Värk från helvetet

Nu vet jag vad riktig nervsmärta är. Fy f-n, rent ut sagt. Har haft nervsmärta förut i ben i och armar, men de har ändå varit hanterbara och försvunnit efter några dagar. Denna gång kunde jag inte sova pga smärta. 

Hade en hemsk natt i söndag till måndag. Det gjorde ont hur jag än låg med benet; rakt, böjt, utanför sängen, i högläge, på kudde etc. För att avleda värken, en ren distraktionsmanöver, roade jag mig, 0345 på natten, med att logga in på 1177 och skriva om eländet för att informera MS-teamet. Författade även en fråga om detta var ytterligare en hemsk biverkning av Rixathon? Svaret som damp ner sent på måndagseftermiddagen av jourhavande neurolog, var att det nog inte hade med MS och den nya medicineringen att göra och fick rådet att kontakta VC i frågan.

På måndagkvällen hittade jag en Naproxen (något jag fått vid något annat besvär för länge sedan). Jag  testade den. Det kan ju inte bli värre liksom. Tog den vid sådär 17-, 18-tiden. Tyckte inte att den hjälpte mig speciellt men något måste den gjort för jag sov bättre, inte bra, men bättre. Tisdagsnatten (mån-tis) blev därför en välbehövlig mellannatt.

På morgonen och förmiddag kändes det inte så jättehemskt men med tanke på den horribla natten jag haft tidigare funderade jag att på att ringa Vårdcentralen. Det blev inte så. Kändes lite dumt, för som jag sa kändes det något bättre och jag fick ju sova.

Så kom onsdagsnatten (tis-ons) och den var lika horribel som första värknatten, mellan söndag och måndag, fast man plussar på 1. Den var alltså lite hemskare än den första. Då bestämde jag att jag skulle ringa VC så fort de öppnade. Rådet från neurologen var ju så och det var ju hemska nätter jag helst inte vill ha igen.

Ringde 08. Blev upp ringd kl 10. Sjuksköterskan var förbryllad över symptomen. Hon bad att få konsultera läkare och lovade att återkomma senare på dagen. Vid 16 ringde hon. Jag trodde hon glömt bort mig vid det laget. Nåja, jag fick en läkartid dagen efter (torsdag).

Torsdagsnatten (ons-tors) kan gå till historien som den absolut VÄRSTA i mitt liv. Somnade förvisso men vaknade efter 1(!) timme av sådan värk och smärta att det inte går att beskriva. Att föda barn är i jämförelse typ inte smärtsamt alls. Somna om gick abolut inte. Provade massor: pallra upp benet i högläge, sova sittandes, sova lutandes, ligga och ha benet utanför sängen,  med mera, men absolut INGET funkade. Det gjorde bara ont. Att sitta på sängkanten med båda fötterna på golvet lindrade lite, men så är inte optimalt för att lyckas somna.

Klockan 0030-ish satt jag på sängkanten och grät. Visste inte vad jag skulle göra. Natten hade precis börjat och jag hade redan sömnunderskott från natten före. Ringa ambulansen kändes inte rätt. Åka till akuten på egen hand hade kunnat vara ett alternativ... om det inte varit så att jag var ensam med barnen och de behövde assistans för att komma upp och iväg till skolan i tid. Vad skulle jag göra? Jag visste att jag skulle få träffa en läkare under dagen men där och då höll jag på att bryta ihop. Jag led på riktigt.

Timmarna gick och jag försökte avleda min smärta genom att blippa med mobilen. 

Torsdagen kom och barnen kom iväg till skolan.

Det lustiga i kråksången var att på dagarna funkade det okej. Jag kunde både gå och jogga utan allt för stora smärtattacker. Sitta i soffan och lägga upp benen funkade inte så bra. Det verkade som att horisontalläge var ett av problemen.

Så äntligen dags för läkarbesök. Kändes lite som en befrielse att få konsultera någon som i alla fall har möjlighet och mandat att ordna något smärtstillande.

Jag berättade och beskrev. Blev undersökt och tog prover. Inte heller denna gång fann man något avvikande. Inget som var akut farligt som kärlkramp, blodpropp, diabetes etc. Hmm, känns som om jag hört det förut!? Ganska nyligen dessutom. Men att jag har sådan värk måste naturligtvis åtgärdas, det tyckte även läkaren.

Efter att läkaren samtalat med neurologen fick jag utskrivet Gabapentin och lite andra smärtstillande preparat. Så fick jag "order" om att kontakta MS-teamet senast under morgondagen. Ganska lustigt eftersom jag kontaktade dem redan första natten då jag vaknade av värk (natt mellan tis och mån).  

Så då var jag egentligen tillbaka där jag började.

När jag kört runt halva stan till apotek som hade mina mediciner så jag kunde kvittera ut dem, svalde jag en dos direkt. Det hade jag f.ö. blivit ordinerad att göra.

Jag kände skillnad nästan direkt. Halleluja för smärtlindrande behandling.

Den 12/12 ska jag till neurologen på årlig kontroll. Det blir ett intressant möte. Då kanske jag får svar på varför jag fick andnöd, så fruktansvärt ont samt hur det såg ut på MRI/MRT jag gjorde inför denna årskontroll.