Min fot, min fot, ska jag våga springa på min fot trots problem? Igår sket jag i problemen och gav jag mig ut på ett långpass. klockan strax efter 22 när temperaturen ute var behaglig att springa i snörade jag på mig skorna och gav mig iväg. Jag hade en uttänkt rutt men inte utan att kunna göra avstickare om ork fanns (och fot höll).
Det gick bra. Foten kändes av och till men jag är envis. Hela löppasset blev 13,2 km, det längsta träningspass jag någonsin gjort tror jag. Jag brukar bara springa så långt när det är tävlingar typ Lidingöloppet och Göteborgsvarvet. Det blev mest landsvägslöpning men mot slutet tog jag en runda i vårt 2,5-km-spår. Det sög hårt i benen kan jag lova, så hårt att jag skippade de sista 500 metrarna och sprang landsväg hem istället.
Det känns bra i kroppen efter ett träningspass och fotproblemet botas med Ipren. Så här dagen efter mår jag förvånandesvärt bra men jag är lite stel i knäna. det går över om någon dag och då ska jag springa igen. Är dock lite kluven på vilket underlag jag sa springa? Tjejmilen i början av september går på mestadels asfalt medan Lidingöloppet i slutet av samma månad är terräng med mycket backar. Jag behöver liksom öva på båda. Nåja, att springa överhuvudtaget är bättre än att dividera om underlaget.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar