Helsingborg Marathon - race report

 7/9 -24 

 Egentligen skulle jag nästan kunna kopiera rapporten från 2019 för det var lika galet varmt iår. Men det gör jag inte för det var några skillnader bl a annat sällskap, delvis ny bansträckning och bättre framförhållning iår.

 Väckarklocka ställdes på 0630 och jag masade mig upp. Äta frukost är jag fortsatt dålig på men åt en yoghurt ändå.

 Så åkte vi, Mille och jag, 0730 prick. Jämfört med 2019 planerade jag att inte missa rätt avfart. Vi hade iof höjd för både felkörning och snack före start, men det var så onödigt stressigt 2019.

 Istället för att irra runt efter parkering valde jag en ett stycke bort. (Fast denna gång planerat ett stycke bort.) Så gick vi till Sundstorget/Dunkers. Det var nedförsbacke. Bävade redan då för den uppförsbacke vi skulle få med våra trötta ben efter maran. Men förträngde det och tänkte; att det problemet får vi ta då.

 Satte oss på Gröningen en stund och åt en "obligatorisk" banan i väntan på start. Hörde och såg barnloppet och valde att röra oss mot startområdet före målområdet blev invaderat av barn och föräldrar.

 Jag sprattlade med lite i uppvärmningen. Det var 1900 löpare anmälda till maran enligt speakern på livefilmen (som jag tittade lite på i efterhand).

 Det var en fin start och jag var väldigt löpsugen, faktiskt också på att springa långt. Hade gott om energi.

 Det var varmt men jag sprang på medan lust fanns. Så uppenbarade sig en person med lika snygga rosa sleeves som jag. Precis som förra gången jag såg någon med lika sleeves som jag hojtade jag "snygga sleeves"! Och dra mig baklänges, det var Max som jag konfronterade med samma utrop under Göteborgsvarvet Marathon, 3/9 -23 (Jag har visst inte publicerat den rapporten än för det saknas bilder.) Det var ju naturligtvis han som kände igen mig och inte tvärtom. Det är detta som gör det roligt att springa långlopp. Inte att alla andra är uthålligare och snabbare utan att man träffas och pratar och utbyter upplevelser och erfarenheter.

 Som sagt så gick det enkelt och galant ner till Råå, dels för att jag var löpsugen och dels för att efter industriområdet är det sjukt vackert. Efter Råå hamn börjar stigningen mot Ättekulla. Tyckte mig spotta Anna Holmlund (f.d skicrossåkare) bland publiken vid uppförsbacken mot Ättekulla. 

 Det var lite frustrerande med alla som sprang stafetten. De delade ju på maratonsträckan och hade bara nån mil att springa vilket betydde att de höll mycket högre fart. Så frustrerande att bli omsprungen i den farten liksom.

 På Ättekulla snackade jag med en 40-åring, som fått starten av sin syster. En födelsedagspresent. Systern sprang inte själv. Killen var inte otränad men höll på med annat än löpning. När vi pratade höll jag på att ställa till det för en medlöpande i rullstol.  I en nedförsbacke blev jag nästan nerkörd, men det var ju mitt eget fel och inte hennes. Var så inne i konversationen med 40-åringen att jag iof hörde henne föredömligt ropa "håll vänster" eller "kommer höger" men hjärnan registrerade det inte nämnvärt, men jag räddade mig in i buskaget vid sidan. Alla överlevede. Ingen skadade sig.

Jordbrodalen.

Jordbrodalen.

 Hade farthållarna för 4:30 bakom mig ganska länge. Blev en "sport" att se hur länge. Så länge som möjligt hoppades jag. Det var inte en fråga om de skulle springa om utan när. Lyckades hålla de bakom mig till 19,5 k, då de retfulllt enkelt trippade förbi.

Ramlösa Brunnspark

Fredriksdal.

 Stannade vid väderkvarnen inne på Fredriksdal för att stretcha ömma vader och lår. Då kom också Mille och sprang om mig. Jag hade ingen koll på var han var. Jag visste att han var bakom mig men inte hur långt bakom. Inte speciellt långt bakom visade det sig. Såg till att strecha färdigt lite snabbt sedan sprang jag ikapp honom och vi  passerade 21,1 tillsammans.

Vatten vid Kärnan(?)

 Mina knän är fortfarande konstiga efter den neuroborrelios jag haft. Det yttrar sig i onda knän utan egentlig orsak. På Göteborgsvarvets jubileumsmaraton var det extremt tidigt de gjorde ont. Idag dröjde det iaf ganska många kilometer. 

 Sprang och pratade med en tjej längs raksträckan mot Maria Park. Vi höll jämna steg en bit. Hon sprang stafett så hon var ju betydligt fräschare än jag.  

 Någonstans vid Pålsjö tennisbanor sprang jag ikapp en annan tjej som jag småpratade med. Hon sprang också stafetten men hon gav mig en boost. Jag som sprungit tre mil höll högre tempo än hon som bara sprang runt 10k.

Maria Park/Pålsjö

 Strax före Sofiero kom farthållare för 4 tim 45 min ikapp. Försökte springa med dem, men orkade tyvärr inte så långt. 4:45 är en normal sluttid för mig på maraton nuförtiden, men det var för varmt.

 Mille hade jag egentligen koll på mer än att han var före mig. Han låg före mig hela andra halvan, dvs han passerade mellantiderna flera minuter före mig. Men det visade sig att jag knappade in för varje 5k. Vid 40k var han ynka minuten före.

Laröd.

Laröd.

 När jag "rullat" ner för Tinkarpsbacken, och till den vackra avslutande delen av maran, såg jag Mille. Då hade jag drygt 2 km till mål som jag kunde gneta ikapp honom, vilket jag också till slut gjorde. Jag levlade helt enkelt upp när jag såg honom. Närmade mig ganska raskt men valde att hålla mig lite bakom till 1 km återstod. Han sprang konstant jag sprang intervaller. En kilometer kvar och jag drog om M. Bra för självförtroendet att lyckas springa om Mille på upploppet. Så kunde jag vänta in honom i mål.

Mille i grön tröja.

Alltså detta lopp har ett fantastiskt upplopp som andra maraton har svårt att matcha. Jag är nästan säker på att det är vackert även när det regnar.

 Apropå regn, vädret var ju fantastiskt, iaf sett ur ett åskådarperspektiv. För oss löpare var det 10-15 grader för varmt. Men vem klagar på sol och 28 grader? Det blev ju ännu skönare att ta det där doppet efter loppet på det sättet.

 Längs banan hade många privatpersoner satt upp vattenspridare och stod med vattenslangar. Galet skönt! Tusen tack alla helsingborgsbor.

 Vid målet tog mina föräldrar emot mig. Tidigare år har de kunnat stå vid mållinjen men nu har loppet växt sig så stort att de måste spärra av för enbart löpare.

 När vi (Mille och jag) återhämtat oss lite hämtade vi väskorna för att sedan bada. Nu upplevde jag något riktigt sjukt. Mille och jag har ju träffats av en slump på olika lopp och på så sätt lärt känna varandra. Jag skulle hjälpa att ta foto på honom när han gick i vattnet så sa han: -Om mobilen låser sig så är koden .... . Jag tittade mycket förvånat på honom och sa: - Va!? Det är ju samma kod som jag har! Hur sjukt är inte det. Två slumpmässigt "hittade" vänner har slumpmässigt exakt samma pinkod av alla tiotusen kombinationer som går att skapa.

 Badet var svalt men skönt. Jag tog mig bort till den andra bryggan och socialiserade med mina föräldrar sedan tog jag mig tillbaka och socialiserade med Mille.

 När vi badat färdigt letade vi upp Anna-Carin och Jan, mina vänner från Göteborg. Tillsammans åt vi glass och sedan var de snälla och skjutsade oss till vår parkerade bil. Vi slapp med andra ord att gå upp för mördarbacken.

 Tiden 4:48 i 28-gradigvärme är jag nöjd med. Har presterat betydligt långsammare tider i samma förhållanden. Jag vet inte hur många som startade men 1471 löpare tog sig i mål på maraton.

 En blind man sprang (med guide). Ibland sprang de om mig ibland sprang jag om dem. I mål prioriterade Helsingborgs maratons fotografer att fota den blinda mannen andra och mig, jag har ingen målgångsbild pga det. Iaf, Tv4 hade gjort ett reportage med/om honom. Ändå Lite festligt att jag sprang imål strax efter Daniel och Daniel och i deras reportage. Min så min målgång hamnade mao i tv istället.

https://www.tv4play.se/klipp/0815c2ff594862be8750/video-blinde-daniel-sprang-ett-helt-maraton

 Kan också meddela att jag såg honom stå och spy vid 30k, men valde snabbt att titta åt ett annat håll.

 Jupp. Saltgurka är 🤮 så jag förstår att han🤮. Saltgurka är inte nyttigt för någon. Bättre med saltade chips. Helsingborg Marathon är det enda maratonlopp jag känner till som serverar chips och apelsin. Helsingborgarna vet vad löpare behöver och vill ha. Vet, som sagt, inget annat maraton som gör det. (Har iof inte sprungit så många olika.) Stor eloge och guldstjärna. 🌟

  Men vem har egentligen kommit på att just  saltgurka skulle vara optimalt som saltkälla på ett maratonlopp? Saltgurka luktar och smakar blä! Chips är genialt! Hbgm delade även ut pappmuggar med chips efter målgång. Appplåder! Jag återvänder.

 De serverade inte bara banan, som generellt är trist, utan även apelsinklyftor. Älskar när man får apelsin och/eller vattenmelon. Både socker och vätska liksom. Banan är mest smetigt och blir geggigt i munnen. Frukten, eller bär som det egentligen är, är dock bra som bukfylla eftersom man äter dåligt under flera timmar. Chips och apelsin borde fler maraton ta efter och erbjuda sina löpare.