Vet ni att det suger hårt att ha lunginflammation. Nähe, då får ni tro mig på mitt ord. Du orkar ingenting, hostar dag som natt och mår allmänt skitdåligt.
Jag anade aldrig att det var lunginflammation, hade liksom inga tydliga symptom på det. Visst jag hade hostat lite grann men inte så uttalat att jag skulle misstänka det.
Om du är intresserad av mitt insjuknande/behandling så fortsätter läsa nedan annars kan du sluta läsa här.
På torsdagen mådde jag sådär på jobbet men jobbade ändå. Jobbade på fredagen också med samma känsla att något var konstigt. Jag försökte att ignorera och leva på som vanligt, sådär som jag brukar göra. Syns det inte finns det inte. Stoppa huvudet i sanden och intalade mig att "det försvinner nog"
På lördagen låg jag halvt utslagen på soffan. Gjorde inte många knop. Tog aldrig temp men tror att jag kan ha haft feber.
Söndagen var mycket bättre. Jag mådde bra och gjorde fina saker med familjen.
Måndag och jobba igen. Det var då jag började känna mig mer ur form. Sa till kollegorna att jag var mer orkeslös än vanligt. Satt still så mycket jag kunde. Vid lunch började jag få mer symptom på förkylning. Bokade vikarie för morgondagen.
Tisdagen, en hemmadag för kurering, dock föll det sig så att även dottern var sjuk så hon var hemma från skolan, så vilan blev väl inte maxad precis. Var slö och trött men lite mer än den vanliga fatigue-tröttheten, ljus/lampor gjorde mig yr så jag släckte lampor medan dottern tände. En ganska lugn dag men piggare blev jag inte trots vila. På kvällen tyckte jag mig känna att min puls var hög, hjärtat slog liksom snabbare än vanligt fast jag bara satt i soffan. Av ren nyfikenhet letade jag fram mitt pulsband jag har när jag idrottar. Normalt har jag en vilopuls på 55-65 bpm, ibland ner till 45-50. Nu när jag mätte var den uppe i över 100 bpm. INTE normalt!
Men jag är inte den som oroar mig i onödan så jag tänkte att det går nog över till morgondagen. Det är troligen bara något tillfälligt. Kanske att jag ska ringa vårdcentralen (VC) om det, men nä det får vänta.
Onsdagen kom, sov mest och det var skönt, men pulsen förblev hög, mätte med pulsklockan. Feber hade jag inte, nu tog jag mig ork att faktiskt mäta. Hostade gjorde jag inte heller så det var något att anmärka på. Däremot hade jag börjat få ont i bröstet, mest på vänster sida, det spelade ingen roll om jag var i vila eller efter rörelse. Obehaget, för det var mest obehag, kom i korta intervall. Ibland stickande, ibland skärande men mest molande. Funderade några gånger att ringa VC men det blev inte så. Imorgon är det bättre, tänkte jag igen.
Torsdag, en vecka sedan jag kände mig konstig första gången. Sov länge men kände mig fortfarande risig med hög puls och ont i bröstet och lite svårt att andas. Nu kände jag att det var dags att kontakta vården. Letade upp numret till VC men jag kom aldrig fram. Telefonsvararen meddelade att telefonkön för dagen var fylld. Jaha vad gör jag nu? Det känns ju verkligen inte så akut att jag skulle behöva besöka akuten. Satt jag bara stilla så kändes det ju okej, bara ont en handfull gånger per timme... fast det satt ju i en längre stund förstås. Nja, kanske skulle ringa 1177 iaf!?
Så jag ringde. Efter en stunds diskussion hit och dit blev jag ändå rekommenderad att uppsöka akuten. Jag framhöll dock att jag nog tyckte VC räckte men att jag inte fick tag i dem. Jag vill inte besvära akutvården med en sketen förkylning. Sjuksköterskan i luren menade på att andningsbesvär ska man ta på allvar så det fanns egentligen inga tveksamheter.
Vis av tidigare besök på akutmottagningar gjorde jag två viktiga saker före jag åkte dit.
1. Jag åt så att jag var mätt
2. Jag packade med en bok och en powerbank till mobilen.
Flåsade mig iväg. Promenaden mellan parkeringen och akutentrén var inte så särdeles lång egentligen, uppskattningsvis 250 meter, men det var så pass att jag fick stanna på vägen, sätta mig och pusta ut. En annorlunda upplevelse att inte orka gå 250 meter när jag normalt tränar för Lidingölopp och öppna spår.
Anmälde mig i receptionen och satte mig ganska utmattad i väntrummet. Mitt på dagen var jag ensam där. Behövde inte vänta så länge tack och lov, max 10 min.
De gjorde ett ekg omgående och en pyttestund senare kom läkaren och askulterade både hjärta, lungor och ljumskar.
Sedan blev jag flyttad till övervak. De tog blodprov och satte så de kunde se syresättning, puls och andningsfrekvens.
Sedan blev det väntan på provsvar. De kom ganska snabbt och indikerade positivt på d-dimer. Jag fick omgående innohep (blodförtunnande) för att motverka ev blodpropp. Någonstans här kände jag att det var nog inte så dumt att jag åkte till akuten iaf. Hade orange prioritering, bara det säger en del om mitt tillstånd.
Efter den snabba behandlingen blev det ny väntan på datortomografi, detta för att bekräfta eller utesluta lungemboli (propp i lungan) vilket var läkarens misstanke. Vid dessa väntetider, det var då boken gjorde vad den skulle.
Röntgensvaren kom och de visade att jag inte hade lungemboli. Puh, vad skönt! En lättnadens suck. Istället fick jag diagnosen pneumoni, dvs lunginflammation. Jag fick antibiotika på recept och äntligen åka hem. Jag fick däremot ingen sjukskrivning utan hänvisades att ringa VC om det dagen efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar