För eget minne:
21 maj 2016
28 februari 2016
Comeback på tennisplan
Sedan några terminer spelar jag tennis igen. Sommaren 2014 beklagade jag mig över att jag inte hade någon att spela med. När dottern skulle återanmälas till minitennisen frågade jag om det fanns någon vuxengrupp att spela i. Vilken lycka när det fanns plats.
Nu när jag spelat några terminer vill jag ha något att träna för så jag började betala min tävlingslicens igen. Jag anmälde mig till två tävlingar också.
Den första tävlingen gick inget bra. En damklass med duktiga, snabba och flitigt tränande ungdomar. Jag förlorade båda mina matcher (pool-spel) fast jag borde ha vunnit en av dem (den andra var jag utspelad). Sen var det slut på det äventyret, men jag lärde mig att hantera min nervositet lite.
Den andra tävlingen gick desto bättre. Det var en damklass fast för motionsspelare. I och med att jag endast tränar en gång per vecka så är det ju den klassen jag ska spela i, inte mot unga snärtor som tränar fem timmar per vecka. Nåja, hur gick det då? De var sex personer i cupen och jag hade lottats att spela kvartsfinal. Jag hade inga förväntningar att gå vidare men hade revansch från föregående tävling att utvinna. Och det gick ju bra. Jag vann kvartsfinalen med 6-3, 6-1.
Dagen efter var det dags för semifinal. Innan jag åkte tillbaka till tennistävlingen spelade jag dock fotbollsmatch, för säkerhets skull. Jag menar jag måste ju få motion så det räcker under helgen.
Semifinalen var lite jämnare än kvartsfinalen men jag stod som segrare med siffrorna 6-3, 6-4. Nu återstod bara finalen och den skulle spelas direkt efter. Jag fick tillfälle att äta en banan och en smörgås innan finalen drog igång.
Sista matchen bjöd på finare spela än de övriga matcherna. Det ska ju vara de bästa som möts i finalen så det är kanske inget konstigt. Dock ska sägas att jag inte är särskilt rutinerad och blir nervös när jag spelar match men hur det än kom sig så var det jag som kom segrande ur drabbningen med 6-1, 6-4. Jag vann! Jag vann hela turneringen! Helt galet. Jag har aldrig vunnit förut. Jag är ingen vinnare. Jag är en medelmåtta, som aldrig har framgång i något. Jag vann aldrig som junior. Men JAG vann! Jag är bäst! Ja, jag vet det var bara en motionsklass men vi kämpade lika hårt som de i Wimbledon, fast på vår nivå.
Jag är så stolt över min pokal!
Nu när jag spelat några terminer vill jag ha något att träna för så jag började betala min tävlingslicens igen. Jag anmälde mig till två tävlingar också.
Den första tävlingen gick inget bra. En damklass med duktiga, snabba och flitigt tränande ungdomar. Jag förlorade båda mina matcher (pool-spel) fast jag borde ha vunnit en av dem (den andra var jag utspelad). Sen var det slut på det äventyret, men jag lärde mig att hantera min nervositet lite.
Den andra tävlingen gick desto bättre. Det var en damklass fast för motionsspelare. I och med att jag endast tränar en gång per vecka så är det ju den klassen jag ska spela i, inte mot unga snärtor som tränar fem timmar per vecka. Nåja, hur gick det då? De var sex personer i cupen och jag hade lottats att spela kvartsfinal. Jag hade inga förväntningar att gå vidare men hade revansch från föregående tävling att utvinna. Och det gick ju bra. Jag vann kvartsfinalen med 6-3, 6-1.
Dagen efter var det dags för semifinal. Innan jag åkte tillbaka till tennistävlingen spelade jag dock fotbollsmatch, för säkerhets skull. Jag menar jag måste ju få motion så det räcker under helgen.
Semifinalen var lite jämnare än kvartsfinalen men jag stod som segrare med siffrorna 6-3, 6-4. Nu återstod bara finalen och den skulle spelas direkt efter. Jag fick tillfälle att äta en banan och en smörgås innan finalen drog igång.
Sista matchen bjöd på finare spela än de övriga matcherna. Det ska ju vara de bästa som möts i finalen så det är kanske inget konstigt. Dock ska sägas att jag inte är särskilt rutinerad och blir nervös när jag spelar match men hur det än kom sig så var det jag som kom segrande ur drabbningen med 6-1, 6-4. Jag vann! Jag vann hela turneringen! Helt galet. Jag har aldrig vunnit förut. Jag är ingen vinnare. Jag är en medelmåtta, som aldrig har framgång i något. Jag vann aldrig som junior. Men JAG vann! Jag är bäst! Ja, jag vet det var bara en motionsklass men vi kämpade lika hårt som de i Wimbledon, fast på vår nivå.
Jag är så stolt över min pokal!
7 februari 2016
Dammig blogg
Jag har dammat av min blogg igen. Jag hoppas att jag orkar hålla den vid liv. De senaste inläggen har mest handlat om sport. Troligen kommer den fortsätta att uppdateras med sportiga inlägg eftersom idrott är det jag tycker är kul och mår bra av.
27 september 2015
Lidingöloppet 30k 2015
Sprang så mycket jag orkade, gick resten.
Gjorde en personbästa tid på tre timmar och 49 minuter, en förbättring med ungefär 5,5 minut från förra året.
Sprang knatteloppet med min dotter dagen efter, 1,7 km på drygt 12 minuter.
Gjorde en personbästa tid på tre timmar och 49 minuter, en förbättring med ungefär 5,5 minut från förra året.
Sprang knatteloppet med min dotter dagen efter, 1,7 km på drygt 12 minuter.
1 juli 2015
Note to self: Klassikerloppen
Vätternrundan
Gör en färdplan för hur lång tid du ska stanna i depåerna.
Ta semesterdag på fredagen så att du kan vila ordentligt.
Vansbrosimningen
Ta med en flaska diskmedel så lanolinet/ullfettet kan tvättas bort.
Hämta nummerlappen på fredagen.
Vasaloppet/Öppet spår
Stanna inte längre än nödvändigt i depåerna.
Ta med en liten godispåse i magväskan.
Gör en färdplan för hur lång tid du ska stanna i depåerna.
Ta semesterdag på fredagen så att du kan vila ordentligt.
Vansbrosimningen
Ta med en flaska diskmedel så lanolinet/ullfettet kan tvättas bort.
Hämta nummerlappen på fredagen.
Vasaloppet/Öppet spår
Stanna inte längre än nödvändigt i depåerna.
Ta med en liten godispåse i magväskan.
13 juni 2015
Vätternrundan 2015
Detta är ett långt inlägg om min sista gren i En Svensk Klassiker - 300 km på en cykel.
Förberedelserna och uppladdningen inför detta kraftprov var allt annat än optimalt. För det första hade jag under våren cyklat alldeles för få träningsmil. När ska man hinna mellan jobb och familj? För det andra ska jag nästa gång jag cyklar VR inte jobba till sent på fredagen, utan ta ledigt för att sova. Ja ni förstår, jag jobbade till 16, umgicks med familjen, var på studentuppvaktning och när jag väl gick och la mig kunde jag inte somna. Jag fick i runda slängar två(2!) stackars timmars sömn innan det var dags att packa in sig i bilen och åka till Motala.
Min start var klockan 01:44, vilket var en tid jag hade önskat själv. Jag tänkte som så att det är praktiskt att börja cykla när det är svalt på natten för att sedan kunna njuta av värmen dagtid. Inte visste jag då, vid anmälan, att jag inte skulle ha vilat innan loppet och att jag skulle cykla i mål nästan ett dygn senare (pga tröttheten). Ja, jag kan redan nu avslöja att det tog 20 timmar för mig runt pölen. (Jag hade kalkylerat med femton. :p )
Jag gjorde ett grovt nybörjarfel. Jag hade inte gjort upp några hålltider för min "resa", dvs inte planerat hur länge jag skulle stanna i depåerna. Jag gjorde mig ingen brådska liksom, tog det hela som en gigantisk utflykt och rastade ALLDELES för länge i de flesta depåerna, framförallt i Ölmstad, Jönköping, Fagerhult och Hjo.
Jag hade dock en trevligt cykeltur i sakta gemak ner till Jönköping.
Några saker jag särskilt minns på Vätterns östra del var det elitcykelteam som susade förbi mig strax före Gränna. När den sista i klungan om ca 25 cyklister hade cyklat om så ropade "ledaren" att det var dags för kisspaus (aka pitt-stopp) med följden att alla tvärnitade precis framför mig. Jag hade inga intentioner att stanna och jag fick kryssa mig igenom cyklisterna.
Jag minns också att backen i Kaxholmen var überjävlig, både brant och lång. Men efter uppförbacke kommer nedförsbacke och de gillar jag bättre. Matdepån i Jönköping var skön att komma till för enbart vetebullar, banan och vatten blev enformigt i längden.
Minnen från Vätterns västra del. Efter Jönköping kommer det fler überjävliga långa backar. I Fagerhult var jag så trött att jag var tvungen att lägga mig ner i semiskuggan och sova lite. Jag såg tydligen så slagen ut att en funktionär kom och frågade hur det var med mig. I Fagerhult träffade jag för första gången de två som senare skulle peppa, hålla mig sällskap samt hjälpa mig mentalt att komma till Hammarsundet.
Strax före Hjo cyklade min väninna, som startade i Motala klockan 6, ikapp mig på sin racerhoj. Vi åt tillsammans sen skiljdes vi åt igen. Hon cyklade med två andra vänner, jag cyklade ensam. Det är lite mentalt påfrestande att cykla ensam, man har ingen att dela upplevelsen med, ingen att peppa eller bli peppad av. Därför var det skönt att träffa på den modern och dottern jag mötte i Fagerhult igen. Vi slog följe strax efter Hjo ända fram till depå Hammarsundet. Det var tungt att cykla efter Karlsborg trots att jag passade på att få lite massage innan de packade ihop. Nu cyklade jag på ren envishet. Att bryta var inget alternativ, detta var ju sista grenen i En Svensk Klassiker. Jag skulle cykla i mål oavsett hur lång tid det tog. Punkt.
Det är både fysiskt och psykiskt påfrestande att cykla ensam och det kändes som om ja aldrig skulle nå Hammarsundet, men till slut var jag där. Där smakade jag honungsbullarna, de var supermumsiga, jag som inte ens tycker om honung. Mitt sällskap tröttnade på mig och mitt långsamma tempo och frågade snällt om de fick cykla i förväg. Helt ok, sa jag och så drog de. Jag tog en honungsbulle till sen cyklade även jag iväg. Jag hann kanske 500 meter sen började det regna. Jag stannade under den enda bron och satte på mig vindjackan.
När jag kom till sista depåstoppet Medevi brunn hade jag cyklat ikapp de som lämnade mig i Hammarsundet. Nu efter 27 mils cykling hade jag kommit på hur de hemska uppförsbackarna skulle tas så jag trampade på ganska bra. När det kom upp skyltar om att det var fjuttiga en mil kvar fick jag energi. En mil är ju bara en träningsrunda när jag springer, och det är ju inte så långt. Och som jag cyklade, jag cyklade om en hel del personer faktiskt.
Ni anar inte hur skönt det var att komma in i Motala. Och där vid målrakan på sena kvällen stod mina största fans (make och son, dottern sov över hos en kompis) och tog emot mig med fina blommor och hemmagjord skylt. Då kom tårarna, lyckotårarna. Jag hade inte bara lyckats ta mig i mål utan jag var nu färdig med min klassiker.
Jag gjorde inga fantastiska tider på något av klassikerns delgrenar, men det var inte det som var målet. Målet var att genomföra den och det lyckades jag med. Jag kommer göra klassikern igen men först när barnen vuxit till sig några år så att jag kan träna mer. Vätternrundan är den gren jag inte kommer att se fram emot, cykling var i särklass den mest monotona och tråkiga grenen.
Förberedelserna och uppladdningen inför detta kraftprov var allt annat än optimalt. För det första hade jag under våren cyklat alldeles för få träningsmil. När ska man hinna mellan jobb och familj? För det andra ska jag nästa gång jag cyklar VR inte jobba till sent på fredagen, utan ta ledigt för att sova. Ja ni förstår, jag jobbade till 16, umgicks med familjen, var på studentuppvaktning och när jag väl gick och la mig kunde jag inte somna. Jag fick i runda slängar två(2!) stackars timmars sömn innan det var dags att packa in sig i bilen och åka till Motala.
Min start var klockan 01:44, vilket var en tid jag hade önskat själv. Jag tänkte som så att det är praktiskt att börja cykla när det är svalt på natten för att sedan kunna njuta av värmen dagtid. Inte visste jag då, vid anmälan, att jag inte skulle ha vilat innan loppet och att jag skulle cykla i mål nästan ett dygn senare (pga tröttheten). Ja, jag kan redan nu avslöja att det tog 20 timmar för mig runt pölen. (Jag hade kalkylerat med femton. :p )
Jag gjorde ett grovt nybörjarfel. Jag hade inte gjort upp några hålltider för min "resa", dvs inte planerat hur länge jag skulle stanna i depåerna. Jag gjorde mig ingen brådska liksom, tog det hela som en gigantisk utflykt och rastade ALLDELES för länge i de flesta depåerna, framförallt i Ölmstad, Jönköping, Fagerhult och Hjo.
Jag hade dock en trevligt cykeltur i sakta gemak ner till Jönköping.
Några saker jag särskilt minns på Vätterns östra del var det elitcykelteam som susade förbi mig strax före Gränna. När den sista i klungan om ca 25 cyklister hade cyklat om så ropade "ledaren" att det var dags för kisspaus (aka pitt-stopp) med följden att alla tvärnitade precis framför mig. Jag hade inga intentioner att stanna och jag fick kryssa mig igenom cyklisterna.
Jag minns också att backen i Kaxholmen var überjävlig, både brant och lång. Men efter uppförbacke kommer nedförsbacke och de gillar jag bättre. Matdepån i Jönköping var skön att komma till för enbart vetebullar, banan och vatten blev enformigt i längden.
Minnen från Vätterns västra del. Efter Jönköping kommer det fler überjävliga långa backar. I Fagerhult var jag så trött att jag var tvungen att lägga mig ner i semiskuggan och sova lite. Jag såg tydligen så slagen ut att en funktionär kom och frågade hur det var med mig. I Fagerhult träffade jag för första gången de två som senare skulle peppa, hålla mig sällskap samt hjälpa mig mentalt att komma till Hammarsundet.
Strax före Hjo cyklade min väninna, som startade i Motala klockan 6, ikapp mig på sin racerhoj. Vi åt tillsammans sen skiljdes vi åt igen. Hon cyklade med två andra vänner, jag cyklade ensam. Det är lite mentalt påfrestande att cykla ensam, man har ingen att dela upplevelsen med, ingen att peppa eller bli peppad av. Därför var det skönt att träffa på den modern och dottern jag mötte i Fagerhult igen. Vi slog följe strax efter Hjo ända fram till depå Hammarsundet. Det var tungt att cykla efter Karlsborg trots att jag passade på att få lite massage innan de packade ihop. Nu cyklade jag på ren envishet. Att bryta var inget alternativ, detta var ju sista grenen i En Svensk Klassiker. Jag skulle cykla i mål oavsett hur lång tid det tog. Punkt.
Det är både fysiskt och psykiskt påfrestande att cykla ensam och det kändes som om ja aldrig skulle nå Hammarsundet, men till slut var jag där. Där smakade jag honungsbullarna, de var supermumsiga, jag som inte ens tycker om honung. Mitt sällskap tröttnade på mig och mitt långsamma tempo och frågade snällt om de fick cykla i förväg. Helt ok, sa jag och så drog de. Jag tog en honungsbulle till sen cyklade även jag iväg. Jag hann kanske 500 meter sen började det regna. Jag stannade under den enda bron och satte på mig vindjackan.
När jag kom till sista depåstoppet Medevi brunn hade jag cyklat ikapp de som lämnade mig i Hammarsundet. Nu efter 27 mils cykling hade jag kommit på hur de hemska uppförsbackarna skulle tas så jag trampade på ganska bra. När det kom upp skyltar om att det var fjuttiga en mil kvar fick jag energi. En mil är ju bara en träningsrunda när jag springer, och det är ju inte så långt. Och som jag cyklade, jag cyklade om en hel del personer faktiskt.
Ni anar inte hur skönt det var att komma in i Motala. Och där vid målrakan på sena kvällen stod mina största fans (make och son, dottern sov över hos en kompis) och tog emot mig med fina blommor och hemmagjord skylt. Då kom tårarna, lyckotårarna. Jag hade inte bara lyckats ta mig i mål utan jag var nu färdig med min klassiker.
Jag gjorde inga fantastiska tider på något av klassikerns delgrenar, men det var inte det som var målet. Målet var att genomföra den och det lyckades jag med. Jag kommer göra klassikern igen men först när barnen vuxit till sig några år så att jag kan träna mer. Vätternrundan är den gren jag inte kommer att se fram emot, cykling var i särklass den mest monotona och tråkiga grenen.
3 mars 2015
Vasaloppet Öppet Spår Måndag 2015
Öppet spår 2/3 2015
Åkte upp till dalarna på lördagen, tittade på stan lite grann eftersom jag aldrig varit i Mora förut.
Passade på att lämna in skidorna för vallning. Jag kan inte den biten alls så det känns skönt att kunna köpa sig fri från det. Jag kan bara valla i teorin efter att ha tittat på diverse klipp via Youtube etc.
Jag bodde strax utanför Mora vilket betydde att jag måste ta bussen till Berga by (Sälen) tidigt. Bussarna började gå kl 0400.
Måndag och dags för skidåkning.
Jag började dagen strax efter att dygnet slog om kändes det som, klockan 03 för att vara exakt. Eftersom jag är dålig på att äta mitt i natten tog jag med mig en påse med frukt. Jag planerade att sova "färdigt" på bussen, men det blir sällan som planerat utan jag satt och pratade med en trevlig skåning hela vägen istället.
Väl i Berga by hann jag kissa, äta en bana och göra ingenting innan jag gick till starten för att stå och vänta där. Starten gick och spåret började med en fyra kilometers backe. Snön var fin så tidigt på morgonen och det var enkelt att saxa sig uppför, lugnt och metodiskt.
Det var väldigt vackert på morgonen och vi såg solen. För att klara av ett sådan långt lopp som motionär, som inte gillar längdåkning, gällde det att åka en kontroll i taget. Förut har jag haft problem att veta vilken ordning de kom men nu när jag varit där är det enklare. Smågarn, Mångsbodarna, Risberg, Evertsberg, Oxberg, Hökberg och Eldris...sen är det målet i Mora som gäller.
I Evertsberg stod mina fina föräldrar och hejade. Det var roligt att ha support på plats. De sa att många visst hade brutit loppet här och tagit bussen till Mora, det var verkligen inget alternativ för mig. Jag skulle åka skidor i mål.
I Evertsberg skaffade jag mig också ny glid-och fästvalla, det var befogat, det ser man på etapptiderna. Även i Hökberg fick jag fästvalla men det gjorde nog varken till eller från.
Det var väldigt många backar, fler än jag hade föreställt mig, men det var bara att besegra dem en efter en lugnt och metodiskt saxa och staka sig uppför. I ärlighetens namn var jag mer än lovligt trött på backar redan i Oxberg. Jag trillade så många gånger i de där förbannade nerförsbackarna. Jag har inga problem att åka i nedförbackar bara det finns spår. Andra verkar inte gilla fart för de plogar sig ner för backen och vad händer då? Jo spåren försvinner. Så folk plogade för att slippa trilla och jag trillade för att folk plogade bort spåren. Jag kunde helt enkelt inte åka som jag ville. Hur svårt kan det vara att stå i ett spår i en nedförsbacke? Sluta ploga för tusan!
När jag kom till Eldris var jag så euforisk att jag klarat alla reptider med god marginal att jag struntade i att dricka i kontrollen. Jag tog mitt foto, som jag gjorde vid alla kontroller, satte på mig pannlampan och satte fart mot målet. Min far sa att Vasaloppsappen räknade ut beräknade ankomstider utifrån det man hade åkt. Tydligen pinnade jag på så fort att jag kom sex minuter före beräknad tid.
Det blev en lång trevlig dag och jag fick valuta för min anmälningsavgift eftersom det tog mig tolv timmar att ta mig runt, men jag stressade inte. Varför skulle jag det, det räcker att åka i en fart så man klarar reptiderna. :)
Under min färd mellan Sälen och Mora hann jag prata med många trevliga personer. De jag kommer minnas extra bra är killen på bussen, norrmannen som brutit en stav och Sara som jag åkte bredvid ganska länge och konverserade med. Hon bodde där jag har sommarstuga.
Vädret var varierat sol, snö, regn och lite blåst. Föret var bra på morgonen för att under dagen bli krämigare och krämigare. Snön var tung och blöt och spåren ganska dåliga. Stor eloge till arrangörerna att de pistade om spåren under loppets gång.
En annan anmärkningsvärd detalj är att jag inte besökte toaletten på hela skidresan. Jag svettades väl ut all blåbärssoppa, vatten och energidryck. ;)
12 oktober 2014
4 oktober 2014
Lidingöloppet 30k 2014
(Inlägg är skrivet 5/3 2015 men daterat till efter Lidingöloppet, för att få mina upplevelser i kronologisk ordning.)
Först vill jag ursäkta mig för att bloggen än en gång hamnat sist i prioriteringslistan. Det var länge sedan jag skrev ett inlägg, 22 juli för att vara exakt. Sedan dess har jag hunnit springa mitt Lidingölopp och nästan blivit klar med min utbildning. Här kommer jag att berätta om mitt Lidingölopp eftersom det är den svenska klassikern jag fokuserar mest på efter familj, utbildning och jobb. Ja jag har ju faktisk fått jobb också, men det berättar jag om senare. Påminn mig!
Jo, under hösten var jag ute och tränade och vart efter så läkte foten. Den längsta träningsrundan mätte 15 km om jag inte minns fel. När det var dags för Tjejmilen som jag också brukar springa hade jag inga problem.
Åkte upp till Sthlm på fredagen (26/9) men till skillnad från tidigare år valde jag att hämta nummerlappen samma dag som loppet istället för dagen före. Det visade sig vara ett beslut jag ångrar. Jag hade sett fram emot att köpa en årströja eftersom LL firade 50 år. Det visade sig att jag inte var ensam om den tanken, de var fetslut. :,(
Dagen D och mina tidigare erfarenheter av loppet var att det var skitjobbigt att springa så långt och att jag bara skulle göra det en gång till i livet, när jag gör klassikern. Så bra då att jag håller på med klassikern nu när jag ändå stod där på startlinjen.
Jag sprang och sprang och de kändes bra. Jag minns inte när jag stannade första gången men jag minns att det var jobbigt iår också. Dock var det inte så jobbigt som första gången jag sprang. Denna gång var jag bättre förberedd så det var mycket roligare. Jag kommer definitivt att springa 30 km fler gånger, och jag hoppas att jag kommer lika bra eller bättre förberedd. Årets tid blev avsevärt bättre än 2011, hela 38(!) minuter bättre. 2011 sprang jag (iof gravid) på 4:32:53 och iår 3:54:52. Kan ni förstå att jag tyckte det var roligare?!
Jag kan inte ha varit helt ledbruten eftersom jag dagen efter sprang 1,7 km med min dotter som ställde upp i Knatteloppet.
Nästa äventyr Vasaloppets Öppet Spår i mars.
Först vill jag ursäkta mig för att bloggen än en gång hamnat sist i prioriteringslistan. Det var länge sedan jag skrev ett inlägg, 22 juli för att vara exakt. Sedan dess har jag hunnit springa mitt Lidingölopp och nästan blivit klar med min utbildning. Här kommer jag att berätta om mitt Lidingölopp eftersom det är den svenska klassikern jag fokuserar mest på efter familj, utbildning och jobb. Ja jag har ju faktisk fått jobb också, men det berättar jag om senare. Påminn mig!
Jo, under hösten var jag ute och tränade och vart efter så läkte foten. Den längsta träningsrundan mätte 15 km om jag inte minns fel. När det var dags för Tjejmilen som jag också brukar springa hade jag inga problem.
Åkte upp till Sthlm på fredagen (26/9) men till skillnad från tidigare år valde jag att hämta nummerlappen samma dag som loppet istället för dagen före. Det visade sig vara ett beslut jag ångrar. Jag hade sett fram emot att köpa en årströja eftersom LL firade 50 år. Det visade sig att jag inte var ensam om den tanken, de var fetslut. :,(
Dagen D och mina tidigare erfarenheter av loppet var att det var skitjobbigt att springa så långt och att jag bara skulle göra det en gång till i livet, när jag gör klassikern. Så bra då att jag håller på med klassikern nu när jag ändå stod där på startlinjen.
Jag sprang och sprang och de kändes bra. Jag minns inte när jag stannade första gången men jag minns att det var jobbigt iår också. Dock var det inte så jobbigt som första gången jag sprang. Denna gång var jag bättre förberedd så det var mycket roligare. Jag kommer definitivt att springa 30 km fler gånger, och jag hoppas att jag kommer lika bra eller bättre förberedd. Årets tid blev avsevärt bättre än 2011, hela 38(!) minuter bättre. 2011 sprang jag (iof gravid) på 4:32:53 och iår 3:54:52. Kan ni förstå att jag tyckte det var roligare?!
Jag kan inte ha varit helt ledbruten eftersom jag dagen efter sprang 1,7 km med min dotter som ställde upp i Knatteloppet.
Nästa äventyr Vasaloppets Öppet Spår i mars.
22 juli 2014
Springa - Sprang - Sprungit
Min fot, min fot, ska jag våga springa på min fot trots problem? Igår sket jag i problemen och gav jag mig ut på ett långpass. klockan strax efter 22 när temperaturen ute var behaglig att springa i snörade jag på mig skorna och gav mig iväg. Jag hade en uttänkt rutt men inte utan att kunna göra avstickare om ork fanns (och fot höll).
Det gick bra. Foten kändes av och till men jag är envis. Hela löppasset blev 13,2 km, det längsta träningspass jag någonsin gjort tror jag. Jag brukar bara springa så långt när det är tävlingar typ Lidingöloppet och Göteborgsvarvet. Det blev mest landsvägslöpning men mot slutet tog jag en runda i vårt 2,5-km-spår. Det sög hårt i benen kan jag lova, så hårt att jag skippade de sista 500 metrarna och sprang landsväg hem istället.
Det känns bra i kroppen efter ett träningspass och fotproblemet botas med Ipren. Så här dagen efter mår jag förvånandesvärt bra men jag är lite stel i knäna. det går över om någon dag och då ska jag springa igen. Är dock lite kluven på vilket underlag jag sa springa? Tjejmilen i början av september går på mestadels asfalt medan Lidingöloppet i slutet av samma månad är terräng med mycket backar. Jag behöver liksom öva på båda. Nåja, att springa överhuvudtaget är bättre än att dividera om underlaget.
Det gick bra. Foten kändes av och till men jag är envis. Hela löppasset blev 13,2 km, det längsta träningspass jag någonsin gjort tror jag. Jag brukar bara springa så långt när det är tävlingar typ Lidingöloppet och Göteborgsvarvet. Det blev mest landsvägslöpning men mot slutet tog jag en runda i vårt 2,5-km-spår. Det sög hårt i benen kan jag lova, så hårt att jag skippade de sista 500 metrarna och sprang landsväg hem istället.
Det känns bra i kroppen efter ett träningspass och fotproblemet botas med Ipren. Så här dagen efter mår jag förvånandesvärt bra men jag är lite stel i knäna. det går över om någon dag och då ska jag springa igen. Är dock lite kluven på vilket underlag jag sa springa? Tjejmilen i början av september går på mestadels asfalt medan Lidingöloppet i slutet av samma månad är terräng med mycket backar. Jag behöver liksom öva på båda. Nåja, att springa överhuvudtaget är bättre än att dividera om underlaget.
20 juli 2014
Tennis men ej löpning
Så har man varit på semester i utlandet en vecka och ätit upp sig. Vågen visar några kilo för mycket men trevligt hade vi. Foten krånglar fortfarande så jag har inte vågat mig ut att springa ännu. Dumt, dumt! Knaprar Ipren och hoppas på att det ska ge med sig.
I Spanien spelade jag dock tennis en timme och det var grymt skoj. Det gav såklart mersmak och jag vill spela MER! Varför har jag ingen sparringpartner?
I Spanien spelade jag dock tennis en timme och det var grymt skoj. Det gav såklart mersmak och jag vill spela MER! Varför har jag ingen sparringpartner?
7 juli 2014
Fotfel
Jag tänkte mig nu att börja träna för Lidingöloppet. Så fel jag hade för det vill inte min fot. Den har fått för sig att strula under trampdynan, det gör ont när jag går helt enkelt. Söker man på valfri sökmotor kan jag gissa att det jag drabbats är något i form av metatarsalgi eller Mortons neurinom.
Jag kan inte förstå hur detta har uppstått för jag har inte överansträngt mig, nä, nästan inte ansträngt mig alls och när man simma belastar man inte fötterna på det sättet. Det står att det kan vara en "neurologisk klämning", då nerver kommer i kläm antar jag. Eller så har det koppling till min MS där ju nerver i allra högsta grad är inblandade? Hur som helst är det irriterande ur flera aspekter; det gör ont, jag kan inte träna löpning och det är besvärande i största allmänhet i vardagslivet.
Nu ska jag ta en Ipren och hoppas att det lindrar smärtan och att det läker av sig själv skyndsamt.
Jag kan inte förstå hur detta har uppstått för jag har inte överansträngt mig, nä, nästan inte ansträngt mig alls och när man simma belastar man inte fötterna på det sättet. Det står att det kan vara en "neurologisk klämning", då nerver kommer i kläm antar jag. Eller så har det koppling till min MS där ju nerver i allra högsta grad är inblandade? Hur som helst är det irriterande ur flera aspekter; det gör ont, jag kan inte träna löpning och det är besvärande i största allmänhet i vardagslivet.
Nu ska jag ta en Ipren och hoppas att det lindrar smärtan och att det läker av sig själv skyndsamt.
5 juli 2014
Vansbrosimningen 2014
Så var dagen kommen (5/7) då min första del av En Svensk Klassiker skulle göras, att simma 3000 meter. Som ni alla vet har jag följt temperaturutvecklingen i det där vattnet och det har inte varit någon kul upplevelse. När jag anmälde mig var det runt 16 grader men vartefter veckorna gick blev det bara kallare och kallare. Det kallaste jag noterade var 12,1 grader. Arrangörerna var hoppfulla att temperaturen skulle stiga eftersom väderprognosen sista veckan lovade mycket varm väderlek. Men för att vara på den säkra sidan och värna om simmarna bestämde de på onsdagen samma vecka att huvudloppets 3 km skulle kortas till 1,5 km. Trots att banan halverades så räknas det som ett moment i klassikern.
Uppladdningen för loppet började inte så bra. På grund av teknikstrul (var tvungen att tömma mobilen på bilder) gick jag och la mig alldeles för sent i förhållande till när jag skulle gå upp. När jag väl gick och la mig vaknade min yngsta (2 år) och ville absolut inte sova utan satt och skrek i sin säng för att han inte fick leka mitt i natten. Det slutade med att jag la mig på soffan och fick i alla fall fem timmars sömn.
Upp klockan 06, försöka få i sig lite frukost samt bre några smörgåsar att ta med. Packat hade jag såklart gjort dagen innan. Sju på morgonen infann jag mig hos vänner jag skulle simma och samåka med. Det tog fyra timmar i bil upp till Vansbro. Jag är mycket tacksam över att jag slapp köra ty et hade jag inte klarat med mina få timmars sömn.
På plats i Vansbro var vi i god tid innan vår start, så vi åt varsin macka och lufsade iväg till nummerlappsutdelningen. Det var härligt sommarväder och omkring 26 grader varmt så vi frös definitivt inte.
Vattentemperaturen hade till vår start, strax efter lunch, stigit till typ 14,4 grader och vi var väl lite besvikna på att vi inte fick simma hela.
På med våtdräkt, simmössa och fett och ner till start. Kan tala om att vi dröp av svett. Vid starten fanns en liten nedgång till vattnet och vi passade på att känna hur kallt 14,4 grader var. Det var kallt. Men vi förträngde det och vevade med i uppvärmningen. Inte för att bli varma i/om kroppen, för som sagt så rann svetten, men för att mjuka upp leder etc.
Starten gick och vi plaskade i. Till en början upplevde jag det som kallt men man vande sig oväntat snabbt. Efter 50 meter var det behagligt. Dock drabbades jag av ett annat bakslag som sinkade mig. Jag såg ingenting så jag var tvungen att simma till bryggan och be en funktionär att torka av mina simglasögon från ullfett. Så ganska tidigt i loppet skildes vi åt jag och min vän.
Att simma i Vanån var enkelt, medström is the shit. Det gick fort fort att frisimma/crawla och tack vare det tog jag nog in någon minut på min vän, ikapp henne kom jag dock aldrig. Att svänga in i Västerdalälven var intressant. Plötsligt fick man ta i mer för att ta sig framåt och vattnet blev märkbart kyligare. Det var egentligen inga problem att simma motströms heller. det som var ett problem var trängseln. På grund av att banan kortats spreds inte startfältet ut sig lika mycket som det borde ha gjort. Men jag gjorde som de andra, sparkade folk på armar och i bröstet och armbågade mig fram, typ. Ja, för ibland kändes det som att någon försökte klä av mig när armtagen smekte ryggen.
Knappt halvvägs upp för Västerdalälven började jag simma ikapp och om de sista i föregående startgrupp, det gav mig adrenalin att öka takten lite till. Faktisk simmade jag om några från startgruppen före de också. Några från startgruppen efter simmade dock om mig, så jag är ingen stjärna på att simma.
Jag tog mig i mål på tiden 38:11 minuter. Med facit i hand så hade jag faktiskt klarat att simma hela sträckan i denna temperatur, så vi var lite besvikna på att vi inte fick göra det. Men direkt efter loppet bestämde vi att vi simmar nästa år med. Annars kommer vi gräma oss att vi inte har gjort klassikern på riktigt, att det saknas 1,5 km simning liksom.
Till nästa år ska jag försöka förbereda mig lika bra. Hade hunnit träningssimma 18 kilometer i år. Dock ska jag ha med mig diskmedel, för ullfett är svårt att duscha bort med bara schampo ska ni veta. I duschen var en medsimmerska dock bussig och gav mig från hennes flaska.
Uppladdningen för loppet började inte så bra. På grund av teknikstrul (var tvungen att tömma mobilen på bilder) gick jag och la mig alldeles för sent i förhållande till när jag skulle gå upp. När jag väl gick och la mig vaknade min yngsta (2 år) och ville absolut inte sova utan satt och skrek i sin säng för att han inte fick leka mitt i natten. Det slutade med att jag la mig på soffan och fick i alla fall fem timmars sömn.
Upp klockan 06, försöka få i sig lite frukost samt bre några smörgåsar att ta med. Packat hade jag såklart gjort dagen innan. Sju på morgonen infann jag mig hos vänner jag skulle simma och samåka med. Det tog fyra timmar i bil upp till Vansbro. Jag är mycket tacksam över att jag slapp köra ty et hade jag inte klarat med mina få timmars sömn.
På plats i Vansbro var vi i god tid innan vår start, så vi åt varsin macka och lufsade iväg till nummerlappsutdelningen. Det var härligt sommarväder och omkring 26 grader varmt så vi frös definitivt inte.Vattentemperaturen hade till vår start, strax efter lunch, stigit till typ 14,4 grader och vi var väl lite besvikna på att vi inte fick simma hela.
På med våtdräkt, simmössa och fett och ner till start. Kan tala om att vi dröp av svett. Vid starten fanns en liten nedgång till vattnet och vi passade på att känna hur kallt 14,4 grader var. Det var kallt. Men vi förträngde det och vevade med i uppvärmningen. Inte för att bli varma i/om kroppen, för som sagt så rann svetten, men för att mjuka upp leder etc.
Starten gick och vi plaskade i. Till en början upplevde jag det som kallt men man vande sig oväntat snabbt. Efter 50 meter var det behagligt. Dock drabbades jag av ett annat bakslag som sinkade mig. Jag såg ingenting så jag var tvungen att simma till bryggan och be en funktionär att torka av mina simglasögon från ullfett. Så ganska tidigt i loppet skildes vi åt jag och min vän.
Att simma i Vanån var enkelt, medström is the shit. Det gick fort fort att frisimma/crawla och tack vare det tog jag nog in någon minut på min vän, ikapp henne kom jag dock aldrig. Att svänga in i Västerdalälven var intressant. Plötsligt fick man ta i mer för att ta sig framåt och vattnet blev märkbart kyligare. Det var egentligen inga problem att simma motströms heller. det som var ett problem var trängseln. På grund av att banan kortats spreds inte startfältet ut sig lika mycket som det borde ha gjort. Men jag gjorde som de andra, sparkade folk på armar och i bröstet och armbågade mig fram, typ. Ja, för ibland kändes det som att någon försökte klä av mig när armtagen smekte ryggen.
Knappt halvvägs upp för Västerdalälven började jag simma ikapp och om de sista i föregående startgrupp, det gav mig adrenalin att öka takten lite till. Faktisk simmade jag om några från startgruppen före de också. Några från startgruppen efter simmade dock om mig, så jag är ingen stjärna på att simma.
Jag tog mig i mål på tiden 38:11 minuter. Med facit i hand så hade jag faktiskt klarat att simma hela sträckan i denna temperatur, så vi var lite besvikna på att vi inte fick göra det. Men direkt efter loppet bestämde vi att vi simmar nästa år med. Annars kommer vi gräma oss att vi inte har gjort klassikern på riktigt, att det saknas 1,5 km simning liksom.
Till nästa år ska jag försöka förbereda mig lika bra. Hade hunnit träningssimma 18 kilometer i år. Dock ska jag ha med mig diskmedel, för ullfett är svårt att duscha bort med bara schampo ska ni veta. I duschen var en medsimmerska dock bussig och gav mig från hennes flaska.
22 juni 2014
Provsim
Idag provsimmade jag med allsköns attiraljer (läs: handskar och boots). Det var en hiskelig tur att jag testade för nu vet jag att det INTE går att simma med handskar på ett bra sätt. Handskarna är med andra ord inget jag kommer använda mig av vid vansbrosimningen. Bootsen fungerade bättre att simma i och skulle kunna fungera att simma i. Det var dock avsevärt tyngre att simma med de på varför de nog också blir förpassade till källarförrådet igen. Har inte riktigt bestämt mig angående bootsen än, det var betydligt varmare för fötterna med de på. Nackdelen är att de är lite för stora. Det lutar åt att det där ullfettet, jag ska investera i, kladdas på armar ben, fötter och händer och jag hoppas att de gör ett bra jobb.
PS Simmade 3000 meter idag, dock med några vilpauser när jag samtalade med vänner.
PS Simmade 3000 meter idag, dock med några vilpauser när jag samtalade med vänner.
21 juni 2014
Vattentemperatur
Jag har simtränat inför min klassikers första moment Vansbrosimningen. Tre pass hittills á 1500 m, 1000 m och 2000 m, det sistnämnda i våtdräkt. Det går utmärkt bra. MEN jag simmar i en pool med 24-gradigt vatten och inga strömmar. Mycket behagligt och skönt.
Jag följer nästan dagligen hur vattentemperaturen i Vansbro är och den har legat på stabila 16,4 grader med endast någon tiondelsdiff. uppåt eller neråt. Men idag har temperaturen sjunkit till 15,4 grader! En hel grad kallare. Usch! Jag börjar tvivla på vad jag gett mig in på. I ren desperation letade jag fram mina dykgrejer och testade både boots och handskar. Det lutar mycket åt att jag simmar med båda trots att diverse forum avråder iaf från att simma med handskar. Ullfett står för övrigt överst på min inköpslista då jag simmar i kort våtdräkt. Det kommer vara kallt känner jag men det är bara att göra det. Jag SKA fixa klassikern det närmsta året. Punkt.
Sommarvärmen får gärna komma nu och värma vatten och sjöar.
Jag följer nästan dagligen hur vattentemperaturen i Vansbro är och den har legat på stabila 16,4 grader med endast någon tiondelsdiff. uppåt eller neråt. Men idag har temperaturen sjunkit till 15,4 grader! En hel grad kallare. Usch! Jag börjar tvivla på vad jag gett mig in på. I ren desperation letade jag fram mina dykgrejer och testade både boots och handskar. Det lutar mycket åt att jag simmar med båda trots att diverse forum avråder iaf från att simma med handskar. Ullfett står för övrigt överst på min inköpslista då jag simmar i kort våtdräkt. Det kommer vara kallt känner jag men det är bara att göra det. Jag SKA fixa klassikern det närmsta året. Punkt.
Sommarvärmen får gärna komma nu och värma vatten och sjöar.
12 juni 2014
En Svensk Klassiker - Nu eller aldrig!
Kalla det en tidig fyrtioårskris eller nåt men nu är det dags. Jag har pratat om det så många gånger och nu blir det av. Jag ska göra En Svensk Klassiker!
Jag har pratat om att jag vill göra klassikern med någon kompis men det har vara svårt att locka någon att göra denna galenskap med mig. Men inför Tjejvättern (som jag cyklade för första gången i år) kom det till min kännedom att en bekant ska göra klassikern det kommande året. Jag såg min chans att åtminstone ha sällskap i ett av eventen. Den chansen tar jag. Hon börjar dock med Vätternrundan, den jag kommer avsluta med om allt går som det ska. Lidingöloppet är inget problem, den brukar jag genomföra på egen hand, iaf halva distansen. Skidåkning "slättförs" har jag ingen erfarenhet av, jag brukar åka alpint. Så vi får väl se hur det går. Likaså Vätternrundan, visst jag cyklade Tjejvättern (100 km) i år, men hela Vättern runt är hiskeligt långt - 30 mil!!! - 300 km och man måste sitta på den där obekväma sadeln i typ sjutton timmar. Huuu! Men detta ska jag fixa. Nu eller aldrig.
Jag kommer beta av loppen i denna ordning:
5/7 -14 Vansbrosimningen - 3 km
27/9 -14 Lidingöloppet - 30 km
2/3 -15 Vasaloppet Öppet Spår - 90 km (De andra loppen är fulltecknade)
13/6 -15 Vätternrundan - 300 km
Önska mig lycka till!
PS Jag har sprungit Lidingöloppets tremil en gång förut och då lovade jag mig själv att bara springa hela distansen en gång till och det när jag gör klassikern. I vintras anmälde jag mig till tremilen igen enbart av den orsaken att det var 50-årsjubileum, jag hade inga som helst intentioner på att göra klassikern. Tack vare beslutet att genomföra klassikern kan jag nu hålla mitt löfte. ;)
Jag har pratat om att jag vill göra klassikern med någon kompis men det har vara svårt att locka någon att göra denna galenskap med mig. Men inför Tjejvättern (som jag cyklade för första gången i år) kom det till min kännedom att en bekant ska göra klassikern det kommande året. Jag såg min chans att åtminstone ha sällskap i ett av eventen. Den chansen tar jag. Hon börjar dock med Vätternrundan, den jag kommer avsluta med om allt går som det ska. Lidingöloppet är inget problem, den brukar jag genomföra på egen hand, iaf halva distansen. Skidåkning "slättförs" har jag ingen erfarenhet av, jag brukar åka alpint. Så vi får väl se hur det går. Likaså Vätternrundan, visst jag cyklade Tjejvättern (100 km) i år, men hela Vättern runt är hiskeligt långt - 30 mil!!! - 300 km och man måste sitta på den där obekväma sadeln i typ sjutton timmar. Huuu! Men detta ska jag fixa. Nu eller aldrig.
Jag kommer beta av loppen i denna ordning:
5/7 -14 Vansbrosimningen - 3 km
27/9 -14 Lidingöloppet - 30 km
2/3 -15 Vasaloppet Öppet Spår - 90 km (De andra loppen är fulltecknade)
13/6 -15 Vätternrundan - 300 km
Önska mig lycka till!
PS Jag har sprungit Lidingöloppets tremil en gång förut och då lovade jag mig själv att bara springa hela distansen en gång till och det när jag gör klassikern. I vintras anmälde jag mig till tremilen igen enbart av den orsaken att det var 50-årsjubileum, jag hade inga som helst intentioner på att göra klassikern. Tack vare beslutet att genomföra klassikern kan jag nu hålla mitt löfte. ;)
27 september 2013
Om jag hade pengar...
Kanske har du eller ditt företag massa pengar som du inte vet vad du ska göra av? Jag vet vad jag skulle göra om jag hade dem.
För om jag hade en siså där 50 000 kronor över, som inte behövdes till mig privat, min CSN-skuld eller liknande. Då skulle jag köpa en klätterställning till mina barns förskola/dagis. Många av landets förskolor har sådant men inte mina barns förskola, kanske för att det är en privat förskola och inte kommunal.
Jag skulle väldigt gärna se att det fanns en sådan för barn mår bra av att klättra, hänga, gunga, dingla etc för att öva sin grovmotorik och sitt vestibulära system. Jag ser på både min äldsta dotter och hennes bästa kompis att de tycker det är superroligt eftersom de VARJE gång efter gymnastiken de går på direkt springer till skolans klätterställning.
Känner du dig villig att donera/sponsra kontakta mig på lakrisalen77(a)hotmail.com
Syaonara!
För om jag hade en siså där 50 000 kronor över, som inte behövdes till mig privat, min CSN-skuld eller liknande. Då skulle jag köpa en klätterställning till mina barns förskola/dagis. Många av landets förskolor har sådant men inte mina barns förskola, kanske för att det är en privat förskola och inte kommunal.
Jag skulle väldigt gärna se att det fanns en sådan för barn mår bra av att klättra, hänga, gunga, dingla etc för att öva sin grovmotorik och sitt vestibulära system. Jag ser på både min äldsta dotter och hennes bästa kompis att de tycker det är superroligt eftersom de VARJE gång efter gymnastiken de går på direkt springer till skolans klätterställning.
Känner du dig villig att donera/sponsra kontakta mig på lakrisalen77(a)hotmail.com
Syaonara!
20 maj 2013
Lågprioriterad blogg
Hoppsan! Senaste inlägget här var 13 januari. Jag har i alla fall uppdaterat min bakblogg sedan dess. Jag har dessutom haft för mycket att göra med barn, studier och några tårtor. Bloggning har hamnat supersist på prioriteringslistan.
Vad har hänt sedan januari?
Vad har hänt sedan januari?
- Skrivit VG på ytterligare en tenta.
- Varit på skidsemester i alperna.
- Blivit blåsta av biluthyrningsföretaget AVIS (mer om det en annan gång).
- Börjat löpträna inför varvet med sjukdom som resultat.
- Bakat bröllopstårtor.
- Haft otaliga utbrott på trotsande barn.
- Varit sjuk några gånger. (Halsont som hållit i sig.)
- Förlustat mig på SOF.
- Firat sonens ettårsdag två gånger.
- Plågat min runt i Göteborgsvarvet otränad.
13 januari 2013
Nålsöga
Sitter och syr i namnlappar i mitt stora barns kläder. Då slog det mig plötsligt fast jag aldrig tänkt på det tidigare, inte förrän min mor påpekade det för mig, att jag inte gör som de flesta andra.
Det här med att få tråden i nålen brukar jag inte ha så stora problem med, anledningen är att jag trär nålen på tråden. Istället för att måtta en slapp slingrig tråd mot ett yttepytte nålsöga, måttar jag ett stabilt nålsöga mot en fixerad tråd (jag håller långt upp på tråden).
Alltså:
Nål på tråd istället för tråd i nål.
Foto: Arghya Mukherjee
Det här med att få tråden i nålen brukar jag inte ha så stora problem med, anledningen är att jag trär nålen på tråden. Istället för att måtta en slapp slingrig tråd mot ett yttepytte nålsöga, måttar jag ett stabilt nålsöga mot en fixerad tråd (jag håller långt upp på tråden).
Alltså:
Nål på tråd istället för tråd i nål.
Foto: Arghya Mukherjee
7 januari 2013
Slut i rutan...eller nåt.
Det går inte längre. Jag har en till två timmar dagtid och i bästa fall lika mycket på kvällen (om jag inte måste natta det större barnet också), men oftast har jag inte den extra kvällstiden. På den lilla tiden ska jag läsa in litteratur (allt från något kapitel till 200 sidor), skriva rapporter, ta hand om mig själv och ta hand om hushållet till viss del. När det lilla barnet förhoppningsvis somnat igen, är klockan runt 23 eller 00 och det är läggdags för en annan också. Jag klarar det inte längre, nu är det nog stopp, såvida inga mirakel sker när det gäller barnpassning, sömn etc. Understödet är minimalt kvällstid. Får väl var glad för att han lekte med båda barnen när jag lagade middan samt bytte tvätt i tvättmaskinen iaf.
Tack för mig.
Tack för mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
