TCS Amsterdam Marathon 50 years 2025 - race report

 50:e Amsterdam Marathon och kronjuvelen i löparveckan.

Tidig start, redan 0930. Det är bra att vara i tid så det blev ytterligare en tidig morgon. Nu visste jag däremot hur och vilken buss jag skulle ta.

I anmälan hade jag anmält att jag skulle springa på 4:25. Väldigt optimistiskt, men jag gissade, och hade hört, att banan var platt. Med 7,5k-loppet och parkrun i benen var verkligheten annorlunda och då visste jag att det inte skulle bli nån 4:30-tid.

Dessvärre kunde jag inte somna, som så många gånger förut. Typiskt dumt. Hade kanske runners high eller nåt? Så jag sov alldeles för lite inför detta maraton (också).

 Det var svårt att välja kläder till detta maraton. Väderprognosen visade "mellantemperatur". Ganska kallt i början och kyligt mitt på dagen. 7-12 grader. Hade det varit tydligt 14-16°C är det enklare, då blir det t-shirt. Nu var det kanske bäst med långärmad under t-shirt. Det skulle inte var massor med sol heller, men lite granna.

 I sista stund valde jag att ta den långärmade under t-shirten. Utan att hålla på svaret kan jag säga att det var helt rätt för mig. Det var lite blåsigt emellanåt och då var långärmat väldigt skönt.

 När jag vaknade, för jag somnade ändå till slut, var jag inte redo för att springa. Benen var ömma från gårdagen.

 Runt 0740 åkte jag buss och på hållplats Schipol satte sig en tjej bredvid mig. Hon pratade i telefon. Det var ett konstant ordflöde. Undra om den i andra änden fick säga nåt? Tröttsamt hur som helst, dessutom på ett språk jag inte kan, så jag kunde inte tjuvlyssna särskilt framgångsrikt. Bussen blev knökfull, skönt ändå att ha en sittplats trots pratkvarn bredvid. Bussen var framme på Amsteelveeenweg 0811. Dryga timmen till start. Medan jag satt och väntade på start samtalade jag med kvinna från Cardiff.

 Dags att lämna väska vid bag-drop. Gick till slumpvis vald bokstav, B eller vad det var men blev nekad pga att det var fullt. Fick anvisning att gå någon annanstans "långt bort". Fattade aldrig riktigt vart jag skulle gå. Istället backade jag in i folkmassan och gick sen fram till en annan bokstav längs samma bord. Där var det J och jag kunde se att det var precis lika fullt med väskor där. Men det gick bra att lämna. Han hittade en plats. Skillnaden på de två avlämningsställena, som jag såg, var könet på volontären. En sa nej, den andra löste situationen ändå.

 Så lite köande för att komma in på stadion där jag skulle starta. Visste inte riktigt vad jag skulle göra i väntan på start så jag ställde mig i Dixi-kö (bajamaja), jag var nog lite bajsnödig ändå och mindes Lidingöloppet då jag inte hann toabesök före start. När jag lyckats komma nästa fram släppte de min startgrupp till startområdet, men det var ändå typ 10 min kvar till start. Hann precis göra ett massivt dump, tur jag köade, och hade ändå 5 min till godo. Typiskt bra.

Var VÄLDIGT glad att jag inte sorterade bort plastsäcken när jag packade hemma i Sverige. Den behövdes verkligen idag när det var så kyligt. Bra med erfarenhet.

 Starten gick nog 0931, men jag märkte inte så mycket av den. Ibland såg man lite vita rökpuffar dock. Medan jag köade in till stadion hörde jag däremot första starten kl 9. Fick även en skymt av de snabba kenyanerna(?) när de sprang ut ur stadion. Vilket jäkla tempo. Kan iaf cykla så snabbt, men knappst ens sprinta.

 I början av loppet höll jag mig till farthållare. Jag vet ju av erfarenhet att jag kommer springa ifrån dem för att senare bli passerad av dem och förmodligen ännu långsammare farthållare. Efter 4 km kom vi till Rijks museum, Amsterdams stolthet. Det var häftigt att loppet gick genom. Jag har ju promenerat genom här förut men ändå. Kul när arrangörerna gör något extra. Roligt också att symfoniker satt och spelade.

En reel som postades några veckor efter loppet.

En tjusning med att springa maraton i olika städer är att man får en bra sightseeing av staden. Jag tycker det är spännande att se olika arkitektur. 

Släktnamn. Skickade bilden senare till

min son som förärats namnet.

 Jag var rätt nöjd med springande vid 7 km men fortsatte såklart ändå. Försökte stärka mig vid vätskan va 11 km. Bananerna hade de inte hunnit dela eller så var de delade slut.

 Vid 15 hade jag lite givit upp. Då var vi längs kanalen. Jag gick mer här av den anledningen. En finländska såg mig gå och gav mig energi. Fick ingen bra bild men måste ha varit en så  där Jollos, som just kommit till Sverige. Smaken hon bjöd på var kanske inte min favorit men annars tyckte jag om den.

https://scandinavianoutdoor.de/nosht/ausrustung/essen-und-kochen/essen/nosht-jollos-appelstyrni/

Den där kanalen kändes evighetslång. Man kom liksom inte fram till vändningen. Försökte skingra tankarna på att det faktiskt redan var lite jobbigt genom att betrakta omvärlden. 

Praktiskt fångstnät på tunnorna. Men som ni ser

är vi löpare och inte basketspelare.

Så kom vi fram till en härlig show ovan vattnet. Två personer på flyboards. Jag tog mig tid att filma. Vilket var tur, för när jag kom till dem på tillbakavägen vilade en av dem.

 Så äntligen, efter 5 km såg jag senare på bankartan, kom vi till vändningen. Här var en av de få lite brantare uppförsluten. Jo, de fanns motlut även på denna platta bana. Men generellt var de mediokra. Inga backar så som upp på Södermalm eller Västerbron i Stockholm. En i publiken ropade "and 12 points go to... Sweden." Det var roligt. Jag skrattade åt det i nästan en kilometer. xD Vid 25k delade en privatperson ut vatten. Mycket bra. Det var inte heller så svinkallt som på vätskestationerna.

Vid 25,5 km stod en större svensk hejaklack! Givet stopp för att socialiserade lite. Blev erbjuden en banan, men tackade nej. Banan var det enda som bjöds på i vätskedepåerna, förutom sportdryck och vatten.

 När jag glad sprang vidare kommenterade en medlöparna "min" stora hejaklack. Han trodde det var mina vänner som schysst kommit för att heja. Jag förklarade då att jag inte kände dem. Det förvånade honom lite.

 Vid två tillfällen bjöds det på gel. Jag hade ju med egna, men geler är dyra så jag norpade tre tror jag det var. Vid andra tillfället tog jag två men åt den ena. "It's awful", sa jag spontant rakt ut, vilket fick tjejerna i depån att skratta.

 Strax före vätskan (ca 26km) såg jag "the Pineapplerunner", han jag även såg i Berlin. Honom ville jag fota men tänkte att det blir tillfälle efter vätskan. Sen var han huxflux borta. Det blev inget foto, men det var samma person som i Berlin. För jag såg honom på nummerlappsutdelningen, även då med sin annans på huvudet.

 Strax före 29 km såg jag en stackars haltande kille. Jag frågade hur det var. Man bryr sig om varandra i lopp. En långsam motionärs sluttid (min) är aldrig viktigare än hur medlöparna mår. Jag vill att alla som kämpar ska komma i mål. Nåja, han hade kramp på sidan av sitt lår. Detta var dessutom hans första maraton och då är det mycket man inte lärt sig än. Jag sa omedelbart att jag har lösningen. Så hivade jag upp en av mina två resterande saltpåsar. En hade jag själv slickat i mig vid 28 km. Han hade ingen aning om hur han skulle förtära den. Jag sa, som jag sa till killen jag hjälpte på Lidingöloppet: "Häll det i handen och slicka i dig det. Här är vatten." Han var så tacksam. Före jag sprang vidare sa jag att när saltet kommer ut i kroppen då släpper krampen.

 Vid 34-isch km samtalade lite med farthållare för 4:40. En av dem hade gjort 299 maraton (jag frågade man han ville egentligen inte svara pga att han ska peppa folk och inte få dem att känna sig "dåliga". Medan jag fick den informationen sprang vi visst förbi apelsinklyftor. Jag såg de aldrig, vilket var ledsamt eftersom jag tycker apelsiner är bättre energi än bananer. Men den andra farthållaren (de brukar springa minst i par) knep två klyftor och erbjöd mig den andra. Mycket omtänksat och såååå gott!

 Igår insåg jag att jag inte köpt med något godis för loppet. Det var en välsignelse när privatpersoner stod och delade ut vingummin och annat socker. Vingummin är en av de godisar jag brukar ha på långlopp. På två ställen lyckades jag få vingummi och tog då tre stycken. Tack!

 Vondelparken var något alldeles speciellt i slutet av loppet. Hade sån lust att gå men med det publikstödet, nä, det kunde jag inte. Der var i paritet med New York City Marathon. Rent generellt var Amsterdamborna väldigt bra på att heja längs banan. Nu är ju iof mina flaggor lite uppseendeväckande då inga andra har det. Men jag gillar dem. Med stöd och pepp från publik skärper man sig lite extra och springer mer istf går. Det var massor som hejade på just mig. Go Sweden! Heja sweden! Heja Sverige! Go ellie! osv. Fanns också en hel del svenskar längs gatorna. Extra roligt att heja på sina landsmän.

 En tjej stod med en skylt "Kiss me I'm injured". Jag tog inget foto men hon fick en kram. Tillbaka fick jag kramen och smaka på hennes öl, till hennes kompisars förtjusning. Faktiskt gott trots man nog inte ska idrotta med alkohol i kroppen. Ölen dövade tyvärr inte smärtan i benen men det var som sagt gott.

 Jag skärpte mig och sprang sista 2k. Amstelveenseweg:en, gatan efter Vondelparken, var som parken, magisk. Mycket folk mycket stoj och hejande

 Amsterdam marathon hade vett att inte skicka maratonlöparna på omvägar när man ser stadion och vet att målet är där.
(Hint till Stockholm Marathon/ marathongruppen *harkel*)

 Så jäkla skönt, ytterligare ett maraton till meriterna. Jag har skrivit det tidigare. Det är aldrig självklart att klara det även om man gjort det tidigare. Detta var mitt 17:e maraton.

 Sprang tyvärr detta lopp på noll energi. Endast en banan till frukost och sedan det som loppet erbjöd. Och dålig sömn. Men i mål kom jag strax efter fem timmar. Hurra! (5:01:50)

 När jag stod på arenan och inte visste riktigt vad jag skulle göra hittade "saltkillen" mig. Han fixade alltså sitt första maraton. Han tackade supermycket för hjälpen och berättade att krampen faktiskt släppte efter han fått salt av mig.

Bansträckning: