Jag överraskade min bästa vän V. K. genom att anmäla mig till Tjejvasan. Hon är anmäld sedan länge och siktar på sin andra Tjejklassiker. Min mor tycker att barnen ska komma ner till henne på sportlovet och vips öppnade sig möjligheten för mig att också delta i Tjejvasan.
Jag sneglade dock i första hand på att skida femtioårsjubilerande Engelbrektsloppet eller kanske Kristinaloppet. Tyvärr fick jag skrota alla planer på skidåkning i Norberg pga att min make åker på tjänsteresa till N.Y. Likaså kan jag heller inte delta på det lokala seedningsloppet av samma anledning. Jag är glad att jag nu kan vara med på Tjejvasan istället och extra glad att dela upplevelsen med V.K.
Det blir ett bra träningspass inför Vasaloppet. Har svårt att få in skidträning mellan jobb, återhämtning och barnens aktiviteter. Nu är jag garanterad 30 km på förhoppningsvis fin snö.
Jag har redan ordnat med både boende, vallning och buss till starten. Det gick förvånandsvärt enkelt.
Ser fram emot en lika trevlig upplevelse som senast jag skidade Tjejvasan 2017... minus försvunna skidor.
16 januari 2019
11 januari 2019
Om en liten vecka...
PS...
Så fort jag ser normalt igen (läs: har korrektion i båda ögonen) ska jag börja motionera igen. Det blir lite väl vimelkantigt som det är nu.
Jag är rastlös och sugen på att få använda min nyinköpta vinterlöparjacka. Hoppas en dryg liten vecka går fort.
Så fort jag ser normalt igen (läs: har korrektion i båda ögonen) ska jag börja motionera igen. Det blir lite väl vimelkantigt som det är nu.
Jag är rastlös och sugen på att få använda min nyinköpta vinterlöparjacka. Hoppas en dryg liten vecka går fort.
10 januari 2019
Svar från läkaren
Telefonkontakt med läkaren och jag fick förklarat att odlingen såg normal ut. Inga konstiga baciller i den. Eventuellt så var ögat för torrt för att ta odling från. Jag ska forsätta vara enögd ett bra tag till. Förutom att använda dropparna de ordinerade 10 dagarna ska jag ta de ytterligare sju dagar. Jag har ju bara lins i ena ögat nu, vilket gör mig halvblind. På ena ögat ser jag bra på långt håll, tack vare linsen, och på det andra ser jag på nära håll. Det är jobbigt för hjärnan och ögonen att växeltitta hela tiden.
Nästa gång jag får samma symptom och inflammation, gud förbjude, ska jag ringa vårdcentralen (VC) omgående och då ska de skicka mig till ögonspecialisten direkt, "utan att passera gå", d v s utan att först omhändertas på VC. Jag hoppas innerligt att jag slipper. Nu får det vara nog med ögontjafs. Nu har jag haft mina ögoninflammationer så det räcker för en livstid.
Nästa gång jag får samma symptom och inflammation, gud förbjude, ska jag ringa vårdcentralen (VC) omgående och då ska de skicka mig till ögonspecialisten direkt, "utan att passera gå", d v s utan att först omhändertas på VC. Jag hoppas innerligt att jag slipper. Nu får det vara nog med ögontjafs. Nu har jag haft mina ögoninflammationer så det räcker för en livstid.
8 januari 2019
Alla onda ting är fyra
Det är helt jävla otroligt. Nu har jag min fjärde ögoninflammation, eller viral konjunktivit som det heter på fackspråk, sedan november. Hur är det ens möjligt!?
Första gången, 7 november 2018.
Andra gången, 22 november 2018.
Tredje gången, 8 december 2018.
Fjärde gången, 5 januari 2019.
Det är ju inte första gången jag har ögoninflammation och de brukar läka ut av sig själv efter ett gäng dagar. Så den konservativa metoden applicerade jag som vanligt de två första omgångarna. När jag så får infektionen en tredje gång söker jag läkarvård för att få droppar eller salva som hjälp. (Tydligen var de inte helt utläkt eller nåt.) Jag fick Kloramfenikol i form av salva utskrivet. Ögoninflammation läkte ut och allt var frid och fröjd över jul och nyår.
Men så blir det nytt år, och jag har enbart umgåtts med familjen, och jag åker på det IGEN, en fjärde gång på kort tid. Alltså jag tror knappt det är sant! Jag har alltså fått medicinsk hjälp, blivit frisk och jag har inte utsatts för bakterie- och viruskarusellen som finns på jobbet, ÄNDÅ får jag detta skit igen.
Det blev såklart ny kontakt med vårdcentralen så fort det blev måndag. Läkaren var också konfunderad, h*n såg ju i journalen att jag nyss haft det och fått hjälp. Efter lite funderande så ringde läkaren jourhavande ögonspecialist på universitetssjukhuset för rådgivning.
Det slutade med att en odling togs och det kan jag berätta var en vidrigt obehaglig upplevelse. Tänk dig att gnida en stålborste mot ett känsligt ställe...ja t ex ögat. Exakt så hemskt kändes det...fast det bara var en bomullstops typ. Som tur var gick det tämligen fort. Ännu en gång fick jag Kloramfenikol utskrivet, denna gång yrkade jag på droppar. Salvan var besvärlig.
Nu väntar vi på svar på odlingen för att eventuellt se vad det är för bacill. Kanske är det något annat än viral konjunktivit?
Jag undrar så hur jag ska gå tillväga för att slippa dessa ständigt återkommande ögoninfektioner?
Första gången, 7 november 2018.
Andra gången, 22 november 2018.
Tredje gången, 8 december 2018.
Fjärde gången, 5 januari 2019.
Det är ju inte första gången jag har ögoninflammation och de brukar läka ut av sig själv efter ett gäng dagar. Så den konservativa metoden applicerade jag som vanligt de två första omgångarna. När jag så får infektionen en tredje gång söker jag läkarvård för att få droppar eller salva som hjälp. (Tydligen var de inte helt utläkt eller nåt.) Jag fick Kloramfenikol i form av salva utskrivet. Ögoninflammation läkte ut och allt var frid och fröjd över jul och nyår.
Men så blir det nytt år, och jag har enbart umgåtts med familjen, och jag åker på det IGEN, en fjärde gång på kort tid. Alltså jag tror knappt det är sant! Jag har alltså fått medicinsk hjälp, blivit frisk och jag har inte utsatts för bakterie- och viruskarusellen som finns på jobbet, ÄNDÅ får jag detta skit igen.
Det blev såklart ny kontakt med vårdcentralen så fort det blev måndag. Läkaren var också konfunderad, h*n såg ju i journalen att jag nyss haft det och fått hjälp. Efter lite funderande så ringde läkaren jourhavande ögonspecialist på universitetssjukhuset för rådgivning.
Det slutade med att en odling togs och det kan jag berätta var en vidrigt obehaglig upplevelse. Tänk dig att gnida en stålborste mot ett känsligt ställe...ja t ex ögat. Exakt så hemskt kändes det...fast det bara var en bomullstops typ. Som tur var gick det tämligen fort. Ännu en gång fick jag Kloramfenikol utskrivet, denna gång yrkade jag på droppar. Salvan var besvärlig.
Nu väntar vi på svar på odlingen för att eventuellt se vad det är för bacill. Kanske är det något annat än viral konjunktivit?
Jag undrar så hur jag ska gå tillväga för att slippa dessa ständigt återkommande ögoninfektioner?
6 januari 2019
Första veckan
Nu har det gått en vecka av det nya året och jag har sprungit exakt noll (0) meter. Det går bra med mitt träningsmål med andra ord. Å andra sidan har jag åkt utförsåkning hela dagarna så kroppen har fått jobba i alla fall.
Året är långt. Dessutom måste jag fokusera på längdskidåkning de närmsta två månaderna. Det löser sig nog med löpningen. Det är trots allt bekvämare att springa på årets varmare dagar.
Året är långt. Dessutom måste jag fokusera på längdskidåkning de närmsta två månaderna. Det löser sig nog med löpningen. Det är trots allt bekvämare att springa på årets varmare dagar.
1 januari 2019
Löpande mål
Jag har funderat en hel del över vilket mål jag ska ha med min löpning. I ett tidigare inlägg listade jag några tänkbara mål. Nu har jag som sagt bestämt mig.
Iår har jag enligt min träningsdagbok sprungit totalt 501,7 km. (Då är bara löppassen räknade, inte fotbollsträningar och fotbollsmatcher). Så 2019 ska jag ha som mål att springa 1000 km, en Megameter helt enkelt. Vid lite snabb kalkylering så blir det i snitt ca 2 mil i veckan. Det är något att kämpa för och förhoppningsvis motiverande att ge sig ut. Ett mål som är realistiskt och inte ouppnåeligt.
Det där med runstreak, har jag kommit på, är inte ett realistiskt mål för mig. På grund av både familj, andra intressen och sjukdom.
Iår har jag enligt min träningsdagbok sprungit totalt 501,7 km. (Då är bara löppassen räknade, inte fotbollsträningar och fotbollsmatcher). Så 2019 ska jag ha som mål att springa 1000 km, en Megameter helt enkelt. Vid lite snabb kalkylering så blir det i snitt ca 2 mil i veckan. Det är något att kämpa för och förhoppningsvis motiverande att ge sig ut. Ett mål som är realistiskt och inte ouppnåeligt.
Det där med runstreak, har jag kommit på, är inte ett realistiskt mål för mig. På grund av både familj, andra intressen och sjukdom.
30 december 2018
I mål
Idag sprang jag i mål.
I och med dagens löppass om 8 km nådde jag mitt årsmål på 500 km. Hurra för mig!
Jag brukar egentligen springa på nyårsafton men iår hinner jag inte det. Så nyårslöpningen fick bli idag istället. Det gick lika bra det.
Gott nytt år!
I och med dagens löppass om 8 km nådde jag mitt årsmål på 500 km. Hurra för mig!
Jag brukar egentligen springa på nyårsafton men iår hinner jag inte det. Så nyårslöpningen fick bli idag istället. Det gick lika bra det.
Gott nytt år!
19 december 2018
Julbak
Jag har faktiskt mot alla odds både haft tid och ork att baka inför denna jul. (Att annat blivit lidande pga hälsan är en annan historia.) Några gånger har jag lagt in det som Nisseuppdrag och då har vi haft en trevlig stund hela familjen.
Vi har bakat pepparkakor och tillsammans med barnen har jag även dekorerat dem. Stora barnet och jag har gjort lussebullar och lussemuffins.
Jag har bakat både mockarutor (aka fifi-rutor eller kärleksmums) och en juligare variant jag kallar saffransmums.
Igår kladdad jag till en choklacrisp/risbräck, ni vet smält choklad med cornflakes. Jag hade även i puffat ris och kokos. Det tog oväntat lång tid att göra eftersom jag bemödade mig med att temperera chokladen. Resultatet med chokladen blev mycket bra.
Note-to-self: Mjölkchoklad: 45 grader - 26-27 grader - 29-30 grader.
Nu har jag bara ett planerat kok kvar. Ikväll ska jag försöka göra saffran- och kokoskola.
Vi har bakat pepparkakor och tillsammans med barnen har jag även dekorerat dem. Stora barnet och jag har gjort lussebullar och lussemuffins.
Jag har bakat både mockarutor (aka fifi-rutor eller kärleksmums) och en juligare variant jag kallar saffransmums.
Igår kladdad jag till en choklacrisp/risbräck, ni vet smält choklad med cornflakes. Jag hade även i puffat ris och kokos. Det tog oväntat lång tid att göra eftersom jag bemödade mig med att temperera chokladen. Resultatet med chokladen blev mycket bra.
Note-to-self: Mjölkchoklad: 45 grader - 26-27 grader - 29-30 grader.
Nu har jag bara ett planerat kok kvar. Ikväll ska jag försöka göra saffran- och kokoskola.
11 december 2018
Byxhål
Lilla: Jag har hål i mina byxor.
Jag: Jasså!?
Lilla: Ja, titta här!
Jag: (tittar)
Lilla: Titta! Annars kan jag inte ta på mig dem.
Jag: 😶🤦♀️
Jag: Jasså!?
Lilla: Ja, titta här!
Jag: (tittar)
Lilla: Titta! Annars kan jag inte ta på mig dem.
Jag: 😶🤦♀️
9 december 2018
Here we go again...
För ynka två veckor sedan hade jag ögoninflammation. Tror fan att jag åkt på skiten igen. Jag fattar inte varför jag ständigt drabbas av denna skit. Precis som förra gången är ögat rött, skaver, rinner och värker om det är för ljust.
Vad ska jag göra för att slippa få detta ideligen?
Vad ska jag göra för att slippa få detta ideligen?
8 december 2018
Hitta Nissen
Det där med Nissedörr kan man ångra snabbt efter att man har satt i gång projektet.
Redan andra natten vaknade yngsta mitt i natten. Det var väl i och för sig inget konstigt i sig att han la sig hos oss. Det knäppa var att han inte somnade om. Nej, istället gick ha upp och stökade. Jag försökte somna om men det gick inte riktigt. Till slut gick jag upp för att se vad som försiggick. Det sade sig att han letat upp en ficklampa och tassade omkring för att försöka hitta Nissen.
Det krävdes viss övertalning att få honom tillbaka i säng men till slut så gick det. Jag var skapligt trött på jobbet dagen efter kan jag säga. Det blev samtal med båda barnen om Nissen, att går det ut över sömn, skola och sådant då kan inte Nissen bo hos oss. Jag tror de förstod. Men jag tror at Nissen måste påminna dem lite då och då i sina brev.
Redan andra natten vaknade yngsta mitt i natten. Det var väl i och för sig inget konstigt i sig att han la sig hos oss. Det knäppa var att han inte somnade om. Nej, istället gick ha upp och stökade. Jag försökte somna om men det gick inte riktigt. Till slut gick jag upp för att se vad som försiggick. Det sade sig att han letat upp en ficklampa och tassade omkring för att försöka hitta Nissen.
Det krävdes viss övertalning att få honom tillbaka i säng men till slut så gick det. Jag var skapligt trött på jobbet dagen efter kan jag säga. Det blev samtal med båda barnen om Nissen, att går det ut över sömn, skola och sådant då kan inte Nissen bo hos oss. Jag tror de förstod. Men jag tror at Nissen måste påminna dem lite då och då i sina brev.
5 december 2018
Nissedörr
"Nissen" har flyttat in hos oss. Om barnen sköter sig stannar Nissen till 24:e december.
Nissen sover på dagen och är vaken på natten när barnen sover. Nissen kommer be om hjälp och ge små uppdrag, kanske blir det något litet Nissebus också.
28 november 2018
Hektisk tid
Nu är det slutspurt av året. Julavslutningarna och sammankomsterna avlöser varandra. Barnen kräver sitt i form av julpynt och andra julrelaterade aktiviteter. Nu är det in i kaklet i 110. Jag hinner inte ta hand mig själv. Om fyra veckor får jag chans att vila upp mig igen.
22 november 2018
Ultrastraff
Här sitter jag nu i ett nersläckt rum med ögoninfektionen från helvetet. Både öga och huvud värker. Näsan rinner och jag känner mig frusen. Som sagt. Man blir straffad efteråt.
20 november 2018
Straff
När jag gör mer än jag borde straffas jag inte för stunden utan dagarna efteråt.
Igår var jag med barnen i simhallen/badhuset. Det är en hemsk plats för någon vars sjukdom gör att man blir trött av ljud och för mycket stimuli. Just i stunden när man är där klarar man ofta av det mer eller mindre men efteråt får man ta sitt straff. Men jag hade lovat och en god mor som jag är håller jag oftast vad jag lovar.
Vi hade det trevligt och alla var glada och nöjda hela kvällen. Jag var trött så jag la mig tidigare än normalt. Sov således mer denna natt än jag brukar.
Idag vaknade jag och var trött i kropp och huvud redan då. Det tog tid att gå upp, men till slut kom jag upp. Fick iväg skolbarnen till skolan och mig till jobbet.
Efter drygt halva jobbpasset var jag så galet trött, huvudet och hjärnverksamheten funkade inte alls så bra som den borde. När jag satt mig på golvet orkade jag inte resa mig vid förflyttning utan jag kröp istället (till vissa barns förtjusning, de såg mig väl som en häst eller något). Vid slutet av dagen (min anpassade arbetsdag) var jag inte mycket att ha. Jag lyckades ta mig hem helskinnad iaf.
Horistontalläge (läs: sova), som så ofta när jag kom hem. Tyvärr laddas inte batteriet fullt, men lite påfyllning blev det. Tillräckligt för att orka hämta barnen på skolan.
Sen var det kväll. Tisdagar är min träningsdag. Jag var dock helt slut så jag var på vippen att inte ge mig iväg. Det var ansträngande att bara byta om till träningskläder. (En frisk person kan nog aldrig förstå hur jävla trött och utmattad någon med en kronisk (nerv)sjukdom kan bli av så lite, speciellt om dagen före varit mer än vanligt.)
Hur det än kom sig fick jag på mig alla kläder och åkte iväg till löpträningen. Och jag är galet glad över att det blev så. Fick mig en ordentlig genomkörare med backintervaller genom de superbra ledarna för TNT, Team Nordic Trail. Nu efteråt är jag också trött fast på ett helt annat sätt. Nu blir det sängen och så hoppas jag att morgondagen blir bättre än idag och att jag inte fortsatt straffas för simhallsbesöket.
Igår var jag med barnen i simhallen/badhuset. Det är en hemsk plats för någon vars sjukdom gör att man blir trött av ljud och för mycket stimuli. Just i stunden när man är där klarar man ofta av det mer eller mindre men efteråt får man ta sitt straff. Men jag hade lovat och en god mor som jag är håller jag oftast vad jag lovar.
Vi hade det trevligt och alla var glada och nöjda hela kvällen. Jag var trött så jag la mig tidigare än normalt. Sov således mer denna natt än jag brukar.
Idag vaknade jag och var trött i kropp och huvud redan då. Det tog tid att gå upp, men till slut kom jag upp. Fick iväg skolbarnen till skolan och mig till jobbet.
Efter drygt halva jobbpasset var jag så galet trött, huvudet och hjärnverksamheten funkade inte alls så bra som den borde. När jag satt mig på golvet orkade jag inte resa mig vid förflyttning utan jag kröp istället (till vissa barns förtjusning, de såg mig väl som en häst eller något). Vid slutet av dagen (min anpassade arbetsdag) var jag inte mycket att ha. Jag lyckades ta mig hem helskinnad iaf.
Horistontalläge (läs: sova), som så ofta när jag kom hem. Tyvärr laddas inte batteriet fullt, men lite påfyllning blev det. Tillräckligt för att orka hämta barnen på skolan.
Sen var det kväll. Tisdagar är min träningsdag. Jag var dock helt slut så jag var på vippen att inte ge mig iväg. Det var ansträngande att bara byta om till träningskläder. (En frisk person kan nog aldrig förstå hur jävla trött och utmattad någon med en kronisk (nerv)sjukdom kan bli av så lite, speciellt om dagen före varit mer än vanligt.)
Hur det än kom sig fick jag på mig alla kläder och åkte iväg till löpträningen. Och jag är galet glad över att det blev så. Fick mig en ordentlig genomkörare med backintervaller genom de superbra ledarna för TNT, Team Nordic Trail. Nu efteråt är jag också trött fast på ett helt annat sätt. Nu blir det sängen och så hoppas jag att morgondagen blir bättre än idag och att jag inte fortsatt straffas för simhallsbesöket.
12 november 2018
Målsättningen
Nu är det gjort.
Jag har anmält mig till mitt andra marathon. Den 31 augusti 2019 ska jag transporter mig 42 195 meter runt Sundets Pärla aka Helsingborg. Denna fina stad jag en gång i tiden bodde några år i.
Jag ser fram emot att se mitt Helsingborg meddelst joggingskor. Det blir ingen lätt uppgift för jag har läst mig till att det är åtskilliga höjdmeter att bemästra. Men har jag tur så står familjen, släkt (och kanske några vänner) och hejar fram mig.
Jag har anmält mig till mitt andra marathon. Den 31 augusti 2019 ska jag transporter mig 42 195 meter runt Sundets Pärla aka Helsingborg. Denna fina stad jag en gång i tiden bodde några år i.
Jag ser fram emot att se mitt Helsingborg meddelst joggingskor. Det blir ingen lätt uppgift för jag har läst mig till att det är åtskilliga höjdmeter att bemästra. Men har jag tur så står familjen, släkt (och kanske några vänner) och hejar fram mig.
8 november 2018
Exakt denna dag
Den 31 oktober varnade jag för att jag kunde bli sjuk nu, eller snarare jag bad om att hålla tummarna för att jag inte skulle bli sjuk nu.
Men jag gick inte sjukdomsfri denna höst heller.
Vid den här tiden för exakt två år sedan blev jag utbränd på jobbet och därmed sjukskriven, först heltid, sedan deltid.
Vid den här tiden för exakt ett år sedan fick jag dubbelsidig lunginflammation, vilken sänkte mig totalt.
Iår åkte jag på någon slags influensa. Jag har iaf legat däckad men värk i kroppen, ögoninflammation, förkylning, huvudvärk och feber. Sov i stort sett hela dagen idag efter en 11 timmars natt.
Man vet inte hur bra man mår förrän man blir sjuk.
Men jag gick inte sjukdomsfri denna höst heller.
Vid den här tiden för exakt två år sedan blev jag utbränd på jobbet och därmed sjukskriven, först heltid, sedan deltid.
Vid den här tiden för exakt ett år sedan fick jag dubbelsidig lunginflammation, vilken sänkte mig totalt.
Iår åkte jag på någon slags influensa. Jag har iaf legat däckad men värk i kroppen, ögoninflammation, förkylning, huvudvärk och feber. Sov i stort sett hela dagen idag efter en 11 timmars natt.
Man vet inte hur bra man mår förrän man blir sjuk.
6 november 2018
Traillöpning - Nybörjarperspektiv
Jag är nybörjare på traillöpning, även om jag faktiskt sprungit några lopp. Det är en riktig utmaning det här med trail. Jag känner att man måste koncentrera sig hela tiden, speciellt på var man sätter fötterna. Det går uppåt, neråt, är krokigt, lerigt och halt. Det finns rötter, är stenigt och ibland måste man klättra. Hela kroppen måste jobba. Dessutom måste man vara uppmärksam på vart man ska springa så man följer den utmärkta banan. Vill man snäppa upp utmaningen ytterligare springer man trail på kvällen när det är mörkt och det enda du ser är det som pannlampan lyser upp. Trots att det är massivt jobbigt så tycker jag det är trevligt. Det är befriande skönt för huvudet att springa i skogen.
4 november 2018
Höstlovshelg
Jag har haft en finfin långhelg i Skåne. Tog ut en semesterdag på fredagen för att få en utökad helg hos mina föräldrar. Barnen var ju redan där sedan en vecka tillbaka så nu var det dags att hämta hem dem.
Fredag
Eftersom jag åkte ner redan efter jobbet på torsdagkvällen hade jag hela fredagen i Skåne. Vi gjorde inte så mycket utan tog det mest lugnt. Badade i utejacuzzin och bara chillade. På kvällen åkte jag däremot till Falkenberg och sprang. Är fortfarande stolt över min åttonde plats. Det kan jag leva länge på.
Lyckades med en snabbvisit och turboshopping på det halländska megavaruhuset efter loppet. Det var också en prestation, att lyckas spendera massa pengar där eftersom jag bara var där en timme. Sedan "hem" i ilfart och sova.
Lördag
I lördags åkte vi till Wapnö gård/slott och tittade på kor och komjölkningskarusellen. En mycket trevlig, lugn och gemytlig plats i Sverige, trots att det luktade ladugård... men det var ju inte oväntat.
På hemvägen mellanlandade vi i sommarstugan för att se om det fanns någon svamp kvar. Den var klurig att hitta men det fanns tillräckligt för kantarellsmörgås för tre personer.
Hann även med kvällsbad med barnen. Det var mysigt att sitta där i det varma sköna vattnet och titta upp på stjärnorna.
Söndag
Sista dagen passade jag på att åka en snabb sväng till Sundets Pärla (aka Helsingborg). Jag saknar ofta denna stad och förbannar mig ibland att vi flyttade därifrån. Men nu är det nu och vi bor inte där just nu. Vem vet vad framtiden erbjuder? En gång livet flyttade vi ju otippat dit. Nog om det, i Helsingborg hade jag som ärende att besöka Löplabbet för att inhandla ny löparskor. Butiken var inte öppen när jag kom så jag tog en trevlig promenad i stan.
Skor blev det också till slut, men det var svårt att välja. Jag provsprang tre fina skor: Asics, Saucony och Hoka. Alla bra och sköna på sitt sätt. Denna gång var det Saucony Triumph ISO 5 som fick följa med mig hem. Jag ser fram emot många mil med dessa på fötterna.
Mission accomplished. Nya löparskor inhandlade i staden jag nästa år ska springa marathon i. Nöjd och lycklig över inköpet tog jag en promenad längs Strandpromenaden och Gröningen före jag åkte tillbaka till familjen.
Före hemfärd norrut bjöd föräldrarna på mat. Vi hann även med efterrätt, idag chokladfondue. Riktigt gott att doppa frukt i smält choklad.
Tack!
På återseende.
Fredag
Eftersom jag åkte ner redan efter jobbet på torsdagkvällen hade jag hela fredagen i Skåne. Vi gjorde inte så mycket utan tog det mest lugnt. Badade i utejacuzzin och bara chillade. På kvällen åkte jag däremot till Falkenberg och sprang. Är fortfarande stolt över min åttonde plats. Det kan jag leva länge på.
Lyckades med en snabbvisit och turboshopping på det halländska megavaruhuset efter loppet. Det var också en prestation, att lyckas spendera massa pengar där eftersom jag bara var där en timme. Sedan "hem" i ilfart och sova.
Lördag
I lördags åkte vi till Wapnö gård/slott och tittade på kor och komjölkningskarusellen. En mycket trevlig, lugn och gemytlig plats i Sverige, trots att det luktade ladugård... men det var ju inte oväntat.
På hemvägen mellanlandade vi i sommarstugan för att se om det fanns någon svamp kvar. Den var klurig att hitta men det fanns tillräckligt för kantarellsmörgås för tre personer.
Hann även med kvällsbad med barnen. Det var mysigt att sitta där i det varma sköna vattnet och titta upp på stjärnorna.
Söndag
Sista dagen passade jag på att åka en snabb sväng till Sundets Pärla (aka Helsingborg). Jag saknar ofta denna stad och förbannar mig ibland att vi flyttade därifrån. Men nu är det nu och vi bor inte där just nu. Vem vet vad framtiden erbjuder? En gång livet flyttade vi ju otippat dit. Nog om det, i Helsingborg hade jag som ärende att besöka Löplabbet för att inhandla ny löparskor. Butiken var inte öppen när jag kom så jag tog en trevlig promenad i stan.
Skor blev det också till slut, men det var svårt att välja. Jag provsprang tre fina skor: Asics, Saucony och Hoka. Alla bra och sköna på sitt sätt. Denna gång var det Saucony Triumph ISO 5 som fick följa med mig hem. Jag ser fram emot många mil med dessa på fötterna.
Mission accomplished. Nya löparskor inhandlade i staden jag nästa år ska springa marathon i. Nöjd och lycklig över inköpet tog jag en promenad längs Strandpromenaden och Gröningen före jag åkte tillbaka till familjen.
Före hemfärd norrut bjöd föräldrarna på mat. Vi hann även med efterrätt, idag chokladfondue. Riktigt gott att doppa frukt i smält choklad.
Tack!
På återseende.
2 november 2018
Halloween Nightmare 2018 - race report
Jag vet inte var jag hörde talas om det här loppet första gången, men det var för några år sedan. Eftersom det arrangeras av Falkenbergs OK så ligger det ju inte så nära till hands att delta i för en boende i Östergötland. Tidigare år har jag inte "fått ihop det" att ta mig dit. I år passade det utmärkt i och med att barnen var på höstlov hos mina föräldrar i Skåne. Jag anmälde mig frivilligt att åka ner och hämta dem. Kombinera nytta med nöje helt enkelt.
I bilen på väg till Falkenberg funderade jag på min målsättning med loppet. Jag hade sneglat på tidigare års resultat och funderat på om jag kunde matcha topptiderna, men jag hade ingen aning om hur banan var. Innerst inne ville jag placera mig högt i resultatlistan. Men efter en del funderingar hit och dit intalade jag mig att jag faktiskt inte är en så snabb löpare. Det blev till slut lite mer realistiska mål, såna som inte är helt omöjliga att uppnå.
1. Snabbare medelhastighet än tidigare mörkerlopp.
2. Inte komma sist.
3. Inte trilla och slå mig.
(4. Kanske en tid runt 30 min.)
Den där sista la jag till eftersom jag inte riktigt kunde släppa en dröm om topplacering (läs: topp-10.)
När jag kom till FOKs klubbstuga hälsades jag (och alla andra) välkommen av en tjej. Jag kände direkt att detta kommer bli en trevlig kväll, trots att jag inte kände en kotte.
Hämtade nr-lapp och frågade om det fanns möjlighet att duscha efteråt. Sprang tillbaka till bilen (uppvärmning) för att hämta ombytesgrejerna och la i omklädningsrummet. Skönt med varma ombyteskläder. Fixade iordning det sista sen satt jag i omklädningsrummet och vänta, chilla och pratade med lokalbor och de som inte bodde lika lokalt (Karlskrona). Det var betydligt gemytligare och varmare att sitta där än att vara ute i 11 grader och snålblåst om 9 m/s. När det närmade sig start värmde jag upp lite till för att få igång kroppen.
Start, ställde mig någonstans mitt i. Insåg när startskottet gått att jag borde ställt mig längre fram. Spurtade om ett helt gäng...men höll jag ett för högt tempo? Jag blev fort trött tyckte jag. Försökte ignorera och körde på.
Banan gick på större grusvägar och stigar, inte alls så mycket terräng som jag trodde, det var väldigt lite obanat i jämförelse med de två senaste loppen jag sprungit. Loppet hade i och för sig inte profilerat sig som trail utan mer upplevelse. Banans "snälla" terräng gjorde att jag kunde springa i högre tempo.
Längs med banan fanns diverse otäcka figurer som skrämde oss. Det fanns både spöken, gastar, skelett och dinosaurier som överraskade oss. Då och då hördes också hemska skrik från skogen. Ett riktigt halloweenlopp. Eftersom jag inte sprang först i någon klunga eller ensam, så fick jag distans till läskigheterna. Jag blev inte särdeles skrämd men överraskad. Spökerierna låg på helt rätt nivå och var ett mycket kul inslag i loppet.
Nu kan man tro att jag orkade springa hela tiden på ett så kort lopp som 5 km och med lätt terräng. Så var tyvärr inte fallet. Jag vet inte vad som gjorde att jag inte orkade, kanske har jag en begynnande infektion i kroppen? Jag gick iaf vid några tillfällen efter drygt halva loppet. Blev omsprungen av några (män och kvinnor) men gnetade ändå ikapp och om en tjej.
På den mysiga marshallkantade målrakan såg jag tack vare pannlampssken att någon var mig hack i häl. Hade ingen aning om det var man eller kvinna men jag la oavsett in en spurt för att hålla vederbörande bakom mig. (Det finns en tävlingsdjävul i mig även om varken fysik eller nerver tar mig till de främsta.)
När jag sedan tittade i resultatlistan såg jag att det endast skiljde en sekund emellan oss och jag vann en placering. Trillade inte någon gång.
Tid: 31:58 min.
Placering: 8 av 51.
Som många andra höstlopp så var det ingen medalj som belöning. Denna gången hade däremot jag tur i lotteriet. Jag vann på mitt startnummer. Wohoo! Förutom fina minnen fick jag ett cykelreparationsset. Det kan komma väl till pass när jag cyklar Vätternrundan... fast jag hoppas att jag slipper använda det. Det är jobbigt med punktering och tråkigt att laga cykeldäck.
Innan jag for stöttade jag klubben genom att köp en korv och en dryck. Sedan åkte jag inte raka vägen hem. Nej, jag for till ett stort gul-blått varuhus i samma kommun. Jag var ju så nära och de hade ju öppet till 22, så jag passade på.
Nästa lopp: ?
Har inget lopp inplanerat just nu. Tror att Vasaloppet 4/3 2019 är det närmast inbokade.
I bilen på väg till Falkenberg funderade jag på min målsättning med loppet. Jag hade sneglat på tidigare års resultat och funderat på om jag kunde matcha topptiderna, men jag hade ingen aning om hur banan var. Innerst inne ville jag placera mig högt i resultatlistan. Men efter en del funderingar hit och dit intalade jag mig att jag faktiskt inte är en så snabb löpare. Det blev till slut lite mer realistiska mål, såna som inte är helt omöjliga att uppnå.
1. Snabbare medelhastighet än tidigare mörkerlopp.
2. Inte komma sist.
3. Inte trilla och slå mig.
(4. Kanske en tid runt 30 min.)
Den där sista la jag till eftersom jag inte riktigt kunde släppa en dröm om topplacering (läs: topp-10.)
När jag kom till FOKs klubbstuga hälsades jag (och alla andra) välkommen av en tjej. Jag kände direkt att detta kommer bli en trevlig kväll, trots att jag inte kände en kotte.
Hämtade nr-lapp och frågade om det fanns möjlighet att duscha efteråt. Sprang tillbaka till bilen (uppvärmning) för att hämta ombytesgrejerna och la i omklädningsrummet. Skönt med varma ombyteskläder. Fixade iordning det sista sen satt jag i omklädningsrummet och vänta, chilla och pratade med lokalbor och de som inte bodde lika lokalt (Karlskrona). Det var betydligt gemytligare och varmare att sitta där än att vara ute i 11 grader och snålblåst om 9 m/s. När det närmade sig start värmde jag upp lite till för att få igång kroppen.
Start, ställde mig någonstans mitt i. Insåg när startskottet gått att jag borde ställt mig längre fram. Spurtade om ett helt gäng...men höll jag ett för högt tempo? Jag blev fort trött tyckte jag. Försökte ignorera och körde på.
Banan gick på större grusvägar och stigar, inte alls så mycket terräng som jag trodde, det var väldigt lite obanat i jämförelse med de två senaste loppen jag sprungit. Loppet hade i och för sig inte profilerat sig som trail utan mer upplevelse. Banans "snälla" terräng gjorde att jag kunde springa i högre tempo.
Längs med banan fanns diverse otäcka figurer som skrämde oss. Det fanns både spöken, gastar, skelett och dinosaurier som överraskade oss. Då och då hördes också hemska skrik från skogen. Ett riktigt halloweenlopp. Eftersom jag inte sprang först i någon klunga eller ensam, så fick jag distans till läskigheterna. Jag blev inte särdeles skrämd men överraskad. Spökerierna låg på helt rätt nivå och var ett mycket kul inslag i loppet.
Nu kan man tro att jag orkade springa hela tiden på ett så kort lopp som 5 km och med lätt terräng. Så var tyvärr inte fallet. Jag vet inte vad som gjorde att jag inte orkade, kanske har jag en begynnande infektion i kroppen? Jag gick iaf vid några tillfällen efter drygt halva loppet. Blev omsprungen av några (män och kvinnor) men gnetade ändå ikapp och om en tjej.
På den mysiga marshallkantade målrakan såg jag tack vare pannlampssken att någon var mig hack i häl. Hade ingen aning om det var man eller kvinna men jag la oavsett in en spurt för att hålla vederbörande bakom mig. (Det finns en tävlingsdjävul i mig även om varken fysik eller nerver tar mig till de främsta.)
När jag sedan tittade i resultatlistan såg jag att det endast skiljde en sekund emellan oss och jag vann en placering. Trillade inte någon gång.
Tid: 31:58 min.
Placering: 8 av 51.
Som många andra höstlopp så var det ingen medalj som belöning. Denna gången hade däremot jag tur i lotteriet. Jag vann på mitt startnummer. Wohoo! Förutom fina minnen fick jag ett cykelreparationsset. Det kan komma väl till pass när jag cyklar Vätternrundan... fast jag hoppas att jag slipper använda det. Det är jobbigt med punktering och tråkigt att laga cykeldäck.
Innan jag for stöttade jag klubben genom att köp en korv och en dryck. Sedan åkte jag inte raka vägen hem. Nej, jag for till ett stort gul-blått varuhus i samma kommun. Jag var ju så nära och de hade ju öppet till 22, så jag passade på.
Nästa lopp: ?
Har inget lopp inplanerat just nu. Tror att Vasaloppet 4/3 2019 är det närmast inbokade.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
