Signaturer

 Vid Nordea Open (fd Swedish open) i Båstad köpte jag en sådant där gigantisk tennisboll till barnen. Jag hade ingen större förhoppning om att vi (barnen och jag) skulle erövra så särdeles många signaturer, men en gigantisk tennisboll är ju alltid kul att ha. :)  

 Eftersom vi var på invigningen av Next Gen. (fd Kalle Anka cup final, dvs riksfinal för landets bästa 11- till 15-åringar) och Nassim al Fakir var där blev vi glada av att åtminstone få hans "kråka" på bollen.

 Under tennisturneringens damveckan föll sedan bollen i glömska. Jag vet inte varför, men till herrveckan hittade vi den. Det var ganska roligt att samla men vi hade inga ambitioner på att få ihop alla deltagare. Det blev så småningom fokus på några specifika spelare. 

 Sommarens "skörd" av autografer/signaturer. (Med reservation för att jag kan ha fotat de upp och ner. Det är inte helt enkelt att uttyda krumelurerna.)
 

 Jag är glad över ffa Casper Ruud (NOR), Stan Wawrinka (SUI) och Dominic Thiem (AUT). Men det grämer mig fortfarande lite att vi missade både Holge Rune (DEN), Diego  Schwartzman (ARG) och Andrey Rublev. C'est la vie.

Hur känns det efter halvmaran?

(Skrivet under pandemin 2020)

Är med i många löparrelaterade grupper på sociala medier och titt som tätt uppdateras det med rekord. Människor som för första gången sprungit 2 km, 5 km, 10 km, halvmara osv. Nu senast var det en som just lyckats övervinna distansen 21,1 km och jag frågade honom hur han kände såhär efteråt. Det fick mig att fundera över hur jag kände mig när jag sprungit min första halvmara... Vilken var det egentligen? Och när?

Den första halvmaran jag sprang måste ha varit den jag sjöng mig igenom tillsammans med min fotbollskompis U.B.B. Detta var Stockholmsloppet 5 september 1998. Vi hade anmält oss för skoj skull. Ingen av oss höll på med löpning utanför fotbollsplanen. Men förstå hur vältränade vi måste ha varit som tog oss runt sjungandes "Maya min Maya min bitska lilla piraya", som var den "hippaste" låten den sommaren?! Vi korsade mållinjen på 2 timmar 2 min nånting. Och jag minns att vi inte var speciellt trötta efteråt. (Samma höst pajjade mitt knä i en fotbollsmatch.) Det var en halvmaratid som stod sig länge och visade sig ta åtskilliga år att bemästra.

Jag minns också när jag sprang Broloppet, halvmaran över Öresund. Det var 12 juni 2000 och jag var inte helt återställd styrkemässigt från den korsbandsoperation jag genomgick två år tidigare. Men jag var anmäld och loppet skulle aldrig komma igen. Jag sprang klart över min förmåga speciellt i Malmö där publiken peppade "inte långt kvar" och "spurta sista nu" fast det var typ över 5 kilometer kvar. Jag hade ingen som helst koll på distansen eller hur långt det var kvar och ökade såklart takten. En liten adrenalinkick fick jag också genom att lokal(?)radion intervjuade mig medan jag sprang. Jag hade sjukt ont i kroppen efteråt, inte minst i mitt knä som inte alls var rehabiliterat för långlöpning. Jag kom imål och hela kroppen överlevde, knät behövde inga nya ingrepp förrän flera år senare. Tiden blev ändå (i mina mått mätt) imponerande 2 timmar 8 minuter och 25 sekunder.

Den där målgångstiden från 1998 tog mig 21(!) år att slå och jag sjöng INTE en endaste ton under det loppet. Jag hade under de första 19 åren fortfarande inte löpning som mitt stora intresse utan spelade bara tennis och fotboll. Sprang gjorde jag för att komplettera de sporterna.

Smålopp deltog jag i för att det var kul och få medalj. Lidingöloppet hittade jag redan 1996 och blev ett återkommande lopp jag såg, och fortfarande ser, fram emot. Jag sprang loppen i min åldersklass och gick sedan över till Tjejloppet, Lidingöloppets sista kuperade mil. När jag slutade med fotboll började jag springa för att hålla formen... eller snarare, för att inte bli rund som en boll. Under åren till nytt PB på halvmaran hade jag också hunnit knäopereras flera gånger, få plantar fascitiis samt skaffa familj.

Göteborgsvarvet hade jag tidigt fått kännedom om genom Lidingöloppets nummerlappsmässa. Men det dröjde ända till 2008 före jag sprang det första gången. Mitt första Göteborgsvarvet är också mitt snabbaste med tiden 2 timmar 8 minuter och 16 sekunder. Har under de följande tio Varven knappt varit i närheten av den tiden. Närmast var 2017 med tiden 2 timmar 12 min 46 sekunder. Bottentiden var 2009 med 3 timmar 17 min och 23 sekunder, men då var jag gravid i v. 29 (28+6) så det Varvet spelar i en annan division och räknas egentligen inte. 

Jag ser fram emot nya personliga banrekord inom en ganska snar framtid eftersom det skedde något häftigt hösten 2019.

Jag minns som sagt inte hur det kändes att klara halvmaran för första gången. Men jag minns fortfarande känslan när jag korsade mållinjen Sub 2. Det var min stora dröm sedan jag började anta distansen oftare.

Förra året, efter 21 år, hände det ju äntligen. Precis under två timmar på halvmaran och därmed nytt PB! Högst oväntat.

Jag hade på skoj anmält mig till Göteborgs Marathon men sansat mig till halva distansen. Jag har redan skrivit en lopprapport om denna spektakulära händelse så ni får följa länken dit och läsa. Är fortfarande sjukt stolt över prestationen och när jag tänker på det så får jag samma euforiska känsla som då.

Lycka till med just dina mål, oavsett om det är att klara att springa 2 km utan att gå eller om det är att klara en ultra. Det viktiga är att röra på sig och må bra (och få medalj ;) ). Tider, placeringar, personbästa och sådant är inte viktigt... men är man tävlingsmänniska så är det lite svårt att inte tänka på, men jag tränar på det också. Lycka till!

[Edit 1]

Sedan detta inlägg redigerats har jag lyckats att putsa mitt PB på halvmaran. Eftersom alla lopp är inställda så är det inget tävlingsresultat, men det kändes precis som ett lopp i alla fall. Jag sprang provlöpningen av första halvan av  Helsingborg Marathons bana. Det fanns både farthållare och vattenkontroller varför det kändes precis som ett lopp. Kom "imål" på 1:57:xx.

[Edit 2]

Hade hoppats att persa på Göteborgsvarvet 2022 men dubbel (eller trippel) sjukdom satt stopp för det. (Hade vid loppet ms-skov, postcovid samt obehandlad graves sjukdom (hypertyreos).)

Min tennissommar 2022

 Summering av min tennissommar.🎾💖

 Iår gjorde jag något jag bara funderat på förut, jag var funktionär på Nordea Open. Varför har jag inte varit det förut? Kanske för att jag inte vetat hur man blev funktionär!?

 Det som föranledde det hela var att min dotter, efter hård(?) prövning, blev antagen som bollkalle. (Jag vet inte riktigt hur hårt det var, för jag var inte med. Det jag vet är att det var många som var på uttagningarna, ett hundratal?, men bara en tredjedel som blev antagna. Många var dessutom barn som varit bollkalle tidigare, vilket är en merit.) Jag tittade på fint bollkalleri och bra tennis tills jag ansökte själv om att få bli funktionär. Så blev jag arenavärd.

 Det var både fantastiskt, kul och skitjobbigt. Krävdes iof inte så mycket kognitivt, det fanns de som sa åt oss vad som skulle göras och när. Men det var tufft att stå länge (så korta pass var mest optimalt) samt inte kunna se så mycket tennis när man stod på "fel" ställe. Det var fantastiskt att komma nära tenniseliten, se och prata med dem. Stan Wavrinka är för övrigt en riktigt trevlig person.

Jag deltog i lite turneringar själv också.

 Jag inledde starkt med seger i Damsingel (DS) Motion i Munkaspelen (Munka-Ljungby). 🥇

 I DS45+ i samma tävling gick jag till semifinal men fick se mig besgrad. En 3:e plats är dock inte så dumt det heller. 🥉

 Sedan var jag, som sagt, funktionär i Nordea Open Båstad och fick titta på professionell tennis på nära håll. Mitt äldsta barn var samtidigt bollkalle. 🎾 Samlade en hel del autografer, mer om det i ett annat inlägg.

  Hade letat upp att det på Bjärehalvön finns tennisbanor med gräsunderlag. Kag bokade en timme och åkte dit med barnen. Det var första gången vi spelade på gräs. En spännande och annorlunda upplevelse. 🌱 (foto i kommentarerna) Tyvärr hann vi inte spela så länge eftersom det började störtregna, men det var roligt så länge det varade. 

 Så hade jag anmält mig till den anrika(!?)  Strandbadsturneringen i Falkenberg. Jag ville spela motionsklass, men det verkade ingen annan vilja då jag var den enda anmälda. Jag flyttade anmälan till klassen DS(6-7). Fyra damer i s.k. poolspel (alla möter alla), vilket ger bra matchträning. Jag föredrar poollottning framför frilottning, just för att man får matchträning även när man förlorar.

 En sån succé det blev! Jag lyckades nämligen vinna samtliga tre matcher och vann med andra ord förstapriset. 🏆DET är jag inte bortskämd med.

 I Havsbadsspelen i Ängelholm gick det inte lika bra. Jag visste före jag anmälde mig att det är en tuff tävling. Anledning är att många har den som genrep inför Veteran SM som går av stapeln nån vecka senare. Jag deltog i två klasser, DS45+ och DS(1-7), men förlorade båda inledande matcherna. C'est la vie!

 Avslutade Skånetennissommaren med att delta i, nyss nämnda, Veteran SM. Att vara med där är mest en kul grej och för att checka av på "the life bucketlist". Jag håller verkligen inte SM-nivå i spelstyrka.

 Spelade där i tre klasser; DS45+, DD45+ i par med Helene L samt MD45+ i par med Viktor T. 

 Spelade en jämn förstamatch i damsingeln (DS) men kunde inte "knyta ihop det" även om jag kanske egentligen var bättre än motståndaren. Men det gäller att vinna poängen och gemen och kan man inte det så får man skylla sig själv, träna mer och hoppas det går bättre nästa gång. 

 I Mixeddubbeln (MD) fick vi tre matcher där åtminstone en var jämn. Men tyvärr slutade den med förlust i avgörande sets matchtiebreak. Hade roligt ihop trots förlusterna. 

I Damdubbeln (DD) lyckades Helene och jag avancera till semifinal (tack vare w.o). I semin blev det tyvärr respass mot mer rutinerat motstånd. Vi knep trots allt en bronspeng i VSM. Känns lite stort ändå.🥉

 På hemmaplan anordans KM (klubbmästerskap) i augusti när skolor etc har börjat. Jag ställer upp i damsingel, dubbel och generationsdubbel med min dotter.

 I generationsdubbeln åkte vi på däng direkt. När det är dags för damsingel blev jag sjuk (förkyld), jag spelar dåligt då. Vinner iof första matchen men förlorar finalen. Dubbeln går oväntat. Jag spelar i par med Helene min lagkamrat i D45-serien. Vi lyckas vinna första matchen i tredje sets avgörande superrtiebreak, detta mot favorittippade paret. Finalen spelas aldrig för moståndarna lämnar w.o pga skada på en av spelarna. Vi vinner såleds dubbelklassen i KM

Sammanfattningsvis så kommer jag hem med tre förstapris och två tredjepris på elva "starter". 💪🏼✌🏼

Stockholm Marathon 2022 -race report

4/6 2022

 Bodde hos brorsan. Detta betydde att jag, för att ta mig till starten, måste åka både buss och pendeltåg... och gå en liten bit, men det måste man alltid. Jag får starta lite tidigare på dagen men det är ganska lätt och enkelt att ta sig fram och tillbaka.

 Där på Östermalms IP bland 14 000 andra löpare (och annat löst folk) stötte jag  återigen, av en slump, på Mille som jag träffade på i startfållan på Göteborgsvarvet för några veckor sedan samt pratade med efter mål på Lidingöloppet (2021). Han bara uppenbarade sig där på startområdet,  sittandes i skuggan på gräset. Vilken glädje. Det är ett tecken på att vi ska ses innan lopp. Nästa gång får vi minsann på riktigt bestämma träff före.

 Vet inte vad jag hade för ambitioner med loppet egentligen, men eftersom 4:30-ballongerna (farthållarna) var där jag stod i starten så tog jag häng på dem.

 Efter att startskottet gått satte jag snabbt upp tre mål med mitt lopp:

1. Springa 5 km utan att stanna och gå. (Kom ihåg att jag hade obehandlad giftstruma/hypertyreos.)
2. Inte skada mig. 
3. Nå målet.

 

 På Djurgården, vid ca 17 km, stod en kille och livade upp tillvaron. Det var allas vår egen Skyltmannen (aka Rasmus). Jag blir glad av att se honom på lopp. Tog en, som det har blivit, obligatorisk selfie med person och skylt.

 

 Det gick ganska bra att hålla tempot för farthållarna för på 4:30 ... eller, jag hade taktiken att ha de bakom mig så länge jag orkade. Det lyckades jag med fram till Slussbron/Guldbron, 25 km. Där kommer en stigning upp på Söder och jag bestämde mig för att släppa förbi dem.

 Någonstans på Södergårdsleden (efter Slussen) såg jag ett gigantiskt militärt skepp. Det var väldigt svårt att missa. Det var USS Kearsage som var här med anledning av en stor militär övning - Baltops 22. Dessutom råkar besöket sammanträffa med Svenska marinens 500-årsjubileum. Det förklarade varför det var så många uppklädda personer vid Stadshuset när vi sprang förbi där. (Jag tror ju för den saken inte att besättningen på USS Kearsage var på festen i Stadshuset.)

 Västerbron var som alltid jobbig.

Jag och Stadshuset, runt 5 km kvar till mål. 💪🏼

 Mål! Jag gjorde det igen! Detta var min fjärde maratonmålgång på Stockholm Stadion. (Sen har jag en virtuell målgång av loppet. Den gjorde jag i Helsingborg.)

 På Stadion precis efter målgång knackade en herre mig på axeln. Det var den trevliga mannen jag lärde känna förra året. Vi åt frukost tillsammans, dagen efter maratonet, på hotellet förra året. Vad kul att han såg och kände igen mig. (Jag hade aldrig känt igen honom.) Vi samspråkade om loppet en liten stund. Sen dags att stolt ta sig ner till Östermalms IP för finishertröja, foto och förfriskningar. 

 På väg ner till Östermalms IP reflekterade jag över att jag lyckades med nr 1 och 3 av mina tre  uppsatta mål. Jag sprang minst 5 kn före jag gick och jag kom i mål. Däremot skadade jag mig lite på Strömsbron, vid 24 km, då jag stukade foten. Mina fotstukningar är inte så allvarliga nuförtiden. Jag har stukat fötterna så många gånger genom åren att det nu mer bara gör ont i början men klingar av rätt snabbt. Sen är det bara att fortsätta som förut. Så skadan var inte så allvarlig. 

Sluttiden iår skrevs till 5:16:21.

 Sett i backspegeln är det en galen bedrift att jag klarade maratonet. Jag hade så många sjukdomar som talade emot; MS-skov, lite postcovid och obehandlad giftstruma/hypertyreos.😱 Dessutom som vanligt alldeles för lite långdistansträning,

 Tro det eller ej men jag träffade på Mille igen, efter att jag hämtade överdragspåsen. Vi hade inte bestämt plats att ses men ändå hittade vi varandra. Vi satt en stund och språkade och intog förfriskningar som bjöds. För första gången upptäckte jag att de bjöds på korv med bröd, så jag åt två. Och så blev det lite gifflar också.

 Banan var identisk med mina tidigare Stockholm Marathonlopp. Bankarta 2022:

Bild från Marahongruppen/Stockholm Marathon.

 Väl tillbaka hos min bror så åt jag pizza. Blir nog ingen Ceasar sallad detta år.

Stockholm High Five 2022 - race report

3/6 2022 

 Som brukligt deltog jag i High Five, "uppvärmningsloppet" inför Stockholm. Detta året klädde jag inte ut mig så mycket som förra året. En festlig mössa fick räcka.

 Strax före start överhörde jag andra deltagare och hörde de pratade tyska. Jag som är där ensam började såklart prata med dem.

 I vanlig ordning är det bara just precis i början av loppet jag kan springa långsamt. Sakta men säkert höjdes tempot. Jag har skrivit det förut, en nunmerlapp och andra löpare gör att jag springer snabbare. Även om jag gör massor med stopp, så springer jag snabbt där emellan. 

 Många glada människor både i spåret och längs banan. Gjorde några high fives med både volontärer och publik. Tiden är helt oviktig i detta lopp så jag fokuserade på glädje. Hux flux var jag i mål. Fem kilometer blir på något sätt bara kortare och kortare.

 Efter loppet går jag till pastapartyt och möter likasinnade. Det finns alltid någon att prata med om man vill.

 Eftersom jag varit igång hela dagen; kört bil, hämtat nummerlappar och sprungit fick jag nu äntligen tillfälle att läsa det sms jag fick på förmiddagen. I det stod att jag var med i lokaltidningen idag. Det visade sig att min och barnens peppning under gårdagens Blodomloppet i stan förevigats. Blev ganska förvånad för det enda jag såg den dagen var löpare, inga fotografer. 

 Observera att jag har en Stockholm Marathon tröja på mig. Noga vald för att visa att jag också springer, fast inte just den dagen.