Regent's Park 5k & 10k 5/8 2023 (#runthroughuk) - race report

 Före resan:

 Fick ett infall hemma att om jag nu är i London måste det finnas ett lopp som inte är Parkrun. Och visst hittade jag det, dessutom i London, som gick av stapeln under vår vistelse där. Jag anmälde mig. Det är en serie av lopp i olika parker i landet. Loppen  arrangeras av RunThroughUK. Denna första helg av vår vistelse i London var det Regent's Park. Andra helgen skedde ett liknande lopp i Battersea Park, men den avstod jag från till förmån för Parkrun. Park Run är stort i England. Det var ju här som konceptet skapades.

 Dagen före:
 Gick massor dagarna före loppet och var riktigt trött i ben och kropp på grund av det. Fast klarar jag maraton fixar jag nog 10k med trötta ben också.

 La ut en påminnelse på ett forum för loppet, att man skulle hålla till höger om man sprang långsamt/gick och till vänster för de som ville springa om. La även till den här bilden som tunnelbanan haft som påminnelse:

 Fick genast mothugg att så är det inte i UK. "Tänk vänstertrafik" var det de flesta påpekade och menade att då kör de långsammare till vänster och snabba till höger. De har en poäng i det, förstås.
MEN, vad jag genast då undrar är: Om nu detta gäller i trafik och löpning VARFÖR gäller det inte i rulltrapporna när man går?
Lika förvirrande som att de i övrigt mäter längre sträckor i miles men har kilometerangivelser i löplopp.

 Loppdag
 Kvart över åtta gick jag mot tunnelbanan i ett regnigt London. Till skillnad mot tidigare dagar då vi åkt buss, tog jag idag Jubilee line från Southwark till Baker Street.

 Fick ett infall och bytte till Bakerloo line och åkte en station till Regent's Park station. Då blev det kortare att gå till startområdet/ nummerlappsutdelningen också. Det är härligt när man känner sig bekväm och hemma så man hittar rätt även om man byter resplan.

 När jag gick till start-/målområdet regnade det inte så mycket. Hämtade ut en föredömligt liten nummerlapp. Kom dessutom fram med bra timing då utdelningen av nummerlapp var mellan 0830 och 0930.
 I  väntan på start öste regnet ner. Vad annat kan man vänta sig av England?! Skämt åsido, vi hade fina dagar fram till lördagen, detta var mest otur. Jag springer i alla väder så regn stoppar inte mig.

 De flesta tog skydd under träden, så ock jag, och där satt jag och väntade i knappt en timme. För att fördriva tiden pratade jag med folk bla med en herre (3984) som hade sprungit sthlm maraton 2022. Vi pratade lite om banans förskaffning. Två ungdomar bredvid mig pratade italienska, de jobbade dock i London sedan åtta månader tillbaka och hade anmält sig till loppet för att ha en morot för att träna. En annan tejej berättade att detta var hennes absolut första lopp. Stor kontrast mot mig som sprungit många lopp samt 3,5+år runstreak.

 Uppvärmning (utan musik). Lite blandade småhopp och stretchövningar men regnet hade dämpat sig.

 Klockan 10 gick starten för första "Wave". En kvinna stod och ropade upp så man kunde ställa sig i rätt "ordning" i startfållan. Först ut sub 18 min (5 km) resp 35 min (10 km). Sedan annonserades sub 20/40.
Jag hakade på när de sa sub 50 för 10K. Lite orealistiskt tyckte jag med tanke på att jag inte sprungit några längre pass de senaste månaderna. Endast något långsamt 6 km. Men ställde mig långt bak och där fanns sub 55, vilket spontan kändes mer rätt.

Varv 1

  Starten gick och jag löpte iväg i "wave 2" 3 min och 10 sek efter första startskottet. Full av glädje, energi och adrenalin blev tempot alldeles för högt. Försökte sakta ner men det gick ju inte när det fanns andra att följa/jaga.

 Banan, som i 10K loppet bestod av två varv, hade många skarpa kurvor samt en U-sväng, platser som tempot måste sänkas för att inte "spåra ur".

 Jag gillar inte lopp med varvbanor. Brukar lösa det genom att välja distansen som gör att man bara springer ett varv. Ibland gör jag undantag, som detta lopp, för att jag tyckte 5 km var lite kort. Dessutom var det bra mentalträning inför Oslo maraton, som jag ska delta i om 1,5 månad. (Där är det två varv á 21,1 km.)

 Regnet som försvann inför uppvärmning och start återkom tjugo minuter in i loppet. Denna gång regnade det inte lika intensivt och därför störde det inte alls.

 I övrigt var det en mycket flack bana. De små motluten var ändå rätt jobbiga när man sprungit lite över sin förmåga.

 Det är en vacker park med fina planteringar och ett zoo. Vi sprang bl a förbi zoo:t och de öppna ytorna för sportutövning. Såg även vatten, alltså någon form av sjö. De fina planteringarna och de 10(!) tennisbanorna beskådade jag på på promenaden till och från loppet.

Varv 2
 Vid varvningen tillät jag mig att gå. Det var ju inte helt enkelt att dricka ur den lilla söta vattenflaskan man fick vid vattendepån. Korken hade funktionärerna slängt, så det gick tyvärr inte att ta med sig resterna på andra varvet.

  På andra varvet kände jag till banan och tillät mig att fota lite, vilket jag inte gjorde på första varvet.

 I en snäv kurva i början på andra varvet stod en funktionär. På andra varvet hejade hon "Go Switzerland!" Jag hann reagera och sa högt och förvånat till tjejen som sprang strax framför mig (hon hade just sprungit om mig) Switzerland!? I'm from Sweden. I samma stund korrigerade sig funktionären: "No I'm sorry, Sweden. I mean Sweden."

 Löparna i detta lopp pratar inte så mycket med varandra, möjligtvis om de redan känner varandra. Endast två medlöpare svarade på tilltal idag. En herre som startade i första "vågen", som varvade mig vid 7,5 km samt en tjej, som jag pratat med före start. Funktionärerna försökte vara peppande men de var ganska försiktiga. Många hade dock en tamburin i handen, som de kunde pingla med som pepp. Bra grej som ändå gav lagom med ljud (jmfr koskälla).

 Jag sprang hela första varvet men kroknade lite på andra. Trots detta ser jag på statistiken att jag bara gick två gånger under hela loppet, strax efter 5 km, då vi fick vatten samt vid 7 km. Överraskande med tanke på min usla träningsmängd.

 I mål blev jag uppmärksammad av speakern, man utmärker sig rätt bra i Sverigetröja och två flaggor på huvudet.

 Fick medalj och "treats". Tog några selfies och bytte sedan till torr tröja. Där under trädet språkade jag med en trevlig Geoff. Han lärde mig att Southwark uttalas typ Sa-dork.

 Promenerade förbi tennisklubben vidare ner mot Oxford Str., därifrån tog jag buss till hotellet. Det var riktigt skönt med en varm dusch vid det laget även om jag varken var blöt (förutom om strumpor och skor) eller frös (tack vare torr tröja, vindjacka och regnjacka).

 Nu har jag checkat av att ha sprungit lopp i Storbritannien. :D Tror jag ska samla på utlandslopp. ;) Om några år fyller jag 50 år.   Nu vet ni vad jag önskar mig om jag fortfarande kan springa då.

Placering:
3 av 6 (kvinnor 45)
40 av 176 (alla kvinnor)
145 av 357 (alla deltagare räknat på "gun shot". Startade ju 3:10 efter den.)

 Sedan läste jag att några signat upp för 10 km men bara sprungit ett varv = 5 km. De får ju fantastiskt bra tid på 10 km även om de var långsamma på 5 km. Därför kan placeringen för alla kvinnor resp. alla deltagare vara fel.*

 *Sedan jag skrev det ovan har resultatlistan justerats. Jag flyttades fram till plats 40 av 176 istf 43/165 samt plats 145/357 istf 148(356).

Första besked placering:
3 av 6 (kvinnor 45)
43 av 165 (alla kvinnor)
148 av 356 (alla deltagare räknat på "gun shot".)

Ut och resa

 Det är ju roligt att se sig om i världen men som sjukskriven och med diverse mediciner så är man helt slut och färdig innan man ens orkat tänka på att packa.

 Förr (när jag var frisk) var det bara att fixa resa och packning med allt vad det innebar; biljetter, boende, utflyktsmål etc. och ge sig iväg.

 Nu, som sjukskriven och med mediciner som är narkotikaklassade, är det massa mer att tänka på. En hel del extraarbete, i synnerhet om du ska resa utanför EU/ESS Schengen.

 Reser du inom EU/ESS behöver du ha intyg från ett apotek samt från läkare på dina mediciner. Lätt fixat, iaf apoteket.

 Om du däremot reser utanför EU/ESS är det inte bara att hämta apoteksintyg och resa. Nej, du måste först ansöka hos FK, och få det beviljat, att överhuvudtaget få åka, annars kanske du inte har rätt till din sjukpenning. Sedan måste du läsa på kryptiska ambassadsidor vad som gäller för inresa till landet med just din medicin.

 Nästan alltid behöver du ett intyg från din läkare och det måste du fråga om i tid. Läkare älskar allt extra pappersarbete i form av diverse intyg de måste göra *ironisk*. De har dessutom massa annat (viktigare!) att göra än att skriva intyg.

 Alldeles säkert måste du ha andra papper också, men vilka är inte helt självklart att veta eller ta reda på. Att medicinen måste vara i originalemballage med ditt namn på tas som självklart.

 När du(jag) orkat ta reda på alla regler och bestämmelser samt skaffat alla intyg och papper har du(jag) knappt ingen ork kvar till resan. Happy flight! God natt!

 Trevlig midsommar!

Statistik 2023-06-12

 Antal olika länder jag sprungit lopp: 4.
Schweiz, Sverige, USA och Österrike.

 Antal sprungna maraton: 8

Helsingborg Marathon 

New York City Marathon 

Stockholm Marathon x5

Stockholm Marathon Virtuellt 

 Antal länder jag sprungit maratonlopp: 2
Sverige och USA.

Stockholm Marathon 2023 - race report

 Åkte upp redan på fredag, bla för att delta i förloppet Move for the planet Move for the planet...där jag såklart inte kunde hålla igen.

 Lördag = loppdag

 Skön morgon men vaknade med träningsvärk plus känning i halsen pga nästäppa under natten. Jag slog på ignorera-knappen och låtsades som ingenting. Istället började jag fixa med utrustningen och sådant. Mitt pulsbälte gör lite som det själv vill och funkar oftast inte, ändå har jag på det för ibland blippar det till och den hittar hr (heart rate). Testade att byta batteri i bältet, som så många gånger förr. Oftast gör det ingen skillnad, det funkar ändå inte. Men dra på trissor när den plötsligt funkade. Den hittade hr, som den inte gjort på någon månad. Mirakel händer visst ibland.

 Efter en ostadig frukost gick jag till busshållplatsen och åkte kollektivt in till Stadion. På pendeltågstationen talade jag med en annan löpare. Alltid kul att utbyta erfarenheter och tips framförallt om andra trevliga lopp. Kan berätta att han inte sålde in Rotterdam marathon särskilt väl.

 7143

 Väl på Östermalms IP stod jag, eller snarare satt på huk, i evighetskö till toa. Det tog hårt på min rygg och kan ha varit det jobbigaste denna dag. (Ja, jobbigare än maraton.)

 Av en slump stötte jag på en tjej från fb-gruppen marathontjejer, Lisa R. Mycket överraskande eftersom jag har stora svårigheter att urskilja och hitta folk i röriga miljöer. Bytte några ord sedan gick jag för att träffa Mille. Där var det enklare eftersom vi bestämt mötesplats. Satt och prata i semiskuggan. Alltid lika trevligt. 

Klockan 12:10
 Pang! Andra starten gick och jag tog häng på 4:30 trots att jag visste att det var för snabbt. Det kändes dock enkelt och naturligt. Efter några kilometer började mina knä göra ont men jag hade kommit ikapp farthållarna för 3:15. Då visste jag att jag sprang alldeles för fort. Jisses, hur skulle detta sluta?

 Det var trevligt att springa nya gator som Sveavägen och Kungsgatan.

 Allt kändes ok i 10 km (förutom knäna), sen blev jag både trött och kissnödig. Därför blev det mycket gång efter 10 km. Framförallt gick jag i alla uppförsbackar så som exv Narvavägen och Oxenstiernsgatan. Stretade på så sakteliga och tittade på Kaknästornet som skymtades i fjärran och vips på Djurgården stod Rasmus, också känd som Skyktmannen, och peppade löpare. Ett Selfie-stopp var ett måste för att klara mig till mitten (21,1 km).

 Ett steg i taget och till slut var jag vid Skansen, Gröna Lund etc. Halvvägs var ett faktum. Kanske var det den jobbigaste första halvan av ett maraton jag någonsin gjort? Men som från ingenstans fick jag dock en nytändning. Hade vid 19-20 km petat i mig en påse salt, var det måhända det som kan det ha bidragit?

Man vet aldrig vad som händer under ett maratonlopp. På Strömbron, vid cirka 23 km, åt jag till exempel glass. XD Det brukar jag verkligen inte göra. Men erbjuds det så tackar jag oftast ja. Vem tycker inte om glass liksom. 

Den nya bansträckningen som tidigare under loppet bjudit på nya gator att springa bjöd även på en ny bajsbacke vid Slussen upp till Söder. Det brukar vara uppför där men inte så lång. Inget spring, bara gång, för min del.

 Det var trevligt att se Avicii Arena, aka Globen, i fjärran. Det är det som är charmen med maraton, att man ska springa förbi eller se landmärken, liksom få sig en sightseeing av staden.

 Gick i backarna fram till Västerbron. Där började jag springa även i backarna. förutom på Lundagatan då och några andra motlut. Även detta år bestämde jag strax före Västerbron, att springa hela bron. Ett djupt andetag i yogastil vid botten av bron sedan gnetade jag upp. De som sprungit i backarna tidigare var nu trötta och jag plockade därför några placeringar.

 Väl över på Kungsholmen så var det lite av en befrielse att inte springa längs hela Norr Mälarstrand. Det blev liksom inte en evighetslång väg som skulle "malas ner". Gatorna vi sprang istället kändes nya och fräscha, vilket de inte alls var. I själva verket så hade vi redan sprungit på dem... men åt andra hållet. Dessutom passerade vi T-centralen. (Att vi under loppet rundade Gamla Stan två gånger och såldes sprang på Skeppsbron tre gånger störde inte.)

 The revenge of Narvavägen skedde också. Vid första besöket gick jag uppför men tog som sagt revansch andra och gnetade springandes uppför hela. Karlavägen kändes inte alls lika evighetslång heller med vetskapen om att snart vara i mål. Men ett sådant antiklimax. När vi sprang uppför sista backen och såg Stadion så vill man bara närmasta vägen in i mål. Så var inte fallet. Nej, den nya bansträckningen bjöd på en omväg på Valhallavägen innan vi fick svänga in pp Stadion. Så uselt. Där var det bättre förut. Förläng banan någon annanstans istället för att göra det på slutet. Gör om, gör rätt!

 Men imål kom jag efter att ha haft ont i knäna i 40 km och varit kissnödig i typ 32. (Det var inte de sista två kilometerna jag inte hade ont, som sagt.)

 Kissnödigheten kunde jag åtgärdat om jag hade haft ork. Så många lager byxor som ska dras ner bara och efteråt så brukar alltid trosorna hamna fel. Så jag försökte ignorera värk och kissnödighet om vartannat. 

 Nöjd med att klara under fem timmar, men hade egentligen inga andra mål än att nå mållinjen.

 Efter loppet blev det korv med bröd, bulle, vätskeersättning och chill med Mille före det var dags att trängas med alla andra som skulle ta tunnelbanan hem/till hotell.

Ny bana,.som jag har en del positivt och en del negativt att rapportera om.

Positivt 👍:
☆Inga tunnlar

☆Mer löpning i stan, vissa gator sprang vi två gånger men åt olika håll så de kändes som nya.

☆Fler landmärken som sågs bl a Kaknästornet, Avicii Arena (Globen) och T-centralen. 

Negativt 👎:
●Evighetslånga backen upp på Söder. 

●Såg inte att Enervit gav ut någon gel som tidigare år. Såg flera förbokade stationer men ingen allmän. 

●Upploppet efter Sturegatan. När man ser Stadion och vet att målet är där vill man kortaste vägen in i mål.

Bild från Marahongruppen/Stockholm Marathon 

 Till sist en bild som visar varför jag alltid har shorts över mina cykelbyxor. Man svettas ut mycket salt när man springer maraton.

Move for the planet (fd High Five) 2023 - race report

 Dagen före maratonlopp brukar det vara ett  kortare lopp om 5 km. Detta är mest för nöjes skull eller kanske uppvärmning för den stora prestationen. Ofta blir det ett familjeevent eftersom sträckan är rimligt kort.

 Iår hade marathongruppen nytt koncept. Från det tidigare arrangemanget High Five heter det nu Move for the planet. Ur eget perspektiv fattar jag inte nya konceptet, men jag har inte laddat ner appar etc. High Five var iaf peppande.

På Stockholm Stadion fanns nummerlapp och den tröja som ingick. Det var ingen kö och enkelt att hämta när jag var där en och halvannan timme före start. Väskor kunde man lämna på läktaren, vilket jag missade iår. Jag hade ändå nära till bilen och dumpade mina grejer där.

 Årets tröja var inte mycket att hurra över. Det fanns inget på den (tryck) som skvallrade att detta var ett sidoarrangemang till Stockholm Marathon. Färgen har mer att önska. Vit är iof en neutral färg men, i mitt tycke, ganska värdelös i träningssammanhang. När tröjan blir blöt av t ex svett, vad händer då? Det kanske är främst de i bomull som reagerar så, men i alla fall. Jag kommer inte använda denna tröja som varken träningströja eller "skryttröja" (vad finns att "skryta" över?). Nej, den kommer väl till pass när jag i sommar målar huset med Falu rödfärg.

 Så skulle jag fippla på nummerlappen mha mina magneter. Dum som jag var gick jag medan jag fippla och vips var en magnet borta. Bara att titta ner i marken och leta. Tur i oturen var jag på konstgräsplanen på Östermalms IP, vilket betyder "rent" underlag. Och tänk efter en stunds irrande hittade jag den. Det är andra gången jag tappar bort en magnet. (Första var Göteborgsvarvet -23.)

 Nog om materiella ting. Som brukligt hade jag anmält mig till Fun Run-klassen, den utan tidtagning. Därför placerade jag mig i de bakre leden i startfållan. Idag skulle jag minsann ta det lugnt... 

...trodde jag. Jag hann bara utanför Östermalms IP så hade jag smugit upp tempot ordentligt. Sedan gick det nedför och benen bara rullade på. Hade några jämnsnabba att springa med dessutom.

 Bansträckningen var ny och MYCKET trevligare än tidigare. Färre knixar och svängar, bättre utrymme och framförallt mycket vackert att springa längs Husarviken. 

 När vi sprang över Husarviken hade vi kommit halvvägs och vände därför tillbaka. Nu väntade uppförslöpning. Jag sa till den bredvid mig, som jag höll jämna steg med, att när de brantare backarna kommer då går jag. Jag behövde ju spara lite på benen iaf.

Nådde målet på ca 27:30 min, vilket är toksnabbt och inte alls en tid jag presterar genom att ta det lugnt. Var ändå nöjd med min prestation och hoppades innerligt att vara hyfsat alert till morgondagen.

 Vid målgången fick jagen flaska kolsyrat vatten och en müslibar men inte någon medalj. Medaljen hade de tydligen rationaliserat bort vilket var en besvikelse. Klart man vill ha ett fysiskt minne av loppet liksom. Det finns ju dessutom de som inte springer längre sträckor och de som verkligen har gjort en enastående prestation med för dem långa 5 km. Riktigt dålig att inte ha medalj faktiskt. 

 Efter målgångsfoto med min müslibar, men utan medalj, gick jag till pastapartyt och åt. Vid det här laget var jag faktiskt hungrig.

Ett halvår senare kommer början

Ett halvår senare har jag äntligen bloggat, med bilder och allt, om resan till USA. Ett långt blogginlägg om resdagen, 3/11-22. Sedan har jag ju en bunt andra dagar till från min resa att skriva om, inte minst själva maratonloppet i New York. Detta är (en) början i alla fall. :)

Göteborgsvarvet 2023 - race report

 Förberedelse
 Dags för halvmaraton och alla de där långpassen jag skulle gjort har uteblivit. Hade planerat flera stycken sedan början av mars men lyckats att inte genomföra ett enda. Det blev mest det jag kallar pliktrundor, korta löprundor om 1,61-3 km för att hålla runstreak:en. Någon gång en runda på 5 och 10 km för att se om jag fortfarande hade kapaciteten. Men som sagt, nu var det dags för halvmaraton. Det positiva var iaf att jag var ganska sugen och motiverad att springa långt.

 Jag gillar halvmaraton för starttiden är inte så okristligt tidigt. Man hinner sova ut, äta frukost, göra sig i ordning och ta sig till startområdet utan att stressa. (Likaså tar man sig i mål i rimlig tid så att inte hela kvällen försvinner i transporter hem, dusch och mat.)

 Så när jag haft min lugna morgon var det dags att ta sig till Slottskogvallen. Tyvärr får man inte längre åka kollektivt gratis med sin nummerlapp, det är synd, för det var smidigt. Jag kollade därför upp vad kostnaden för två singelbiljetter (en dit och en hem) skulle kosta. Det visade sig att det var oförsvarbart dyrt i jämförelse med att ta egen bil och dess parkeringskostnad. Det blev bil eftersom ingen ville skjutsa och hämta mig. 

 Där jag parkerade parkerade även en stor van från Brandförsvaret. Det visade sig vara ett gäng brandmän från Landskrona. De var naturligtvis kollegor med mina skånevänner, som är brandmän. Vi traskade iväg mot Slottsskogsvallen ungefär samtidigt men vi slog inte följe.

 Blev duktigt svettig bara av promenaden till startområdet. Vädret var somrigt och fint, men för att springa i var det för varmt med sina 21°C.  På grund av väderlek och svettig promenad så skrotade jag alla målsättningar. Har ju en önskan om att någon gång lyckas med Sub 2, men en ännu större önskan är att sätta nytt personbästa (pb). På något konstigt vis så lyckas jag inte springa snabbare än jag gjorde 2008, första gången jag sprang Varvet. Det var 15 år sedan liksom.

 Slottsskogsvallen
 Vid Slottsskogsvallen såg jag några stora rosa kolosser. Det visade sig vara pissoarer för kvinnor. Mycket bra. Äntligen någon som produktutvecklat och insett att kvinnor inte alltid behöver låsa in sig på en BajaMaja för "sittning", utan också är kapabla till att dra ner byxorna, huka sig och lätta på trycket. Toppen!

 Det enda jag har att anmärka på är att väggarna mellan båsen bör vara högre. När man "gjort sitt" och reste sig så såg man allt för väl in till grannbåset.

 Hade en hel del tid att sitta ner och betrakta folk. Strax före första start tog jag mig över till uppvärmningsområdet. Samtidigt flög två JAS-plan typ över startområdet. JAS 39 Gripen är fascinerande, MEN om man som jag bor där planet tillverkas så var detta inte så spännande. Jag ser de titt som tätt, både när piloterna övar sin skicklighet att manövrera planet och övar för exv uppvisningar men också på riktigt nära håll när de ska landa.

 Liten uppvärmning i dammet och sedan hittade jag faktiskt lite skugga att sitta och vänta på start i. När jag satt mig kände jag något riktigt kladdigt rinna ner för benet. Det var en av mina energigels som fullständigt tömt sig i benfickan. Jag fick avbryta chillet för att hitta vatten och tvätta av mig. Inte optimalt att ha dyblöta kläder redan före start. Tack och lov var det ju varmt så det skulle säkert torka ganska snabbt iaf.

 Efter benduschen satte jag mig nära väskinlämningen och preppade det sista. En obligatorisk före-start-bild behövdes också. Iår överhörde jag att det stod två tyskar bredvid mig så jag frågade dem om hjälp på min bästa tyska. De blev så förvånade när frågade på deras tungomål att de inte tordes neka hjälp. Stunden före hade jag konverserat med två östgötar, vilket tyskarna inte kan ha missat.

 Lämnade väskan och insåg samtidigt att det fortfarande var kladdigt på benet så jag blaskade av mer av kladdet och gick sedan mot startledet. Det visade sig vara en briljant tajming, för när jag anlände Margretebergsgatan började min startgrupp röra sig mot uppvärmningen vid startlinjen. Jag sneakade mig in från sidan.

 Första halvan, 0-10k
 Värmde upp jämsides med ett stort bi eller om det var en geting (utklädd person). Starten gick och jag höll till höger för jag kände mig allt annat än vältränad och snabb. Allt kändes bra och trippade faktiskt lätt uppför Säldammsbacken. Hade en mindre aggresiv approach på både uppför- och nedförsbackar jämfört med tidigare år. Många år har jag nämligen sprungit om många både uppför och nedför här i början av loppet.

 Strax före 5k spanade jag efter min nya bekantskap, Örebroaren Ulrika, som jag några veckor tidigare spelat tennismatch mot. Otroligt nog såg jag faktiskt henne i vimlet av människor, gjorde en High Five. Det var stärkande inför stigningen uppför Älvsborgsbron.

 Vid uppförsbacken före Älvsborgsbron gick jag, men väl uppe på bron sprang jag igen. Nu var alla som sprungit uppför, mellan husen, trötta, men jag trippade lätt förbi dem. Brant lutning tar otroligt i benen. Älvsborgsbron är också uppför men inte lika brant och då tycker jag det är lättare att gneta sig uppför.

 Jobbig uppförsbackelöpning ger härlig nedförslöpning. Nu fick reflexerna jobba och det gick stundtals alldeles för fort. Väl nere på Hisingssidan sprang jag mer än jag brukar. Strax före 10k unnade jag mig ändå att promenera lite. Klockad in på milen strax under timmen.

 Andra halvan, 10k-Mål
 Nya bron (Hisingsbron) var lika jobbig att springa uppför som den gamla. Men där på krönet såg och sprang jag ikapp en stor inspirationskälla i form av Elin Ragnarsson. Jag följer henne på instagram. Hon höll lägre tempo och jag sprang om. Sen saktade jag in för att fota utsiktensamt ta en selfie, då kom hon ikapp och hamnade på samma bild. Bilden på mig blev i mitt tycke usel och jag ropade till Elin att hon fastnade på min instabild. Då föreslog hon att jag skulle ta en ny gemensam selfie. Sagt och gjort.

 Det var ny bansträckning iår. Kringelikroken ner för bron och runda hörnet på Nordstans fanns inte längre, nu fick vi springa förbi Operan och på Postgatan. Positivt: Trevlig miljö på Postgatan. Negativt: Ojämn gatsten, så man fick kolla var man satte fötterna.

 Den där Avenyn är alltid jobbig för att man lyckats bli trött på de första sprugna 15k. Eftersom det var vackert väder var det också mycket folk. Trots detta var det ganska lite hejande. Här har supportrar och invånare mycket att lära från t ex New York.

 Uppe vid Poseidon försökte jag övertala hjärnan att det inte var mycket kvar. Det gick sådär. Flåset orkade springa men inte benen. En del av Vasagatan gick jag men senare lyckades jag ändå hålla någon form av löpsteg, om än långsamt, fram till gångbron över till Slottsskogen. Det var åtskilliga år sedan jag orkade springa uppför den i detta lopp, om det ens har hänt?

 Krämade ur det sista på upploppet och med en snygg spurt på Slottsskogsvallen satte jag faktiskt ett efterlängtat PB på banan. Att det bara var med 30 sekunder kanske ni tycker är lite fånigt, men det är ändå snabbare än tidigare lopp. Mitt pb är från 2008, om ni minns.

 Efter målgång
 Efter superspurten, för att jag var tvungen att komma före en annan tjej, så stannade jag bakom mållinjen. Där på andra sidan mållinjen vek sig knäna totalt när jag stannade. Eftersom jag defibrilerat i mål längst till vänster kunde jag snabbt ta mig till staketet. Där stod dock också funktionärer som bad mig snällt att röra mig vidare. Det sa jag var ett problem, att det gick inte. Två vänliga funktionärer kom till undsättning. Med en ung gosse under vardera svettig arm blev första stoppet vattenhinkarna för kyla huvudet. Sedan stapplade jag vidare och vi landade vid sjukvårdstältet.

 Rekommenderades att gå omkring (med hjälp). Sa att det ju är problemet. Jag var inte yr, illamående etc, det var bara knäna som inte bar mig längre*.  Satte mig på en stol i skuggan. Åt en banan, drack vatten och svepte en saltpåse. Efter en stund provstod jag och när jag insåg att det nu inte var några problem längre, att jag kunde stå utan att bli knäsvag, vandrade jag iväg för att få min medalj och och lite annat gott.

 Unnade mig att köa till lite massage, vilket jag inte brukar orka vänta på. Fyra välbehövliga och härliga minuter. Hämtade sedan väskan på fräschare ben och tog mig till bilen.

 Väderleken var för varm men vinden var skön och svalkande, vilket var behövligt. Jag persade på banan. Äntligen pb, även om det bara var med ynka 30 sekunder. Det var ju  delvis ny bansträckning, men iaf, största delen av banan var densamma. Jag är nöjd.

*Sedan jag hade neuroborrelios i höstas så har jag problem med just knäna. Utan NSAID så är de mycket stela och lite ömma. Det är jobbigt att ställa sig upp efter sittande. Tänk dig ur en "gamling" med rollator ser ut när de reser sig, just så.

Morgontrafikanter

 Att förare av vissa bilmärken tycks sakna körriktningsvisare (aka blinkers) är väl kännt. Men det finns andra trafikanter som också har tveksam trafikkunskap. Nä, jag är inte perfekt jag heller och tabbar mig allt ibland. 

 Idag när jag körde barnen till skolan (en av dem har tapppat bort sitt skolbusskort) höll jag på att få en cyklist i passagerardörren samt en bil i förardörren.

 Cyklisten kom farande från höger mot ett obevakat övergångsstället jag i samma stund skulle passera. Jag som bilist har inte väjningsplikt för cyklister, endast fotgängare. Cyklisten måste därför hoppa av cykeln och leda den för att jag (som bilist) ska stanna och lämna företräde. Jag höll ingen hög hastighet och kollade cyklisten lite extra eftersom jag vet att de flesta "bränner rakt ut". Tack och lov insåg denna cyklist i sista stund att jag inte tänkte stanna.

 Lite senare var det en "nästanincident" i en bevakad korsning. Jag skulle svänga höger och korsar då både övergångsställ och cykelbana som båda har grönt ljus. Samtidigt kommer en bil rakt föröver och som svänger vänster in i samma fil som jag, i samma korsning. Jag hade före min sväng noterat två cyklister som skulle över vägen (kom ihåg att de också hade grönt), en nära  cykelöverfarten och en som i rask takt närmade sig. Jag "halvsvängde", stannade och lämnade företräde.

 Den cyklist som var nära tvärstannade och bara stod och glodde. Fint läge för bilisten (mig) att köra, MEN det kommer ju en cyklist till så jag stod kvar. Den andra svängande bilisten (som ju kom från mitt vänster) tyckte att "NU kör jag!" och höll mao ord på att bränna in i mig. Cyklisten passerade, sen körde jag. Hann se arga blickar från den andra bilisten. Denna ska dock vara j*vligt glad för att jag "blockerade" denna, i annat fall kanske det blivit en olycka mellan bil och cyklist. Förmodligen såg inte den andra bilisten cyklist nummer 2, utan bara den som njöt(?) av morgonens avgaser i korsningen.

Tack och lov inga olyckor även om det "hängde i luften".

Långresa med elbil

 Jag åkte på långresa med brorsan i hans elbil förra veckan. Han åkte från Stockholm, plockade upp mig på vägen, sedan "landade" vi i Skåne. En tripp på ca 560 km för min bror och 340 km för mig.

 Normalt sett tar min resa i runda slängar 4 timmar på denna sträcka. Kan berätta att det tar betydligt längre tid med elbil. Man får verkligen inte ha bråttom när man åker på långresa med en sådan.

 Vi var tvungna att stanna och ladda två gånger på vägen (brorsan ännu fler) och dessa stopp tar lätt 30 min eller mer. Det var också ett jäkla planerande hela tiden: Hur långt kommer vi på laddningen? Var ligger nästa laddstation? Räcker laddningen till nästa laddstation? Hur länge måste vi ladda för att det verkligen ska räcka? och så vidare.

 Kändes INTE som någon bra reklam för elbil. Visst resan blev ju billigt eftersom bror min har en äldre modell som gör att han laddar gratis, men det tog så lång tid. Elbil är säkert fantastiskt bra... i stadstrafik, men absolut inte på långa resor.  Jag tänker inte skaffa elbil som det är nu. För det första är de alldeles för dyra i inköp och för det andra så värdesätter jag att korta ner restiden. Det kan ju hända att framtiden bjuder på bättre prestanda och då kan jag omvärdera min åsikt om ägandet av elbil... för långa resor.

 En annan baksida med alla laddstopp är att man kanske passar på att äta/fika samtidigt som bilen laddas. Ska man äta/fika så ofta så blir det lätt negativt för figuren. 

Dummaste frågan

 Jag spelar tennis (på motionsnivå ska sägas) och tycker att det är en fantastisk sport. Du kan spela tennis hela livet, i alla åldrar och på alla nivåer, till och med mot varandra trots olika kunskapsnivåer. (Jmfr  t ex med  lagsport som man slutar med i tjugoårsåldern.)

 Hur som helst. Jag är även en tävlingsmänniska i den bemärkelsen att jag gillar att mäta mig mot andra. Det betyder iof inte att jag vinner särskilt mycket, men det är en annan historia. 

 Så till det här med matcher, eller snarare motståndare. I tennis, från ca 13 års ålder och uppåt, har man ingen domare (på lägre nivåer iaf). Man dömer sin egen planhalva helt enkelt. Ibland möter man spelare som måste kontrollera det domslut man just annonserat. Ibland är det helt befogat för bollen är inte ute förrän HELA bollen är utanför linjen. Ibland tar bollen på utsidan av linjen och är då enligt regelboken således i plan. Det som dessa spelare har som kontrollfråga är "Är du säker?", Är du helt säker?" eller "Är du 100 (procent säker)?". Detta måste vara de dummaste frågorna i sammanhanget någonsin!

 Varför? Jo, för om man inte är säker på om bollen är ute eller inne så ska man döma in bollen, dvs man dömer inte ut den. Om någon dömer ut bollen så borde ju vedebörande vara säker på vad den sett/upplevt. Det ÄR tillåtet att ändra sitt domslut om man i all hast dömt felaktigt.  Och det händer, men då korrigerar man, eller iaf jag mig, ganska omgående. Ändrar mig gör jag inte för att någon ställer frågan om jag var säker på det jag såg eller inte, utan för att jag var osäker på om bollen var ute eller inte.

 Finns det någon som svarar nej på dessa frågor i match? Isf betyder ju det att denna personen precis dömt ut sig själv och sin förmåga att döma (sin planhalva).

 Oftast möter man dock vettiga trevliga spelare, men det finns rötägg som fuskar sig fram och dömer ut bollar som är klart inne. 

Bromsmedicin tankning #2

 Jag har ju bytt bromsmedicin, från Tecfidera (kapslar) till Rituximab, aka Rixathon eller Mabthera, infusion. 

 Första infusionen fick jag i oktober -22. Två veckor före jag var på akuten pga andnöd. Idag var det dags för påfyllning. Sjuksköterskan frågade hur det hade gått förra gången, om jag fått biverkningar eller så. Jag sa som det var att allt gick bra under själva "tankningen" men att jag fått besvär efteråt i form av obehag i bröstet och andnöd. Hon dementerade starkt att det skulle vara biverkningar från Rituximab, fast jag sa att akuten kontaktat neurologen i ärendet och att de sagt att det var en biverkning. Vem ska man tro på?

 Hur som helst, en stund in i behandlingen blev det tyngre att andas. Inget alarmerande men ändå. Det blev inte värre utan förblev  hanterbart. 

 Nu hoppas jag att "rävgiftet" gör sitt jobb och inget mer, för i övrigt är jag nöjd med att slippa kapslar varje dag, eller för all del injektioner, som jag hade ett kort tag i början av min diagnos.

Men fråga inte då

 Dottern håller upp två nyinköpta plagg och frågar mig om de behöver tvättas före anvädning.

 Jag svarar att det inte behövs.

 Dottern fortsätter med att säga: -... men jo, andra har provat dem. 

 Jag menar att det är så kort stund att det inte gör något. 

 Dottern säger att hon nog ändå vill tvätta plaggan först, av hygienska skäl.

[Brain explode]

 Jag svarar arg: -Ja men, tvätta dem då. Fortsätter i trevligare ton: -Du frågade, jag gav svar. Du var inte nöjd med svaret, gör som du vill. Ta ett eget beslut. 

En flaska räcker

 En flaska schampo är allt som behövs när jag duschar.

 Jag har aldrig riktigt förstått varför man (speciellt som kvinna) ska ha ett schampo, ett balsam och en duschtvål. Varför? Ofta luktar de dessutom olika och om jag har balsam försvinner ju schampodoften. Är det meningen att man ska lukta som en avdelning för doftljus när man är färdigduschad? Kostnaden att behöva köpa massa olika produkter är också en nackdel.

 Jag menar, det går ju att tillverka produkter som funkar "överallt" på kroppen. Männen har det ju så. En flaska schampo som de  schamponerar med och sedan tar man löddret till kroppen också.

Men det är klart, kosmetikaindustrin kan ju inte tjäna mer pengar (på kvinnorna) om man ska effektivisera på det sättet åt alla.

Jag har sedan länge hittat ett varumärke som fungerar som både schampo, balsam och tvål.