Hur känns det efter halvmaran?

(Skrivet under pandemin 2020)

Är med i många löparrelaterade grupper på sociala medier och titt som tätt uppdateras det med rekord. Människor som för första gången sprungit 2 km, 5 km, 10 km, halvmara osv. Nu senast var det en som just lyckats övervinna distansen 21,1 km och jag frågade honom hur han kände såhär efteråt. Det fick mig att fundera över hur jag kände mig när jag sprungit min första halvmara... Vilken var det egentligen? Och när?

Den första halvmaran jag sprang måste ha varit den jag sjöng mig igenom tillsammans med min fotbollskompis U.B.B. Detta var Stockholmsloppet 5 september 1998. Vi hade anmält oss för skoj skull. Ingen av oss höll på med löpning utanför fotbollsplanen. Men förstå hur vältränade vi måste ha varit som tog oss runt sjungandes "Maya min Maya min bitska lilla piraya", som var den "hippaste" låten den sommaren?! Vi korsade mållinjen på 2 timmar 2 min nånting. Och jag minns att vi inte var speciellt trötta efteråt. (Samma höst pajjade mitt knä i en fotbollsmatch.) Det var en halvmaratid som stod sig länge och visade sig ta åtskilliga år att bemästra.

Jag minns också när jag sprang Broloppet, halvmaran över Öresund. Det var 12 juni 2000 och jag var inte helt återställd styrkemässigt från den korsbandsoperation jag genomgick två år tidigare. Men jag var anmäld och loppet skulle aldrig komma igen. Jag sprang klart över min förmåga speciellt i Malmö där publiken peppade "inte långt kvar" och "spurta sista nu" fast det var typ över 5 kilometer kvar. Jag hade ingen som helst koll på distansen eller hur långt det var kvar och ökade såklart takten. En liten adrenalinkick fick jag också genom att lokal(?)radion intervjuade mig medan jag sprang. Jag hade sjukt ont i kroppen efteråt, inte minst i mitt knä som inte alls var rehabiliterat för långlöpning. Jag kom imål och hela kroppen överlevde, knät behövde inga nya ingrepp förrän flera år senare. Tiden blev ändå (i mina mått mätt) imponerande 2 timmar 8 minuter och 25 sekunder.

Den där målgångstiden från 1998 tog mig 21(!) år att slå och jag sjöng INTE en endaste ton under det loppet. Jag hade under de första 19 åren fortfarande inte löpning som mitt stora intresse utan spelade bara tennis och fotboll. Sprang gjorde jag för att komplettera de sporterna.

Smålopp deltog jag i för att det var kul och få medalj. Lidingöloppet hittade jag redan 1996 och blev ett återkommande lopp jag såg, och fortfarande ser, fram emot. Jag sprang loppen i min åldersklass och gick sedan över till Tjejloppet, Lidingöloppets sista kuperade mil. När jag slutade med fotboll började jag springa för att hålla formen... eller snarare, för att inte bli rund som en boll. Under åren till nytt PB på halvmaran hade jag också hunnit knäopereras flera gånger, få plantar fascitiis samt skaffa familj.

Göteborgsvarvet hade jag tidigt fått kännedom om genom Lidingöloppets nummerlappsmässa. Men det dröjde ända till 2008 före jag sprang det första gången. Mitt första Göteborgsvarvet är också mitt snabbaste med tiden 2 timmar 8 minuter och 16 sekunder. Har under de följande tio Varven knappt varit i närheten av den tiden. Närmast var 2017 med tiden 2 timmar 12 min 46 sekunder. Bottentiden var 2009 med 3 timmar 17 min och 23 sekunder, men då var jag gravid i v. 29 (28+6) så det Varvet spelar i en annan division och räknas egentligen inte. 

Jag ser fram emot nya personliga banrekord inom en ganska snar framtid eftersom det skedde något häftigt hösten 2019.

Jag minns som sagt inte hur det kändes att klara halvmaran för första gången. Men jag minns fortfarande känslan när jag korsade mållinjen Sub 2. Det var min stora dröm sedan jag började anta distansen oftare.

Förra året, efter 21 år, hände det ju äntligen. Precis under två timmar på halvmaran och därmed nytt PB! Högst oväntat.

Jag hade på skoj anmält mig till Göteborgs Marathon men sansat mig till halva distansen. Jag har redan skrivit en lopprapport om denna spektakulära händelse så ni får följa länken dit och läsa. Är fortfarande sjukt stolt över prestationen och när jag tänker på det så får jag samma euforiska känsla som då.

Lycka till med just dina mål, oavsett om det är att klara att springa 2 km utan att gå eller om det är att klara en ultra. Det viktiga är att röra på sig och må bra (och få medalj ;) ). Tider, placeringar, personbästa och sådant är inte viktigt... men är man tävlingsmänniska så är det lite svårt att inte tänka på, men jag tränar på det också. Lycka till!

[Edit 1]

Sedan detta inlägg redigerats har jag lyckats att putsa mitt PB på halvmaran. Eftersom alla lopp är inställda så är det inget tävlingsresultat, men det kändes precis som ett lopp i alla fall. Jag sprang provlöpningen av första halvan av  Helsingborg Marathons bana. Det fanns både farthållare och vattenkontroller varför det kändes precis som ett lopp. Kom "imål" på 1:57:xx.

[Edit 2]

Hade hoppats att persa på Göteborgsvarvet 2022 men dubbel (eller trippel) sjukdom satt stopp för det. (Hade vid loppet ms-skov, postcovid samt obehandlad graves sjukdom (hypertyreos).)