att informera om att det lagts på 30 min i samtliga kontroller. En klen tröst i det dåliga föret, men ändå en liten livlina. Snabbräknade att jag kanske skulle hinna till Evertsberg. Men det var innan jag visste vad som fanns på vägen.

 De hade satt upp en kontroll som den såg ut på 1920-talet. Det var ingen kontroll i den bemärkelsen att det bjöds på dryck etc. Att stanna var ju ett tvång. Detta var ju speciellt för 100-årsloppet. I samma stund jag stannade visste jag nästan med säkerhet att jag skulle sumpa att hinna till Evertsberg. Så tänkte jag ett steg vidare. Antingen blir jag avplockad där eller i Oxberg. Vad var skillnaden? En lite längre bussresa och lite mindre lidande i spåret, typ.

 Det var i 1920-talskontrollen jag plockade fram min mobil för andra gången för att fota och filma. När jag stod där och fotade så blev jag ändå erbjuden blåbärssoppa (eller kaffe). Jag tackade ja. Han varnade om att den var varm. Och som den var varm. Den var så het att jag brände mig på tungan. Och även fast den nog bara var för beskådan eller de själva, så fick jag även en bit moccaruta/ kärleksmums/ fifiruta. Det gjorde gott.

I förgrunden "ålderdomliga" 10 hk.

I bakgrunden moderna 180 hk.

 Kämpade på mot Evertsberg ändå, kanske skulle det gå? När reptiden +30 min slog hade jag ca 2,5 km kvar. Sen visade det sig att de lagt till ytterligare 15 min, men jag hann ändå inte. C'est la vie! Jag gjorde mitt bästa.

 Någonstans längs spåret såg jag en stor banderoll om att där någonstans hade minsann Gustav Eriksson Vasa övernattat i ett björnide. Då fanns till och med tid att övernatta före "målgång". 😆

 Lite roligt dock. När jag hemma sa att jag skulle åka Vasaloppet så sa flera, oberoende av varandra, till mig: "Jag tror att du kommer bli intervjuad.". Och vet ni? I Evertsberg så dök en reporter från Expressen på mig.😆 Jag har inte hittat intervjun, så den blev (nog) inte utvald för  publicering. Men iaf fall, jag blev intervjuad. 

 Före jag tog mig till bussen så norpade jag ett gäng bullar som färdkost. På bussen satt jag brevid en herre från Godegård. Hade bra samtal om både loppet och annat. Ingen av oss var särskilt ledsen över att tvingas ta bussen till Mora. För honom hade det tagit tre timmar till Smågan. Det smågodis jag har med för att äta som "belöning" i Oxberg åt jag istället på bussen.

 Jag var inte helt ensam om att bli motad av repdragning. Läste att det var omkring 2500 personer som inte fullföljde iår. En ganska stor siffra mot ett normalår då omkring 1000 personer bryter. 

Väl tillbaka i Mora insåg jag det dumma i att lämna in skidorna, åka och hämta överdragspåsen ungefär där vi är inkvarterade och sedan åka tillbaka med bussen för att hämta skidorna och sedan gå tillbaka igen. Vi hade ju, som sagt, inkvartering där borta vid överdragsutlämningen. Jag smög på bussen med skidorna, jag antar att man egentligen inte fick det då det stod många skidor längs staketet vid bussarna. Bussen var dock så smockfull och jag stod i trappan till bussdörren bak, så chaufförer såg inte skidorna. Det sparade mig massor med tid och kallhet.

 Trots att jag bara kom drygt halvvägs och inte nådde mål, så är jag nöjd. Jag var med i det 100:a loppet och det var ett äventyr i sig.

 Ur en positiv synvinkel så fick jag iaf valuta för priset av bussbiljetten.

 Jag får ta revansch ett annat år, men då lär det bli Öppet Spår. Vasaloppet är så upphausat, allt som det fokuseras på är eliten och kändisarna. Annars är det just ingen skillnad, förutom att man på Öppet Spår har mer tid att nå kontrollerna samt mål och att det är färre medåkare i spåret. 

 PS Ni kommer inte att se mig på nån yt-film från Risbergsbacken, eftersom jag inte trillade i den backen iår heller. (Ingen runt mig trillade heller.)

Källa: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/dalarna/efter-blotvader-och-sena-starter-2-500-personer-brot-vasaloppet