Starten gick runt lunch så vi hade sovmorgon och vi kunde i lugn och ro äta frukost. Solen sken och alla var glada. Vi åkte in till Mora och Vasaloppsmässan för att hämta nummerlapparna.
Lite ovant att stå i kö men nu fick jag bevis på att de där labyrintgångarna behövs. Passade såklart på att hämta nummerlappen till Vasaloppet också. Den där kön ville jag minsann inte stå i igen. Det var gott om tid före bussen skulle ta oss till Eldris så det var absolut ingen stress i våra kroppar. När vi så kom ut passade vi på att fotografera oss under den lilla målportalen.
Så blev det äntligen dags att ta oss till bussen. Vid denna tid var det inga köer så vi kunde sätta oss i bussen direkt. Men av någon anledning fick vi vänta ganska länge före den körde.
När vi nästan var i Eldris stannade bussen och där blev vi stående. Vi väntade... och väntade... Det blev sakta varmare och kvavare i bussen. Fläktsystemet visade sig vara trasigt. Vi som satt på ovanvåningen höll på att koka bort. Alla i bussen var ju klädda för vintersport och utomhusvistelse.
Syret tog typ slut. Jag gick ner till chauffören och pratade lite, för det gjorde ingen annan, så öppnade han dörrarna iaf. Det visade sig att vi väntade i bussen på att VIP-åkare vid starten skulle ge sig av. (I kombination med trång startplats.) Väntan hade väl varit ett mindre problem om bara luftkonditioneringen i bussen funkat.
Väl vid start smetade jag på lite glidvalla på både mina och dotterns skidor. I övrigt skidade jag med vallan från föregående helg då jag tog mig an Tjejvasan. Passade på att grunda med lite blåbärssoppa, men dottern ville inte ha. Starten gick när man var redo för det så vi gav oss iväg på nio kilometer äventyr. Kanske lite mer äventyr för dottern än för mig. ;)
Loppet
Det var svårt i början för Stora, som inte åkte så mycket på längden. Det längsta hon hittills skidat är några varv i Barnens Vasalopp på hemorten, uppskattningsvis ett par kilometer. Hon trillade i första backen och gjorde sig illa i ena tummen. Arg och ledsen tog hon sig ur spår och in i skogen och ville absolut inte fortsätta. Då hade vi bara skidat drygt 500 m. Hon är en jättejättebra utförsåkare, men med dessa smala skidor var det inte lika kul.
Efter tröst och övertalning fortsatte hon i vredesmod. Vid varje nedförsbacke tvekade hon dock, med all rätt. Det är helt i sin ordning att ha respekt för nedförsbackar på onödigt smala skidor.Vi skidade på jag och en arg dotter. Så började jag prata om kvällens melodifestival och undrade vad hon ville mumsa på till den. Då blev hon på bättre humör och vi hade det riktigt trevligt på vår resa till Mora.
Halvvägs fanns det till och med en vätskekontroll. Allt för att få den där riktiga vasaloppskänslan. Nu drack vi båda blåbärssoppa. Här hade jag tänkt överraska med att dra upp min påse med smågodis. Jag hade förberett en för varje lopp. Vilket antiklimax det blev när det visade sig att jag glömt att packa med den. Det fick bli ett löfte om att hon fick äta upp allt när vi kom tillbaka till boendet.
Resten av loppet var alla riktigt glada. (Trots glömt godis.) Den tidigare arga tjejen, som absolut inte skulle åka detta lopp någon mer gång, var som bortblåst. Nu hade hon redan bestämt sig för att åka igen nästa år. (Vilket betyder att även jag måste åka Vasaloppet nästa år.) Strax före Moraparken kickade även tjejens tävlingssinne in. Hon hade bestämt sig för att komma i mål före några som vi skidat om ett par gånger men som också skidat om oss.
På upploppet stod mormor och morfar (mina föräldrar) och tog emot oss. Stora fick en fin krans och en rosa (såklart) hästmedalj. Tiden var oviktig i detta sammanhang. Allt handlade om trivsel, ha roligt tillsammans och att vara är en god förebild för mina barn att ha bra levnadsvanor med bl a motion.
Nästa lopp: 3/3, Vasaloppet, 90 km
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar