Lidingöloppet 2010

Så var Lidingöloppshelgen avklarad. Skönt så här efteråt men jobbigt under tiden.

Jag gick upp i arla morgontimmen i lördags. Klockan 0530 ringde klockan och för att komma i tid och hinna hämta nummerlapp, värma upp med mera var jag tvungen att åka vid sex. Så det blev en snabb frukost. Packat hade jag gjort kvällen innan.

Femton kilometer terränglöpning är precis så jobbigt som det låter, och lite till, speciellt om man hamnar långt bak i startfältet, vilket jag tyvärr gjorde iår. Hamnar man långt bak så blir det väldigt trångt i banan. Man måste anpassa sig till andra i tempot. Extra jobbigt i nedförsbackar där många tenderar att bromsa. Själv släpper jag på och ökar steglängden. Det är i nedförsbackar jag vinner tillbaka lite av den tid som jag förlorar i uppförsbackarna. Men det var mitt eget fel att jag kom långt bak i startledet, jag ställde mig där. Något jag förmodligen inte gör om.

Det gick bra att springa fram till fem kilometer då nöden tvingade mig till ett toabesök. Toabesöket sinkade mig inte bara åtskilliga minuter utan jag tappade även mitt löptempo. Inte så bra. Men jag sprang fram till grönsta där Grönstabacken tvingade mig till att gå. Det är inte bara Abborrbacken som är überjävlig. Sen blev det blandad kompott av löpning och gång. När det återstod 1,5 km så snubblade jag och gjorde en rejäl vurpa ner i leran. Jag föll framåt men lyckades göra någon slags ryggvändare. Jag fick en del skrapsår men mest blev jag smutsig. Det var flera löpare som stannade och fråga hur det gick. Skönt att ha omtänksamma människor omkring sig. Löparsläktet är en bra andrafamilj. När jag skrapat av mig en del smuts sprang jag vidare men jag hann inte så långt, bara hundra meter på sin höjd, och då trampade jag snett på en sten eller rot eller vad det var. En kraftig stukning blev resultatet. Men det var ju inte så långt kvar till mål så jag fortsatte. Och jag tog mig i mål.

Här hade en normal person nöjt sig, men jag är inte normal så jag sprang tjejloppet också dagen därpå (söndagen). Lidingö Tjejlopp är 10 km och banan går över 30-kilometerbanans sista mil. Men det gör den absolut inte lättlöpt. Abborrbacken är überjävlig, som jag tidgare sagt. Längden på backen är 550 meter och på de metrarna är stigningen hela 42 meter.

Iår hände något högst oväntat strax innan Abborrbacken. Ett rådjur studsade över spåret. Snacka om att jag blev förvånad. Hade jag haft en yxa så hade det blivit rådjurssadel till middag, så nära var jag. Den såg väl sin chans att passera när det fanns en liten lucka mellan mig och löparen framför mig.

Sprang upp för Abborrbacken gjorde jag inte. Men jag tog mig i mål, och det utan ytterligare skador. Jag bättrade bara på mitt skavsår i hålfoten lite. Egentligen var det tänkt att jag skulle springa tjejloppet med en väninna, men hon blev sjuk och kunde tyvärr inte delta. Men jag har haft en bra helg och jag har träffat många trevliga människor både i spåret och i den gympasal där jag övernattade.

Två medaljer till samlingen. Nu ska jag maila Lidingöloppets kansli så att jag även får mitt tioårsdiplom.