Lidingöloppet 30k - race report

 Hade egentligen inga intentioner att delta iår eftersom det låg så tätt inpå Oslo maraton. Men det sista Mille sa innan vi skiljdes åt i Göteborg var: "Vi ses på Lidingö". Då var jag inte anmäld och tänkte väl inte göra det heller.

Men så av en händelse såg jag att det gick att anmäla sig för friskvårdspengar och det hade jag en bunt kvar av. Sen blev det som det blev.

Dagen före LL (Fredag 22/9)
 Åkte i sakta mak (för att spara på bilens  bränsle) efter en stadig försenad lunch.

 Väl framme vid Hersby skola pratade jag med trevliga från Västervik. Hittade till platsen för incheckningen, så de har koll på hur många och vilka som bor över, och där satt Karen på en bänk. Mycket trevligt att träffas igen och prata om gamla lopp. Har träffats några gånger förut på både Lidingölopp ich Vasalopp. (Det är ffa på Lidingö man hinner prata med varandra förresten. )2 Bestämde redan här, utanför incheckningen, att äta pizza med de andra  imorgon efter loppet. "De andra", det är Börjes gäng** det. En skara trevliga äldre herrar, som i ålder kunde varit mina föräldrar, vilka brukar träffa varandra på Lidingö varje år. Övriga året bor de utspridda över landet och långt från varandra; från Malmö till Arvidsjaur.

 Delar sal med en annan från Linköping (Ingrid). De flesta valde den stora salen där uppe. Jag/vi valde den lilla där nere. Gick tillsammans till nummerlappsutdelningen. När vi sneddade över parkeringen då kom ett välkänt ansikte sladdande med sin blå bil. Det var Nathalie som kom körands. Hon hade precis sprungit Lidingöfemman. Jag berättade var jag slagit läger så hon kunde göra sällskap bredvid. 

 På nummerlappsmässan köpte jag mig en klocka. En Garmin Forerunner 265. Blev så trött på min gamla Suunto, att pulsbandet sällan fungerade. Min nya är både mindre, lättare och har fler funktioner. Den är jag värd.

Tog mig tillbaka till härberget och pingade  samtidigt Nathalie om hon hade ätit eller skulle äta. Vi gick sedan tillsammans till hamburgerkedjan i närheten.

Preppade för morgondagen och var mycket nöjd med att jag tagit med min tältsäng istf luftmadrass.

Loppdag (Lördag 23/9)
 Vaknade av knarriga luftmadrasser, tunga hälar som dunsade över golvet och de som pratade lite för starkt. Min nya klocka som har massa festliga funktioner berättade för mig att jag ändå sovit bra inatt. Den verkliga kroppen kändes som om jag redan hade sprungit mitt Lidingölopp.

 Tog en lugn morgon där jag utforskade klockan mer och gjorde lite inställningar jag trodde var bra. Bestämde mig för att ha både nya och gamla klockan på mig på loppet.

 Pratade med likasinnade. Sovgrannen Tony var på sitt 23:e LL. Då kom vi att prata om veternklubben och hur man nådde dit. Åt medhavd frukost. Klädde mig och gick för att möta Mille på avtalad plats.

 Gick gemensamt till start. Positivt iår var att Stadium delade ut bananer till alla som gick mot starten och ville ha. Fortsätt med det!
Tog lite foton och satte oss sedan på kullen och pratade.

 Startade i startgrupp 6 för första gången. Praktiskt nog i samma som Mille. Hade presterat bra förra gången vilket gjort att jag avancerat. (Nästa gång är jag nog tillbaka i grupp 7!?)

 Gick ut alldeles för hårt, för jag följde Mille och trodde att det skulle gå bra. Men jag insåg att det skulle bli en alldeles för jobbig resa så jag släppte honom vid 3,5-4 km. Någonstans där kändes det också som att min ena sko skulle lossna i vilket steg som helst

 Mina skor sjunger sedan länge på sista versen då de gått sönder i sidan fram. Jag var rädd att de inte skulle överleva till Oslo maraton, men det gjorde de. De överlevde faktiskt maran och lite till, och eftersom de inte hade rämnat helt till detta lopp heller, så tog jag dem. (Det är som bekant inte bra att springa i nya skor på långa lopp.) Men som sagt nu kändes det som att de skulle ge vika vilken kilometer som helst.

 Vid 17 km hade de satt upp en väggen åt mig. Då var det riktigt tungt att springa så jag gick en del. Några kilometer senare (19 km) blev jag prejad och föll ner i diket. Det var inte det djupaste av diken och jag fick inga större skador, nåt skrubbsår bara.

 Träffa Karen vid vätskan, kan det ha varit vid 23 km? (Inte att förväxla med Karin, som är namnet på en hemsk backe.) Karen är veteran utan dess like och har förmånen att få starta tidigt. Jag har några år kvar tills dess, femton för att vara exakt (om @homeedition räknas, annars 16.) Hejade såklart på henne och stämde snabbt av att det är middag tillsammans sedan. Det är extra roligt att springa, eller skida eller vad man nu gör, under ett lopp när man träffar folk man känner.

 Nånstans efter Abborrbacken kände jag i fickan och hittade en banan. Det påtalade jag för löparen bredvid. Frågade om han ville ha, men han avböjde. Han sa att vatten skulle vara bättre. Då hivade jag upp min vattenblåsa och sa att det har jag här. Varsågod! Han blev lite förvånad men tog emot och tackade så mycket.

 Under typ hela loppet roade jag mig med att räknade hur många Santander-löpare jag sprang om. De startade också mycket tidigare än jag. Räknade ut att det var 30 min före. Om jag räknade rätt, jag var rätt mosig i huvudet och trött överallt, hann till 19 personer. Många blev ganska glada när jag passerade dem och glatt meddelade hur många av "de egna" de hade bakom sig.

 Plågade mig uppför både Abboren och "den jävla Karin" (backen jag nämnde). Jag kan inte minnas att jag sprungit uppför någon av dem under de 21 gånger* jag mött dem. De är helt enkelt FÖR branta för mig.

 Iår kände jag mig tröttare än vanligt efter Karins backe. Oftast brukar jag få nya krafter med vetskapen att målet är nära, men inte iår. Men till slut kom jag ändå fram till målet och precis som alla tidigare gånger så fylldes jag av en lyckokänsla precis innan man svänger ner och in på slutrakan. Lyckan över att ännu en gång klarat av denna krävande bana. På slutrakan ger jag allt jag har kvar i en spurt in i mål. Ibland är det någon som "svarar" och jag har någon att rejsa mot.

 Det är aldrig en självklarhet att det går. Jag hoppas det blir fler målgångar i framtiden, men som sagt säkert är jag aldrig. Nästa år blir det ingen målgång här, för då har jag bokat in mig på Berlin Marathon, som firar 50 år. Det smäller högre än Lidingöloppet 60 år.

Efter loppet 

 Efter målfållan hittade jag Mille. Vi utvärderade våra lopp och var glada. Mille skulle köra hem jag skulle till gympasalen, så vi hämtade överdragskläderna och traskade mot Lidingövallen. Där efter korsningen skiljdes vi.

Väldigt skönt att duscha, varmt och länge.  Min massagekudde lånade jag ut till Nathalie, som även skulle springa Rosabandetloppet på söndagen. Hon behövde den mer än jag.

 Tillsammans med veteraner** jag träffade redan 2019, hade jag bestämt att äta pizza på den närbelägna pizzerian. Pizzan smakade utomordentligt gott trots att jag i vanlig ordning inte är särskilt hungrig efter långa lopp. Jag vill inte äta, för att jag inte är hungrig, men jag behöver och måste äta för återhämtningens skull.

**Veteranerna i "Börjes gäng": 

Bernt och Stefan.

Jan, Börje och Karen.

Oskar, Fredrik och jag. I bakgrunden Nathalie, det blev fullt runt bordet.

Oskar, Nathalie och jag tillhör "föryngringen" av gruppen. Vi kommer inte alls upp i de andras erfarenhet av Lidingölopp och Svenska klassiker, inte ens om vi slår ihop våra målgångar.

*Abborbacken och Karins backe finns bara på loppen med 30 km och 10 km (aka sista milen). På 15 km slipper man båda. Jag har vissa år sprungit både 30 km och 10 km samma helg.