Helsingborg Marathon - race report

 Slutsålt lopp, liksom alla andra långlopp jag deltagit iår. (Göteborgsvarvet, Stockholm Marathon, inte Silvesterlauf i Berlin, men det var inte så långt.)

 Haft så mycket annat i livet att jag inte hunnit tänka på detta lopp och hux flux var det 6:e september och dags. Några långpass blev det inte fast jag haft hela sommaren på mig. Har helt enkelt prioriterat annat. Saker jag ville göra i kombination med många saker jag inte ville göra, dvs "släcka bränder", vilka andra tänt. Energin har gått åt till annat helt enkelt. Träna långpass är sist på prioriteringslistan. I huvudet har jag ofta varit ute och sprungit långpass. 

 Fredagskvällen gick åt till att planera logistiken för lördagen samt preppa för loppet.

 Körde tidigt och parkerade på samma ställe som förra året. Smet också in på toalett före jag gick ner till Gröningen.

 Satte mig på betongfundamentet och pratade med en trevlig dam som skulle spring halvmaraton för första gången. Åt också en banan.

 Hittade Rebecka som även iår var farthållare för 5:15. Iom att jag blivit förkyld (inte feber och inte ont i halsen) kommer hon troligen imål före jag. Och så kom Mikael stressande. Han jobbar med Hbgm. I grunden är han löpcoach. En kort pratstund och tid för ett glatt foto hade han.

 Kom på att jag nog ville se Janne starta på halvmaratonet så jag lämnade min väska och begav mig till starten vid Dunkers. Han var snabb, så snabb att jag inte hann fota honom särskilt bra.

 Så deltog jag i uppvärmningen. Alltid bra att mjuka upp leder och ligament.

En inte så nervös och inte särdeles lång väntan på start och Pang! så var vi iväg.

 Någonstans vid 1 km pratade jag med mannen bredvid mig, han var från Indien, men jobbade på Ikea i Älmhult. Vi följdes åt ner till Råå. Hans vätskeryggsäck var irriterande för den skvalpade och lät.

 Vätskedepå ner på Råå och de bjöd redan på de fantastiska apelsinerna. En av anledningarna till att jag gillar Helsingborg Marathon.

 Senare pratade jag med en Helene. Frågade var hon var ifrån och hon svarade "från Karlskrona" och vips hade vi något gemensamt.

 För mig gick det att springa till 15 km. Sen tyckte förkylningen att det var nog. Så där drog jag ner på takten.

 I en gatukorsning i Elineberg/Eskilsminne stod ett bekant ansikte. Det var en fotbollskamrat från min tid i Råå IF. Tidigare år har jag träffat på Sofi resp Karolina. Nu träffade jag Anna P. Stannade och pratade en bra stund. Såg på Garmin att det blev nästan 4 minuter.

 Efter Jordbrodalen, som jag gick 2/3 av, var det vätskedepå. Den var bemannad av just Råå IF, bästa föreningen i mitt tycke, och det fick de höra, att de var/är bäst alltså. Jäklar i mig det var den bästa tiden i min fotbolls"karriär". Vi var så bra och vi hade så roligt.

 Så sprang jag ikapp en trevlig tjej som hette Julia. Hon gick och jag kände att det var dags för mig att göra det samma en stund. Vi pratade om ditt och datt. Detta var hennes första maraton men att hon ville bryta loppet för att hon hade ont i knät. Jag menade att hon nog kunde fixa det ändå iom att hon redan kommit så långt. Hon kunde fixa det även om hon skulle gå större delen av vad som var kvar. För att vara på säkra sidan behövde hon dock springa ibland. Sa till henne att vi skulle leta upp sjukvård typ vid nästa vätskedepå och att hon sedan skulle åtminstone försöka ta sig runt.

 Jag höll henne sällskap med gång och småjogg till Fredriksdal. Där hjälpte jag henne att få hjälp. Sen lämnade jag henne med orden "Ge inte upp! Jag tror på dig!" Så ökade jag takten när jag ensam sprang vidare.

I och med tempoökning sprang jag ikapp farthållarna som tidigare passerat oss. De reagerade när jag kom: -Oj! Där är du, tänk vad sportdryck kan göra. Så fick jag förklara att jag hjälpte tjejen bredvid. Det tyckte de var bra gjort.

 Efter Fredriksdal var det bara att bita ihop och ta sig framåt, men det var tufft. Trots att det var svalare än förra årets 29 grader var det varmt även iår.

När vi rundat Maria Park (29,5 km) var jag tvungen att göra ett full-stop pga en sten i skon.

Alltså vissa Helsingborgare är roliga. Där precis före 30 km finns det några små farthinder/gupp, då står ett gäng och ropar "ååååååh..." och när man springer över farthindret så säger de "gupp" och gör vågen. Det får en helt klart att dra på smilbanden. Tänk att så lite kan liva upp en trött maratonkropp. Mer humor åt folket!

 Står de där även nästa år då ska jag försöka komma ihåg att filma.

 Vid vätskan vid 30 km serveras chips. Så gudagott bra. Ingen äcklig saltgurka (det fanns säkert också men den tittar jag inte åt). Jag tog två muggar. Det jag inte lyckades äta upp skänkte jag till jag första flaggvakt/ funktionär jag stötte på. Hon blev förvånad men glad.

 I samma veva kom Rebecka och farthållarna för 5:15. Jag följde de till och från fram till uppförsbacken i Laröd.

Så snurrar man runt bland husen lite norr om Sofiero och man vet egentligen inte var man är och vart man ska. Passerar några och så hör jag glada tillrop:
"Där är du igen. Blir glad av att se dig.", när jag sprang om några tjejer.
Jag är lätt att känna igen på min tröja, på gott och ont. Det var f.ö. många både publik och löpare som kommenterade att den var fin/trevlig.

 Kvinnorna strax före Tinkarpsbacken stod även iår och bjöd på coca-cola och godis, en sån välsignelse. Tack! Alltid lika uppskattat.

 På slutspurten satt ett gäng som ropade: "Heja Bettan!",  till mig och jag utbrast genast: "Neeeeej!"
-Nähe, blev ett förvånat svar.
-Ellie! sa jag.
-Heja Ellie!, ropade de då.

 Gjorde en kraftansträngning in i mål då jag såg den norrköpingslöperska jag under loppet både sprungit om och blivit omsprungen av. Jag hann aldrig riktigt ikapp henne men jag gjorde en fin avslutning på mitt lopp.

 Mitt 16:e maraton var till ända. Alltid lyckliga känslor när man kommer når mållinjen, för det är aldrig en självklarhet.

 Tog lite förfriskningar i form av Ramlösa, godis, apelsin, energidryck och choklad. Alla tidigare gånger jag sprungit har jag missat chokladen, till och med då jag sprang in på snabba 4:40 eller vad det var. Men tredje gången gillt heter det ju. Tryfflarna var jättegoda och jag åt en direkt och tog två med mig.

 Nu ville jag träffa pappa och mamma som också tagit sig till Helsingborg för att heja på mig. Mamma blåste fina såpbubblor när jag kom ut genom avspärrningen. Fick gratulationer och pratade en stund. Sen hämtade jag min väska för nu var det dags att bada. Efter Helsingborg Marathon är det dopp efter lopp oavsett pb eller inte. Frågade om hjälp att ta ett snyggt foto på en fet trött kropp. Bilden blev bra.

 Vattnet var kallt. Men när man väl kommit i vande man sig och der var faktiskt ganska skönt. Mamma läste att.det var 17°C i vattnet. Kändes som 12°C. 😝

 Låg inte och plaskade så länge för Anna-Carin och Jan väntade på mig vid glassbaren. Hade ju gått relativt fort om inte en vänlig (äldre än jag) herre tycke jag såg trevlig ut och ville prata om ditt och datt. Mitt i samtalet kom även Elin Ragnarason imål och henne var jag tvungen gratulera. Vi brukar stöta på varandra på långlopp och jag följer henne på Insta (hon följer däremot inte mig).

 Så gav jag mig iväg mot mina vänner som väntade. I förbifarten frågade jag om det var något av förfriskningarna de ville bli av med. Mest på skämt för de höll på att packa ihop. Så sa de att all uppskuren frukt skulle slängas så ville jag ha var det bara att ta. Det slutade med att jag fick en hel låda apelsiner med mig hem. Hälften av apelsinerna gav jag bort till far och mor.  (A-C och J ville inte ha.)

Många förstagångslöpare på distansen av vad jag hörde