Vasaloppet 100 år 2022 - race report

 Klart man ska vara med när det är jubileum. Det har varit ett långsiktigt mål. Så jag anmälde mig så fort det gick.

 Första Vasaloppet gick av stapeln 1922, dvs för hundra år sedan, så därför är det 100-årsjubileum. Dock är det bara 98:e loppet i ordningen, eftersom det har blivit inställt tre gånger genom åren.

Inför
 Träningen iår har fortfarande varit löpning varje dag. Efter sommaren uteblev långpassen, men ändå persade jag på både maraton och Lidingöloppet vilket får anses som en indikation på att jag nog är bra grundtränad.

 Åkte på det där pandemiviruset några veckor före sportlovet. Det sänkte mig totalt. Springa var jobbigt i många veckor efteråt.
Testade mina skidor en kväll. Kändes som jag åkt hur långt som helst...klockan visade 1(!) km. Till mitt försvar hade jag åkt slalom 5 timmar samt sprungit 1 mile före... men iaf. Sjukt jobbigt tyvärr.

 Hux flux var det dessutom bara en liten vecka kvar till start. Peppade mig genom att se filmen Ur Spår på en streamingtjänst. (Kuriosa: De övergripande vyerna i filmen spelades in 2020.) Underhållande men jag hade ingen ingenkänning förutom all exteriör på själva Vasaloppet. (...och jag såg ingen skymt av mig själv trots att jag åkte det året de spelade in filmen.)

 Iår hade jag hyrt in oss (mig och mina supporters (läs: föräldrar och dotter) hos en privatperson i Mora. Ett mycket trevligt boende hos ett par i mina föräldrars ålder. Det var mycket praktiskt, både för mig och mina föräldrar, att inte behöva köra runt så mycket. 

Loppet

 Upp i ottan efter en traditionsenlig för kort och dålig nattsömn. Det är på riktigt skitsvårt att lägga sig vid 19 för att man ska gå upp vid 03. På något sätt kom jag iaf upp och traskade iväg till målet där bussarna till starten går. Sov och åt frukost på bussen. 

 Det var mer som vanligt vid Vasaloppsstarten iår, mycket folk överallt men ändå mysigt. På något sätt hade jag lyckats att seeda upp mig ett startled. Det blev en ny erfarenhet att starta från VL9. Något ska man roa sig med i väntan på starten så jag testade att göra en skidpyramid. De ser så proffsiga ut. Och jag lyckades. :D

 Så gick starten och alla skyndade sig till den enorma köbildningen i första backen. Även iår tog jag en selfie. Det har liksom blivit en tradition att ta den och posta på sociala medier... iaf ta fotot, att posta är inte så viktigt. 

 Det var vackert väder och bra förutsättningar men det var skitjobbigt.

Strax före Mångsbodarna mådde jag jättedålig. Kändes som jag var i en annan värld och jag skulle svimma. Var liksom inte mig själv och som om jag lite upplevde mig själv utifrån. Tvingade mig själv att stanna strax före kontrollen och åt då medhavt godis. (Det som man inte får äta av förrän i Oxberg.) Kanske var det blodsockret det var fel på? Jag var tvungen att göra något. 

 I kontrollen (Mångsbodarna) stannade jag onödigt länge och åt bullar och drack av allt som fanns (utom buljong, om det fanns). Det var jättenära att jag skulle bryta redan här. Men jag gav mig iväg ändå och till min fördel så släppte faktiskt det dåliga.

 Minns inte så mycket av "resan" mellan Mångsbodarna och Evertsberg, men de var nog ganska liknande upplevelser som jag haft tidigare år. Men jag minns inte att fästvallan skulle ha försvunnit, vilket den visst gjorde ett år.

 Till Evertsberg kom jag med 15 min marginal till repet. Nu hade jag hunnit bli kissnödig och jag behövde nytt fäste på skidorna. Men det blev ett kort stopp, för jag vet av erfarenhet att sträckan till Oxberg är jobbig, den innehåller bl a Lundbäcksbackarna. Jag insåg snabbt att jag fick välja mellan att; 1. Inte gå på toa samt skippa nytt fäste och då eventuellt klara repet i Oxberg eller 2. Besöka toa samtidigt som de lägger på fästvalla i Evertsberg med risk för att inte hinna före repdragningen. Jag valde såklart det första alternativet. 

 Tiden var knapp och resan till Oxberg blev faktiskt en kamp mot klockan. Jag hade verkligen ingen lust att bli avplockad där igen. Jag gav ALLT för att försöka hinna. (Hade jag då inte hunnit hade jag iaf vetat att jag gav mitt yttersta.) Lyckan var total när jag hann till Oxberg med 4 min marginal (ungefär samma tidsspann som en gång stoppade mig).

 Snabbstopp med godisintag och sedan dags att kriga mot nästa klockslag i Hökberg. Jag vet inte varför det blev så hetsigt med tiderna detta år, men till Hökberg hade jag bara drygt 6 min som marginal till repet.

 Snabbstopp även här och bytte mina glasögon mot min excellenta pannlampa. Vis av erfarenhet visste jag att de skulle bli mörkt mellan Hökberg och Eldris. Sista repet i Eldris var bara ett måste att klara och lyckan var obeskrivlig när jag insåg att jag skulle fixa det. Nu hade min marginal till repet ökat till hela 14 min.

 Tog en selfie och sedan dog telefonen pga kylan. Tog mig äntligen tid att få fäste under skidorna. Swixarna i Eldris gör ett bra jobb. När repet i Eldris drogs (19:00) då började jag skida mot Mora med en  MYCKET trött och sliten kropp.

 Nu skulle jag bara ta mig imål. Normalt brukar jag få en kick av att komma till Eldris, så pass att jag ibland bara skidar rakt igenom eller ökar takten efter kontrollen. Iår sket jag FULLSTÄNDIGT i tider och placeringar. Har man klarat sig till Eldris så tar man sig i mål, det finns inga fler hinder som kan stoppa en. (Möjligtvis bara om man skulle skada sig illa.) Slutpatrullen, eller "kvasten" som det heter i löparsammanhang, håller sista åkaren sällskap ända in på mållinjen, har jag sett.

 På sista etappen stötte jag på slutpatrullen som var mycket peppande. Jag kom dock inte sist i loppet, men nära på, men jag kom imål. Mamma, pappa och min dotter stod tålmodigt vid målet och tog emot mig med applåder, hurrarop och fin krans.

 Jag klarade ytterligare ett Vasalopp och jag fick min medalj och diplom. I målet blev jag också intervjuad. Minns inte alls vad vi pratade om dock. Spontant måste det ha varit om hur loppet var och kanske mina kläder, som ju var lite annorlunda. Det är inte många som skidar Vasalopp i Lederhosen och löjlig mössa.

Här poserar jag med kranskullan Wilma Björkman och kransmasen Edvin Nilsson. All heder till dem som orkar stå i målet hela dagen ända till sista skidlöparen tagit sig i mål. Som ni ser är det rätt tomt på arenan i  bakgrunden. Jag var som sagt bland de kanske 50-100 sista?

 Jag kom i mål igen!!! Jag är alltid lika lycklig vid målgång för det är inte en självklarhet att man hinner och lyckas.

 Förresten, jag har aldrig trillat så mycket på ett Vasalopp/Öppet Spår som jag gjorde iår. Tyvärr slog jag i huvudevt ganska hårt vid ett fall efter Evertsberg. Har också ont i en axel, men det kände jag inte förrän jag var i mål. Jag brukar inte känna efter hur ont jag har under lopp. Det sparar jag tills jag är färdig. ;)

Hemresa 

 På måndagen packade vi ihop oss och våra grejer, men mina pjäxor gick inte att finna. Jag letade överallt men jag var HELT säker på att jag ställde de i hallen och att jag inte flyttat dem.

 Det visade sig att de åkt till Halmstad. De som vi delade boende/hus med hade av misstag tagit med sig dem. Tur i oturen bor ju mina föräldrar i Skåne så de var enkla att få tillbaka. Och det var ingen brådska eftersom jag inte hade tänkt att åka mer skidor denna säsong. Vi åkte hem via Filipstad där vi åt en bit mat och sa hej till herr Ferlin, som satt och frös på en bänk.

 Nu får det bli vår och varmt. 

PS Detta är skrivet ett år efter loppet, fritt från mina minnesanteckningar.