Viljan finns

Min fina träning har kommit av sig. Jag känner att jag legat av mig på grund av att jag inte tränat. Viljan att träna finns nästan hela tiden men orken... orken finns inte. Huvudet vill, kroppen vill inte. Utrymme finns men... jag vilar och gör annat istället. På morgonen tänker jag ofta att efter jobbet ska jag springa lite, om så bara några kilometer. När jag jobbat så är jag helt slut i knopp och kropp. Det blir inget av mina planer.
Trots vila så har jag ändå ingen ork att träna. Den ork och energi jag lyckats ladda mig med prioriteras till annat som att laga mat, ev tvätta och röja efter middagen. Sen somnar jag i soffan vid 19-snåret.

Om en vecka är det Sthlm Trail Run. Den träning jag gjort är landsvägslöpning (och en fotbollsträning på gräs). Jag känner mig inte speciellt bra förberedd på 10 km terränglöpning.
Men det kanske är som vanligt, att jag ställer orimlig krav på mig själv!? Så är det nog. Jag måste lära mig att slappna av och vara i nuet, gör det bästa av situationen som är.
Fast jag vill ju mer. Jag har högre ambitioner... men så blir det platt fall på grund av min sjukdom.

Jag ser ändå mycket fram emot Sthlm Trail Run för Sthlm Challenge är något jag gör tillsammans med en av mina bästa vänner. Vi ska ha trevligt hur snabbt/långsamt det än kommer att gå på loppet.

Vackra löplopp

När man är ute och springer så hinner man oftast fundera på en hel massa grejer. Idag funderade jag på vilka av de lopp jag sprungit som varit vackrast. Jag har sprungit ganska många lopp genom åren men jag är en återvändare, d v s jag springer samma lopp år efter år, så jag har inte jättemånga att välja på. Ibland springer jag loppet för att det ligger bäst geografiskt, typ nära dit och hem. Ibland för att loppet i sig är roligt eller utmanande och ibland bara för att jag "alltid" har sprungit det, tradition helt enkelt.

Nåja, vilka av de lopp jag sprungit tycker jag har de vackraste banorna? Här är en liten lista:

1. Prinsens Minne, Halmstad.
Det är svårtslaget med en bana där man får springa vid havet. Sedan är deras start"skott" i särklass roligast. Jag kan vara lite partisk i och med att jag tillbringat många barndomssomrar i Halmstadtrakten.

2. Sparkasse Wälderlauf, Bezau, Österrike.
Ett litet lokalt lopp som sträcker sig över två dalar i alperna. Att springa i alperna är lika oslagbart som att springa vid hav. Loppet har den mest originella medaljen jag känner till, en medalj med mycket lokal anknytning.

3. Montafon Arlberg Panoramatrail, St. Anton, Österrike.
Jobbigt lopp med många höjdmeter som ska bemästras, men ack så vackert med bergen. Man får inte vara rädd för bl a hästar och kor. Det år jag sprang så sprang vi genom dess betesmarker och det blev lite sick-sacklöpning när hästarna stod på vägen vi sprang på.

3. Tjejmilen, Stockholm.
Djurgården är vackrare än det låter. Vi springer på en ö och sådana är omgivna av vatten. Likaså är Djugårdsbrunnskanalen ett mycket vackert parti av loppet. I övrigt är banan inte så uppseendeväckande.

4. Lidingöloppet, Lidingö.
Även detta ett ö-lopp med skymt av vatten även om det mestadels springs i skog. Kyrkviken med alla båtar är vacker att runda, kanske för allt publikstöd som finns där men även att man fortfarande är pigg i kropp och knopp. Backarna är inte vackra men många men glöms så fort man får en skymt av havet eller vackert skogsparti.
Måste dock tyvärr erkänna att Knatteloppsbanan är vackrast av alla distanser, inte för att den är kort utan helt enkelt för skogens utseende.

4. Göteborgsvarvet, Göteborg.
Behöver väl knappast någon närmare presentation. Havet är runt husknuten. Och jag njuter mer av utsikten från Älvsborgsbron än Göta Älvbron. Även om det kanske inte är så vackert att springa i stan så passar jag på att titta på arkitekturen på såväl som nybyggen på Eriksberg som äldre bebyggelse i centrum.

Sjuårsdagen

Hipp hurra... eller vad säger man när man jubilerar?

Idag för exakt sju år sedan fick jag en diagnos som ändrat mitt liv. Jag fick diagnosen MS.

Generellt sett så mår jag ganska bra, jag har inga motoriska störningar för jag klarar att göra En Svensk Klassiker med allt vad det kräver i fysisk förmåga. Intellektet är det inte heller fel på tycker jag. Jag kan analysera och komma med listiga idéer och lösningar.

Men, min hjärna bråkar lite med mig nuförtiden. Saker som jag inte haft problem med tidigare. Tankeverksamheten går lite långsammare idag än förr. Jag behöver mer tid än tidigare. Jag måste skriva upp för att inte glömma. Utan kalendern i mobilen med dess påminnelsefunktion är jag körd. Dessutom har jag fått problem med ljudstökiga miljöer. Min hjärna orkar inte sortera ljuden, hjärnan tar in alla ljud och stimuli vilket är mycket energikrävande, av det blir jag fort trött. I medicinska termer kallas det fatigue eller hjärntrötthet. (Vill du veta ännu mer får du söka mer info själv med valfri sökmotor.)

Men i övrigt mår jag bra...tror jag. :)
Jag har MS, men MSen har inte mig. Jag är fortfarande jag även om jag måste anpassa mig och prioritera vad jag ska göra för att orka. Mitt batteri är aldrig fulladdat och vid laddning tar laddningen lång tid.

Marathon att drömma om

Ni som följer min blogg vet att i sommar är det tänkt att jag ska springa mitt livs första marathon. Jag har alltid sagt att det ska ske utomlands. Att det ska vara en speciell händelse eftersom jag kanske inte springer så många fler maror. Men som ni vet blir det i Stockholm. Det är ju ändå lite speciellt att det är 40-årsjubileum.

Vilka marathonlopp är det då som jag vill springa utomlands? Överst på listan står (såklart) TCS New York City Marathon. Jag har varit i N.Y. en gång och kan tänka mig att det är en upplevelse över det vanliga att springa den maran. Jag vet att det är svårt att få startplats, men nån gång ska det ske.

En annan mara som verkar kul är Médoc Marathon eller som det heter på originalspråket: Marathon des Châteaux du Médoc. Det är en stor jäkla festival alltihop med bl a ostron (blä) och vin (mums) i vätskedepåerna. De är alltid ett festivaltema och deltagarna förväntas klä ut sig. Årets tema, 2018, är Nöjespark, "Amusement Park". Detta är ett lopp man inte ska springa ensam utan upplevelsen ska delas med ett gäng glada galna vänner. Här verkar tävling och tidsjakt vara underordnat glädje och gemenskap.

Om jag får smak för denna hiskeligt långa distans och springa fler marathon vill jag gärna uppleva marathon i London, Berlin, Rom och varför inte Köpenhamn? Det finns som bekant marathonlopp över hela världen.

Men vi tar en sak i taget. Först ska jag klara Stockholm Marathon.

En ovanlig vanlig jävla dag

En vanlig dag, fast med sovmorgon.
Uppe kl 10 (ca 9 timmars sömn).
Börja jobba kl 12.
Slutar jobba kl 16.
Dödstrött.
Orkar knappt åka hem från jobbet.
Hämtar stora barnet hos kompis.
Ännu mer dödstrött.
Måste sova.
Nu!
Och klockan är bara 17.
Suck!
Ridå.

Moment 22

Hade en fin liten runstreak i påsk och tänkte mig att fortsätta springa, men så kom vardagen och verkligheten ikapp mig. Påskledigheten tog slut och åter dags att jobba precis som för de flesta.

Skillnaden för mig jämfört med "de flesta" är att när jag jobbat mina fyra timmar (jag är sjukskriven 50%) är jag totalt slut i både knopp och kropp, kan inte tänka många korrekta tankar och kroppen signalerar "sov!" (anledningen till sjukskrivningen helt enkelt). Så den där träningen är inte första prioritet, tyvärr. Tyvärr för träningen gör mig gott, jag mår som bäst när jag tränar/ har tränat, löpning är mindfulness för mig. Men som sagt på grund av fatigue blir det mindre träning än jag vill.

Lever till vardags i ett Moment 22.
Tröttheten, fatiguen, gör mig trött så jag inte orkar att träna. Och löpning/träning gör mig pigg så att min fatigue minskar.

Skämtar med mig själv?

Man kan knappt tro det men jag var ute och sprang idag också, trots ömma tår. Two-day-streak hör inte till vanligheterna. Man kan tro att det är ett förstaaprilskämt men det är det inte det. Möjligen skämtar jag med mig själv med att göra detta.

Igår sprang jag 10,7 km, med många inslag av mobilspelande (Pokémon Go och Ingress). Idag blev det 14 km fast med betydligt mindre spelande. Jag kunde inte låta bli eftersom det finns pokémons som visar sig oftare vid hav/vatten. Jag bor normalt inte vid hav/vatten. Så att missa tillfället skavde i huvudet. Men som jag tidigare sagt: en snabb tid är oviktigt, det är mängden/sträckan jag satsar på nu, eller tiden fast i form av uthållighet.

Blåsor på tårna fick jag idag också. Måste härda de ännu mer. Ska jag fixa marathon så måste jag kunna springa 3-3,5 mil utan att få blåsor och skavsår.

Min obefintliga nagel med tillhörande blåsa (även under nagel).