Inför
Fick ett infall i somras och anmälde mig. Tänkte att det nog skulle vara kul att uppleva nu när både svenska och norska kronan är dålig. Fast allt är riktigt dyrt så slipper jag iaf valutapåslag.
Inför Göteborgsvarvet marathon var det mest detta lopp jag tänkte på.
En och en halv vecka före loppet fick jag även infallet att även springa 10 for Grete*...samma dag... nästan direkt efter maratonet. Jag såg att man hade 1 timme och 45 minuter på sig att ta sig runt och i mål. Om jag anmäler mig så visste jag att jag garanterat inte kommer gå hela loppet så med all säkerhet skulle jag klara tiden. Så jag anmälde mig.
Packade noggrant. Viktigt var att inte glömma nötcreme denna gång. Den var svår att hitta i Göteborg och lär vara ännu svårare att hitta i Oslo. Allt jag skulle ha med måste dessutom rymmas i en ryggsäck (jag valde hushållets största vandringsryggsäck), för jag planerade att parkera bilen några kilometer bort från hotellet. Hade letat och funnit en infartsparkering som hade gratis parkering i 48 timmar. Jag kan säkert ruinera mig ändå utan att betala 1000 NOK i parkering för en helg.
Kudden skulle ligga kvar i bilen och kylväskan var för att hålla frukostyoghurten sval under min flera timmar långa resa.
Loppdag
Vaknade i tid och gjorde mig iordning. Knät, som jag slog i under gårdagen, kändes tack och lov bra idag. Det kommer bli en jobbig men rolig dag.
Gav mig ner till startområdet så att jag kunde hitta i lugn och ro samt skulle ha mycket tid att se mig om i staden. När jag var framme vid startområdet insåg jag att jag gått ifrån mina GT-tabletter. (Att jag glömmer är tecken på stress.) Tyvärr tog jag heller ingen tablett före jag gick. Dumt. Trots att jag gick itid orkade jag inte vända om. Som tidigare fanns inget att göra åt det och jag får jobba efter de förutsättningar som är. Jag satte mig ner och väntade och pratade med likasinnade norrmän.
Laddade med en banan på trappan utanför Rådhuset. Överdragspåsen skulle man tydligen knyta fast i kravallstaketen, iaf om man studerade hur andra gjorde. Och det skulle man göra själv. Ett stort norskt knytkalas. Jag orkade inte stå där och fippla så jag la bara min påse på ett bra ställe i mitt nummerintervall. (Det fanns en kontroll att man tog rätt påse efter loppet, när man hämtade.)
Jag måste ändå berömma norrmännen för sin genialiska lösning på tagg/märkning av överdragspåse. Medan vi i Sverige får en plastpåse och en klisterlapp med startnummer att sätta fast på påsen, så har normännen en överdragspåse med en för ändamålet avsedd plastficka där man kan sticka in sin lapp med startnumer och ev lapp med andra uppgifter, om man känner för det.
Knytkalas.
Lite kaosartat då man skulle lämna
sin egen påse på rätt plats.
Smart ficka på överdragpåsen.
Startområdet var ju inte jättestort och oöverskådligt, men jag kände mig ändå lite vilsen. Det var inte helt tydligt vart man skulle ta vägen... eller så var det bara jag som inte var tillräckligt uppmärksam?
Dagens temperatur var perfekt för löpning egentligen, 16 grader, inte så mycket vind och molnigt, eller iaf ingen gassande sol.
Varv 1, 0-21,1 km
Så började det närma sig start och jag ställde mig i någonstans i högen av folk och hoppades att jag hamnat rätt. Jag var peppad. Det här skulle bli roligt, men jag fasade lite för alla uppförsbackar (Oslo är en kuperad stad) och att det var varvbana. Men jag har ju aldrig sprungit detta förut så alla omgivningar var nya, då springer jag bäst. Det finns så mycket att titta på och utforska. Dessutom vet jag ju inte vad som ska komma... om det inte hade varit varvbana.
Fyrverkeri vid start.
Vi styrde stegen väster ut genom bebyggelse som efterhand skiftade från stad till pampiga villor.
I början sprang jag med farthållarna för 4:30. Det gick fint. Efter ett tag sprang jag med farthållarna för 4:15. Hur gick det till!? :o Sen släppte jag förbi både 4:15 och 4:30 i en äckligt lång uppförsbacke. Då hade vi bara kommit fyra kilometer.
Första uppförsbacken var ca 3 km lång och bjöd på en stigning på 51 meter. (möh 12 till 63=51.) Behöver jag säga att jag gick uppför? Efter halva backen dök dock ett gäng grustennisbanor upp på vår vänstra sida. (Nio har jag räknat till på kartan.) Det fick mig att tänka på annat än uppförsbacken. Eftersom parken vi rundade heter Frogner parken var detta troligen Frogner tennis (klubb?). På höger sida skymtade jag på håll ett gäng gula figurer. Det var en glad svensk hejarklack.
Glada svenska jäntor.
Efter uppförsbacke kommer för det mesta nerförsbacke. Första långa nedförslutet var liksom uppförsbacken ca 3 km lång. Nu fick vi springa 50 meter ner, men med inslag av småbackar/knixar upp och ner. Nedförslöpan startade när vi rundade området, som förutom ett hörn med tennisbanor och fotbollsarena även innehåller Vigelandsparken, och en stor gravplats. (Någon kyrka minns jag mig aldrig se, men den fanns säkert.) Vigelandsparken utmärkte sig genom de konstverk/pelare som reste sig högt. Vi sprang aldrig helt in i parken men snuddade vid den genom att löpa genom en lummig allé.
Men säg den glädje (nedförslöpa) som varar. När vi kommit tillbaka dit där uppförsbacken startade, skulle vi sedan, under ynka en halv kilometer (500 m), ta oss upp ytterligare 36 meter i höjd. Fördelat på först upp 18 m, sedan nerför 10 meter följt av ytterligare 18 meter upp. (möh 14-32-22-40). Hur långt in i loppet hade vi kommit efter dessa backar? Jo, ynka nio-tio kilometer.
Jag minns inte exakt var, men någonstans i första fjärdedelen av loppet, svischade även farthållarna för 4:45 förbi mig. 😳 De ville jag egentligen ha bakom mig ända till mål. Aja, jag orkade inte. Det fick bli som det blev. Målet är viktigt, inte tiden.
Vid 9 km stod en glad herre med skylt. Vid honom fanns fler peppande personer och hög musik. Vi hade nått Garmin peppstation. Gjorde high five och sprang leendes vidare.
Så följde fyra välkommet platta kilometer längs småbåtshamnen/vattnet. (10-12 km) Då passerade vi bland annat detta lilla bås med två herrar i.
[Jag ska leta upp en bild alt skärmpdumpa.]
Bild från Oslo maraton.
Jag som svensk har ingen kolla på om dessa var några kända personligheter, några som brukar sitta där och peppa varje maraton eller om det var någon sponsorstation.
Vartefter vi närmade oss centrum blev det även lite mer publik för att nå sin topp vid Akers brygge och Rådhusplassen. Parallellt med start-/målområdet fanns en uppmätt sträcka för något slags spurtpris. Inte en chans att ja spurtar med två tredjedelar kvar av loppet.
Efter att ha rundat Akerhus' fästning, och kommit 14 km, gick det uppför igen. Oslo är definitivt byggt på en bergssluttning. De kommande 1,5 km genom staden var stigningen 48 meter. (12-60 möh varav 20 m ner på 500 m, vilket gjorde att vi sprang +20 höjdmeter.)
Hade inte tid att stanna.
Vid ca 16,5 km kom en Monsterbacke med stort M. Denna tog oss till loppets högsta punkt 80 meter över havet (möh). (Loppets lägsta punkt 5 möh.) Fantastiskt jobbiga 40 höjdmeter upp på ynka 1 km. Banan var också så att vi mötte de löpare som redan tagit sig an denna backe och nu var på väg ner igen. Och efter att ha nått "toppen" var det i stort sett bara nerför till Rådhusplassen och varvning för att ta sig an ytterligare ett varv med dessa höjdskillnader.
Till skillnad från Göteborgsvarvet Marathon så stämde kilometermarkeringarna ganska bra. Skiljde ynka 200-400 meter från min klocka. Och kunde rätta till sig till nästa flagga. Bra jobbat!
Varv 2, 21,1-42,2 km
Under loppets gång satte jag målet att inte bli varvad av maratoneliten. Det lyckades jag faktiskt med. Vinnaren kom i mål strax efter min varvning på Rådhusplassen.
Publiken var. 👌 Men har man två flaggor på huvet så sticker man ut. Jag fick jättemånga hejarop längs hela banan.🤗 Var inte överdrivet mycket publik längs banan men det fanns en hel del och var utspridda här och där i kluster.
Fick en ny vän längs banan. Vid runt 23 km kom jag ikapp en kille, som jag sprang och småpratade med ett bra tag. Han hette Tobias och bodde i Löddeköpinge men jobbade i Norge. Han hade slagit vad någonting med chefen angående maraton. Chefen var visst långt före honom dock. Tobias berättade att han klarat typ 1:30 på halvmaraton i sin ungdom och 20 kg sedan. Med det sagt så han har mer kapacitet än jag någonsin kommer att satsa på att få. Han sprang konstant, jag gick uppför och sprang snabbare när jag sprang. Men jag måste säga att efter 25 km var "snabbare" inte så snabbt egentligen men iaf snabbare än de runt omkring mig.
Vigelandsparken, 28 km,
andra varvet/besöket.
Ser i klockdatat att jag ökade tempot mellan 30 och 35 km. Istället för att springa 5k på runt 37-38 min gjorde jag det på 32 min. Förklaringen var nog att det var en lång fin nedförslöpa ner till småbåtshamnen och sen de platta 5 km typ längs vattnet.
Vid 30 km-markeringen minns jag att jag ropade till alla runt omkring. "Det är nu det (maran) börjar! Kom igen! En äldre herre svarade, när jag sprungit om honom. "Klart vi klarar de. De är bara 12 igjen (kvar). Men måst göra det med värdighet." eller nåt i den stilen.
Där vid 30,5 km stod ju också Garmin och jag gjorde en ny high five. Men det var inte den sista med honom trots andra varvet. Jag skulle också ta mig an "10 for Grete".
När jag var tillbaka till Rådhusplassen för andra gången hörde jag att att halvmaralöparna hade 10 min till start. Det triggade mig att springa för att inte bli upphunnen och varvad av halvmaraeliten. De hade 21,1 km kvar, jag hade bara dryga 7 km kvar, men jag visste ju hur tuffa backar jag hade kvar. Såhär i efterhand är det enkel matematik. De hade inte en chans, inte ens om jag höll låga 7:30 min/km. Ingen har någonsin sprungit halvmara på 53 min. Men det kunde jag inte räkna ut när jag var astrött överallt.
Uppför genom centrum mot
monsterbacken för andra och
sista gången. (Är uppför redan här.)
Backarna var brutala båda varven. Jag gick med gott samvete i de flesta. Några svagare motlut sprang jag faktiskt.
Men vid ca 4 km kvar var krampkänningen i höger vad ett faktum, precis när mördarbacken var slut. Jag skulle precis börja "rulla" nerför den sköna nedförsbacken då jag kände att det började rulla i vadens muskel istället. Det blev att stanna omedelbart och stretcha annars hade det aldrig slutat bra. Förstod snart att jag hade saltbrist så jag letade upp en liten saltpåse ur mitt flipbelt och slickade i mig den. Sedan hade jag ingen kramp mer, bara lite krampkänning i slutet av 10 for Grete.
Gav mig tusan på att sista kilometerna skulle gå fortare än gång. Men jag fick peppa mig själv högt och ljudligt för att inte stanna. Sedan var det ju lite enklare att springa när det fanns publik, så som på Karl Johan Gate och i allmänhet i stadskärnan.
När jag rundat Stortinget och gjorde näst sista svängen mot mål såg jag på håll 4:45 tjejerna (farthållare). De hade sprungit alldeles för fort minsann och stod och idle:a, före upploppet, för att få tiden att gå. Så bra tänkte jag då kommer jag (förhoppningsvis) i mål före 4:45.
Vilket upplopp! Nedförslut och mycket publik. Hurra för oss som kommit i mål. Det är alltid en fantastisk känsla att korsa mållinjen i ett långlopp. Tid 4:44:47, precis under 4:45. ;)
Direkt efter målgång blev jag intervjuad. Kanske att de hamnade i TV, annars var det deras egna inspelning? Jag vet faktiskt inte. Jag var glad. De frågade hur jag skulle fira. Med att springa 10 for Grete, sa jag, väl medveten om att det ändå fanns galningar som var ännu galnare än jag och som gjorde trippeln. Trippeln innebar att man först sprang maraton sedan halvmaraton och till sist 10 for Grete, allt efter varandra. (Förutsatt att man hann i mål före sista startgruppen startade i nästa lopp.) Inget för mig. Jag hade inte hunnit till starten av halvmaran.
Efter intervjun kom en gullig tjej fram och visade mig att jag fastnat på loppets instaflöde.
https://www.instagram.com/reel/CxP6ku8qw-D/?igsh=ZnVoajZxb2dqN2w0
Senare hittade jag även denna:
https://www.instagram.com/reel/CxUohf-qHho/?igsh=MTFrbmNvMmo4NjlvZg==
Sen gick jag för att få min medalj. Eftersom alla medaljer var unika så tog jag mig tid att välja en som jag ville ha. Jag ville ha en med blå ränder, som matchade text och medaljbandet. Det hade jag hunnit fundera på medan jag sprang.
Kan berätta att de bjöds på, förutom vatten, banan och cola på Maxim. Maxim är sportdryck. Tycker man om apelsin är den säkert perfekt. Jag undvek den så mycket jag kunde. Ibland tog jag ändå en mugg för jag visste att jag behövde innehållet (socker, salter). Dock tog jag även cola så jag fick en betydligt godare smak i munnen. Förövrigt var det VÄLDIGT glest mellan vätskestationerna, säkert 5 km. Jag har lärt mig av tidigare maraton att jag behöver en slurk oftare än det bjuds, speciellt vid varma väderlekar, så jag har med mig en liten vätskeblåsa i fickan. På så sätt kan jag inta diverse energi, salt etc när jag vill och behöver.
När jag tänker efter så bjöds det varken på salt eller energi (typ Enervit eller dextrosol) på loppet.
Konversation med Tobias dagen efter loppet.
De var däremot frikostiga med att bjuda på Pepsi Cola och banan (utöver vatten och Maxim/sportdryck), vilket återfanns på flera av de få vätskestationerna. Det var bra, speciellt colan, då iaf jag behövde snabbt socker.
Tvåvarvsbana.
Jag har egentligen bara nämnt Garmins pepstation och det där lilla båset vid hamnen som underhållning. Det fanns naturligtvis många fler som förgyllde och underhöll längs banan. Det var allt från dragshowartister, dj's och danselever till körer, uppmaning till organdonation och en konstutställning.
På kvällen efter allt springande kokade jag mina medhavda nudlar. Det var helt perfekt att äta det då. Jag slapp gå ut igen och jag slapp bli ruinerad.
*Grete Waitz, som var en framgångsrik norsklångdistanslöpare. Hon vann bl a New York Marathon nio gånger. Loppet är en hyllning till henne.
