Löparfamiljen

 En löparhelg på Lidingö är till ända även iår. Jag ser fram emot denna helg av många anledningar, alla branta backar är inte en av dem, men samvaro med andra likasinnade, utmaningen, stämningen med mera.

 Här träffar jag människor som gillar göra det jag gillar att göra och det spelar ingen roll om de springer 30 km på 2 timmar och en halvtimme eller är en av de som kämpar längst tid i spåret. Vi (de allra flesta iaf) är där för att utmana oss själva, inte jämföra oss med andra.

 Jag ser fram emot att träffa vänner. Både de jag känt lite längre och de jag precis lärt känna. De allra flesta träffar jag i princip bara en gång per år och det är här denna helg. Alla är vänner. Vissa år får man dessutom vänner.

 Detta år känns det som jag har träffat eller träffat på fler jag känner och fler bekanta än någonsin. 

 Jag kommer förmodligen inte komma ihåg att nämna alla och jag har dessutom haft många spontana korta trevliga samtal med okända.

 Jag kom till Hersby gymnasium en halvtimme före de öppnade login och ganska direkt träffade jag på Johan som var min sovgranne förra året. Honom jag inspirerat att springa 30 km istället för 15 km.  Tyvärr hade det hänt saker under året som gjort att han valt att dra tillbaka 30 km-starten och återgått till 15 km iår. Men han skulle göra ett nytt försök på 30 nästa år, sa han.

 Utanför hallen fanns Börje, Stefan, Lennart och Fredrik. Bernt avstod LL iår och Karen hade valt att bo på hotell iår. Detta är stommen i "Börjes gäng". De som nästan gjort En Svensk Klassiker fler gånger än jag är år gammal.

 När Lidingöfemman var slut så dök även Nathalie upp. Iår hade hon med sig sin  barndomskompis Beatrice. Henne hade jag tydligen träffat en gång förut, utan att jag minns det, men denna helgen umgicks vi mer. Årets nya vän.

 Och så dök Ingrid in. Ingrid som liksom jag bor i Linköping.

 Sen blev det lördag. Tokiga jag åker till ett parkrun och där lär jag känna Alexander U bättre. Han har ett förflutet i Linköping och är ett känt namn i vår "parkrunfamilj".

 Lite försenad denna lördag men till slut träffas vi åter, jag och Mille. Jag har berättat om Mille tidigare. Det allra sjukaste sammanträffandet med oss är att vi har exakt samma pinkod till våra mobiler. Att det skulle vara så är så osannolikt att det i princip inte kan hända, men så är det. Och det upptäcktes av en slump. På slutet av dagen träffade jag en ny bekant i Rami, tyvärr i sjukvårdstältet. Han "lurades" på sin skjuts till sin bil i Ropsten, så jag löste situationen.

 På söndagen när allt skulle packas ihop kom jag i samspråk med två trevliga tjejer från Island. Kändes exotiskt på något sätt, jag menar, det är oftare jag träffar norrmän,  danskar eller finländare än isländare.

Stod en bra stund i hallen till hallen och fick tillfälle att öva min tyska då funktionärerna hade de kunskaperna.

 På söndagens besök på Grönsta, där jag hejade tillsammans med Beatrice istället för att springa själv, hittade jag Mats, Carina och Cecilia. Mats är sedan några år en parkrunvän. Han har sin hemvist på Malmö Ribersborgs parkrun. Första gången vi träffades var på Lillsjön parkrun. Carina är en inbiten En Svensk Klassiker entusiast. Hon brukar vara med på samtliga lopp i samtliga "grenar". Cecilia känner jag igen från alla långlopp. Hon är ALLTID klädd helt i rosa, inkl håret.

 Som sagt har jag träffat många människor denna helg. Har haft en del intressanta och roliga samtal med vänner men också många spontana glada korta möten med människor jag inte känner i löparfamiljen.

Vi ses nästa år! 💚